Regi: Renny Harlin

Manus: Brian Helgeland/Jim Wheat/Ken Wheat

Medverkande: Lisa Wilcox, Andras Jones, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Heron Communications/Smart Egg Pictures mfl.

År: 1988

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0095742/

Överlevarna från förra filmen har börjat gå tillbaka till sina vardagsrutiner, men Freddy tänker inte vila. I vad som måste vara slashergenrens mest originella uppvaknande (brinnande hundurin.... ja... verkligen) reser sig Freddy från graven och gör processen kort med våra hjältar. Kristen lyckas dock överföra sin gåva att dra in folk i sina drömmar till sin vän Alice innan hon dör. Gissa vem som blir Freddys nästa mål?

Renny Harlin - the destroyer of worlds. Nej, men har den här mannen någonsin gjort en bra film? Han lyckades nästan till också med göra Die Hard 2 (1990) tråkig med sitt klåpande. Jag vet inte till vilken demon han sålde sin själ för att som relativ rookie få basa över dåtidens största skräckfilmsserie men han måste ha gjort en bra deal. Harlins totala vedervärdighet i regissörsstolen är dock inte den här filmens enda problem. Manuset, bland annat av sedermera Oscarsbelönade Brian Helgeland, lyckas på ett effektivt sätt kastrera Freddy och förminska honom till en one-linerspottande freak show som har väldigt lite att göra med den kompletta galning han en gång framställdes som. Visst ser vi slashers först och främst för att se monstret eller skurken genomföra sin katharsis, men det är stor skillnad på det tysta kontrakt vi som publik har med manusförfattarna om detta och att helt skamlöst bygga manuset kring det!

Men, efter den där urladdningen, det här är ändå inte en helt igenom usel film. Här finns några bra scener och skådespelarna är, med vissa undantag, ganska okej. Specialeffekterna är också bra och var troligen det som tog längst tid att göra. Harlin har själv sagt att han hade problem (surprise) med att få filmen att se ut som han ville och att regin därför blev lite lidande. Jo tack. NOSIV fungerar som underhållning en gång, men jag kan säga att det här är den film i serien som jag såg minst fram emot att se om. Inget speciellt. Se den om du vill hänga med i handlingen i nästa rulle i serien, annars finns det bra mycket bättre saker att göra med din tid.

Betyg: 2 finnar som borde stannat i Finland av 5 möjliga

Regi: Morgan Spurlock

Manus: Morgan Spurlock & Jeremy Chilnick

Medverkande: Jason Bateman, Will Arnett, Morgan Spurlock mfl.

Produktionsbolag: Electus

År: 2012

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2294729/

Morgan Spurlock tar en titt på manlig skönhet och fåfänga. Vad är egentligen en riktig man? Någon som låter skägget växa till midjan? Någon som tränar sju dagar i veckan? Eller kan det vara de metrosexuella männen eller för den sakens skull deras belackare?

Jag är nu övertygad om att Spurlock bara kan göra bra film omkring hälften av gångerna han försöker. Super Size Me (2004) är fortfarande filmen som han lyckats bäst med, men även The Greatest Movie Ever Sold (2011) är bra. Samtidigt har Spurlock gjort bottennapp som Where In The World Is Osama Bin Laden? (2008) och den här rullen. Mansome har en intressant frågeställning i vad idealbilden av maskulinitet egentligen är i vårt moderna samhälle. Dessvärre går större delen av filmen ut på att visa upp stereotyper från lägret som anser att de här med utseende är irrelevant och de som går in lite för mycket för att behaga.

Spurlock avhandlar typiskt manliga attribut såsom skägg, mustascher och muskler men missar den grundläggande frågan om varför det finns skönhetsideal i samhället. Några av de intervjuade personerna i filmen springer ganska fort förbi det som enbart en evolutionär konstruktion för att kunna föra arten vidare. Visst spelar den roll, en ganska stor roll till och med, men hur ser verklighetens par egentligen ut? Om man ska lyda under något slags kvantifierbart ideal, varför är det oftast den som uppträder bäst som också får de mest stabila förhållandena? Jag skulle vilja tro att det har i mångt om mycket att göra med att utseende spelar in som biologisk funktion men så länge man inte ser helt anskrämlig ut är charm så mycket viktigare. Eller för att sammanfatta det hela: du kan få ligga en jäkla massa på ett snyggt utseende, men om du inte vet hur du för dig trillar du snabbt på näsan. Nåväl, något att tänka på i alla fall, kära läsare.

Anledningen till att den här filmen, trots sina eviga försök att förstärka redan tröttsamma stereotyper, får ett godkänt betyg är på grund av en av personerna de följer - världsmästaren i skäggodling, Jack Passion. Jacks intresse för att odla världens snyggaste skägg är märkligt fascinerande, inte minst eftersom han går in för sitt intresse som en elitidrottsman. Jag vill se en hel dokumentär om honom istället!

Betyg: 2 då var Netflix-debuten avklarad av 5 möjliga

Regi: Simon West

Manus: Richard Wenk & Sylvester Stallone

Medverkande: Sylvester Stallone, Jean-Claude Van Damme, Dolph Lundgren mfl.

Produktionsbolag: Nu Image Films

År: 2012

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1764651/

Barney Ross och hans samling mordiska legosoldater har ett val att göra - antingen enkel resa till Gitmo eller hämta något ombord på ett kraschat plan någonstans i en gammal Sovjetrepublik. Och just det, ju mer som exploderar desto bättre.

Jag gillar verkligen idén bakom både denna och föregående del om Sylvester Stallones bindgalna anhang. Att försöka samla alla klassiska actionskådisar från 80-talet är briljant, men liksom nummer ett i serien lider The Expendables 2 av att den inte riktigt vet vad den vill vara. Den är som absolut roligast och bäst när den kör actionparodi fullt ut, men när Simon Wests manus dessutom blandar upp med mer eller mindre seriösa scener blir intrycket väldigt splittrat. Arnold Schwarzeneggers omtalade comeback till actiongenren efter sin politiska karriär varar sammanlagt i kanske fem minuter. Likaså är gästinhoppet av Chuck Norris på tok för kort.

Att peka på vem som är sämst skådis i det här gänget är inte ens lönt. Alla utom Bruce Willis är urusla, men det är som det ska vara. Skillnaden märks inte minst i en scen mellan just Willis, Stallone och Schwarzenegger. Willis spelar sin roll rakt av utan några större problem men lyckas spela skjortan av sina motspelare i en kort dialogscen. Det stora problemet med skådespelarna är inte att de är usla, det väntar man sig, men många (i synnerhet Stallone) talar så förbaskat sluddrigt att det mest låter som en rad diftonger som staplats ovanpå varandra. Jag borde använda vissa dialogscener i undervisningssyfte. Tolka Stallone och vinn en chokladkaka eller nåt.

Det tidigare omtalade splittrade manuset är tyvärr det som också stjälper filmen. Det är för löjligt för att ta seriöst och ibland för seriöst för att ta löjligt. Till nästa del (klart det blir en nästa del!) hoppas jag på att alla inblandade vågar ta steget fullt ut och bjuder på den där överdrivna actionsoppan som jag längtar efter under hela filmens speltid.

Betyg: 2+ men det är ganska charmigt med en galen svensk actionhjälte som spelar just svensk av 5 möjliga

Regi: Mark Andrews/Brenda Chapman/Steve Purcell

Manus: Mark Andrews/Brenda Chapman/Steve Purcell mfl.

Medverkande: Kelly Macdonald, Billy Connolly, Emma Thompson mfl.

Produktionsbolag: Pixar Animation Studios

År: 2012

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1217209/

Prinsessan Merida tänker inte vara som alla andra prinsessor. Istället för att gifta sig med en av sina tre uppvaktare vill hon fortsätta rida i skogen och skjuta båge - allt till sin mor drottningens förtret. När Merida efter ett gräl med sin mor stöter på en häxa i skogen får hon en önskan av trollkonan. Men man ska vara försiktig med vad man önskar sig...

Flertalet vänner hade talat gott om Brave och eftersom jag brukar gilla Pixars rullar var mina förväntningar ganska högt ställda på den här filmen. Nu, 100 minuter dumheter senare, känner jag mig nästan illamående av den fruktansvärt sentimentala och pekorala tonen i den här skitfilmen.

Om vi börjar med det som trots allt är bra så fungerar animation, musik och i viss mån röstskådespelarna riktigt bra. Billy Connolly är alltid en höjdare och när han nu får fritt spelrum för sin annars ofta nedtonade dialekt är det en fröjd att höra. Men... sen var det manuset.

Det är inget fel med klassisk sagotematik. Tvärtom brukar många filmer som följer sagans uppbyggnad vara riktigt bra. Men det krävs att man gör något med tematiken för att den inte ska bli tråkig. Brave har tillräckligt många bra scener för att inte vara genomtrist, men vad vill den förmedla? Kvinnofrigörelse under skotsk medeltid? Really? Det vanliga dravlet att vi hittar styrkan inom oss själva? REALLY? Om filmen åtminstone hade visat detta i bilder istället för att trycka upp det i ansiktet på tittaren i dialog hade jag kanske varit lite mer välvilligt inställd, men jag blir mest matt när filmen dumförklarar publiken. Ja, det här är en film för barn, men vet ni? Barn är smartare än vad vi tror. Titta på exempelvis Astrid Lindgrens historier eller Hayao Miyazakis filmer. Dessa ger djupare tematiska frågor och moraliska spörsmål än "jag gör vad jag vill". Framförallt är inte filmens protagonist "modig". Hon är en självcentrerad skitunge.

Det finns så många andra sätt de hade kunnat berätta den här historien på. Det extremt påklistrade slutet då... nej, jag ska inte spoila. Om ni vill se 2000-talets amerikanska kvinnoideal in action i en medeltidssättning så kolla in Brave. För mig undviker den bottenbetyg enbart på grund av filmens tekniska kvaliteter.

Betyg: 2 jag är fullt medveten om ironin att recensera en film från Disney efter gårdagens artikel av 5 möjliga

Regi: Len Wiseman

Manus: Kurt Winner & Mark Bomback (baserat på Philip K. Dicks novell We can remember it for you wholesale)

Medverkande: Colin Farrell, Kate Beckinsale, Jessica Biel mfl.

Produktionsbolag: Total Recall/Original Film/Rekall Productions

År: 2012

Längd: 118 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1386703/

Efter förödande krig under slutet av 2000-talet ligger större delen av Jorden öde, täckt av resterna av kemiska vapen. Två stater återstår: United Federation of Britain och The Colony (före detta Australien). Boende i The Colony har oftast lågavlönade arbeten i UFB, vilka de färdas till med en slags kollektivtrafik genom Jordens inre. Douglas Quaid är fabriksarbetare för UFB:s räkning men drömmer om något större. När han får höra talas om företaget Rekall och deras teknik för att implantera falska minnen bestämmer Quaid sig för att åtminstone skaffa sig minnet av ett bättre liv. Något går dock väldigt, väldigt fel...

Philip K. Dick är en av mina favoritförfattare genom alla tider. Filmer på hans berättelser brukar också bli väldigt bra. Bland tidigare adaptioner hittar vi bland andra Blade Runner (1982), The Terminator (1984) och Minority Report (2002). Jag plockade med The Terminator av en anledning - om vi räknar med alla filmer där Dicks historier inte får credit trots att manusförfattarna plockat lite väl mycket inspiration är antalet bra rullar än mer imponerande. Kontentan är att Philip K. Dick oftast är ett säkert kort när det kommer till bra science fiction-filmer. Sen finns kitschmästerverket Total Recall (1990), löst baserad på Dicks novell We can remember it for you wholesale. Total Recall tog Dicks historia, vände ut och in på den och gjorde något eget som i all sin sprudlande kitsch och Arnold Schwarzenegger blev en kul actionrulle.

Jag undrar egentligen om Winner och Bomback egentligen har läst novellen i fråga. Remaken känns mer baserad på filmen från 1990 uppblandat med lite nya prylar. Det enda som är kvar från novellen är företaget som ger falska minnen och i viss mån namnen på karaktärerna. Problemet är att filmen inte vill berätta något. Det är postapokalypsaction 1A med det ooooooonda företaget som gör ooooooonda saker. När vetenskapsbiten i filmens "science fiction" dessutom är full med hål undrar jag varför den här remaken gjordes? Total Recall, hur mycket jag än gillar den, är inte en stor franchise som drar in storkovan bara på sitt namn. En snabb koll på biljettförsäljningen visar också att filmen inte gick med särskilt stor vinst. Och varför skulle den? Det är en sämre version av filmen från 1990 utan charm och värme. Det är just det som saknas - Total Recall anno 2012 utspelas i en fullständigt sönderdesignad och kall värld som försöker vara hälften Blade Runner och hälften Minority Report. Mischmaschen blir till ingenting alls.

Skådespelarna, trots Bryan Cranston som skurk, är riktigt träiga. Colin Farrell gör en okej huvudroll, men hans birollskollegor Jessica Biel och Kate Beckinsale är usla. Speciellt Beckinsdale spelar så uselt att hon inte ens kan leverera one-liners ordentligt. Det är visserligen kanske inte så konstigt när hon får kväka ur sig repliker som "What can I say? I give good wife." (Ja, den repliken säger verkligen ingenting ur kontext, men tro mig, ni kommer störa er på den om ni ser filmen).

Jag satt under filmen och försökte komma på vad stilen påminde mig om, men kunde inte placera det förrän jag slog upp regissören, Len Wiseman, på IMDB. Wiseman är den skyldige för Underworld-franchisen - det vill säga ännu fler filmer med flashig yta och ingen vare sig hjärna eller hjärta. Några få bra actionscener räddar filmen från bottennapp, men det här var en rejäl besvikelse. Se om rullen från 1990 istället.

Betyg: 2 riktigt onödiga remakes av 5 möjliga

Regi: Colin Trevorrow

Manus: Derek Connolly

Medverkande: Aubrey Plaza, Mark Duplass, Jake Johnson mfl.

Produktionsbolag: Big Beach Films & Duplass Brothers Productions

År: 2012

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1862079/

Darius har världens tråkigaste praktikanttjänst på en tidning. En dag får hon dock en chans att göra något annat än att hämta lunch och fylla på toalettpappersförrådet när hon väljs att följa med på en reportageresa. Reportaget handlar om en tidningsannons en kille satt in om att han söker en partner till en tidsresa. Men det är väl spritt språngandes galet... eller?

Suck... gör inte filmer om tidsresor som inte innehåller tidsresor. Det borde vara så simpelt, så enkelt. Safety Not Guaranteed är något så ovanligt som en romantisk komedi uppblandat med science fiction. Eller ja, det är väldigt lätt science fiction och desto mer romantisk komedi. Eller nej, inte ens romantisk komedi... den här filmen "är" mest. Det är ingen tillfällighet att producenterna tidigare gjort den ofantligt överskattade Little Miss Sunshine (2006). Det här följer samma mall - excentriska människor med hjärtan av guld. Jag blir mest trött på alla indiefilmare som glömmer bort den viktigaste fördelen med att göra oberoende film: att göra sådant som du inte kan få igenom i studiosystemet. Om du granskar ditt manus och inte ser några problem med att producera det i Hollywood (exempelvis överdrivet våld, mycket sex, kontroversiella ämnen etc) är risken mycket stor att du inte har en bra historia att börja med. Annars skulle du kunnat få den såld med de kontakter producenterna till den här filmen har.

Det är inte helt överraskande att få reda på att det här är både manusförfattarens och regissörens långfilmsdebut. Regin har jag väl inte så mycket att klaga över, men manuset är bara så trist! Det är romantisk komedi 1a utan charm. Jag är extremt kräsen när det gäller romantiska komedier, först och främst för att de är så förbaskat enkla att köra i botten med trovärdighetsproblem. Det är samma sak med Safety Not Guaranteed - jag tror helt enkelt inte på de här karaktärerna och kvävde mest några gäspningar. Inte värdelöst, men du måste verkligen gilla rom coms för att få ut något av det här.

Betyg: 2- filmer jag glömt imorgon av 5 möjliga

Regi: James Mather & Stephen St. Leger

Manus: James Mather/Stephen St. Leger/Luc Besson

Medverkande: Guy Pearce, Maggie Grace, Peter Stormare mfl.

Produktionsbolag: Europa Corp./Canal+/Ciné+

År: 2012

Längd: 95 min

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1592525/

Washington, 2079. En före detta CIA-agent blir på falska grunder anklagad för att ha skjutit ihjäl en gammal kollega. Ödet ger dock honom en chans att bevisa sin oskuld. Allt han måste göra är att frita presidentens dotter från ett fängelse där fångarna gjort uppror. Och just det, fängelset ligger i omloppsbana runt Jorden.

Är det någon som kommer ihåg det gamla Nintendo-spelet Bad Dudes (1988) ? En stor del av anledningen till att jag införskaffade Lockout var att filmens premiss påminde mig om spelet ifråga. Bad Dudes börjar med uppdragsbeskrivningen att: "Evil ninjas have kidnapped the president. Are you a bad enough dude to rescue him?". Det här verkade ungefär lika underbart löjligt. Man kan väl inte göra en sådan här film på blodigt allvar? Jo... det kan man tydligen. Lockout försöker, försöker och försöker lite till att vara Die Hard (1988) in space. Det går sådär.

Vår protagonist spelas av Guy Pearce. Det är strike ett bara där. Pearce är en väldigt duktig skådis, men han kan verkligen inte spela tuff och onelinersspottande actionhjälte. Det går bara inte. Resten av ensemblen är lättförglömlig. Peter Stormare gör sin vanliga roll som "hej, jag är ett slemmo med oidentifierbar europeisk brytning" och Maggie Grace är som vanligt ganska trevlig att titta på men hade inte kunnat skådespela sig ur en blöt papperspåse.

Det som sänker Lockout är dock manuset. Baserat på en idé av Luc Besson så formligen stinker det av Bessons vanliga tillvägsgångssätt under större delen av hans karriär: "Vore det inte coolt om vi gjorde en film där sak x händer? Vad då? Måste jag ha en story, karaktärer och stämning som passar också? Äh, låt någon annan göra det där." Med Pearce upprepande misslyckanden att spela tuff och någon av den stolpigaste dialogen i mannaminne borde det här vara en film som är så dålig att den blir bra. Den är mest tråkig, manuset är fullt med hål och det enda som räddar den från bottennapp är att vissa av actionscenerna är ganska okej. Men, se något annat.

Betyg: 2- nej Pearce, du är inte Bruce Willis av 5 möjliga

Regi: Rian Johnson

Manus: Rian Johnson

Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Bruce Willis, Emily Blunt mfl.

Produktionsbolag: DMG Entertainment/Endgame Entertainment/Ram Bergman Productions

År: 2012

Längd: 118 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1276104/

När tidsresor uppfinns år 2074 blir de snabbt förbjudna och används i princip bara av ljusskygga organisationer som ett sätt att ha ihjäl folk utan att lämna bevis. Joe arbetar som en så kallad "looper". Hans jobb är att vara på rätt plats vid rätt tid för att ha ihjäl vem än hans boss skickar tillbaka till Joes tid, 2044. För att det inte ska finnas några bevis för att en looper har arbetat med någon skickas ens 30 år äldre jag förr eller senare tillbaka för att avrättas. När en 30 år äldre version av Joe skickas tillbaka går dock något fel. Joe måste nu "hitta sig själv" för att inte bli likviderad redan år 2044.

Åh, tidsresor! Jag älskar konceptet med tidsresor och alla problem de kan medföra. Looper har dessutom några riktigt smarta idéer gällande temat, men utförandet är tyvärr inte särskilt bra. Joseph Gordon-Levitt är bra i huvudrollen som Joe den yngre och Bruce Willis också helt okej i rollen som Joe den äldre. Resten av ensemblen är lite sisådär, men deras insatser funkar. Bäst bland birollsskådisarna är Noah Segan som den lika dryge som klantige revolvermannen Kid Blue. Men sen var det det där med manuset...

Rian Johnson har helt klart haft en vision med den här filmen och kör fullt ut för att förverkliga den. Problemet är bara att han försöker berätta åtminstone två historier för mycket. Premissen med att jaga sitt framtida jag är intressant. Likaså är bihandlingen om folk med telekinetiska krafter intressant. Gott så, men när Johnson blandar in en kärlekshistoria, påklistrad social kritik och en underliggande westerntematik (!) faller filmen samman som ett korthus. Idén med att ha två framtida tidsperspektiv som basis för manuset, istället som det brukar vara med nutid och framtid, är intressant, men inte heller där lyckas Johnson skapa någon form av riktigt fokus.

Filmen börjar bra och den första halvtimmen är riktigt sevärd. Här arbetar Johnson också huvudsakligen med temat om hur loopers lever, arbetar och vilka problem de stöter på. Sen staplas historierna på varandra i en väldigt maklig och seg takt. Den här rullen klockar in på närmre två timmar. Det borde inte kännas så jäkla långt, men i Loopers fall känns många scener som rena transportsträckor. Här finns en bra film gömd i all berättarförvirring. I viss mån sevärd för science fiction-fans, ni andra kan skippa den utan att missa alltför mycket.

Betyg: 2+ och den där historien om den framtida maffiabossen ska vi inte ens tala om av 5 möjliga