Regi: Robert Luketic

Manus: Jason Dean Hall & Barry Levy (baserat på Joseph Finders roman)

Medverkande: Liam Hemsworth, Gary Oldman, Harrison Ford mfl.

Produktionsbolag: Demarest Films/EMJAG Productions/IM Global mfl.

År: 2013

Längd: 105 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1413495/

Adam är en ambitiös datoringenjör som trots hårt arbete inte har lyckats avancera i företagshierarkin på det stora mobiltelefonföretag han arbetar på. När han får sparken efter att ha förolämpat sin chef under en viktig presentation öppnar företaget dock en ny dörr för honom - de ska hjälpa honom hitta en ny anställning hos värsta konkurrenten... som industrispion.

Det här borde blivit bra. Vi har Gary Oldman och Harrison Ford i rollerna som de båda affärsmagnaterna som avskyr varandra. Bara det borde göra Paranoia till en högtidsstund. Oldman och Ford är också väldigt bra i de scener de nu har med varandra och mot huvudrollsinnehavaren, Liam Hemsworth. Liam är givetvis yngre bror till Chris Hemsworth som haft några riktigt fina år det senaste årtiondet. Dessvärre är Hemsworth den yngre inte alls lika charmig som sin storebror. Han påminner mig framförallt om Hayden Christensen och det är ingen komplimang.

Manuset är dock det som fäller filmen. Det hade kunnat bli riktigt intressant, inte minst med tanke på att de fiktiva företagens kamp är en ganska tydlig allegori av maktkampen mellan Microsoft och Apple (eller Gates vs. Jobs), men en film som heter Paranoia måste vara bra mycket tätare än så här för att den ska fungera fullt ut. Det är lite kul att manusförfattarna verkar ha tolkat Gates och Jobs personligheter likadant som jag själv tolkat dem. Gates alter ego (Oldman) är ett komplett rövhål, men han är öppen med att han är det. Jobs å andra sidan (Ford) framställs som den altruistiska mysfarbrorn på ytan men om möjligt än jävligare bakom den polerade fasaden. Om Paranoia hade fokuserat mer på maktkampen mellan företagshuvudena vore det en mycket bättre och mer spännande film. Nu blir Adam en everyman som vi ska kunna identifiera oss med och känna för. Det funkar inte riktigt eftersom Hemsworth inte kan bära rollen.

Sammanfattningsvis blir Paranoia en okej thriller som hade kunnat vara så mycket mer. Jag måste dock säga att det var länge sedan jag såg Harrison Ford så här bra. När de till och med rakat skallen på honom för att han ska ut mer som Jobs får Ford nästan en kuslig framtoning. Synd på fin potential alltså.

Betyg: 2+ i övervakningssamhället kan alla höra dig skrika av 5 möjliga

Regi: Kevin Macdonald

Manus: Jeremy Brock /Tony Grisoni /Penelope Skinner (baserat på Meg Rosoffs roman)

Medverkande: Saoirse Ronan, Tom Holland, George MacKay mfl.

Produktionsbolag: BFI Film Fund/Cowboy Films/Film4

År: 2013

Längd: 101 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1894476/

Daisy skickas från sitt hem i USA till den engelska landsbygden där hon ska spendera sommaren med sina kusiner. Efter några dagar av total hemlängtan hittar hon en potentiell pojkvän i kusinen Eddie. Samtidigt drar en våg av oro över England och Europa när först Paris bombas av terrorister och sen London utsätts för en kärnvapenattack. Den idylliska semestern blir snabbt en kamp för överlevnad.

Oj, vad den här filmen stör mig! Jag tänker lite på scenen i Simpsons när Hans Moleman kommenterar den omklippta versionen av Gone With The Wind (1939) med: "Didn't this use to have a war in it?" How I Live Now presenterar en spännande premiss (barn på brittiska landsbygden, inte olikt andra världskriget, interna maktkamper mellan olika nationella krafter etc.) men väljer att fokusera nästan helt på kärlekshistorien mellan Daisy och Eddie. Just denna är också filmens absolut svagaste punkt.

Relationen mellan karaktärerna är vad jag brukar kalla för en Twilight-romans - ett förhållande där en eller båda parterna är så fruktansvärt svår att tycka om att man helst vill att de ska hoppa från ett stup. Daisys karaktärsutveckling är det som står i fokus, men den kommer för sent och för lite. Hon är helt enkelt en fruktansvärd karaktär. Av vad jag har förstått har hon lite mer bakgrundshistoria i boken som skulle förklara varför hon är en sådan bitch, men med bara filmversionen att gå efter är det mycket svårt att sympatisera med henne. Tack och lov för Siorse Ronan som åtminstone gör vad hon kan för att rädda rollen. Jag har skrivit om Ronan här på bloggen tidigare och om hon bara väljer rätt filmer kommer hon bli något stort. Hon är bara 19 år gammal och har redan en Oscarsnominering (Atonement, 2007) under bältet.

Skådespelarregin är överlag mycket bra, men jag hade inte förväntat mig något annat av Kevin Macdonald. Det är manuset som är en soppa. Allt runt om huvudhistorien är bra, men jäklar vad manuset hade behövt en script doctor! Det finns något riktigt bra här som tyvärr döljs i ett försök att dra in young adult-publiken. Det gör filmen väldigt splittrad med otroligt obehagliga scener med krigstematik blandat med undermålig tonårsromans. Jag måste läsa boken för att bli klok på den här historien!

Betyg: 2+ and to marry our cousins (för att fortsätta med Simpsons) av 5 möjliga

Regi: Ruairi Robinson

Manus: Clive Dawson (baserat på Sydney J. Bounds novell med samma namn) 

Medverkande: Liev Schreiber, Romola Garai, Elias Koteas mfl.

Produktionsbolag: Qwerty Films & Fantastic Films

År: 2013

Längd: 98 min

Land: Storbritannien/Irland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1709143/

Efter förra veckans urladdning i form av den briljanta Gravity (2013) var jag på jakt efter mer verklighetstrogen science fiction. Det är inte det allra enklaste att hitta filmer jag inte sett i den subgenren, men till sist föll valet på The Last Days On Mars. Jag har tappat räkningen på hur många filmer jag sett om den röda planeten, men inte särskilt många har varit bra. Dessvärre visade sig The Last Days On Mars inte vara ett undantag till den traditionen.

Någon gång i en nära framtid har mänskligheten äntligen tagit sig till Mars. Under projektets andra halvårsuppdrag har man fortfarande inte hittat något av värde. Sista dagen på planeten ska dock visa sig bjuda på en världsförändrande upptäckt - utomjordiskt liv. Visserligen i form av bakterier, men ändock! Som många andra utforskare har fått erfara genom historien är det där med bakterier man aldrig stött på någon hit...

Design- och musikmässigt håller The Last Days On Mars stilen och lyckas ofta bättre än filmer på samma tema. Det är också det snällaste jag kan säga om filmen. Manuset hämtar mer än lite inspiration från bättre filmer, såsom Alien (1979) och John Carpenters version av The Thing (1982), men är inte tillnärmelsevis lika bra. När det finns hundratals fantastiska science fiction-noveller att adaptera till film, varför väljer man en sådan här standardhistoria utan egen röst? 

Inte heller skådespelarna lyckas ge filmen en egen identitet. Liev Schreiber är lika träig som han alltid är i huvudrollen, men den som förtjänar mest stryk är Olivia Williams i rollen som ärkebitchen Kim. Jag förstår vad Clive Dawson ville göra med Kim - hon är Ripley, minus empatin. Ripley fungerade så bra som hon gjorde i Alien eftersom hon var tuff som sten, men samtidigt mänsklig. Kim är bara en fruktansvärd, fruktansvärd karaktär. Att de andra inte kastat ut henne ur luftslussen under de sex månader de varit tvugna att spendera med henne är för mig en gåta.

Även om The Last Days On Mars är science fiction av standardmodell 1A är den inte totalt värdelös. Om du inte sett lika mycket science fiction som undertecknad kan den kanske vara en film för en tråkig söndag. För fans av genren är det mest trist och alldeles för välbekant.

Betyg: 2- och varför vill allt utomjordiskt liv direkt döda människor? av 5 möjliga

Regi: Don Mancini

Manus: Don Mancini

Medverkande: Fiona Dourif, Brad Dourif, Summer Howell mfl.

Produktionsbolag: Universal 1440 Entertainment

År: 2013

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2230358/

Child's Play-franchisen  är en av de där skräckfilmsserierna som traumatiserade fler ungar än de som faktiskt såg filmerna. Det fanns alltid något "välvilligt" syskon eller klasskamrat som berättade hela handlingen. Givetvis såg de också till att överdriva mängden äckel och blod. Det hörde liksom till. Själv är jag livrädd för levande dockor. Trots detta har Child's Play-filmerna aldrig varit något som skrämt mig. Det har en enkel anledning - Brad Dourif.

Brad Dourif Oscarnominerades för sin roll som Billy Bibbit i One Flew Over The Cuckoo's Nest (1975) och har sedan dess spelat knäppgök i merparten av sina roller. För den stora massan kommer han dock säkert främst bli ihågkommen som rösten till just Chucky. Varje gång Chucky pratar ser jag bara Brad Dourif framför mig. Det är inte särskilt skrämmande och inte särskilt kul heller. I denna, den sjätte filmen i serien, har skaparen Don Mancini, försökt gå tillbaka till en lite mer seriös ton efter de senaste delarnas slapstickkomedi. Det funkar faktiskt rätt bra - tills Dourif öppnar munnen.

Handlingen kretsar kring den rullstolsbundna Nica, som bor tillsammans med sin överbeskyddande mor i ett stort gammalt kråkslott till hus. En dag får modern ett paket innehållande en docka. Den natten verkar det som att moderns depression till sist tar överhanden och hon hoppar från husets stora trappa. Men hoppade hon verkligen? Nicas syster anländer nästa dag med sin familj för att ta hand om det praktiska med begravning och annat. Det verkar dock inte vara det enda hon är ute efter...

Curse Of Chucky fungerar riktigt bra den första halvtimmen. Den har en suspens som jag inte brukar förknippa med serien, men det beror ironiskt nog på att Chucky i sig inte har en särskilt stor roll i filmen förrän ungefär mittstrecket passeras. Karaktärerna är, om än inte enormt djuplodande, helt okej och Fiona Dourif (dotter till Brad) gör en bra roll som Nica. Sen öppnar Chucky munnen. Från att ha varit en spännande, nästan mer thrillerliknande än slasher, film blir Curse Of Chucky en standardslasher. Inget fel med det, men skillnaden mellan ton gällande filmens första och andra halva gör att det känns som en halv historia. För fansen funkar det, för mig som aldrig varit en stor fan av serien blir det mest en axelryckning.

Betyg: 2 dockor som tittar snett på mig av 5 möjliga

Regi: Dennis Iliadis

Manus: Bill Gullo

Medverkande: Rhys Wakefield, Logan Miller, Ashley Hinshaw mfl.

Produktionsbolag: Process Films & Process Productions

År: 2013

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2395385/

David må vara på världens fetaste fest, men han kunde inte ha det värre. Dumpad av sin flickvän som råkar vara där med sin nye snubbe. Kvällen tar dock en intressant vändning när huset och den omgivande trädgården av oförklarlig anledning delas upp i olika tidszoner - med en kopia av varje festdeltagare i varje zon...

Konceptuell science fiction blandat med high school-film är inte något man ser varje dag. Det låter som en spännande kombination och storyn med tidszoner är också intressant. Bill Gullos manus lyckas dock inte riktigt ta tillvara på konceptet. Framförallt är det karaktärernas fel. Gullos karaktärer är inte så mycket dåligt skrivna som de är ganska ointressanta. Med high school-dramat som tar upp en rejäl del av filmens speltid finns det heller inte tid för karaktärsutveckling.

Skådespelarna är inte någon höjdare de heller. Rhys Wakefield har ett gnälligt uttryck i huvudrollen som David och Ashley Hinshaw kan inte riktigt ge sin karaktär den motivation hon behöver för att vara den bitch hon är större delen av filmen.

Trots hårda ord kan jag inte totalsåga +1. Den har en originell premiss som den dessvärre slösar bort genom slarvigt manus. I rätt händer hade det här kunnat bli riktigt bra. Nu blir det godkänd underhållning, men inte så mycket mer. Plustecknet får filmen främst för det riktigt uppfuckade slutet. Snacka om attack of the clones!

Betyg: 2+ men många vackra, nakna människor av båda könen i alla fall av 5 möjliga

FFF 2013 dag 10: Halvtrista vampyrer, gråtande recensenter och en festivalgeneral i hajfena

Det har varit tio dagar fylld av film, underbara människor och på tok för lite sömn. Till sist kom sista festivaldagen och även om min kropp tackade och bockade vill jag egentligen bara fortsätta. Fantastisk Filmfestival är något av det finaste som vi har att erbjuda i filmväg i Sverige. Jag har varit på de "stora" festivalerna i Stockholm och Göteborg, men FFF är fortfarande min favoritfestival i landet. Anledningen är lika enkel som imponerande - det finns inget annat ställe som publiken är lika engagerad och inget annat ställe där man kan komma filmskaparna lika nära. Som genrefilmfestival fyller dessutom FFF ett viktigt hål i gränslandet mellan fin- och fulkultur. FFF är helt enkelt skitfin kultur. Det är kanske därför jag trivs så bra som jag gör där? 

Dagens inlägg kommer delas upp i två. Om ni bara är intresserade av vem som vann vad rekommenderar jag nästa inlägg. För er som vill läsa om mer cool film - läs vidare.

Dagen skulle ha börjat med en screener av den japanska kampsportrullen Bushido Man (2013). Det projektet fick dessvärre läggas ner efter en halvtimme då filen jag fått från bolaget började skrika i högtalarna. Det lilla jag hann se var dock bra, så det kommer med största sannolikhet en recension på nämnda film vid ett senare tillfälle.

Dagens första film blev istället den schweiziska vampyrfilmen Chimères (2013). Fotografen Alex och hans flickvän Livia är på semester i Rumänien. Efter en blöt utekväll blir Alex påkörd av en bil och förs svårt skadad till det lokala sjukhuset. Efter att ha återhämtat sig nog för att åka hem till Schweiz börjar Alex uppleva märkliga saker. Han börjar bli ljuskänslig, hans tänder börjar växa och han har en oförklarlig dragning till mänskligt blod...

Chimères tar en ganska originell vändning på hela vampyrlegenden genom att låta Alex smittas genom en blodtransfusion. Det gör att hans vampyrsida växer fram successivt och det är här filmen också har sina bästa scener. Dessvärre utvecklas filmen till en ganska standardiserad vampyrrulle efter hand och det blir aldrig riktigt intressant. Huvudanledningen är att jag inte känner något för karaktärerna. De är bara där. För diggare av genren kan det vara värt att kolla in. Själv är jag ganska mätt på vampyrer just nu. 2 men han glittrar i alla fall inte i solljus av 5 möjliga.

Efter en snabblunch var det dags för min enda officiella intervju på festivalen. Navot Papushado, en av regissörerna bakom den fantastiska thrillern Big Bad Wolves (2013), visade sig vara en mycket trevlig man som jag gärna skulle pratat väldigt mycket mer med. Det kommer jag också göra via nätet för att slutföra den ganska korta intervjun. Den kommer förhoppningsvis att publiceras i sin helhet nästa vecka.

En snabb cykeltur förde mig till Filmstaden för en av filmerna jag sett fram emot mest på festivalen; Joss Whedons tolkning av William Shakespeares Much Ado About Nothing (2012). Jag har varit stort fan av Whedon sedan Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) och har peppat som en galning inför den här rullen sedan jag hörde att Whedon återförenar kärleksparet från Angel (1999 - 2004), Amy Acker och Alexis Denisof. Och ja, Acker och Denisof har verkligen kemi mellan sig även i den här produktionen. Scenerna dem emellan är filmens absoluta höjdpunkt, men jag är inte så säker på resten av rullen. 

Much Ado About Nothing är en av Shakespeares mest spelade komedier och jag förstår varför. Den är enkel att adaptera och sätta i vilken kontext som helst, den är tillräckligt lättsam för att inte skrämma bort folk som annars är allergiska mot barden och tidigare filmatiseringar har visat att den passar ypperligt på film. Problemet med Whedons tolkning är att han knappt gör en tolkning. Handlingen är förlagd till Los Angeles och nutid, men med nästan oförändrad dialog och tolkningar av rollerna blir det en förvisso väldigt trogen men ack så opersonlig version. Om vi bortser från Acker och Denisof är skådespelarna inget att hänga i julgranen och av någon anledning har Whedon valt att filma i svartvitt. Inget ont om svartvitt, men i en film som Much Ado About Nothing tillför det inget, utan ger bara en urtvättad stil som inte passar den rappa dialogen och storyn.

Jag förstår varför Whedon ville göra den här filmen efter att ha gjort specialeffektstunga The Avengers (2012), men Much Ado About Nothing blir nog en fotnot i regissörens CV. Eftersom det trots allt är en bra historia och Acker och Denisof är grymt bra är jag ändå beredd att ge den 3 sidoprojekt av 5 möjliga. Se istället Kenneth Branaghs version från 1993. Den är bättre på nästan alla plan... trots att den har Keanu Reeves i rollistan.

Att som science fiction-nörd påstå att den polske författaren Stanislaw Lem är överskattad är som att svära i kyrkan. Mest känd är han för sin bok (och sedermera film) Solaris (1961), men Lem har en diger bibliografi. The Congress (2013) är löst baserad på Lems roman The Futurological Congress (1971), men har genomgått en rejäl förvandling i adaptionen.

The Congress handlar om hur Robin Wright, en gång erkänd skådespelerska med en lysande framtid framför sig, kontaktas av sin agent med ett erbjudande. Filmbranschen håller på att genomgå en förändring där bolag köper rättigheterna till en skådespelares kropp och uttryck för att sen på digital väg kunna sätta in dem i vilka filmer de vill. En scanningsprocess genomförs, den riktiga skådisen får skriva på ett kontrakt om att aldrig skådespela igen och bolagen slipper bångstyriga aktörer. Robin är en av de första som erbjuds processen, vilket gör hennes alter ego till en stjärna igen. Robin själv tar hand om sin familj bäst hon kan och bjuds efter 20 års trogen tjänst in till en kongress där nästa steg i underhållningsbranschen ska avslöjas...

Robin Wright spelar sig själv i The Congress och har mycket riktigt gjort diverse märkliga beslut i sin karriär, som efter rollen i Forrest Gump (1994) pekade spikrakt uppåt. Jag vågar påstå att hon gör sitt livs roll i den här filmen. Tillsammans med regissören och manusförfattaren Ari Folman (Waltz with Bashir, 2008) lyckas Wright förmedla en sådan sårbarhet och verkar så äkta i alla sina känslor att jag mot slutet av filmen bölade som ett barn. The Congress har verkligen allt. Det är en spännande historia om identitet, vår besatthet av ungdom och vårt behov av eskapism. Samtidigt är det en rejäl känga till Hollywood-systemet och ett porträtt av en medelålders kvinna som inte längre har något att förlora... eller tror att hon inte har det. Visuellt magnifik med en blandning mellan live action och animation (scenerna på kongressen i fråga är animerade) är The Congress den bästa film jag sett hitintills i år. Om den får en större distribution på de svenska biograferna kommer jag se den igen. Om den bara släpps på dvd/blu-ray kommer jag köpa den så fort den kommer. 5 sällsamma och vackra visioner om framtiden av 5 möjliga.

The Congress föregicks av prisutdelning av olika slags. Jag tänker skriva mer om det i nästa inlägg, så var lugna. Innan festivalens sista film, We Are What We Are(2013), var det dock dags för den nya traditionen på festivalen - general Johan Barrander gör något galet. Förra året var det karaoke till filmen Manborg (2011) och som en annan Benjamin Syrsa fortsatte Barrander sin sånginsats i år. Den här gången iklädd hajfena gjorde han en uppskattad tolkning av Quints Sharknado. Med tanke på hur många kameror det fanns i publiken kommer detta spektakel säkert ut på YouTube i dagarna. Jag blev ju lite besviken att det inte var Hentai Kamen (2013) som tolkades, men vid närmre eftertanke borde jag kanske vara tacksam.

Festivalen avslutades som sagt med Jim Mickles re-make av den mexikanska kannibalfilmen med samma namn. En hårt ansatt far måste fortsätta familjens tradition med att varje år kidnappa och äta upp en människa. Samtidigt är hans båda döttrar tveksamma till om de vill fortsätta vara en del av ritualen.

Välspelad och med ett mycket vackert foto är det här en re-make som överträffar originalet. Konstaterande att "vi gör som vi alltid har gjort" blir väldigt effektivt i och med att familjen (nåja, döttrarna i alla fall) anses normal i övrigt. Barnen går i skolan, växer förvisso upp i en strikt kristen miljö, men har inga saker för sig som gör att tankarna går till Leatherface och kompani. Den nedtonade stilen hos karaktärerna gör också skräckelementet så mycket starkare. För er som inte är äckelmagade rekommenderas We Are What We Are. 4 matiga soppor av 5 möjliga.

Sista dagens kortfilmer var överlag bra. Den spanska Death Chase (2012) var en förvånansvärt välgjord miniwestern med allt en sådan bör innehålla. En man beger sig ut på jakt efter sin frus mördare men får mer än bara revolvermän på halsen. Mycket intressant och bra för oss som gillar westerns.

Den brittiska Our Name Is Michael Morgan (2012) var en väldigt brittisk take på vad som händer när en försäljare upptäcker att någon som utger sig för att vara honom har klampat in i hans territorium. Fast... vad säljer företaget egentligen? Ganska kul utan att vara något extremt minnesvärt.

Med det avslutas mina korta recensioner från Fantastisk Filmfestival 2013. Glöm inte att kolla in nästa inlägg för vinnarna, både juryns och mina egna, och avslutande tankar om FFF 2013!

FFF 2013 dag 9: Tornados med tänder, briljant thriller och otåliga toalettköer

Jag knackade tydligen inte tillräckligt hårt i träet eller strödde inte tillräckligt mycket salt bakom ryggen. Festivalsjukan, den som alltid drabbar mig under filmfestivaler, slog till med full kraft igår. Därför stannade jag hemma och såg extrainsatta Sharknado (2013) från soffan.

Sharknado är en av åtskilliga mördarhajfilmer som fullkomligen käkat upp (höhö) marknaden de senaste åren. Det som Sharknado gör annorlunda än merparten av sina konkurrenter är att den inte bara försöker vara flams och trams utan även presentera åtminstone godtagbara karaktärer. Ian Ziering (mest känd från Beverly Hills 90210) spelar surfingmästaren Fin. Fin och hans vänner hamnar mitt i den värsta stormen i mannaminne och för att göra saken än värre har ovädret lockat hundratals hajar till strandbrynet. Nu måste Fin nå sin exfru och sina barn, samtidigt som han och polarna duckar för hajar - både från vattnet och från luften.

Sharknado är kul. Det finns nog ingen som såg den här filmen och förväntade sig ett mästerverk, men underhållande är den. Det faktum att den försöker att tona ner galenskaperna fram tills att hajarna börjar regna från skyn gör att den inte blir lika utstuderat löjlig som exempelvis den tidigare recenserade Sharktopus (2010). Underhållning utan större tuggmotstånd (seriöst, vaknade jag i Göteborg idag?!) att se en regnig söndag. 3 flygande biologiska dödsmaskiner av 5 möjliga.

Om Sharknado var ren underhållning var den israeliska thrillern Big Bad Wolves (2013) nästan plågsamt bra. En serie bestialiska mord på småflickor leder en polis till att misshandla en misstänkt gärningsman. När detta filmas och läggs ut på nätet finner sig polismannen, Miki, snart utan ett jobb. Tillsammans med ett av mordoffrens far, Gidi, sluter Miki en ohelig allians att fortsätta "förhöret" av den huvudmisstänkte mannen. Frågan är bara vem som är mest psykopatisk av dem?

Hårdkokt, spännande, rolig; Big Bad Wolves är bland det absolut bästa jag sett på årets festival. En mycket välspelad film med många av Israels största skådespelare i rollerna, tät stämning och ett soundtrack att dö för. Som ni märker är jag full av beundran för Big Bad Wolves. En av regissörerna, Navot Papushado, är på plats i Lund och berättade att filmen nyligen vann fem priser motsvarande Guldbaggegalan i Israel. Det här kommer mycket möjligt bli Israels Oscarsbidrag från i år och förhoppningsvis kommer jag få en intervju med herr Papushado senare idag. Mer om filmen då! 5 i de israeliska bergen kan ingen höra dig skrika av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med brittiska zombiekomedin Stalled (2013). En vaktmästare blir instängd på damtoaletten under pågående zombieapokalyps. Hur ska han ta sig ut från världens mest rödfärgade julfest?

Efter urladdningen som var Big Bad Wolves var det ganska svårt att ladda om. Samtidigt pågick en avslutningsfest för festivalen så visningen var inte särskilt välbesökt heller. Hur som helst är Stalled en helt okej komedi som gör en take på temat att vara instängd i ett mycket begränsat utrymme, men att det ändå är bättre än alternativet. Ett tämligen roligt manus, skådespelarinsatser som är helt okej, men till syvende och sist inget att skriva hem om. 2+ toalettbåsromantik av 5 möjliga.

Kvällens första kortfilm var den ganska typiska, men mycket tekniskt kompetenta, spanska zombierullen Horizon (2012). En mor och dotter färdas genom ett postapokalyptiskt landskap för att nå fram till en gruva där kanske pappan finns. Snygga zombies, typisk story.

Då var kvällens andra kortfilm, Sub (2012), mer originell. En afrikansk invandrare i Europa får byråkratiska problem när hennes chip för undertexter inte kan aktiveras. Det är alltså undertexter i dagliga livet vi talar om. Tänk som en teknologisk Babbelfisk (jag förväntar mig att ni förstår den referensen). Intressant idé, men utförandet hade kunnat vara bättre.

Ikväll avslutar jag festivalen med vampyrer, animation och Joss Whedon.

Efter att ha spenderat hela dagarna i biosalonger sedan i torsdags var det idag skönt att kunna koppla av lite med bara tre besök till Kino. Hur mycket jag än älskar film måste en del hushållsarbete och förberedande arbete för arbetsveckan ändå göras. Därför planerade jag för någon vecka sedan in två "vilodagar" från festivalen där jag har sett två av filmerna i förväg (idag) och båda filmerna för imorgon. På tisdag missar jag dessutom min enda feature på festivalen, Love Eternal. Hur som helst blev det ju tre biobesök idag också. För recensioner av Byzantium (3+ Gemma Aterton, you will be mine, oh yes, you will be mine av 5 möjliga) samt Hammer Of The Gods (2 och var är den förbaskade hammaren? av 5 möjliga) rekommenderar jag att ni följer länkarna i respektive titlar.  

Jag borde ha litat på min magkänsla idag dock. En dag som denna suger det med egenpåtagna uppdrag som man är för stolt för att släppa. Idag var nämligen första gången sedan jag började gå på FFF för en herrans massa år sedan som jag mest av allt hade lite småtrist. Den kandensiska science fiction-rullen Mars et Avril (2012) inledde dagen. Science fiction på franska. Jag borde vetat bättre.

Mars et Avril handlar om den åldrande jazzmusikern Jacob Obus som spelar på instrument modellerade efter kvinnors kroppar (ja...). En dag träffar både han och hans instrumentbyggare på fotografen Avril, vilka båda blir störtförälskade i. Sen är det något med en expedition till Mars som kan pågå under tiden eller inte också. Släng in lite fjanterier om sfärernas musik och du har Mars et Avril.

Jag... jag vet inte. Ja, det här är en väldigt snygg film rent estetiskt. Det var också det enda positiva folk verkade ha att säga om den efter vi gått ut från salongen. Historien är förvirrad, pretentiös och försöker vara så mycket smartare än den egentligen är. Jag antar att man på något vis skulle bli lika betagen av Avril som de båda herrarna i filmen blev. Jag har känt många tjejer som Avril, hell, jag har till och med dejtat tjejer som Avril. Med risk för att förlämpa någon så står Avrils karaktär som en perfekt representant för problemet med den här filmen - fejkat djup. Det här är egentligen en film om en psykiskt labil groupie som vill ligga med gamla jazzmusiker. Det är precis lika kul som det låter. 1 konstpretto av 5 möjliga.

Efter att ha power walkat bort min irritation över att ha förlorat en och en halv timme av mitt liv var det dags för koreansk katastroffilm. Okej, det här bör väl vara tämligen lättuggat och underhållande, tänkte jag. För andra gången under dag fyra önskade jag snart att jag hade en skämskudde.       

The Tower (2012) skildrar vad som händer när en brand bryter ut i ett nybyggt lägenhetskomplex. Vi får följa händelserna från brandmännens, säkerhetschefen och några av arbetarnas perspektiv. Snart står det dock klart att tornet måste demoleras innan det rasar över närliggande byggnader och... torn.

Om jag hade kommit in i filmen efter en timme utan att ha sett uppbyggnaden skulle jag trott att det här vore en parodi på amerikanska katastrofrullar. Alla klyschorna är här och det verkar inte precis som man använder dem ironiskt. Hjälten som måste jobba istället för att vara med sitt barn på självaste julafton? Check. Irriterande unge man helst ville kasta ut genom valfritt fönster? Check. Heroiska offerscener ala "leave-me-here-to-die-sarge"? Check. Stråkmusiken som spelar i det oändliga? Check. Ja, ni förstår vart jag vill komma. Att man sen lånat en hel del väldigt ikoniska bilder från de där halvkända raserade tornen i New York lämnar bara en fadd smak i munnen. Produktionsvärdena och de scener som trots allt är spännande räddar filmen från en etta... knappt. 2- seriöst, till och med att det är en flygfarkost som startar branden? Subtilt av 5 möjliga.

Med två skräpfilmer under bältet satte jag mitt hopp till kvällens sista visning för min del, Chastity Bites (2013). Filmen har en väldigt kul grundpremiss i att den ökända Elizabeth Bathory i hemlighet blir kurator specialiserad på sexualfrågor i allmänhet och avhållsamhet i synnerhet på en amerikansk high school. För den som inte känner till Bathory är hon lite av den kvinnliga motsvarigheten till Dracula - tjejen gillar blod helt enkelt. För att Elizabeth ska kunna behålla sin eviga ungdom måste det dock vara blod från kvinnliga oskulder. Då är amerikansk avhållsamhetspolitik en bra policy att stötta.

Leah (tänk en tonårig Lisa Simpson) tycker inte det här med påtvingad avhållsamhet är en särskilt bra idé och vägrar gå med i Elizabeths studiecirkel. Snart börjar hon dessutom märka att folk försvinner runt Elizabeth och till hennes fasa vill hennes bästa vän, Katharine, gå med i gruppen.

Okej, var börjar jag? Det är tragiskt att den här typen av film fortfarande kan ses som något kontroversiellt i vissa delar av västvärlden när den inte så mycket krossar könsroller som bekräftar dessa. Den första halvan av filmen vänder nästan ut och in på sig själv för att visa Leah som en självständig, tuff tjej som skiter i vad alla andra tycker. Gott så, tänkte jag. Sen kommer vändpunkten. Utan att avslöja för mycket av handlingens utveckling genomgår Leah en "snyggofiering". Ni vet, den lite nördiga tjejen med glasögon och lite för stora kläder som ingen kan se är apsnygg förrän hon gör en Clark Kent och plockar av sig glasögonen! Wow! När hon dessutom gör detta glömmer hon helt plötsligt bort sina egna värderingar, utnyttjar en kille för sex (alla killar är ju alla villiga, det vet vi) och finner plötsligt sin inre asskicker inte genom egna handlingar utan en försäkring hon skaffar sig genom att ha sex med en baktanke (no pun intended). Jag blir bara så trött. Det här är urvattnad Veronica Mars möter Buffy av usel klass. När den inte ens har särskilt rolig dialog eller bra skådespelare blir betyget 1 säkert välmenande film men som missar poängen av 5 möjliga.

Imorgon ser jag A Field In England hemma, kollar in finalen av Breaking Bad och tar en paus från bloggandet tills på tisdag.