Regi: Peter Howitt

Manus: Peter A. Dowling

Medverkande: Dominic Cooper, Samuel L. Jackson, Gloria Reuben mfl.

Produktionsbolag: South Creek Pictures/Bavariapool/Paradox Entertainment mfl.

År: 2014

Längd: 91 min

Land: Kanada/Tyskland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2304953/

Mitch Brockden har allt: en karriär på åklagarmyndigheter, en vacker fru och en nyfödd dotter. När han efter en blöt utekväll tar det dåliga beslutet att köra hem riskeras dock hela hans tillvaro när han kör på en man. Rädd för vad som ska hända honom ringer han efter en ambulans och lämnar sedan platsen. Några dagar senare grips en man för mordförsök på killen som Mitch körde på. Mannen själv hävdar att han bara försökte ta en påkörd kille till sjukhuset...

Jag gillar ett bra rättegångsdrama, men dessvärre är det ganska ont om sådana. Med tanke på den uppsjö av tv-serier som har rättegångar som huvudtema är det inte så konstigt att de riktigt bra filmerna om dessa processer ofta har många år mellan sig. Det krävs helt enkelt något extra för att en film ska kunna berätta samma typ av historia men ändå kännas fräsch. Den första halvan av Reasonable Doubt fungerar riktigt bra. Vi har en samvetstyngd åklagare som vet att han personligen står på fel sida lagen, vi har ett oskyldigt offer med ett brokigt förflutet och scenen är satt för ett kammarspel om moral och rätt. Sen faller hela premissen som ett korthus. Filmens andra halva, om än full med goda idéer, blir både väldigt klyschig och osannolik i sitt berättande.

Dominic Cooper är okej i huvudrollen, men det är Samuel L. Jackson som bär rollistan i Reasonable Doubt. Det är fler sådana här roller jag vill se honom i! Det är klart, ingen gör angry black man bättre än Jackson, men här får han visa att han är en riktigt duktig skådespelare när han inte behöver skrika hela tiden. Tarantino förstod det, men det verkar som Jackson inte fått tillfälle att visa något annat än en karikatyr av sig själv de senaste 15 åren. Peter Howitt gör okej ifrån sig i regissörsstolen, men Peter A. Dowlings manus håller inte. Efter den lovande inledningen blir det inte bara, som tidigare nämnt, klyschigt, utan innehåller också stora logiska luckor.

Tråkigt nog är Reasonable Doubt knappast ett rättegångsdrama som kommer gå till historien. Här finns gott om bra idéer, men manuset är ett hafsverk och utifrån ett sådant är det svårt att bygga något i en genre som framförallt bygger på smart konstruerade berättelser.

Betyg: 2 tequila benders av 5 möjliga

Regi: David Gordon Green

Manus: Gary Hawkins (baserat på Larry Browns roman)

Medverkande: Nicolas Cage, Tye Sheridan, Gary Poulter mfl.

Produktionsbolag: Worldview Entertainment/Dreambridge Films/Muskat Filmed Properties mfl.

År: 2013

Längd: 118 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2382396/

Joe försöker hålla sig på rätt sida lagen medan han jobbar som skogsarbetare i den amerikanska södern. En dag träffar Joe den tonårige Gary som letar efter ett jobb. Joe ser något i den hårt arbetande Gary och tar honom i beskydd, inte minst från hans alkoholiserade far. Det är dock inte alltid lätt att hålla sig på lagens goda sida när ens förflutna hela tiden vill bråka.

Nicolas Cage har länge varit punchlinen för hur långt en tidigare ganska okej skådespelare kan falla i valet av vilka filmer han väljer. Det är klart, många respekterade skådespelare väljer mer eller mindre dåliga filmer som ett sätt att tjäna pengar, men Cage har gjort så många konstiga val och spelat så uselt i så många filmer de senaste 15 åren att man undrar om han nästan gjort det medvetet. Faktum är att Cage är en bra skådespelare när han har rätt manus och/eller regissör. Joe har en bra regissör i David Gordon Green, men manuset är så långrandigt och utdraget att jag fick se filmen i två omgångar eftersom jag helt enkelt somnade.

Historien om Joe och Gary hade kunnat göras mycket bättre. Jag har hört från många håll att boken ska vara väldigt bra, men filmen ger mig knappast någon lust att läsa den. Det som räddar filmen från ett bottenbetyg är skådespelarinsatserna och regin. Cage är riktigt bra i huvudrollen, men den som stjäl varenda scen han är med i är Gary Poulter som den alkoholiserade pappan. Poulter var en hemlös man som Green castade till denna, hans enda film. Dessvärre dog han på gatan bara några veckor efter att filmen var klar. Det märks i Poulters skådespel att det här är en man som vet exakt hur jävligt livet som alkholiserad kan vara. Han är fullständigt trovärdig och den största anledningen att se Joe.

Överlag börjar jag bli riktigt trött på trenden med hårt arbetande män i den amerikanska södern på film. Hela white trash-fenomenet och det närmst romantiserande porträttet av misär som de flesta av de här rullarna ger blir bara tröttsamt när det fokuserar nästan uteslutande på miljö och mycket lite på manus. Joe utgör inget undantag. Det finns värre filmer på samma tema, men ja, inget att ödsla din tid på.

Betyg: 2 förgiftade träd av 5 möjliga

Regi: John Stockwell

Manus: James Robert Johnston & Bennett Yellin

Medverkande: Gina Carano, Cam Gigandet, Ismael Cruz Cordova mfl.

Produktionsbolag: Movie Package Company (MPC)/MICA Entertainment/Pimienta mfl.

År: 2014

Längd: 108 min

Land: Storbritannien/Puerto Rico

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2101570/

Ava och Derek är på bröllopsresa på en soldränkt ö i Karibiska havet när olyckan är framme. Under en utflykt till ett område på ön med spektakulära linbanor faller Derek handlöst ner i den täta regnskogen och skadar sig svårt. Ambulansen är snabbt på plats, men när Ava inte kan hitta sin make på sjukhuset ambulanspersonal sa att de skulle till börjar hon ana oråd. Vad öns gangsters inte vet är att man inte ska mucka med Ava...

Ta en extra titt på postern ovan. Det där är filmbranschens nya actionhjältinna. Även om Gina Carano har några filmer under bältet nu är det här första gången (mig veterligen) som hon headlinar en film. Carano, för er som inte känner till henne sedan innan, var pionjär inom MMA för kvinnor och vann den första sanktionerade matchen för damer någonsin. Hon rankas som en av de främsta kvinnliga fightersen genom tiderna och jäklar vad det syns i actionscenerna! Med ett utseende att dö för (vilket hon ofta blev hånad för som "pretty girl" under sin MMA-karriär... innan hon tryckte ner handen i halsen på sina motståndare) och en genuin fightingbakgrund som ser fantastiskt bra ut på film spår jag att Carano inom fem år har etablerat sig som den kvinnliga actionskådisen nummer ett i väst. Trist bara att In The Blood inte är en särskilt bra film.

Det finns något ganska stötande med hela manuset till In The Blood. Alla på den lilla ön är korrupta och ser turister som vandrande dollartecken. Det blir nästan parodiskt då och då. Dessutom blir vissa saker så totalt undanskuffade under mattan i berättartekniken så man undrar om storyboardsen hamnade i oordning eller nåt. Regin är även den lite sisådär. Om man kollar in John Stockwells meritlista på IMDB hittar man bland annat den lika klyschiga Turistas (2006) om onda brasilianare som slår till mot amerikanska turister. Vad är ditt problem med Latin- och Sydamerika, Stockwell? En annan irriterande sak är det ständiga överanvändandet av Danny Trejo som "titta, där är den läbbige mexikanen!". Trejo har två scener i In The Blood och får ändå top billing tillsammans med Carano och Cam Gigandent. 

Fightingscenerna räddar filmen från magplask, men jag hoppas verkligen att Carano får bättre manus att jobba med. Som skådespelerska är hon helt okej för actionfacket, men det hon lever på är sina fightingscener. Jag kommer följa hennes vidare skådespelarkarriär med spänning!

Betyg: 2 korrupta poliser av 5 möjliga

Regi: Eugenio Mira

Manus: Damien Chazelle

Medverkande: Elijah Wood, John Cusack, Kerry Bishé mfl.

Produktionsbolag: Nostromo Pictures/Telefónica Producciones/Antena 3 Films mfl.

År: 2013

Längd: 90 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2039345/

Tom Selznick, en gång hyllad konsertpianist, ska göra sitt första framträdande sedan han fick en total blackout på scenen fem år tidigare. Sin scenskräck till trots verkar det mesta gå vägen, tills dess att han spelat halva första satsen i partituret. När han vänder blad får han se en anteckning som varnar honom att om han spelar en enda not fel så kommer han och hans fru att dö. Sekunder senare upptäcker han ett lasersikte som pekar mot pianot...

Grand Piano gör mig förbannad. I händerna på en mer kompetent regissör skulle det här kunnat bli en fantastiskt bra thriller. Eugenio Mira verkar inte riktigt veta hur han vill berätta den här historien och det finns så otroligt många saker och detaljer som hade kunnat förhöja en intressant grundpremiss. Damien Chazelles manus har som sagt en intressant premiss, men faller igenom under den sista tredjedelen. Avslöjandet om varför gärningsmannen har anordnat hela händelseförloppet känns bara långsökt och dumt. Här har vi en film som verkligen skulle må bra av en remake, men i och med att det är en spanskproducerad thriller med amerikanska skådespelare lär vi aldrig få se det.

Skådespelarna sköter sitt jobb, men inte mer. Elijah Wood är filmens protagonist och har klart mest tid på skärmen. Jag känner att han hade kunnat göra lite mer av sin roll, men samtidigt är det saker som en duktig regissör hade kunnat instruera till som jag saknar. John Cusack får först och främst bistå med en röstroll och gör även han okej ifrån sig. Ensembles svagaste kort är Kerry Bishé i den kvinnliga huvudrollen. Jag tål inte Bishé efter att castingen av henne i princip förstörde en av mina favoritserier, Scrubs (2001 - 2010). Hon har samma uttryck i den här rollen om än något nedtonat.

Grand Piano är en film som hade stor pontential som dessvärre slösas bort i både manus och regi. Nu blir det mest en dussinthriller som inte lär gå till historien som någons favoritnagelbitare.

Betyg: 2+ pianospelande hober av 5 möjliga

Regi: Chris Brinker

Manus: Jonathan Hirschbein

Medverkande: Willem Dafoe, Matt Dillon, Tom Berenger mfl.

Produktionsbolag: CB Productions/ANA Media/Mandalay Vision mfl.

År: 2014

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2350892/

Baserad på sanna händelser som ägde rum i Louisiana i början av 1980-talet, låter Bad Country oss följa polisdetektiv Bud Carter. När Carter får fast en vapenhandlare inser han snart att han är något mycket större på spåret. Vapenhandlaren, Jesse, går med på att medverka i utredningen när det står klart att han kommer få livstid för sina brott. Carter och Jesse dras allt djupare in i en härva som verkar ha förgreningar överallt. Om inte det vore nog måste de båda dessutom balansera sina egna befogenheter med de som andra juridiska instanserna har.

Ibland undrar jag lite hur man tänker när man ger ett manus grönt ljus. Om det inte är en typisk genrefilm bör den ju ha något som sticker ut och gör den speciell kan man tycka. Jonathan Hirschbeins långfilmsdebut som manusförfattare påminner om flertalet andra, och bättre, filmer. Det är tydligt att Hirschbein inte hittat sin egen röst än och Bad Country lyfter aldrig från mellanträsket av thrillers. Det kanske största problemet är Jesses karaktär. Matt Dillon gör förvisso en helt okej roll, men Hirschbein presenterar att Jesse är övertygad nynazist, men kommenterar aldrig på det mer. Det funkar inte riktigt att presentera en karaktär med massa nazitatueringar och hakkorsflaggor på väggarna och sen bara vara lite blasé över det som att: "jaha, du är nazist du? Så trevligt!".

Om manuset är väldigt typiskt måste jag ändå berömma Chris Brinkers regi. Dessvärre blev Bad Country Brinkers första och sista film i regissörsrollen då han dog knall och fall under filmens efterproduktion. Det är också därför som det finns en hel uppsjö cuts av den här filmen. Originaltiteln ändrades från Whiskey Creek till Bad Country men versionen jag sett för den här recensionen är troligtvis den slutgiltiga. Det är den jag fick från bolaget i alla fall och de bör ju ha koll.

Det som funkar med Bad Country är framförallt skådespelarna. Dafoe är alltid sevärd (även om hans karaktär som kedjerökande och supande polis känns väldigt typisk), Dillon är som sagt bra i rollen som Jesse och en väldigt åldrad Tom Berenger (vad hände?!) gör en bra skurkroll. Faktum är att jag skulle väldigt gärna vilja tycka bättre om Bad Country än vad jag gör. Det är inte en direkt dålig film, bara väldigt, väldigt typisk. Synd på fina Louisianamiljöer och skådespel.

Betyg: 2+ med 80-talets skäggmode var episkt av 5 möjliga

Regi: Kar Wai Wong

Manus: Kar Wai Wong/Jingzhi Zou/Haofeng Xu

Medverkande: Tony Leung Chiu Wai, Ziyi Zhang, Jin Zhang mfl.

Produktionsbolag: Block 2 Pictures/Jet Tone Films/Sil-Metropole Organisation mfl.

År: 2013

Längd: 130 min

Land: Hong Kong/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1462900/

Historien om Ip Man, stormästare i Wing Chun Kung Fu. Vi får följa Ip Man genom både glädje och sorg med försöket till enande av de nord- och sydkinesiska kampsportsskolorna, Japans ockupation av stora delar av östra Kina under andra världskriget och genom familjelivets uppgång och fall.

Som kampsportstok hade jag givetvis hört talas om den här filmen, men blivit varnad för den av flertalet filmvänner. Jag förstår deras poänger, men jag måste ändå säga att The Grandmaster inte alls var så illa som jag befarade. Det är klart, här finns saker som verkligen stör och irriterar, men också en del som är bra. Vissa scener är gudomligt vackert filmade men av någon anledning envisas man med att filma på tok för mycket i slow-motion. Det gick till den milda grad att jag ringde en polare som sett filmen och undrade om jag fått en dålig kopia av bolaget. Nej, det skulle tydligen vara så här. Utan överanvändningen av slow-motion känns det som filmen hade blivit 20 minuter kortare - vilket hade varit välkommet!

Skådespelarmässigt är däremot The Grandmaster riktigt bra. Tony Leung Chiu Wai är en av de större skådespelarna i Hong Kong och Kina och gör en mycket bra roll som Ip Man. Det samma gäller för Ziyi Zhang i rollen som Gong-skolans arvtagerska Gong Er. Fightingen är däremot ganska märklig. En film om Ip Man borde inte förlita sig på att använda linor så pass mycket som den gör. Det är lite väl mycket stil över substans och det irriterar. Samtidigt lider actionscenerna av samma sak som många västerländska actionrullar från tidigt 00-tal gjorde - fruktansvärt snabba klipp och skakig kamera i kombination med väldigt stiliserat våld. Det funkar sådär. Även manuset är sådär. Kronologiska hopp som inte alltid känns logiska skapar förvirring och om du blinkar missar du en ganska viktig karaktärs presentation. När vi ser honom nästa gång ska vi direkt veta vem det är. Det är... sådär. "Sådär" är ett ord som beskriver The Grandmaster ganska bra. Det är inte den katastrof som jag fick höra att den var, men det finns så mycket bättre biografier över kampsportsmästare än så här.

Betyg: 2+ atemitekniker av 5 möjliga

Regi: Zachary Heinzerling

Manus: Zachary Heinzerling

Medverkande: Noriko Shinohara, Ushio Shinohara, Alex Shinohara mfl.

Produktionsbolag: Little Magic Films/Cine Mosaic/Ex Lion Tamer

År: 2013

Längd: 82 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2355540/

Ushio Shinohara har sedan 60-talet arbetat som konstnär i både Japan och USA. Speciellt känd är han för sina "boxing paintings" där han doppar ett par handskar i färg och slår mönster på en canvas. Hans fru, Noriko, är även hon konstnär. Cutie & The Boxer skildrar deras förhållande och Norikos ambitioner att ta en större roll som egen konstnär och inte enbart som Ushios assistent.

Oj, vad lurad man kan bli! Den korta synopsis jag fick med den här filmen när den damp ner i dropboxen beskrev att den handlade om "the art of boxing and growing old together." Ja... det kanske den gör, på ett metaforiskt plan eller något. Vad jag istället fick var en dokumentär om världens mest passivt aggressiva äktenskap mellan två människor som verkligen är jobbiga mot varandra.

Till en början är det mest Ushio som framställs som ett as, och med all rätta. Alkoholiserad, utblottad och med noll respekt för sin fru söp Ushio sig igenom större delen av livet. När han nu är nykter är han mest en grinig gammal gubbe som inte kan förstå varför hans konst inte säljer mer än den gör. Jag har några idéer om varför. Det sägs ju att konstens estetik ligger i betraktarens öga, och om jag utgår från mig själv förstår jag verkligen inte vad som är speciellt med Ushios konst. Han hamrar på en canvas med en jabb-cross-kombination och sen blir alla "ooooooh, se energin i det här verket!". Eller bygger han skulpturer av kartong (främst motorcyklar) som ser ut som en produkt av en bildlektion i högstadiet. Det finns säkert någon som gillar de här konstverken, men jag får sälla mig till skaran som inte förstår.

Norikos konst är däremot enklare att sätta fingret på. Som duktig illustratör målar hon en serieliknande historia om den semibiografiska karaktären "Cutie" och dennas förhållande till sin make. Det känns som att Noriko åtminstone har något att säga med sin konst. Dessvärre kan jag inte riktigt sympatisera med en människa som tog 58 år på sig för att ens försöka bryta sig loss från sin makes "geni". Hon har definitivt gått på myten om Ushios förmodade storhet och har levt större delen av sitt liv efter dennes motto att "det är medelmåttans uppgift att försörja geniet." Nu är hon tämligen bitter. Det är ingen större överraskning.

Cutie & The Boxer vill visa på ett speciellt förhållande mellan två konstnärer, men allt jag ser är ett äktenskap som borde varit över för 30 år sedan. En film på 82 minuter ska inte behöva kännas seg, men det lyckas den här rullen med. Sömnpiller.

Betyg: 2- och inte kan han boxas heller av 5 möjliga

Regi: Chris Buck & Jennifer Lee

Manus: Jennifer Lee (baserat på H.C Andersens saga Snedronningen)

Skådespelare: Kristen Bell, Idina Menzel, Jonathan Groff mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures

År: 2013

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2294629/

Baserad på H.C Andersens saga Snödrottningen handlar Frozen om systrarna Anna och Elsa. Anna är en obotlig optimist med aptit på livet, medan Elsa håller sig för sig själv i sina kammare efter en olycka. När systrarna var yngre höll nämligen Anna på att dö av Elsas ismagi - en händelse som Anna inte kommer ihåg något av. När Elsa kröns till drottning hamnar syskonen i bråk med varandra och Elsa flyr sitt rike, men inte förrän hon av misstag lyckats frysa hela landet till is. Det är upp till Anna att hitta sin syster och förmå henne att tina upp landet igen.

Förra årets stora Disneyproduktion tillhör tyvärr inte en av deras bättre. Att Disney gillar H.C Andersen är väldigt tydligt om man ser till alla hans sagor de antingen adapterat rakt av eller tagit influenser ifrån. Snödrottningen är en av Andersens mest ansedda sagor rent litterärt, men är av någon anledning inte lika känd som många av danskens andra historier. Så mycket som Disney saliverar över alla historier med prinsessor (de är ju så enkla att marknadsföra...) är det ett under att man inte gjort den här filmen tidigare. Här finns en bra historia, bra kvinnliga karaktärer och chans att sätta en egen prägel på narrativet. Vad gör man? Man... sjunger.

Disney, vi måste prata. Från att bolagets filmer innehöll några av de bästa låtarna som skrivits till musikaler (oavsett format) i exempelvis The Lion King (1994) eller Beauty & The Beast (1991), har det gått käpprätt åt helvete de senaste 15 åren. Inte ens The Princess & The Frog (2009) lyckades med mer än två, tre riktigt bra sångnummer, trots att den utspelade sig i historisk New Orleans-miljö. Det är nästan lite imponerande. Frozen fortsätter den nedåtgående trenden med att i princip inte ha en enda låt som sätter sig eller ens har klara musikaliska teman. Allt är bara en enda sörja. När låtarna uppgår till 24 minuter av filmens speltid blir det ofta väldigt tråkigt. Framförallt är det tråkigt för Jennifer Lees manus eftersom Lees dialog ofta är riktigt bra och rolig. Karaktärerna är bra, dialogen välskriven, men Lee sätter inte en riktig personlig prägel på historien. 

Frozen hade hoppat upp ett snäpp på betygsskalan om det inte vore för den väldigt undermåliga musiken och det faktum att Lee hade kunnat göra mer av historien. Jag skyller inte så mycket på Lee som på beslutet att lägga in alla sångnummer. Med 24 extraminuter hade Lee kunnat utveckla historien. Ni brukade göra det genom er musik, Disney. Det är dags att hitta tillbaka till det konceptet nu.

Betyg: 2+ snart i en leksaksaffär nära dig av 5 möjliga