Regi: Paul Thomas Anderson

Manus: Paul Thomas Anderson

Skådespelare: Philip Seymour Hoffman, Joaquin Phoneix, Amy Adams

Produktionsbolag: Ghoulardi Film Company & Annapurna Pictures

År: 2012

Längd: 144 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1560747/

Freddie Quell återvänder hem efter andra världskriget och har svårt att hitta en plats i samhället igen. Alkoholiserad och med ett skört psyke hamnar han av en slump i en sektliknande församling ledd av den karismatiske Lancaster Dodd. Dodd tar honom under sina vingar men kanske är inte allt lika bra som det verkar.

Paul Thomas Anderson gör för långa filmer. Den enda av hans verk jag tycker har fungerat rakt igenom är Boogie Nights (1997). Annars presenterar Anderson ofta bra historier som faller under sin egen tyngd och längd. Den väldigt hyllade There Will Be Blood (2007) var ett typexempel på detta. En bra historia, lysande skådespel, men segdragen som få. Tyvärr är inte The Master ett undantag till denna regel.

Fotot är, som alltid i Andersons filmer, riktigt bra och det samma gäller för de två huvudrollsinnehavarna, Hoffman och Phoenix. Samspelet mellan just Hoffman och Phoenix är filmens höjdpunkt, inte minst i scenerna som liknar "hjärntvätt". Problemet ligger istället med manuset. Det händer på tok för lite i den här filmen. I There Will Be Blood fick vi, trots längden, en belöning i att se hur huvudkaraktären förändrats genom resans gång. Här är i princip allt likadant i slutet som när filmen började. Karaktärsutvecklingen finns helt enkelt inte där och manuset faller platt på grund av det.

Jag önskar att Anderson hade tagit steget fullt ut och gjort en kritisk granskning av scientologirörelsen. Filmens sekt, kallad "The Cause", har nämligen många likheter med vad som läckt från nämnda rörelse. Det hade varit en kontroversiell film med tanke på hur många amerikanska skådespelare som är med i just det trossamfundet. Nu blir The Master istället en tekniskt briljant men ack så själlös film.

Betyg: 2+ om du blinkar missar du Lena Endre i en liten biroll av 5 möjliga

Regi: Tom Hooper

Manus: William Nicholson (baserad på boken av Victor Hugo med samma namn)

Skådespelare: Hugh Jackman, Russell Crowe, Anne Hathaway mfl.

Produktionsbolag: Working Title Films & Cameron Mackintosh Ltd.

År: 2012

Längd: 158 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1707386/

Jean Valjean blir fri efter 19 års straffarbete för att ha stulit en bit bröd. Nu vill han starta ett nytt liv, men det kräver att han bryter sin villkorliga dom. Efter sig får han sin gamle fångvaktare Javert och på krokiga turer dras Valjean in i vad som ska komma att bli Juniupproret.

Victor Hugos Les Misérables, eller Samhällets olycksbarn på svenska, är en av de där romanerna som verkligen träffar mig rätt i hjärtat. Det är storslaget, episkt och utforskar människans vilja och ovilja att förändra sig, bryta mönster och stå upp för vad man tror på. Sen kom musikalen. Jag vet att många verkligen älskar musikalversionen, men jag har aldrig riktigt förstått fascinationen. En handfull riktigt klassiska låtar dras ner av så otroligt mycket utfyllnadsmusik att man storknar. Vad de flesta uppsättningar av musikalen däremot brukar ha är flyt. Tom Hoopers filmversion saknar dessvärre allt vad flyt heter.

Les Misérables är ett typexempel på en feldisponerad film. Här finns guldkorn både bland sånginsatserna och skådespelarna men det finns också otroligt långa transportsträckor där jag till sist önskade att de osynliga fiolerna kunde tystna så skådespelarna kunde prata normalt och inte sångprata sig igenom sin dialog. Framförallt tar filmen aldrig slut.

Filmen har prisats för sina skådespelarinsatser, men det skulle jag säga verkligen är en sanning med modifikation. Man kan dra en skarp linje och säga att alla manliga roller är ganska usla medan de kvinnliga är bra. Hugh Jackman klarar sig okej i huvudrollen som Jean Valjean, men Russell Crowe (Javert) kan verkligen inte sjunga. Den som gör absolut bäst ifrån sig är förvånande nog Anne Hathaway i rollen som Fantine. Jag är verkligen inget stort fan av Hathaway, men hennes rolltolkning och framförallt sång är filmens höjdpunkt. Bland birollerna hittar vi även en duktig Helena Bonham Carter och, tro det eller ej, Sacha Baron Cohen.

Les Misérables stora problem är som sagt tempot, eller avsaknaden av det samma. Här behövs en rejäl klippsax och mod att göra något lite annorlunda med historien. Vidare skulle regissör Hooper behöva se över sin skådespelarregi då den är väldigt ojämn. Se musikalen istället eller läs ännu hellre boken.

Betyg: 2 fast storleken på Anne Hathaways mun skrämmer mig av 5 möjliga

Regi: Ben Lewin

Manus: Ben Lewin (baserat på Mark O'Briens artikel On seeing a sex surrogate)

Skådespelare: John Hawkes, Helen Hunt, William H. Macy mfl.

Produktionsbolag: Such Much Films & Rhino Films

År: 2012

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1866249/

Mark har levt merparten av sitt liv med en allvarlig polioskada som gjort honom oförmögen att röra sig och tvingar honom att spendera större delen av sin tid i en järnlunga. Vid 38 års ålder bestämmer sig Mark för att han vill bli av med oskulden. Lösningen blir Cheryl, en kvinna som arbetar som sexsamarit. Deras möte blir början på ett nytt kapitel i Marks liv.

Ja... vad säger man? Mark O'Brien levde ett hårt liv och fick kämpa för det mesta, så långt är allt säkert. The Sessions är tyvärr ett exempel på att en tuff livssituation med speciella omständigheter inte automatiskt översätts till en bra film. Det låter kanske cyniskt, men så är det. Premissen är intressant, om inte annat för att den tar upp ett ämne som dyker upp på debattsidorna med jämna mellanrum (rätten till sex för alla), men The Sessions undviker debatten genom att inte erkänna den. Jag lägger ingen moralisk värdering i vad vuxna, samtyckande, människor gör med sina kroppar, men det är lite märkligt att man på vissa ställen i världen ser den här typen av tjänster som okej medan det vi i vardagligt tal kallar för prostitution är olagligt. Det ger en problematisk dubbelmoral.

Hur det än vara med moralitet och annat flyktigt är The Sessions helt enkelt inte en särskilt bra film. Den är omständligt berättad, klippt och misslyckades med att hålla min uppmärksamhet särskilt länge. John Hawkes är däremot jättebra i huvudrollen som Mark, men den som fått flest lovord och nomineringar av skådespelargänget är Helen Hunt. Jag förstår verkligen inte Helen Hunts storhet. Hon är väl inte en usel skådespelerska på något sätt, men det känns som hon fick den här Oscarsnomineringen av två anledningar: hon har vunnit tidigare och hon spenderar stora delar av filmen naken. Sådant imponerar fortfarande i Hollywood. Ah, en kvinna visar sin kropp! Mästerligt!

Nåväl, The Sessions är en ganska lättförglömlig rulle som jag betvivlar att jag kommer komma ihåg vid den här tiden nästa år, med eller utan Oscarsnomineringar.

Betyg: 2 "my iron lung" är däremot en riktigt bra platta av 5 möjliga

Regi: Peter Lord & Jeff Newitt

Manus: Gideon Defoe

Skådespelare: Hugh Grant, Salma Hayek, Martin Freeman mfl.

Produktionsbolag: Aardman Entertainment & Sony Pictures Animation

År: 2012

Längd: 88 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1430626/

Piratkaptenen Pirate Captain (ja...) har försökt vinna det åtråvärda priset som Årets Pirat i mer än 20 år. När kaptenen stöter på Charles Darwin (ja...) får han berättat för sig att hans papegoja egentligen är en dront. Dronten, utdöd sedan länge, skulle betyda en säker vinst på en stor vetenskapsmässa i London. Lovad rikedom och berömmelse sätter pirater iväg mot den brittiska huvudstaden.

När jag recenserar animerad film från USA verkar jag ganska ofta komma med samma klagomål - varför är filmer riktade till barn så dumma? Fransmännen kan göra animerad film som passar alla ålderskategorier, japanerna kan det och i viss mån även britterna. När något är främst producerat med amerikanska pengar (i det här fallet förvisso i samarbete med Storbritannien) är det allt som oftast samma gamla veva och moralkakor. Tro på dig själv, om du är dig själv så ordnar sig allt, svik inte dina ideal. Ja, fina läxor, men det blir så tröttsamt och simplistiskt! Det väldigt typiska manuset gör att jag kommer ha glömt Pirates! om några veckor. Här finns roliga ögonblick och dialog, men det är lite som att försöka rädda ett fallfärdigt hus med ny färg - de där extrasakerna som förgyller en film finns där men stommen ruttnar.

Röstskådespelarna är okej (jag kan tolerera Hugh Grant om jag slipper se honom) men inte mer än så. Animationen i sig är däremot väldigt charmig med en kombination mellan leranimation och CGI från Wallace & Gromit-skaparna Aardman Entertainment. Problemet med manuset kvarstår dock och det blir aldrig en riktigt bra film. När det är soundtracket (The Pogues!) man kommer ihåg bäst efter en film så brukar det inte vara ett bra tecken.

Betyg: 2 dronter på villospår av 5 möjliga

Regi: David O. Russell

Manus: David O. Russell (baserat på Matthew Quicks roman med samma namn)

Skådespelare: Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Robert De Niro mfl.

Produktionsbolag: Mirage Enterprises

År: 2012

Längd: 122 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1045658/

Bipoläre Pat har spenderat åtta månader på en mentalinstitution för att nästan ha slagit ihjäl sin frus älskare. Nu är han övertygad om att om han bara kan få ordning på sitt liv så kommer hans äktenskap också lösa sig. En kväll träffar han den unga änkan Tiffany, även hon med mentala bekymmer efter sin makes plötsliga död. De båda beslutar sig för att hjälpa varandra med sina respektive problem.

Det romantiska dramat - den "seriösa" filmens motsvarighet till skräckfilmens slashers. Det finns oftast inte några överraskningar när dem men då och då poppar en riktig klassiker upp. Silver Linings Playbook (med den usla svenska titeln Du gör mig galen! Seriöst?!) är inte en av dessa klassiker. Det är en dussinfilm med riktigt bra skådespelare.

De bra sakerna först. Filmen är som sagt mycket välspelad, med Bradley Cooper (Pat) i spetsen. Jag har gillat Jennifer Lawrence sedan jag såg henne i Winter's Bone (2010) och här visar hon upp ännu en sida av sin talang. När birollslistan dessutom har skådisar som Robert De Niro (Pats far med tvångsmässiga ritualer när det gäller amerikansk fotboll) och Jackie Weaver är det verkligen att lyfta på hatten för castingansvarig. Filmen har också en del riktigt rolig dialog här och där och ett soundtrack som innehåller Led Zeppelin. Varför är det viktigt? Det är det inte, men allt som innehåller Led Zeppelin höjs automatiskt lite över skitnivå.

Dessvärre så är manuset fruktansvärt förutsägbart och tycks spela på den klassiska Hollywood-arketypen av den "magiske mentalpatienten" hela tiden. Kort sagt, om du genomgått en kris är du en "bättre" människa än de där "falska" människorna som lever sitt dagliga liv inom gängse umgängesregler och sociala koder. Finns det en trop från Hollywood som jag inte tål så är det just denna. Sättet som Silver Linings Playbook visar psykisk sjukdom på är överdrivet och bagatelliserande på samma gång. Manuset känns också väldigt bristande på riktig svärta för ämnena som tas upp. Svärta behöver inte innebära ett tungt och depressivt manus utan kan lika gärna användas i komiska syften. Istället får vi en formelrulle 1a utan bett eller som vill säga något. Harmlös underhållning och inte alls värd den uppmärksamhet den fått.

Betyg: 2 men jag är speciell och kan inte anpassa mig av 5 möjliga

Regi: Kathryn Bigelow

Manus: Mark Boal

Skådespelare: Jessica Chastain, Joel Edgerton, Chris Pratt mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures

År: 2012

Längd: 157 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1790885/

Zero Dark Thirty (ZDT) skildrar USA:s jakt på Osama Bin Laden (eftersom ingen verkar kunna enas om stavningen på hans förnamn använder jag mig av stavningen från filmen) mellan åren 2003 - 2011. Två år efter 9/11 börjar den färska CIA-agenten Maya börjar arbeta för organisationen i Pakistan. Hennes arbete leder henne efter många förvecklingar till det komplex där Bin Laden till sist hittades.

När Kathryn Bigelow vann sex Oscars för sin film The Hurt Locker (2008) undrade jag om jag och världen hade sett samma film. Jag avskydde verkligen den pretentiösa tonen och var förbluffad hur man kunde göra något så nervkittlande som bombdesarmering tråkigt. ZDT är Bigelows första större produktion efter The Hurt Locker och det är en klar förbättring. Nu är det ju inte så svårt att öka från noll så jag vet inte hur mycket det säger.

Mark Boal har skrivit manuset även till den här filmen och det är också manuset som är filmens största problem. Bigelows regi är okej, ibland till och med riktigt bra, men Boals manus är långt som Malmös Amiralsgata (för er icke-skåningar: den är jävligt lång) och där Boal stöter på problem verkar det som han främst vill ignorera dem och fortsätta berättelsen. Många kritiker har bland annat vänt sig emot användandet av tortyr i filmen. Jane Mayer skriver i sin recension från The New Yorker att:

" [Bigelow is] milk[ing] the U.S torture program for drama while sidestepping the political and ethical debate that it provoked.[...] excising the moral debate that raged over the interrogation program during the Bush years, the film also seems to accept almost without question that the CIA's 'enhanced interrogation techniques' played a key role in enabling the agency to identify the courier who unwittingly led them to bin Laden. But this claim has been debunked, repeatedly, by reliable sources with access to the facts."

Andra kritiker, däribland Andrew Sullivan, menar att:

"In so many ways, this movie echoes what we are told the Senate Intelligence Committee report concludes. We got bin Laden when we stuck to Western values. When we acted like the Nazis or the Communists, we failed. [...] the movie is not an apology for torture, as so many have said, and as I have worried about. It is an exposure of torture. It removes any doubt that war criminals ran this country for seven years"

Om vi skippar Sullivans bullshit om "western values" kan vi se två ganska olika tolkningar av samma filmade material. Anledningen till att jag tar upp dessa långa blockcitat i min recension är att det här är en förbaskat viktig fråga. ZDT gör anspråk på att vara realistisk och skildra de faktiska händelserna - ändå är den kritik som riktades mot USA för agerandet mot fångar i princip borta. Den kommenteras kort i en scen. Det är ungefär som att vilja skildra Vietnamkriget realistiskt utan att nämna fredsrörelsen! Boal har med sitt manus försökt slinka undan att ta ställning, men hans feghet i att göra detta har bara satt spotlighten på dessa delar av filmen än mer!

Det är därför jag också är väldigt kluven till ZDT; å ena sidan är det en tekniskt väl genomförd film med goda skådespelarinsatser (Jessica Chastain i synnerhet) men å andra sidan är det en på tok för lång och alldeles för feg skildring av vad som skulle ha hänt. Filmen skulle behöva klippas ner eller alternativt göras i två delar. Den skulle dessutom behövt en regissör och/eller manusförfattare som inte hymlar med orden. Jag tänker mig Oliver Stone. Det hade varit en film jag skulle vilja se. Jag tycker ändå det är ganska tragikomiskt att USA hade kunnat fånga Bin Laden ganska många år tidigare om de bara anställt en bättre arkivarie...

Betyg: 2+ manhunts av 5 möjliga

Regi: Robert Zemeckis

Manus: John Gatins

Skådespelare: Denzel Washington, Nadine Velazquez, Carter Cabassa mfl.

Produktionsbolag: ImageMovers/Paramount Pictures/Parkes & MacDonald Productions

År: 2012

Längd: 138 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1907668/

Den alkoholiserade piloten Whip Whitaker hamnar i blåsväder när han förvisso räddar merparten av sina passagerare från ett havererande plan, men får sitt missbruk offentliggjort. Hans advokater kämpar för att missbruket i sig inte ska ligga Whitaker till last i en rättegång, men är det egentligen vad han själv vill?

Förhandskopiorna till Oscarsgalan kommer tidigt till recensenterna i år. De närmsta dagarna kommer jag recensera en del saker som inte har kommit ut på vare sig DVD eller bio i Svedala. Det är rätt kul när sånt händer. Som oberoende blogg har jag inte någon skyldighet att hålla mig till några publiceringsdatum om inte bolaget kräver det. Tack och lov är det ytterst få amerikanska bolagsjättar som ens vet att jag finns. Nåja, lika kul som det är att få recensera väldigt nya saker, lika tråkig är Flight.

Har du sett Crazy Heart (2009)? Det här är samma film med mindre countrymusik, mindre story och en helt igenom osympatisk protagonist. Denzel Washington är som vanligt bra, men hans karaktär är ett riktigt as. Medan andra filmer om missbruk oftast skildrar uppgång och dalar (som jag vet inte... ett liv?) börjar Flight i ren misär och håller sig kvar där tills de sista fem minuterna. Jag fick se om en del av filmen för att jag ärligt talat somnade.

Det värsta med Flight är att den aldrig tar slut! De 138 minuterna kändes dubbelt så långa när filmen bara mal på i samma hjulspår utan några överraskningar. Folk har menat på att detta är en fascinerande karaktärsstudie av en missbrukare. Var finns fascinationen? Vi får knappt veta något om Whitaker och hans liv. Han gillar att supa, fine, men varför gillar han att supa? Har han lätt för att bli beroende av saker? Hade han en taskig barndom med försupna föräldrar (inte enligt det lilla han berättar om sin far)? Vad är hans tankar om sitt drickande? Inget av detta tas upp överhuvudtaget. Enda anledningen till att den räddas från bottenbetyg är Washingtons trots allt duktiga skådespel.

Betyg: 2- fly me away (from this shit) av 5 möjliga

Regi: Rachel Talalay

Manus: Michael De Luca

Medverkande: Shon Greenblatt, Lisa Zane, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema & Nicolas Entertainment

År: 1991

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0101917/

Springwood, nära framtid. Freddy har haft ihjäl alla stadens tonåringar förutom John. Oförmögen att passera stadsgränsen (av någon anledning) lyckas Freddy få John ut ur staden för att locka fler offer för Springwood. När John drabbas av minneförlust och tas in på ett ungdomshem tycker hemmets psykolog att det kanske vore en bra idé att åka tillbaka till Springwood för att se om det kan få fart på Johns minne. Smart...

Tillbaka till komedi-Freddy. NOSVI är en soppa utan dess like. Filmen gjordes i kölvattnet av framgångarna med Twin Peaks (1990 - 1991) och manusförfattare Michael de Luca gör inte precis en hemlighet av var hans influenser kommer ifrån. Där David Lynch lyckades skapa excentriska och minnesvärda karaktärer lyckas De Luca bara med det förstnämnda och knappt ens det. Freddy är förminskad till i princip enbart slapstick och Lisa Zane i huvudrollen kan vara den sämsta skådespelerskan i serien. Lägg till skamlösa produktplaceringar från Nintendo (The Power Glove), serietidningsljudeffekter och den sista kvarten i usel 3D är jag fortfarande förbluffad över den här filmen. Vad fan hände?

Peter Jackson skrev ett manus som dessvärre inte stod att hitta till den här recensionen. Outlinen var dock mycket bättre än vad De Luca kokade ihop. De Luca har åtminstone några bra scener. Några av de riktigt skumma Twin Peaks-inspirerade sakerna är helt okej och sista striden är inte heller så dum, om det inte vore för de riktigt taffliga 3D-effekterna. Jag hade kunnat stänga av dem på DVD:n, men eftersom jag ändå har några gamla 3D-glasögon (ni vet de med röd- och gröna linser) tänkte jag att jag lika gärna kunde använda dem. Mitt huvud är argt på mig för det beslutet.

Det må vara ett billigt knep men cameo-rollerna (bland andra Johnny Depp) är också ganska underhållande. Framförallt gillar jag att Depp kom tillbaka till serien som gav honom hans genombrott. Alice Coopers lilla biroll är också en höjdare. Jag kände inte igen honom utan smink först.

NOSVI är ingen bra film, det vore verkligen att ta i. Det är däremot en tågkrasch som inte går att titta bort från. Tack och lov var inte det här slutet för Freddy. I nästa del kikar vi närmre på den sista renodlade rullen i franchisen. Sen är det bara specialaren, Freddy vs. Jason (2003) kvar. Häng på för de sista delarna i Franchise Hell! Åh helvete... jag glömde remaken...

Betyg: 2 ja, den är åtminstone underhållande av 5 möjliga