Regi: Terry Gilliam

Manus: Pat Rushin

Medverkande: Christoph Waltz, Mélanie Thierry, Lucas Hedges mfl.

Produktionsbolag:  Voltage Pictures/Zanuck Independent/Zephyr Films mfl.

År: 2013

Längd: 107 min

Land: USA/Storbritannien/Rumänien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2333804/

Qohen Leth är döende. Det är åtminstone vad han själv tror. Under flertalet år har han väntat på ett telefonsamtal som ska berätta meningen med livet för honom. Nu börjar det bli för sent. Leth arbetar på en analysbyrå i en icke alltför avlägsen framtid. Exakt vad som analyseras är inte klart för de anställda och ej heller för Leth förrän han får ett specialuppdrag av företagets chef - han ska lösa det så kallade nollteoremet; en uppgift som mängder av analytiker redan bränt ut sig av.

Terry Gilliam och science fiction brukar vara en riktigt bra kombination. I hans filomgrafi hittar vi bland annat den mardrömslika byråkrati- och totalitärstatssatiriska Brazil (1985) och den apokalyptiska Twelve Monkeys (1995). Därför hade jag också högt ställda förväntningar på The Zero Theorem. Med en höjdare som Christoph Waltz i huvudrollen hade den all potential i världen. Dessvärre kommer Gilliams senaste rulle inte i närheten av tidigare nämnda titlar.

Är det något som Gilliam alltid har stått för så är det en förmåga att kombinera yta och djup. Han har en distinkt visuell stil som även går att hitta här. Vad som glöms bort är djupet. Tidigare filmer i Gilliams science fiction-cv har haft en underliggande kritik mot något - vad samhället gör med människor och vad människor gör med samhället. The Zero Theorem har förvisso ambitionen att göra något liknande, men slutprodukten blir mest ganska förvirrad.

Därmed inte sagt att här inte finns korn av briljans. Waltz är som alltid en fantastisk skådespelare och även de andra inblandade sköter sig riktigt bra. Manusets kärna, den ständiga frågan om varför vi är här och vad livets mening är, känns också intressant, men det kommer aldrig en riktig payoff annat än någon slags nihilistisk kritik mot kapitalism och företagskultur. Den har helt enkelt inte samma udd som Gilliams tidigare rullar och jag måste säga att jag blev besviken. En vacker film att titta på men skulle behöva så mycket mer arbete med manusbiten.

Betyg: 2+ domedagar av 5 möjliga

Regi: Wally Pfister

Manus: Jack Paglen

Medverkande: Johnny Depp, Rebecca Hall, Morgan Freeman mfl.

Produktionsbolag: Alcon Entertainment/DMG Entertainment/Straight Up Films mfl.

År: 2014

Längd: 119 min

Land: Storbritannien/USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2209764/

Dr. Will Caster och hans fru Evelyn är två av världens ledande experter inom artificiell intelligens. När en terroristgrupp attackerar de ledande labben inom forskningsområdet blir Casters det enda kvarvarande med kapacitet nog att fortsätta forskningen på den nivå man behöver. Dessvärre har terroristerna även lyckats förgifta Caster. Som en sista utväg försöker Evelyn och deras vän Max ladda upp Casters medvetande i en superdator. Det fungerar, men det fungerar kanske lite för bra.

Wally Pfister, Oscarsvinnande fotograf som främst arbetat med Christopher Nolan, sätter sig i registolen för första gången med den här technothrillern. Pfister sköter sig bra. Fotot och skådespelarregin fungerar genom hela filmen, men dessvärre gör inte Jack Paglens ologiska manus det. Paglen har skrivit ett manus som i stort sett rapar upp samma gamla trötta tematik från tidigare filmer om artificiell intelligens som går fel. Vi har delar av The Lawnmower Man (1992) blandat med Terminator II: Judgement Day (1991) samtidigt som Paglen försöker få till en mänsklig dimension genom att inte så lite snegla på Spike Jonzes ypperliga Her (2013). Där Jonze lyckades förmedla en djupt rörande romans mellan människa och maskin lyckas Paglen bara skapa en blek kopia.

Skådespelarmässigt är Transcendence helt okej, med en Johnny Depp som får spela annat än full pirat som ledande stjärna. Rebecca Hall är troligen den enda skådis i filmen som ligger under genomsnittet. Hennes scener funkar när det kommer till att spela mot människor, men scenerna där hon bara har en datorröst att förhålla sig till är något träiga.

Det som till sist fäller Transcendence för min del är dock de många (och stora!) luckorna i tidigare nämnda manus. Paglen skulle behövt titta både två och tre gånger på hur han ville få ihop alla de här trådarna, för som det är nu hänger i princip ingenting ihop. Det är teknobabbel utan logik och slutscenen ska vi bara inte prata om. Den enda anledningen till att Transcendence hankar sig upp på en tvåa i betyg är de rent tekniska aspekterna. Skådespel (förutom Hall), regi och foto är alla bra. Synd att storyn inte är det.

Betyg: 2 nu drar vi ur sladden av 5 möjliga

Regi: Seth MacFarlane

Manus: Seth MacFarlane/Alec Sulkin/Wellesley Wild

Medverkande: Seth MacFarlane, Charlize Theron, Amanda Seyfried mfl.

Produktionsbolag: Bluegrass Films/Fuzzy Door Productions/Media Rights Capital mfl.

År: 2014

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2557490/

Albert har inte sin bästa dag. Trots att han lyckas snacka sig ur en duell blir han skjuten i benet och hans flickvän dumpar honom. När den vackra Anna anländer till den sömniga lilla hålan leder det på snåriga vägar till att Albert utmanar flickvännens nye pojkvän på duell. Nu har Anna en vecka på sig för att lära Albert att skjuta tillräckligt bra att han åtminstone kan träffa en lada. Samtidigt anländer en ökänd revolverman till hålan...

Ibland vet man precis vad man kommer få. Det här är Seth MacFarlane 1A. Vissa skämt träffar, ett fåtal är hysteriskt roliga och resten skjuter mest över målet. Jag gillar MacFarlane i de halvtimmeslånga sjok han har att hushålla med i Family Guy (1999) och American Dad! (2005), men i längre saker än så blir MacFarlanes extremt ojämna skämt mest påfrestande. Det syntes inte minst i hans senaste alster på bioduken, Ted (2012), som var ömsom vin, ömsom vatten. Det Ted hade var ändå en relativt intressant karaktärskemi. A Million Ways To Die In The West är en mycket typisk komedi som rent manusmässigt inte bjuder på några överraskningar. Men sen är det det där med när MacFarlane träffar rätt.

AMWTDITW (den förkortningen!) har ett fåtal scener som fick mig att kippa efter andan av skratt. Samtidigt har den ungefär lika många scener som mest fick mig att sucka och undra över om jag skulle göra något annat med min tid. MacFarlane själv är väl ingen lysande skådespelare, men fungerar okej i huvudrollen. Då är birollskaraktärerna desto roligare, med bland andra Giovanni Ribisi, Sarah Silverman och Neil Patrick Harris i rollerna. Faktum kvarstår dock att karaktärskemin var bättre i Ted än den är här. Det är ett ganska dåligt tecken när en av rollerna i den förra var en animerad nalle. Jag måste dock ge ett litet plus för två riktigt smarta cameos, varav en som till och med placerar filmen i Quentin Tarantinos löst sammansatta universum. Det är en ganska märklig tanke.

AMWTDITW fungerar för stunden, ger några riktigt roliga scener här och där, men gjorde inget större intryck på mig. MacFarlane fungerar helt enkelt bättre i animerad form.

Betyg: 2+ dödliga marknader av 5 möjliga

Regi: Joon-ho Bong

Manus: Joon-ho Bong & Kelly Masterson (baserat på Jacques Lob, Benjamin Legrand & Jean-Marc Rochettes grafiska roman Le Transperceneige)

Medverkande: Chris Evans, John Hurt, Octavia Spencer mfl.

Produktionsbolag: CJ Entertainment/Stillking Films/Opus Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 126 min

Land: Sydkorea/USA/Frankrike/Tjeckien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1706620/

Efter att världens vetenskapsmän försökt bekämpa den globala uppvärmingen på konstgjord väg fryser hela planeten till is och endast ett fåtal människor, ombord på ett enormt höghastighetståg, överlever. Drygt 30 år senare har tåget gett upphov till ett klassamhälle som är på gränsen till total revolution.

Le Transperceneige är en av de senaste årens mest hypade serieromaner. Eller ja, det har varit en stor hype i serievärlden exklusive upphovslandet Frankrike. Det tog mer än 30 år innan den första delen av serien översattes till engelska och samma år kom den internationella filmatiseringen. Efter att ha spenderat lite mer än två timmar ombord på det postapokalyptiska tåget känner jag mest ett "jaha, var det allt?".

Här finns saker som är riktigt bra. Designen, i sin säregna cyberpunkestetik, är riktigt bra. Likaså gör de flesta skådespelarna bra ifrån sig. Framförallt är det kul att se John Hurt och Ed Harris i lite mer påkostade produktioner igen. För Snowpiercer är verkligen påkostad - trodde jag. När jag såg att budgeten "bara" låg på lite över 39 miljoner dollar blev detta ett lysande exempel på hur man använder sina pengar på bästa sätt. Dessvärre är manuset inte lika bra.

Jag kan inte säga något om källmaterialets över- eller underlägsenhet, men manuset bjuder egentligen inte på något nytt annat än den rent fysiska sättningen. Det är klasskamp 1A och när karaktärerna inte är särskilt engagerande blir inte heller konflikten det. Det är klart, postapokalyps handlar väldigt ofta om klasskamp och dystopi (om det finns någon organisation efter katastrofen kan du ge dig på att den är totalitär), men det kan fungera om karaktärerna är engagerande. Nu blir Snowpiercer mest en parentes och inte något jag kommer komma ihåg om några månader. Synd på bra design. 

Betyg: 2+ vanliga dagar på Skånetrafiken av 5 möjliga

Everything Trek del 5: The Orignal Series 1.17 - 1.20

1.17 The Squire Of Gothos

Sändes: 12/1 1967

Stardate: 2124.5

Manus: Paul Schneider

Regi: Don McDougall

Platser: Omni Beta VI (omnämnd som koloni 900 ljusår från Jorden), Gothos (obebolig planet)

Betyg: 2+/5

När Enterprise upptäcker en planet i vad som betecknas som en "stjärnöken" (ett område i galaxen utan några stjärnor alls) försvinner Kirk från skeppets brygga. Det visar sig att han och Sulu har transporterats till planetens yta som  utställningsobjekt för en excentrisk herre som har mänskligheten som specialintresse. Observationerna han gjort av Jorden är dock daterade till 1600 - talet och mannen, som presenterar sig som Trelane, härskaren av Gothos, är framförallt väldigt intresserad av Jordens krigiska förflutna...

The Squire Of Gothos är ett typiskt mellanavsnitt i franchisen. Det har inga utflippade specialeffekter, en relativt sammanhållen historia och okej skådespel. Den största behållningen är William Campbell som Trelane. Hans barnsliga fascination för Jordens kultur är ganska smittande och berättelsens upplösning känns tämligen logisk om vi tar med detta i beräkningarna. Som avsnitt betraktat har det dock inte särskilt mycket som utmärker det, men helt klart godkänt.

Och han har en rätt cool rock - måhända en barock?

1.18 Arena

Sändes: 19/1 1967

Stardate: 3045.6

Manus: Gene L. Coon (efter Fredric Browns novell)

Regi: Joseph Pevny

Platser: Cestus III (ökenplanet i Gornimperiet där Federationen ovetandes om ägarförhållandena byggt en bas), Okänd planet (ökenplanet med stora mineralfyndigheter)

Betyg: 4-/5

Federationens utpost på Cestus III förstörs av en okänd fiende och Enterprise sätter iväg efter skeppet som utförde attacken. Jakten får ett plötsligt slut när båda skeppen ovetandes flyger in i territorium kontrollerat av den högt utvecklade rasen The Metron. Förskräckta över båda rasernas destruktivitet beslutar sig The Metron för att konflikten ska avgöras i envig mellan skeppens kaptener, Kirk på ena sidan och en varelse kallad för Gorn på den andra.

Arena kan vara det avsnitt av originalserien som är mest känt för icke-fans. Den huvudsakliga anledningen är just den så kallade Gornen. Designen på varelsen har upptagits i populärkulturen som en slags kärleksfull hyllning till 60-talets kitschiga science fiction och gör fortfarande gästspel här och där. Senast jag såg den var i en scen i The Big Bang Theory. Och ja, designen är fruktansvärt charmig på ett plastigt och billigt sätt. De många actionscenerna mellan Kirk och Gornen blir ofrivillig slapstick, inte minst eftersom skådespelaren i dräkten knappt kunde se något. Det gör dennes reaktionstid när han blir träffad av de för Star Trek ikoniska frigolitstenarna till stor humor.

Jag skrev om Shore Leave i den här seriens förra del att det fanns avsnitt av originalserien där kitschen gör dem riktigt roliga. Arena är ett exempel på detta. Manuset är baserat på en helt okej idé och när alla medverkande försöker sitt bästa för att göra avsnittet relativt seriöst funkar det också som mycket bra underhållning. Det är också ett av avsnitten som filmades vid Vasquez Rocks - en bergsformation i öknen utanför Los Angeles som fått stå som värd för många, många science fiction-serier och filmer. Arena må inte vara ett av de allra bästa avsnitten i serien, men det är oumbärligt som populärkulturell referenspunkt. Dessutom är det jäkligt kul.

Jag försökte hitta en screenshot av Kirk där han ser Gornen för första gången, men hittade ingen. Till och med Shatner gör en WTF-min, trots han visste vad som skulle komma.

1.19 Tomorrow Is Yesterday

Sändes: 26/1 1967

Stardate: 3113.2

Manus: D.C Fontana

Regi: Michael O'Herilhy

Platser: Starbase 9 (omnämnd), Jorden anno sent 1960-tal, Sigma-14 (omnämnd som ett matriarkat)

Betyg: 3/5

På grund av en olycka kastas Enterpise tillbaka i tid och rum till Jorden, sent 1960-tal. När de plockas upp av den amerikanska militärens radar leder detta till att de måste stråla ombord piloten från ett jetflygplan. Spock har en idé om hur Enterprise ska kunna ta sig tillbaka till sin egen tid, men två problem uppstår: Vad ska de göra med piloten och vad ska de göra med de foton och film av skeppet som piloten redan hunnit skicka till sina överordnade?

I senare inkarnation av Star Trek är tidsresor nästan vardagsmat. Ofta är dessa väldigt intressanta avsnitt som utforskar alternativ vägar som historien skulle kunna ha tagit. Ibland försöker de vara för smarta för sitt eget bästa och krånglar in sig i logiska fällor. Tomorrow Is Yesterday är det första av dessa tidsreseavsnitt och ett helt okej sådant. D.C Fontana tar dock inte riktigt ut svängarna i manuset och det känns aldrig som att tidslinjen är hotad på riktigt. I senare avsnitt skulle tidsresorna nästan uteslutande ske av en bisarr olycka som tvingade besättningen att komma på en idé för att ta sig tillbaka. Detta är ofta höjdpunkterna med avsnitten. I Tomorrow Is Yesterday tas en väldigt lat utväg som drar ner avsnittet något. Som det första tidsreseavsnittet fungerar det, och det måste ha varit en rätt fräck sak att se 1967, men efter att ha sett åtskilliga skepp och kaptener resa i tiden i franchisen känns det här lite småtrist på sina ställen.

 Smell my finger!

1.20 Court Martial

Sändes: 2/2 1967

Stardate: 2947.3

Manus: Don M. Mankiewicz

Regi: Marc Daniels

Platser: Starbase 11 (belägen på en bergig planet med lila himmel och minst tre månar, varav en med ringsystem), Martian Colonies (omnämnda), Alpha III (omnämnd)

Betyg: 4/5

Enterprise dockar ovanför Starbase 11 för reparationer från en jonstorm där en besättningsman dött. Kirk gör ett utlåtande till de juridiska rådgivarna på basen att han följde reglementet när han sköt ut den kapsel som besättningsmannen befann sig i. Datorn visar dock något helt annat och Kirk finner sig snart inför en militärdomstol för att utröna om han begått både mened och vållande till annans död.

Ah, smarta rättegångsdraman, how I love you! Court Martial är ett klassiskt rättegångsdrama som hade kunnat utspela sig i nutid likväl som i en futuristisk kontext. Ett bra manus, bra regi, bra skådespel... nåja. Shatner gör bra ifrån sig och likaså hans advokat (spelad av Elisha Cook). Sen finns här också några biroller som är bland de mest överdrivna jag sett på länge, men det får man ta. Avsnittet ställer också intressanta frågor om maskiner är så pass ofelbara att de bör står över mänsklig bedömning i viktiga frågor eller inte. Innehåller också en del riktigt bra dialog. Rekommenderas.

Kirk: "She's a very good lawyer."
Bones: "Obviously."

Regi: George Clooney

Manus: George Clooney & Grant Heslov (baserat på Robert M. Edsels & Bret Witters bok)

Medverkande: George Clooney, Matt Damon, Bill Murray mfl.

Produktionsbolag: Smokehouse Pictures & Studio Babelsberg

År: 2014

Längd: 118 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2177771/

1943 bildades en underavdelning i den amerikanska armén vars uppgift var att säkra de konstskatter som nazisterna stulit från hela Europa. Konstexperter kallades in och fick genomgå grundläggande militär träning för att sen söka igenom de delar av Europa som de allierade hade befriat. Det här är deras historia.

Finns det något som gör att jag känner hopplöshet är när konst och kultur förstörs. Från talibanernas bombande av Buddhastatyer till Saddam Husseins skändning av det historiska Babylon känns förstörandet av dessa bedrifter som en dubbel förlämpning mot de folk som skapade dem. Inte nog med att de ofta förföljs och dödas utan när man förvanskar och förstör kulturella yttringar blir det ett förnekande av att de någonsin existerat. Det är också därför jag sett fram emot The Monuments Men sedan jag såg trailern. Halvdana recensioner till trots var jag ändå vagt förväntansfull när jag satte igång filmen. Dessvärre är The Monuments Men snudd på en skitfilm.

Det borde inte ha gått så här illa. George Clooney har visat att han är en mycket kompetent regissör med tidigare verk. När han dessutom har hjälp av skådespelare som Matt Damon, Bill Murray, John Goodman, Cate Blanchett och Jean Dujardin känns det som att The Monuments Men hade kunnat bli en modern klassiker. Men manuset, herregud, manuset... En i grunden fascinerande historia har blivit en splittrad och uselt berättad soppa. Det finns ett visst försök att skapa en central konflikt, men denna rinner ut i sanden både en och två gånger.

I grund och botten är The Monuments Men ett nobelt försök att berätta om ett krigsoffer det sällan talas om, men blir ett spektakulärt misslyckande som endast räddas från bottenbetyg tack vare några enstaka bra rollprestationer och roliga scener.

Betyg: 2- konstvetare av 5 möjliga

Everything Trek: The Original Series 1.1 - 1.4

När Gene Roddenberry pitchade vad som skulle bli Star Trek var det början på en två år lång process för att kunna sälja in sin serie. Med start 1964 började Roddenberry uppvakta nätverket CBS för att de skulle köpa idén. CBS var måttligt intresserade och Roddenberry vände sig istället till NBC. Nätverket betalade för seriens första pilot, The Cage, men beslutade sig för att inte använda den då de ansåg att den var för tung rent tematiskt. Styrelsen hos NBC såg däremot potential hos Roddenberrys idé och gjorde det ovanliga beslutet att betala för ytterligare ett pilotavsnitt. Avsnittet blev Where No Man Has Gone Before och lyckades övertyga nätverket att skriva kontrakt med Roddenberry. 

Eftersom kontinuitet inte var något som stod särskilt högt i kurs hos tv-bolagen på 60-talet såg NBC inga problem med att sända Where No Man Has Gone Before som avsnitt nummer tre i serien. Det gör att vissa rollkaraktärer oförklarligt försvinner från detta avsnitt, designen är i viss mån annorlunda och förvirringen är ibland total. För mitt projekts räkning har jag tagit beslutet att helt enkelt se avsnitten i den ordning som de en gång sändes. Det kommer innebära en del motsägelser när det gäller originalserien. Förhoppningsvis ska det ändå bli relativt klart vad tusan jag menar med mina beskrivningar av avsnitten som påverkas mest.

1.1 The Man Trap

Sändes: 8/9 1966

Stardate: 1513.1

Manus: George Clayton Johnson

Regi: Marc Daniels

Platser: M-113 (öde, tidigare hem för en utomjordisk civilisation)

Betyg: 3/5

Enterprise skickas till planeten M-113 för att göra en medicinsk kontroll av Dr. Robert Crater och hans fru Nancy. Dr. McCoy, Enterprises chefsläkare, har flertalet år tidigare haft ett förhållande med Nancy och blir förvånad när det visar sig att hon inte tycks ha åldrats. När en besättningsman dör med mystiska fläckar i ansiktet som enda tecken blir det början på ett mysterium där Nancy tycks stå i centrum.

Som öppningsavsnitt fungerar The Man Trap relativt bra. Anledningen till att jag använder termen "öppningsavsnitt" istället för "pilot" framgår av Roddenberrys tidigare beskrivna process för att få serien gjord. Vi får omgående en känsla för de tre huvudkaraktärerna, Kapten Kirk, Spock och Dr. McCoy och deras inbördes relationer till varandra. Här finns också ett antal ofrivilligt roliga scener, såsom den skrikande blomman (måste ses), men överlag fungerar manus och regi bra. Mysteriet får dessutom en intressant upplösning i och med ett ekologiskt tema och ett moraliskt dilemma. Inte ett fantastiskt avsnitt på något sätt, men fungerar bra som curtain raiser.

Enterprise i omloppsbana kring M-113, den första av många, många världar vi fått besöka i franchisen

1.2 Charlie X

Sändes: 15/9 1966

Stardate: 1533.6

Manus: D.C Fontana

Regi: Lawrence Dobkin

Platser: Colony 5, Thasus (endast omnämnda)

Betyg: 4-/5

Enterprise möter upp med forskningsskeppet Antares för att ta ombord en mycket speciell passagerare. Charlie Evans, 17 år gammal, är den enda överlevande från en krasch på planeten Thesus. Ingen kan förklara hur han inte bara lyckats överleva på planeten från tre års ålder utan även lära sig tala och läsa. Utan förståelse för mänsklig interaktion och sociala regler lyckas Charlie stöta sig med flera delar av besättningen, inte minst med Janice Rand som han blir blixtförälskad i. Men Charlie har en hemlighet - en hemlighet som innebär livsfara för samtliga ombord.

Det första av många avsnitt i franchisen som handlar om vad det innebär att vara människa och hur samhälle och arv formar oss. Kirk blir snabbt en fadersgestalt för Charlie, vars trevande försök att hitta sin plats med andra människor både är skämskuddepinsam och alltför bekanta. Vi har alla varit Charlie i en mån eller annan och det gör att hans karaktär är ganska enkel att sympatisera med. Vad vi inte har haft är Charlies förmågor - och tur är väl det! Eller som Kirk säger: "There's nothing wrong with you that hasn't happened to every human male since the model came out."

Charlie X känns fortfarande förvånansvärt fräscht i sitt berättande, troligen på grund av att det behandlar odödliga teman som att växa upp och att hitta sin plats i tonåren. Dessutom, alla avsnitt där man får se en karaktär i en röd gi är per default kul.

Jag funderar på att komma till klubben så här någon kväll. Speciellt i tightsen.

1.3 Where No Man Has Gone Before

Sändes: 22/9 1966

Stardate: 1312.4

Manus: Samuel A. Peeples

Regi: James Goldstone

Platser: Delta Vega (ödeplanet endast använd för gruvdrift)

Betyg: 2+/5

När Enterprise befinner sig på randen till Vintergatans yttre hittar man resterna av SS Valiant, ett skepp som försvann spårlöst 200 år tidigare. Efter att ha analyserat data från skeppets "svarta låda" får Spock reda på att Valiant stötte på en oförklarlig energisignatur och att man efter detta möte desperat började söka i skeppets dator efter information om ESP. Snart nog stöter Enterprise också på energisignaturen och märkliga saker börjar hända med Kirks vän, navigatör Gary Mitchell, och skeppets psykolog Dr. Elizabeth Dehner.

Som tidigare beskrivet i det här inlägget var Where No Man Has Gone Before seriens andra pilotavsnitt. Som en konsekvens av detta är många saker, stora som små, annorlunda från resten av seriens avsnitt. Småsaker inkluderar designen på uniformerna (bland annat slipper de kvinnliga besättningsmedlemmarna ha minikjolar på sig) och placeringen av Enterprise i universum. Just att vara på gränsen till att lämna galaxen går inte ihop med hastigheter och annat beskrivet i andra avsnitt. Större saker är att Dr. McCoy inte alls finns med utan är ersatt av en äldre herre. Likaså har många av karaktärerna andra specialområden.

Om man bortser från anakronismerna är Where No Man Has Gone Before ändå inte ett särskilt bra avsnitt. Det känns väldigt daterat och satt i 60-talets tankar om nyspiritualitet. Intressant är däremot att se användandet av kristen ikonografi på ett sätt som säkert fick några tittare att sätta i halsen för 50 år sedan. Berättarmässigt håller inte avsnittet särskilt väl och med de många motsägelserna (som är svåra att ignorera en längre stund) är det här en ganska svag installation i serien.

Sup, ya'll?

1.4 The Naked Time

Sändes: 29/9 1966

Stardate: 1704.2

Manus: John D.F Black

Regi: Marc Daniels

Platser: Psi 2000 (en gång lik Jorden, nu döende)

Betyg: 3+/5

Efter att besättningen hittar ett forskarteam ihjälfrusna på Psi 2000 börjar märkliga saker hända ombord på Enterprise. Ett virus har smittat en av besättningsmännen som sprider det vidare till alla han rör vid. Viruset fungerar som en riktig fylla och plockar fram den person man egentligen identifierar sig som, bortom artiga fasader. När en besättningsman låser skeppet på kollisionskurs med planeten blir det en kamp mot både klockan och sjukdomen för att överleva.

Förutom att ha en titel som låter som porrfilm är The Naked Time ett riktigt kul avsnitt. Vi får se Spock använda The Vulcan Nerve Pinch för första gången och även bryta ihop känslomässigt. Bara det är värt att se. De bästa scenerna har däremot George Takei som Sulu. Sulu går helt upp i sin hemliga dröm att vara en svärdsmästare och springer runt på skeppet och utmanar folk på dueller. Det är knäppt, kul och ett av avsnitten av originalserien där man verkar helt ha släppt på alla tyglar och bara kört.

George Takei with a sword - all arguments are invalid

Regi: Hayao Miyazaki

Manus: Hayao Miyazaki (baserad på hans egen serie)

Medverkande: Hideaki Anno, Morio Kazama, Jun Kunimura mfl.

Produktionsbolag: Studio Ghibli/Hakuhodo DY Media Partners/KDDI Corporation mfl.

År: 2013

Längd: 126 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2013293/

Jiro växer upp med drömmen att bygga de bästa och vackraste flygplanen världen har skådat. Hans resa tar honom från den japanska landsbygden till universitetet i Tokyo och vidare till Mitsubishis fabrik i Nagoya. På vägen upplever Jiro flertalet historiska händelser, såsom den stora jordbävningen 1923 och Japans intåg i andra världskriget. Under tiden när han även en spirande romans med Nahoko, även om deras tid tillsammans riskerar att bli alltför kort.

Hayao Miyazaki är en av mina favoritregissörer genom alla tider. Han har ett sätt att skildra fantastiska världar samtidigt som han kan ta väldigt realistiska teman och sätta dessa till animerad film som ingen annan kunnat. Med en filmkarriär som spänner över så vitt skilda filmer som Princess Mononoke (1997) till My Neighbour Totoro (1988) har Miyazaki blivit den japanske motsvarigheten till Walt Disney. Personligen tycker jag Miyazakis filmer slår Disneys med hästlängder av en enkel orsak - även om de blandar magisk realism och slapstick har de oftast en allvarlig ton bakom den färgglada ytan. Jag kan se en Miyazaki-film på så många fler sätt än jag kan se en Disney-dito.

På senare år har Miyazaki dessvärre konsekvent gjort sämre filmer än tidigare alster. Sedan den Oscarsvinnande Spirited Away (2001) har Hayao i omgångar försökt lämna över till sin son, Goro. Goro Miyazaki har gjort en del okej saker, men inget i klass med faderns bättre verk. Det är troligen också därför som Hayao gång på gång har sagt att han går i pension, men sen tagit tillbaka sitt uttalande. Ja, han går i pension efter den här filmen också - för sjätte gången.

Tack och lov talar alltså erfarenheten om att han lär komma tillbaka till animationen ännu en gång. Det vore bra synd om The Wind Rises hade blivit hans sista film. I en tekniskt utsökt film (Studio Ghiblis filmer är alltid fantastiskt vackra) presenteras nämligen en tämligen seg historia som försöker vara karaktärsdriven, men lyckas inte skapa några intressanta karaktärer. Jiro Horikoshi, filmens protagonist, är en fiktiv representation av den historiske personen med samma namn. Det är kanske därför som Miyazaki inte kunde ta ut svängarna på samma sätt som han brukar; Jiro är helt enkelt en ganska trist typ. Hans passion för flyg och konstruktion är förvisso ganska smittsam ibland, men i jämförelse med andra Miyazaki-filmer, där karaktärerna är det som driver handlingen framåt, känns det som att Miyazaki försöker låta miljöerna driva The Wind Rises.

Problemet blir bara att Miyazakis (och hela Japans) ambivalenta inställning till mellankrigsåren och idén om Storjapan gör att i princip alla kommentarer om nationalism, moraliska betänkligheter och dylikt sopas under mattan. I en scen säger Jiro att "vi är inte vapenhandlare, vi vill bara bygga de bästa tänkbara flygplanen." Det håller inte. Antingen kommenterar du krigets upptakt och utbredning eller låter du historien befolkas av starka karaktärer med samma typ av ambivalenta inställning som man sett i tidigare Miyazaki-produktioner. The Wind Rises gör ingetdera. Likaså är den genomgående romansen mellan Jiro och Nahoko ett problem. De säger en sak och gör en annan. Det är så himla viktigt att vi gifter oss, men samtidigt tänker jag jobba dygnet runt så vi aldrig ses. Va? Den tilltänkta passionen uteblir förutom i ett par enstaka scener.

The Wind Rises är tyvärr en ganska tråkig och långsam film, ljusår ifrån vad Miyazaki tidigare gjort. Förhoppningsvis återvänder han till regissörsstolen. Annars sätter jag mitt hopp till Studio Ghiblis nästa projekt - Goro Miyazakis tolkning i tv-serieformat av Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter. Det kan bli hur bra eller hur dåligt som helst. Den som lever får se.

Betyg: 2 flygande japaner av 5 möjliga