Regi: Joseph Kosinski

Manus: Karl Gajdusek & Michael DeBruyn (baserat på Kosinkis graphic novel med samma namn)

Medverkande: Tom Cruise, Morgan Freeman, Olga Kurylenko mfl.

Produktionsbolag: Chernin Entertainment/Ironhead Studios/Radical Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1483013/

 

År 2017 får mänskligheten kontakt med en utomjordisk civlisation som presenterar sig genom att spränga Månen i två delar. I avsaknad av Månen lider Jorden under hemska naturkatastrofer och till sist också från en invasion av utomjordingarna. I ett desperat försök att driva de invaderande styrkorna från planeten använder världens länder sina kärnvapenarsenaler. Mänskligheten vinner kriget, men förlorar planeten till strålning och förödelse. Drygt 60 år senare bor de kvarvarande människorna i den gigantiska rymdstationen/kolonisatörskeppet Tet. Med bara några veckor kvar tills mänsklighetens uttåg till Titan börjar Jack Harper, tekniker som jobbar med överförandet av Jordens vatten för transport, uppleva märkliga drömmar och minnen från en tid som han inte ens skulle kunnat uppleva - Jorden före kriget.

 

Tom Cruise och science fiction brukar vara ett säkert kort. När man dessutom slänger in Morgan Freeman i postapokalyptisk uniform, dansken som är med i allt nuförtiden (Nikolaj Coster-Waldau) och en design som faktiskt ser ut som jag föreställer mig Jorden efter ett förödande kärnvapenkrig så borde det här vara precis i min smak. Oblivion har riktigt bra delar, men summan av dessa blir tyvärr inte något större än de enskilda delarna. Boven i dramat heter manuset.

 

Oblivion har flera goda ansatser till att berätta något originellt och eget, men för varje ansats att göra detta faller filmen platt på näsan gällande flertalet andra aspekter. Framförallt är det bristen på logik som stör mig. Spekulativ vetenskap är science fiction-genrens bröd och vatten, men för att jag ska kunna tro på världen en film utspelar sig i måste den vara logisk inom sin egen kontext. Manuset till Oblivion innehåller logiska luckor stora nog att köra tanks genom. Likaså kan Kosinski inte komma överrens med sig själv om vilken ton filmen ska ha. Ska det vara ett existentiellt utforskande av mänsklighetens sista dagar på Jorden eller ska det vara en actionfilm? Det tråkiga är att de mer lågmälda delarna är riktigt bra, men när de punkteras av halvdana actionscener blir det mest tröttsamt. Det gör också att filmen blir rejält ryckig i sitt berättande. Upplösningen blir också väldigt uppenbar efter ungefär halva filmen och mysteriet uteblir.

 

Jag hade kunnat raljera längre, men då förstör jag den lilla mystik som filmen trots allt har i sin första halva. Mycket bortslösad potential, ögongodis, snygg produktionsdesign och bra musik. Synd att man inte kunde sy ihop något bättre bara.

 

Betyg: 2+ jag måste dock alltid påpeka att en film som har Led Zeppelin på soundtracket inte kan vara helt usel av 5 möjliga

 

Regi: Jee-woon Kim

Manus: Andrew Knauer

Medverkande: Arnold Schwarzenegger, Forest Whitaker, Peter Stormare mfl.

Produktionsbolag: Di Bonaventura Pictures

År: 2013

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1549920/

När Arnold avslutade (?) sin politiska karriär och återvände till filmen var det mest i mindre biroller och inhopp. The Last Stand är hans riktiga återkomst till Hollywood och förutom lite djupare fåror i ansiktet har inte mycket hänt - på gott och ont.

 

The Last Stand handlar om den gamle L.A.-snuten Ray Owens som sadlat om till småstadssheriff i södra Texas. Livet i det lilla samhället är inte särskilt händelserikt, men när en mexikansk kartellboss rymmer under en fängelsetransport är det upp till Ray och hans vicesheriffer att stoppa rymlingen och hans kumpaner innan de når den mexikanska gränsen.

 

Typisk story, riktigt usla skådespelare (det är Arnold, kom igen) och en regissör som förvisso gjort bra filmer förr (exempelvis den utsökta A Tale Of Two Sisters, 2003) men nu gör sin debut på engelska. Det här skulle kunna stinka riktigt illa. Nu luktar det bara småunket och det är framförallt, på typiskt Arnold-manér, den ofrivilliga komiken som räddar filmen. Intressant nog är det inte Arnold som står för de mest skrattretande ögonblicken utan Oscarsvinnaren Forest Whitaker som återigen visar att om han inte har rätt regissör så kan han vara lika usel som han kan vara bra när han får rätt dito. Där filmen medvetet försöker spela på humor blir det antingen ganska lyckat eller riktigt platt fall. En scen fick mig att kura ihop mig i fosterställning av skam så dålig den var.

 

Arnold lär inte komma tillbaka till den status han en gång hade som kitschkungen av saker som smäller. The Last Stand duger dock för ett skratt eller två och det är väl gott och väl det.

 

Betyg: 2+ grånande österrikare av 5 möjliga

Författare: Isaac Asimov

År: 1989 (svensk utgåva 1993)

Sidor: 447

Förlag: Bantam Books (svenskt förlag: Natur & Kultur)

ISBN: 0-553-40069-X

 

"There's nothing like satisfying your personal pleasure and call it a noble contribution to the general welfare. It excuses everything. I've done it myself, so have you, so has everyone."

När Jorden inte klarar av att hysa fler innevånare flyttar delar av mänskligheten ut i solsystemet i stora kolonier. Dessa byggs oftast så att de kan flytta på sig själva och/eller ta en omloppsbana kring en annan himlakropp. När en av dessa kolonier, Rotor, av en slump upptäcker att Jorden har en stjärna som bara ligger två ljusår däirfrån beslutar de sig för att detta ska hållas hemligt. Med hjälp av ny teknik lyckas Rotor ta sig till den nyupptäckta stjärnan, en röd dvärg dubbad till Nemesis. Förvånande nog hittar man en beboelig men öde planet i omlopp kring Nemesis, men man hittar också något annat - något som kan betyda slutet för liv på Jorden.

 

Isaac Asimov är en av de klassiska science fiction-författarna som jag för en gångs skull inte tycker är överskattad. Annars blir det ofta som så att jag blir tjatad på att läsa något av en författare och tänker att "ja, den var väl okej, men inget speciellt." Vad Asimov lyckas med i nio fall av tio är att ha en fingertoppskänsla och balans när det gäller att blanda teknik, personporträtt och koncept. Det är också därför som jag blev ganska besviken på Nemesis. Här finns ett spännande koncept, karaktärer som är helt okej och tekniken verkar (utan att jag med min humanistiska bakgrund riktigt kan bedöma den) logisk och teoretiskt fungerande. Däremot saknas balansen.

 

Emellanåt är Nemesis lika bra som Asimovs texter vanligtvis är. Den omtalade balansen mellan de tre stora beståndsdelarna blir däremot skev till förmån för ganska torra personporträtt och teknik. Det jag framförallt beundrar med Asimov, hans förmåga att utveckla spännande koncept, stannar egentligen av nästan direkt efter att man som läsare fått reda på att Jorden har en grannstjärna. Konflikterna mellan kolonierna och Jorden nämns ofta men utvecklas inte särskilt mycket, inte ens när det gäller kolonisatörernas tämligen rasistiska syn på "jordborna". Den största missen är däremot avsaknaden av en riktig avslutning. Asimov bygger upp och bygger upp men det hela slutar i en axelryckning. Det gör också att boken känns ganska seg på sina ställen.

 

För riktigt stora fans av Asmiov kan det här vara något att kolla upp. Själv kan jag på rak arm lista tio böcker av honom som jag hellre skulle läst om. Synd på bra koncept.

 

Betyg: 2 and it keeps going, and going, and going av 5 möjliga

 

 

Regi: Douglas Aarniokoski

Manus: Luke Passmore

Skådespelare: Shawn Ashmore, Brianna Barnes, Ashley Bell

Produktionsbolag: Guy A. Danella Productions, Preferred Content, Faction M

År: 2011

Längd: 87 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1756799/

Det är mycket postapokalyps i mitt liv just nu. Det finns få saker som är så kittlande som en riktigt bra dystopi där samhällets lagar och regler inte gäller. En värld där man antingen slåss eller dör, precis som den här filmens tagline vill berätta för oss. Problemet med The Day är att även om konflikten är glasklar (slåss eller bli mat) är manuset så pass händelsefattigt och karaktärerna så pass tråkiga att jag nästan ville att de skulle bli käk.

 

Handlingen i The Day kretsar kring en grupp om fem personer som i den ständiga kampen för överlevnad hittar ett övergivet hus. Snart visar det sig dock att huset är en riggad fälla som den lokala kannibalgruppen (alla orter har väl en sådan?) har gillrat. Sen följer en timmes action och på det eftertexter. Det trista med den här filmen är att den gör många saker som gäller inramningen rätt, men samtidigt missar exempelvis handling och karaktärsutveckling. Fotot är utsökt med dimmiga hedar, en värld som verkligen ser skitig och nedgången ut samt karaktärer som inte sett en dusch på några månader. Skådespelarna är också okej, med Dominic Monaghan som största namn.

 

Till syvende och sist är The Day helt enkelt ingen bra film. Det går inte att göra avkall på handling hur bra inramning man än har. Den känns mest som ett dubbelavsnitt i valfri serie på postapokalypstemat. Vi får inte lära känna karaktärerna och för den sakens skull inte ens reda på vad som hände som gjorde världen till en död ödemark. Luke Passmore försöker få igång en historia om hur gruppens ledare vill hitta ett ställe att plantera en burk fröer han räddade ifrån... tja... vi säger Cthulhu, men det leder ingenstans. För diggare av rödfärg i spektakulära former och varianter kan The Day ändå vara något att se. Personligen behöver jag mer charm, mer handling och/eller karaktärer jag bryr mig om.

 

Betyg: 2 kanniballedare med mohawks av 5 möjliga

 

 

Regi: Aaron Norris

Manus: Ron Swanson & Galen Thompson

Skådespelare: Chuck Norris, Terry Kiser, Megan Paul mfl.

Produktionsbolag: LOT Productions & Nu Image Films

År: 1996

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0116341/

John McKenna är en legend i en småstad som ligger mitt i det vidsträckta skogsområdet Tanglewood. Enligt legenden ska John ha räddats av skogens andar när hans försök att komma hem till sin fru i tid med hennes medicin ledde till hans död. Nu kan han, enligt stadens åldrige sagoberättare, förvandla sig till både en björn, en örn och en varg - krafter som kommer väl till pass när en ondskefull affärsmagnat vill hugga ner Tanglewood.

Vissa filmer måste man bara se när man hör storyn. Chuck Norris förvandlar sig till olika djur och slåss mot stereotypa miljöbovar? Det kan bara bli kitschguld. Tyvärr är Norris på sin höjd med i tio minuter i den här filmen. Resten handlar om en grupp ungdomar som dras in i konflikten om Tanglewood och deras inbördes vänskapsrelationer. Det är väldigt, väldigt mycket after school-special över Forest Warrior.

För att vara rättvis finns här guldkorn som fick mig att gapflabba. Exempelvis blockerar Norris en motorsåg med handen, vi får se en riktigt skämshemsk dansscen på den lokala baren och när ungdomarna hittar en björnunge som enligt alla darwinistiska lagar skulle ha dött några tusen gånger är det ibland riktigt kul. Ärligt talat, den där björnungen är värdelös på att vara en björn. Terry Kiser gör också en ganska rolig skurkroll med sin extremt teatraliska ondska.

Här finns som synes ganska många bra beståndsdelar, men dessa kan inte rädda rullen när den i långa stunder är mördande tråkig. Plus blir det dock för att låta Aaron Norris regissera sin bror igen. Jag tror ingen annan orkar.

Bäst: Chuck Norris är en björn. Kom igen, vad kan vara bättre?

Sämst: Behöver mer Chuck Norris

Betyg: 2 Walker forest rangers av 5 möjliga

 

Regi: Martin Donovan

Manus: Martin Donovan

Skådespelare: Martin Donovan, David Morse, Olivia Williams mfl.

Produktionsbolag: DViant Films/This Is That Productions/Optix Digital Pictures

År: 2011

Längd: 87 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1555058/

Pjäsförfattaren Robert Longfellow var en gång en lovande ny talang, men när hans senaste uppsättningar blivit fiaskon återvänder han hem till barndomshemmet i Los Angeles för att samla tankarna. Hans gamle barndomskamrat, Gus, bor fortfarande hemma och har gång på gång hamnat i trubbel med lagen. En kväll bjuder Gus in sig själv på en öl - en kväll som Robert sent ska glömma.

Jag såg den här filmen för David Morse. Morse är en ständigt underskattad skådespelare som borde få fler och bättre roller. Han är bra även i Collaborator som den obehaglige Gus. Dessvärre är de andra beståndsdelarna av Martin Donovans manus inte lika bra. Eller Donovans regi. Eller Donovan i huvudrollen. Det här är ett skrytprojekt som heter duga och sådana brukar sällan bli bra. Såvida man inte är en riktigt duktig skådespelare bör man hålla tassarna borta från att försöka regissera sig själv; i alla fall i en seriös dramaroll. Donovan är ingen lysande skådespelare.

Skådespelarinsatserna, förutom Morse, är dock Collaborators minsta problem. Manuset är genomtråkigt. Utan att avslöja för mycket är mer än halva filmen ett gisslandrama utan någon som helst suspens. Jag vaggades aldrig in i någon osäkerhet om hur det skulle sluta och det gör också att mitt intresse falnade ganska snabbt. Samtidigt är Robert en sådan genomdryg karaktär att jag mest ville att Gus skulle skjuta honom. Jag kan inte känna någon som helst sympati för "det plågade geniet" som har en framgångsrik fru, två barn och ändå rör till precis allting på grund av sin egen stolthet. Väx upp, för fan!

Som ni märker är Collaborator inte en bra film. Här finns glimtar av något bra, David Morse är som alltid sevärd, men det här är knappast en film jag kommer komma ihåg om några veckor.

Betyg: 2- plågade genier som kör sakta genom staden på natten av 5 möjliga

Regi: Declan O'Brien

Manus: Mike MacLean

Skådespelare: Eric Roberts, Kerem Bursin, Sara Malakul Lane

Produktionsbolag: Star Entertainment

År: 2010

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1619880/

En hybrid mellan en bläckfisk och en vithaj skapad av den amerikanska militären rymmer från sina skapare. Mexico få snart besök av både forskaren som skapade monstret och havets slåttermaskin själv.

Roger Corman är ett namn som kommer dyka upp ganska ofta i Kitschhimmeln. För den som inte känner till honom är han skräpfilmens okrönte konung, men har även vunnit en Oscar för sitt livsverk. Corman hade mycket väl kunnat vara Skitfinkulturs skyddshelgon med sin meritlista. Från hans respekterade (åtminstone i vissa fall) adaptioner av Edgar Allan Poes historier till filmer som Sharktopus har Corman en plats i filmhistorien som ingen kan ta ifrån honom. Sharktopus tillhör väl tyvärr inte hans bättre filmer.

Allt som Corman gjort sig känd för finns här: värdelösa skådespelare, billiga effekter och givetvis exploitation av alla de slag. Jag höll på att smälla av när en av huvudkaraktärerna dricker tequila i poolen... iförd sombrero. Ni vet, alla i Mexico gör sånt! Men ja, vad ska man säga om manuset? Det här borde inte kunna bli tråkigt. Kom igen, en mördarmaskin designad av en bläckfisk och en haj, hur kan man gå fel med det? Ändå känns den knappa en och en halv timmen dubbelt så lång. Här finns förvisso några riktigt roliga scener (exempelvis fiskaren som skriker "Oh God, not like this! efter att monstret fångar honom. Hade han verkligen övervägt möjligheten innan?) men överlag är det mest ganska trist.

Det finns bättre creature features, både av och inte av Corman. Se dem istället.

Bäst: Sharkopus morrar och kan vandra omkring på land!

Sämst: Allt annat

Betyg: 2- posters som är bättre än filmen av 5 möjliga

 

Tråkigt nog finns inte de nominerade kortdokumentärerna att få tag i. Det verkar som det enda sättet att se dessa för tillfället är på biografvisningar i USA. Däremot går alla animerade kortfilmer att hitta streaming online och live action-kortfilmerna går att införskaffa via Itunes. Tyvärr är bristen på kortdokumentärer inte något nytt för i år. Det är mer regel än undantag att dessa inte går att skaffa innan galan gått av stapeln. Varför det är så har jag inget bra svar på. Uppenbarligen går det att distribuera de andra kortfilmerna antingen via betaltjänster (Itunes) eller att filmmakarna själva lägger upp sina verk i en stream. Nåja, här är i alla fall de nominerade i två av de tre kortfilmsklasserna.

Best Animated Short

 

 

 

Titel: Fresh Guacamole

Regi: PES

Manus: PES

Medverkande: PES

Produktionsbolag: PES Productions

År: 2012

Längd: 2 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2309977/

En man gör guacamole av handgranater och vardagsobjekt. Ja...

Okej, vad fan var det här? PES, eller Adam Pesapane som han egentligen heter, har gjort ett antal liknande stop motion-kortfilmer, men jag förstår ärligt talat inte poängen. En kortfilm som inte säger något är ingen nyhet - det brukar vara ganska vanligt faktiskt - men hur charmigt det än är med stop motion är det här inte bra. Tekniskt kompetent men totalt meningslös.

Betyg: 1 ätbar handgranat av 5 möjliga

 

 

Titel: Adam & Dog

Regi: Minkyu Lee

Manus: Minkyu Lee

Medverkande: -

Produktionsbolag: -

År: 2011

Längd: 15 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2162565/

Genesis återberättad genom en hunds ögon när han träffar på Adam, den förste människan, och blir hans följeslagare innan Eva kommer in i bilden.

Otroligt vackert färglagd och med fin animation är det här en mycket bra kortfilm om förhållandet mellan hund och människa. Intressant nog nämns aldrig Gud och inga av de typiska scenerna (ormen, Kunskapens träd, skapandet av Eva etc.) skildras. Istället är den enda kopplingen till Genesis Edens lustgård och Adam & Eva före och efter de blir utkastade i ödemarken. Mycket bra och fin slutkläm. Påminner till viss del om något som Miyazaki hade kunnat göra.

Betyg: 4 skapelsemyter av 5 möjliga

 

 

Titel: Head Over Heels

Regi: Timothy Reckart

Manus: Timothy Reckart

Medverkande: Nigel Anthony & Rayyah McCaul

Produktionsbolag: National Film and Television School (NFTS)

År: 2012

Längd: 11 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2162565/

Ett gammalt par lever i två skilda gravitationszoner - i samma hus. Att försöka hålla igång ett fungerande förhållande när ens partner är upp och ner från ens eget perspektiv är inte det lättaste.

Jag gillar verkligen hur Timothy Reckart har tagit det gamla talesättet att vara "head over heels" för någon och visualiserat det i den här filmen. Framförallt lyckas Head Over Heels berätta en rörande historia på sina elva minuter. Det slog mig just att det inte varit någon dialog överhuvudtaget i årets animerade kortfilmer. Det är riktigt häftigt att se. Filmerna får stå för sig själv med enbart bildspråk och musik som för deras talan.

Betyg: 3+ gravity is a bitch! av 5 möjliga

 

 

Titel: Paperman

Regi: John Kahrs

Manus: Clio Chiang & Kendelle Hoyer

Medverkande: John Cars, Jeff Turley & Kari Wahlgren

Produktionsbolag: Walt Disney Animation Studios

År: 2012

Längd: 7 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2388725/

En man och en kvinna träffas som hastigast på en tågstation när en blankett mannen håller i blåser iväg och träffar kvinnan i ansiktet. Helt betagen av henne åker mannen till sitt kontor där han får syn på kvinnan i ett höghus över gatan. Men hur ska han ta kontakt med henne?

Det här kan vara en av de finaste kärlekshistorier i miniatyr som jag sett. Det är fullkomlig Disney-magi när den är som allra bäst med superb animation, musik i toppklass och en äkta glädje för berättande. Jag hoppas verkligen att den här filmen vinner. Den smälte mitt hjärta och fick mina ögon att börja läcka. För alla med en gnutta romantik i kroppen.

Betyg: 5 recensenter som drar efter andan av 5 möjliga

 

 

Titel: Maggie Simpson in "The Longest Daycare"

Regi: David Silverman

Manus: Matt Groening, James L. Brooks, Al Jean mfl.

Medverkande: -

Produktionsbolag: Gracie Films

År: 2012

Längd: 5 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2175842/

Maggie lämnas på Ayn Rand-dagiset för dagen. Bedömd att vara av "genomsnittlig intelligens" sätts hon, i sann nyliberal anda, i ett rum tillsammans med andra, inte "speciella", barn. Men en tråkig dag blir en kamp för en att rädda en fjärilslarv från att krossas under Maggies rivals klubba.

Jag tror ärligt talat inte någon i västvärlden inte känner till The Simpsons (1989 - för evigt) och seriens karaktärer. Den här kortfilmen gjordes som en förfilm att visa innan Ice Age: Continental Drift (2012) och är en söt liten historia. Jag gillar verkligen kritiken mot Ayn Rand och dennas filosofi som förekommit ett flertal gånger i serien. Jag skulle vilja ha mer av just den kritiken och mindre av "fjärilshistorien". Det är klart, filmen gjordes för att tilltala en yngre publik så jag tar vad jag får. Lite för kort (även för en kortfilm) och lite för splittrad i den korta historien som berättas.

Betyg: 3+ utdömande system av 5 möjliga

 

 

Best Live Action Short

 

 

Titel: Asad

Regi: Bryan Buckley

Manus: Bryan Buckley

Medverkande: Najah Abdi Abdullahi, Hussein Abdi Mohamed, Maymum Abdi Mohamed mfl.

Produktionsbolag: Hungry Man

År: 2012

Längd: 18 min

Land: Sydafrika/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2136747/

Asad bor i en liten fiskeby vid den somaliska kusten. Förhålladena i byn är svåra, inte minst eftersom rebellsoldaterna stjäl all byns mat. En dag blir hans vän och mentor dock skadad av soldaterna och det är upp till Asad att fånga fisk för att hans familj ska ha något att äta. Det är bara det att Asad aldrig fångat en fisk förr.

Det är beundransvärt att Sydafrika och USA (främst den förra) gått in med finansiering för att göra en film som enbart har somaliska flyktingar i rollerna. Filmen är tänkt att visa på att även om Somalia är ett splittrat land så har befolkningen inte förlorat hoppet. Rent filmiskt är det okej, även om det inte var något som verkligen grep mig. Det är till syvende och sist omständigheterna runt filmen och inte filmen i sig som är det mest intressanta.

Betyg: 3- kattfiskar av 5 möjliga

 

 

Titel: Buzkashi Boys

Regi: Sam French

Manus: Sam French & Martin Desmond Roe

Medverkande: Jawan Mard Homayoun, Fawad Mohammadi, Jawanmard Paiz mfl.

Produktionsbolag: Dirty Robber

År: 2012

Längd: 28 min

Land: Afghanistan/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2133304/

Trots sina olika bakgrunder är Rafi och Ahmad goda vänner. Rafi spenderar merparten av sina dagar som smedslärling hos sin far medan Ahmad tigger på gatorna. Ahmad har dock en stor passion i livet - Buzkashi, Afghanistans nationalsport. Nu måste han skaffa en häst för att kunna börja träna.

Den här filmen har blivit rejält hypad av diverse medieoutlets, men utöver att det är en solskenshistoria att filmen blev gjord överhuvudtaget (det här är en av de första mer uppmärksammade filmerna från Afghanistan efter talibanernas fall) är det här nästan plågsamt ointressant. Historien finns där men känns mest som ett återskapande av dussintalet andra "coming-of-age-rullar" eller för den sakens skull att man inte behöver acceptera sitt öde. Jag hade väntat mig mer faktiskt.

Betyg: 2 döda getter i släptåg av 5 möjliga

Titel: Curfew

Regi: Shawn Christensen

Manus: Shawn Christensen

Medverkande: Fatima Ptacek, Shawn Christensen, Kim Allen mfl.

Produktionsbolag: Fuzzy Logic Pictures

År: 2012

Längd: 19 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2088735/

Richie är precis på väg att ta livet av sig när hans syster ringer honom desperat efter en barnvakt i några timmar. De båda har inte pratat på ett bra tag och det visar sig att hans systerdotter blir ett sätt att läka såren för Richie.

Bra skådespelare, bra soundtrack, bra film. Jag gillade den här rullen, även om den förenklar de psykologiska processerna bakom djup depression väldigt mycket. Framförallt har Curfew ett enkelt och ärligt narrativ och lyckas berätta sin historia på ett väldigt fint sätt.

Betyg: 4- röda badkar av 5 möjliga

Titel: Dood van een Schaduw (Death Of A Shadow)

Regi: Tom Van Avermaet

Manus: Tom Van Avermaet

Medverkande: Matthias Schoenaerts, Laura Verlinden, Peter van den Eede mfl.

Produktionsbolag: Serendipity Films & Perspective Films

År: 2012

Längd: 20 min

Land: Belgien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2312702/

En mystisk man tar emot Nathan i efterlivet då han dött under första världskriget. Han ger Nathan ett val: Du kan gå din död till mötes eller hjälpa mig att samla in döda människors skuggor. Om du samlar in 10 000 skuggor får du gå fri från döden. Nathan går med på förslaget men får lära sig att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Mycket speciell, sällsam och gotisk kortfilm som jag verkligen gillade. Det här hade enkelt kunnat falla över i pretentiöst dravel, men Van Avermaet har verkligen lyckats hålla berättelsen på rätt sida linjen. Estetiken är fulländad och storyn fascinerande. Hade med fördel kunnat vara längre.

Betyg: 4+ skuggkabinett av 5 möjliga

Titel: Henry

Regi: Yan England

Manus: Yan England

Medverkande: Louise Laprade, Hubert Lemire, Gérard Poirier mfl.

Produktionsbolag: -

År: 2011

Längd: 21 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2004244/

Den gamle pianisten Henry jobbar på sitt nästa stycke när han blir drogad och bortförd av människor han inte känner. Förvirrad går han igenom de viktigaste händelserna i sitt liv, inte minst mötet med hustrun Maria.

Men det ska väl vara fan också. Det här är andra filmen som fått mig att lipa idag. Fantastiskt skådespel, musik i toppklass och ett manus som gör så ont att se. Det här är kortfilmsvarianten av Amour (2012) och den har ungefär samma effekt på mig. Klart bäst i klassen. Ta fram näsdukarna.

Betyg: 5 goda liv av 5 möjliga