Alla inlägg den 22 maj 2011

Av Ulf - 22 maj 2011 14:01

Regi: D.J Caruso

Manus: Alfred Gough, Miles Millar & Marti Noxon (baserat på "Pittacus Lores" bok med samma namn)

Medverkande: Alex Pettyfer, Timothy Olyphant, Dianna Agron mfl.

Produktionsbolag: Bay Films

År: 2011

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1464540/


David tillhör en utomjordisk ras som förlorat ett förödande krig mot ett folkslag som inte bara tar över planeter - de förgör dem fullständigt. Som en sista utväg skickas ett antal barn till Jorden för att tillsammans med sina beskyddare någon gång kunna slå tillbaka mot sin fiende. När David inser att tre av hans "syskon" mördats vet han att han står på tur...


Jag har en term för Michael Bay-producerade filmer - söndagseftermiddagsmähä. I de flesta fall fungerar Bays filmer som hjärndöd underhållning vid baksmälla eller att somna till. De är inga filmiska mästerverk precis, vissa är till och med så usla att jag börjar tvivla på mänsklighetens kulturella uttryck, men saker exploderar och manusen är så lättuggade att man orkar följa med i dem hur trött man än är. I Am Number Four lyckades, trots denna bakgrund, fånga mitt intresse ganska väl.


Jag kan komma på fyra anledningar till detta ganska förvånande faktum: D.J Caruso, de två huvudrollsinnehavarna och manuset. Caruso, som bland annat gjorde mysthrillern Disturbia (2007), visar återigen att han kan få fram det bästa av unga skådespelare utan att för den sakens skull få dem att låta som lillgamla cyniker. Framförallt har han lyckats göra Alex Pettyfers huvudkaraktär lätt att tycka om - vilket inte är det lättaste med en blonderad surfarsnubbe. Men, den som äger den här filmen i varenda scen hon är med i är Dianna Agron, troligen mest känd från Glee. Agron är inte världens bästa skådespelerska - än - men hon har något som man inte kan lära med tiden - star quality. En skådis att hålla ögonen på med andra ord. Slutligen är manuset, trots vissa dalar, inte alls så illa som jag befarat. Det enda som jag inte riktigt kunde komma över var hur fruktansvärt löjliga skurkarna var. Jag kände aldrig ett hot ifrån dem genom hela filmen. Intressant nog lyckades dialogen prata upp dem hela tiden så att jag tänkte "tja, så illa är de väl inte?" tills jag såg en scen med dem igen. De är riktigt usla.


I Am Number Four är trots de usla skurkarna, lite märklig karakterisering och ett soundtrack som gjorde att jag ville slita av mig öronen, en helt okej film. Det är inte stor filmkonst, men underhållande för stunden. För en film som jag förväntade mig skulle vara ett söndagseftermiddagsmähä är det gott nog.


Betyg: 3 transmuterade beagles av 5 möjliga

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se