Regi: Kimberly Peirce

Manus: Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa (baserat på Stephen Kings roman)

Skådespelare: Chloë Grace Moretz, Julianne Moore, Gabriella Wilde mfl.

Produktionsbolag: Misher Films

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1939659/

Carrie White är skolans mest utstötta elev, mycket tack vare hennes blyghet och de idéer hennes strängt religiösa mor tutat i henne. När Carrie får sin första menstruation tror hon att hon håller på att förblöda. När de andra flickorna i skolan retar henne för detta väcks något djupt inom Carrie - något som kommer färga skolbalen röd...

Carrie är först ut i den våg av remakes av filmatiseringar baserade på Stephen Kings böcker vi har att vänta oss. Om vi ska vara ärliga så håller många filmversioner av klassiska King-romaner mycket låg klass. Problemet är bara att detta inte gäller Carrie. Brian De Palmas version av historien från 1976 tillhör fortfarande en av de bästa King-filmatiseringarna och när vi redan hade en "remake" i The Rage: Carrie 2 (1999) och en tv-film från 2002 undrar jag om en version till var en så bra idé? 

Det hade kunnat bli något annorlunda. Nämnda tv-film gör en ansats till att följa romanens struktur på ett mer troget sätt och jag skulle helst sett att Lawrence D. Cohen & Roberto Aguirre-Sacasa fortsatte detta i sin version av romanen. Men, ja, i grund och botten är det här samma historia och om man bortser från tidigare versioner funkar den ändå rätt okej.

Det jag var mest spänd på var hur Chloë Grace Moretz, mest känd som den stentuffa Hit-Girl i Kick-Ass (2010) med efterföljare, skulle tackla rollen som Carrie. Rollen ligger väldigt långt ifrån vad jag sett henne i innan och hon gör den helt okej. Hon är ingen Sissy Spacek (1976 års version), men hon gör absolut inte bort sig på något vis. Framförallt är det första gången som Carrie faktiskt spelas av en tonåring och inte en skådespelerska med ålder 20+. Problemet med Mortez tolkning är att hon inte riktigt har samma kemi med Julianne Moore (Carries bindgalna mor) som Spacek hade med den fantastiska Piper Laurie.

Som ni märker är det nästan omöjligt att bortse från tidigare versioner trots allt. Även om jag kan se filmen som en egen helhet blir det oundvikligen jämförelser när man kommer ner på detaljnivå. Det som verkligen skiljer originalversionen med denna är dock regin. De Palma har ett öga för framförallt stämningsskapande som Kimberly Peirce inte bemästrat än. Det enda som Carrie år 2013 gör bättre än versionen från 1976 blir logiskt nog effekterna. Se De Palmas version istället.

Betyg: 2+ och Tommys öde är fortfarande löjligt av 5 möjliga

Regi: M. Night Shyamalan

Manus: M. Night Shyamalan & Gary Whitta

Medverkande: Will Smith, Jaden Smith, Sophie Okonedo mfl.

Produktionsbolag: Overbrook Entertainment & Blinding Edge Pictures

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1815862/

Jag skulle ljuga om jag inte medgav att jag dragit mig för att se After Earth. Det är en film av Shyamalan, som konsekvent har förstört sin karriär sedan han slog igenom för drygt 15 år sedan, och huvudrollen innehas av Jaden Smith. Jaden, givetvis son till Will Smith, har blivit pushad som sin fars arvtagare nu i vad som verkar vara en evighet. Skillnaden mellan far och son är att Jaden inte kan skådespela sig ur en blöt papperspåse medan Will fortfarande till stor del kan leva på sin charm. När After Earth dessutom blivit utskälld som en av årets största kalkoner fick jag vänta tills det började skrika ordentligt i science fiction-tarmen för att jag skulle orka med filmen. Men, ja, After Earth är faktiskt inte så jäkla dålig - den är bara inte särskilt bra.

Cirka 1 000 år efter att mänskligheten förstört Jorden till den milda grad att de varit tvugna att söka ett nytt hem bland stjärnorna rasar ett krig mellan kolonisatörerna och den utomjordiska rasen Ursa. Cypher Raige (herregud, vilket namn...) är den store hjälten då han kom på ett sätt för vissa soldater att i princip göra sig osynliga för fienden. Cypher har däremot försummat sin familj i allmänhet och sin son, Kitai, i synnerhet. När de båda beger sig ut på en resa för att spendera lite mer tid tillsammans slutar färden med en kraschlandning - på Jorden...

After Earth har en helt okej premiss i och med faran med att förstöra vår miljö och konsekvenserna detta kan medföra. Science fiction om miljökatastrofer har en lång historia i litteraturens värld, men skådas inte särskilt ofta på film, om det inte handlar om efterdyningarna efter ett kärnvapenkrig eller liknande. Jag gillar också designen på många av sakerna i After Earth. Den känns genomtänkt och har en klar röd tråd, vilket är A och O om man vill presentera en trovärdig framtidsvision. Det samma kan tyvärr inte sägas om CG-effekterna som saknar tyngd och ser väldigt framhastade ut.

Far och son Smith är precis som jag trodde de skulle vara. Will har en tämligen liten roll, men gör vad han kan med den. Jaden däremot är fortfarande usel. Jag antar att han försöker väcka sympati med sitt gnälliga uttryck, men allt jag vill se är honom gå vilse i ödemarken och låta filmen fokusera på Wills karaktär istället. Manuset i sig är inte heller något att hänga i julgranen (God Jul!). Det innehåller flertalet logiska luckor och efterkonstruktioner som man mest tar sig åt pannan för. Det är dock inte på långa vägar lika illa som många av Shyamalans andra manus på senare år, så man får vara glad för det lilla.

After Earth är knappast den katastrof som folk velat låta den framstå som, men att säga att det är en bra film är att ta i. Den är okej, varken mer eller mindre. Att den sen är ytterligare ett skamlöst försök att pusha Jaden Smith ner i halsen på oss är en annan femma.

Betyg: 2+ planeter där allt vill döda dig av 5 möjliga

Regi: James Wan

Manus: Leigh Whannell

Medverkande: Patrick Wilson, Rose Byrne, Ty Simpkins mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Entertainment One/FilmDistrict mfl.

År: 2013

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2226417/

Det var visserligen ett tag sedan jag såg första delen i James Wans nya kassako, men jag vill minnas att den var helt okej. Därför var det en glad överraskning när Insidious: Chapter 2 plingade till i dropboxen. Efter 106 minuters clusterfuck är jag inte så säker att jag kommer bli lika glad när del tre oundvikligen kommer. Hur kan jag veta det? Tja, nummer två slutar med en cliffhanger, och när en film kostar fem miljoner dollar att göra och drar in 40 miljoner första helgen krävs det ingen marknadsföringsexpert för att luska ut att det kommer en uppföljare till.

Insidious: Chapter 2 tar vid där ettan slutade. Familjen Lambert, fortfarande hemsökta av diverse spöken och jävelskap, tar sin tillflykt till pappa Joshs mor. Givetvis tar de mer än tandborstarna med sig i flytten och snart är spökerierna igång igen.

IC2 hade kunnat vara en uppvisning i hur mycket material man kan få in i en 106 minuter lång film men ändå få den att kännas tämligen oengagerande. Whannell presenterar så många trådar i sitt manus som aldrig binds ihop och tematiska grepp försvinner ut någonstans för att köpa mjölk och kommer inte tillbaka. Det här med haunted house-genren är svårt. Det funkade bra i The Conjuring (2013), men precis som jag skrev i recensionen av nämnda film behöver James Wan rätt manus att jobba med för att han ska kunna vara mer än en medelmåttig regissör. Det är väldigt tydligt att Whannells förvirrade manus ligger Wan i fatet och det hela blir mindre av en krypande spökhistoria och mer av en åktur i ett kitschigt spökhus på det lokala tivolit. Hantverket är fortfarande helt okej, men det räcker inte till mer än knappt godkänt. Börja göra lite andra filmer nu, Wan. Den här genren måste få vila.

Betyg: 2 och sen lite poppsykologi på det av 5 möjliga

Svensk titel: Klanernas uppbrott + Stormen vaknar (2 delar)

Författare: Robert Jordan

År: 1993 (svensk utgåva 1997/1998)

Sidor: 912

Förlag: Tor Books (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 978-1-85723-209-7

"It seems to me that kings - and queens - can be fools when they forget what they are and act like who they are, but they're worse when they only remember what they are and forget who."

Aielfolket har brutit upp från Det trefaldiga landet och vandrar tillsammans med Rand al'Thor, Draken återfödd, mot länderna bortom bergen. Samtidigt beslutar sig Nynaeve och Elayne för att fortsätta sitt uppdrag även om Vita tornet har tagits i besittning av Elaida, en kvinna som inte har mycket till övers för någon av dem. De politiska intrigerna blir alltmer infekterade i och med att mörkrets hantlangare, De Förlorade, nästlar sig in i maktens finrum. Om det inte vore nog med det måste Rand även kämpa mot en man som hotar att splittra Aielfolket och ödelägga hans chanser för att samla manskap och makt till den slutgiltiga striden. Rand måste lära sig både vara kung och general. Samtidigt är det inte alla som kommer komma ut ur krigen med livet i behåll...

Det känns som det tagit mig en evighet att ta mig igenom The Fires Of Heavens drygt 900 sidor och när jag tittar på senaste bokrecensionens datum bekräftas detta faktum. Visserligen har jag läst en massa annat (jobbrelaterat) vid sidan av, men två månader är inte okej för att ta sig igenom en bok. Det finns dock en anledning - hon heter Nynaeve al'Meara.

Jag vet inte om Robert Jordan började hata karaktären intensivt under arbetet med The Fires Of Heaven, men jag kan nästan inte se någon annan förklaring. Från att ha varit en tuff kvinnlig karaktär med båda fötterna på jorden utvecklas hon i den här boken till ett mellanting mellan obstinat tonåring och gammal nucka. Hur det går ihop? Det gör det inte. Nynaeve karaktär är så illa skriven i den här boken att jag suckade varje gång det kom ett kapitel med henne som huvudperson - och det finns många kapitel med Nynaeve och tråkighetsmoster nummer ett i serien, Elayne, i den här delen av serien. Av någon anledning bestämde sig Jordan för att lämna händelserna som inträffar Perrin helt utanför The Fires Of Heaven. De tidigare tre bihandlingarna har blivit två, men med den mest intressanta bortplockad, och Nynaeves och Elaynes bihistoria så pass tråkig som den är, blir det Rands handling som får dra det tunga lasset. Det är helt klart en fungerande bihistoria som verkligen lyfter mot slutet av boken, men det räcker inte till för att komma upp i de tidigare böckernas kvalitet.

En sak som Jordan ska ha beröm för är beslutet att ha ihjäl en av de mest tongivande karaktärerna i serien. Hen hade förvisso till stor mån spelat ut sin ursprungliga roll, men det känns ändå i maggropen när hen offrar sig för Rands skull och gör det yttersta offret. När jag som tonåring läste den här boken för första gången hade jag aldrig varit med om att en så pass viktig karaktär i en fantasyroman dog och inte återuppstod (Gandalf Jesus...) och det har bra effekt än idag. Jag hoppas att karaktären inte kommer tillbaka senare i serien. Jag har som sagt inte läst de sista böckerna i serien än.

The Fires Of Heaven är inte en bra bok, men om man vill fortsätta med serien måste man ta sig igenom den. Jag vet att det blir bättre snart, så gör inte som så många andra och sluta med den här delen. Ni har mycket skoj senare i serien att se fram emot.

Betyg: 2 ordbajsande delar av 5 möjliga

Regi: Gonzalo López-Gallego

Manus: Chris & Eddie Borey

Medverkande: Sharlto Copley, Joseph Morgan, Erin Richards mfl.

Produktionsbolag: Atlas Independent/852 Films/Speranza13 Media

År: 2013

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2071550/

Hur hårt du än festat har du troligen aldrig vaknat upp i en massgrav med minnesförlust. Det är just det som händer mannen som senare identifieras som "Jonah". Efter att ha blivit räddad från graven och ha stött på en grupp personer även de utan minnen måste Jonah försöka lista ut vad som egentligen hänt - och varför är datumet 18/4 inringat med rödpenna i alla kalendrar?

Jag tyckte att Open Grave hade en spännande premiss, men det var när jag felaktigt trodde att filmen skulle handla om Jonahs flykt från dödsfällan ifråga. Sammanlagt spenderas väl cirka fem minuter av filmens speltid i graven och det som hade kunnat bli en intressant konceptfilm blir istället standardutförande 1a. Beslutet att använda minnesförlust som berättarteknik hade funkat mycket bättre med en ensam karaktär än i grupp. Vi har helt enkelt sett det här för många gånger förr. Tvivel om vem man kan lita på, talanger som återupptäcks och så vidare. Det kan göras bra om man bryter upp konceptet och gör något nytt av det, men Open Grave blir sorgligt förutsägbar för den som sett en skräckfilm från de senaste 15 åren eller så.

Nåja, även om jag är besviken på manuset måste jag erkänna att det här är gott hantverk. Sharlto Copley är riktigt bra i huvudrollen med sitt härjade uttryck. Det ska bli kul att se om han kan rädda den amerikanska remaken av Oldboy (2013) undan skämskuddeterritoriet, även om jag inte har några större förhoppningar på det. Resten av skådespelarna gör sitt jobb, varken mer eller mindre, men det som lyfter Open Grave en smula är det snygga fotot. Det påminner mig inte så lite om en mer ödslig version av stilen i 28 Days Later (2002), det vill säga korrekt användande av digitial film för autentisk effekt.

Open Grave duger som underhållning om du inte har något bättre för dig, men jag måste säga att jag är ganska besviken på den bortkastade potentialen.

Betyg: 2+ är det inte dags att berätta historier ur ett nytt perspektiv nu, skräckgenren? av 5 möjliga

Regi: Justin Benson & Aaron Moorhead

Manus: Justin Benson

Medverkande: Peter Cilella, Vinny Curran, Zahn McClarnon mfl.

Produktionsbolag: N/A

År: 2013

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1977895/

Michael och Chris, tidigare bästa vänner, har vuxit ifrån varandra. Mike har skaffat familj och hus medan Chris bor i ett ruckel där han spenderar dagarna med att skjuta på fåglar och röka crack. Nu har Michael fått nog och beslutar sig för att avgifta sin polare, vare sig han vill eller inte. Problemet är bara att Chris hus inte precis är hans eget.

Resolution hade fått ganska fina recensioner hos genrefolket och verkade som en ganska säregen film som försökte göra något nytt. Tyvärr visade den sig vara en tämligen trist försök till att skapa stämning och kasta ut goda idéer genom fönstret.

En av mina favoritkritiker på nätet, Doug Walker (a.k.a. The Nostalgia Critic) har ett springande skämt när en film försöker ta sig själv på för mycket allvar. Han låter en avatar av regissören springa över skrämen och upprepa med pipig röst: "Ask me what it means! Ask me what it means!" Det är lite så jag känner med Resolution. Här finns ganska intressanta idéer om berättarstruktur uppblandat med gamla indianlegender av alla saker, men precis när filmen börjar bli intressant verkar det som Benson bara sa "okej, nära nog" och slutade skriva på manuset. Det är inte nära nog.

Resolution räddas från bottenbetyg av fina skådespelarinsatser och ett helt okej foto. Speciellt Vinny Curran som den crackberoende Chris är riktigt bra i scenerna när avgiftningen verkligen sätter igång. Till syvende och sist är Resolution ingen bra film. Den vet inte vad den vill vara - ett drama om två vänner som måste kämpa med den enes drogproblem eller en övernaturlig thriller. Resultatet blir mest en gäspning.

Betyg: 2 "ask me what it means!" av 5 möjliga

Regi: Sam Kadi

Manus: Sam Kadi/Samir Younis/Jazmen Brown

Medverkande: Khaled Nabawy, Agnes Bruckner, Rizwan Manji  mfl.

Produktionsbolag: 3K Pictures & Why Me Film

År: 2012

Längd: 99 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1942989/

Ibrahim hade kanske kunnat välja en bättre dag att flytta till USA än den tionde september 2001. Som vinnare av Green Card-lotteriet kommer han överlycklig till sitt nya hemland, men i och med terrorattackerna följande dag blir han snart varse om att livet i USA inte är så lätt för folk med arabiskt ursprung.

Det här är en riktigt god idé och en film som jag väntade på skulle göras - 9/11 ur en arabisk invandrares perspektiv. Idén ger chansen till att utforska den förvisso förståeliga men ändå överdrivna paranoian som spreds efter WTC-attackerna. Dessvärre är slutprodukten inte så mycket ett vägande och kritiskt granskande som det är en övning i sötsliskighet.

Ibrahim framställs som ett helgon. Det finns inget annat sätt att beskriva honom på. Han är en karaktär vars enda brist är att han är godtrogen och tror det bästa om människor i alla situationer. Det finns inte ett uns svärta i honom och jag köper det helt enkelt inte. Vuxit upp under inbördeskrig? No biggie. Blir fängslad av NSA i sex månader utan skäl? Inte så farligt. Vem som helst hade uppvisat någon form av ilska eller psykologiska ärr från behandlingen som Ibrahim utsätts för, men inte vår löjligt rättrådige protagonist. När han till slut faktiskt börjar ifrågasätta den amerikanska regeringens godhet i sin policy blir detta överspelat på några minuter.

The Citizen är inte tillräckligt usel för att göra mig arg. Den har okej skådespelare, ett  godkänt foto och fungerande regi. Vad den däremot missar är att utforska ett viktigt och intressant ämne och istället göra om det till en Disneypekoral. Förhoppningsvis kommer (eller det kanske redan har kommit?) en film med samma huvudtema som gör det rätt. The Citizen är mest slöseri med tid... och kan ge dig diabetes av sin sliskighet.

Betyg: 2 say your prayers, eat your vitamins, become an American av 5 möjliga

Regi: David Guy Levy

Manus: Steffen Schlachtenhaufen

Medverkande: Brittany Snow, Jeffrey Combs, Jonny Coyne mfl.

Produktionsbolag: Periscope Entertainment & Social Construct

År: 2012

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1999995/

Iris har inte den enklaste tillvaron. Efter hennes föräldrar dött i en olycka tvingas hon hoppa av college för att ta hand om sin svårt cancersjuke bror. När skulderna hopar sig presenteras hon för en välkänd affärsmagnat av familjens läkare. Han har ett förslag till Iris. Kom på middag, spela ett spel, vinn ekonomiskt oberoende för resten av livet. Vad kan gå fel?

För några månader sedan såg jag filmen Cheap Thrills (2013) på Fantastisk Filmfestival. Jag misstänkte redan från den här filmens titel att den skulle vara något liknande. Jag gör ofta som så att jag undviker att läsa någonting alls om skräck- eller thrillerfilmer just för att öka chansen till att bli överraskad. I det här fallet var min gissning spot on. Det här är en sämre version av Cheap Thrills. 

Idén i sig är intressant - sätt ett antal vanliga människor i en extrem situation och se om de tänker rädda sig själva eller sina medmänniskor. Utförandet är däremot inte lika bra. Jag återkommer även här till Cheap Thrills som med sin inbakade samhällskritik lyckades mycket bättre. I den filmen kände jag att historien var satt i en större kontext (ekonomikrisen), men i Would You Rather är det framförallt tortyrporrsaspekten som är det stora målet. Efter att ha sett otaliga filmer inom genren som slog igenom på bred front med Saw (2004) blir det här mest en blek efterapning. Cheap Thrills hade samhällskritiken, Saw (första filmen) hade fängslande (oh, the pun) karaktärer, men Would You Rather har inte så mycket att komma med. Det är inte en värdelös film, bara omsprungen av så mycket annat i genren.

Betyg: 2 och seriöst, kunde ni inte komma på lite mer suspensfulla spelregler? av 5 möjliga