Alla inlägg den 2 juni 2013

Av Ulf - 2 juni 2013 13:45


Damn fine cup of coffee del 9: Kaffe, paj, dualism och mord

 

Jag funderade på hur jag skulle lösa det här. Hur skulle jag skriva om min favoritserie genom alla tider utan att dra ut på det i det oändliga? Utan att gå in på detaljnivå som bara ett lika stort fan hade kunnat uppskatta eller ens tolerera? Jag hade kunnat skriva inlägg om alla seriens avsnitt, men det skulle också innebära att jag skulle spoila hejdlöst. Jag hade kunnat skriva om de specifika avsnitt som Lynch regisserade, men då dessa oftast var de viktigaste skulle jag falla i samma fälla även där. Visserligen är serien snart 25 år gammal, men det finns alltid folk som inte har sett den. Därför nöjer jag mig med det här, enskilda, inlägget om serien och försöker istället förklara varför just Twin Peaks blev en sådan stor hit.

 

Den åttonde april 1990 slog David Lynchs och Mark Frosts projekt, Twin Peaks, ner som en bomb i det amerikanska tv-landskapet. Seriens pilotavsnitt klockade in på långfilmslängd (90 minuter) vilket bara det var ett ganska ovanligt tilltag för en tv-serie vid den här tiden. En och en halv timme senare hade tittaren fått följa med till det lilla skogshuggarsamhället som delar namn med serien och stiftat bekantskap med en hel drös mer eller mindre excentriska karaktärer.

 

Twin Peaks börjar med att en kropp hittas inlindad i plast och uppspolad på en strand. Det visar sig var Laura Palmer, baldrottning och flickvän till skolans fotbollshjälte. När stadens sheriff, Harry S. Truman, och hans kollegor tillkallas inser de snart att de snart kommer ha ett chockat samhälle att lugna. När dessutom ännu en high school-flicka, Ronette Pulaski, hittas vandrande blödande och chockad på ett järnvägsspår utanför staden kallas FBI in. Det faller på specialagent Dale Cooper att lösa fallet. Snart förstår han att Twin Peaks är fullt av hemligheter - några kanske till och med så farliga att man är beredd att döda för dem.

 

Laura Palmer har haft bättre dagar

 

 

Kombinationen av deckare och såpopera blev genast en hit hos den amerikanska publiken och snart därefter över resten av världen. Frågan på allas läppar var vem mördaren var. Lynch & Frost lekte med tanken på att aldrig avslöja mördaren utan låta mordet på Laura fungera som en katalysator för att få stadens nät av hemligheter att börja nystas upp. Det gick inget vidare. Tittarna blev allt otåligare och till sist tvingades Lynch & Frost avslöja vem mördaren var. Det gjordes i mitten av den andra säsongen och blev en vattendelare för fansen. Å ena sidan hyllade vissa tittare sättet som manusförfattarna vävde in mördarens roll i en större kontext i senare avsnitt, men å andra sidan blev många uppriktigt förbannade över att avslöjandet egentligen bara ledde fram till fler frågor.

 

Det är också det som är Twin Peaks styrka i min mening - hur många gånger jag än ser serien upptäcker jag nya detaljer och sätt att tolka den på. Jag har till och med skrivit en B-uppsats i filmvetenskap om dualismens roll (mörker/ljus, gott/ont, stad/skog etc.) i serien. Vid intresse kan jag publicera den i en redigerad form här.

 

 

Om jag bara hade pengar hade min lägenhet sett ut så här.  

 

 

Så varför fångade just Twin Peaks tv-publiken? Förvisso är det en av de mest välskrivna och välproducerade tv-serier jag sett, men det krävs mer än så för att göra någonting till ett fenomen. Jag tror svaret på frågan är zeitgeist paradoxalt nog blandat med tidlöshet. Twin Peaks är ett perfekt mikrokosmos av både stil och substans som lyckas fånga brytpunkten mellan 1980- och 1990-talen på film. Twin Peaks existerar dessutom någonstans i gränslandet mellan det vardagliga och övernaturliga, i sin egen lilla bubbla om man så vill. Tiden verkar i viss mån ha stått still i staden. Musiken som spelas på radio är i största mån inspirerad av jazz och tidig rock och kläderna är en blandning mellan 50-talets och 80-talets stilar. Musiken, skriven av Lynchs ständige orkesterledare Angelo Badalamenti, lyckas accentuera vad vi ser på skärmen perfekt med sin kusliga, drömska kvalitet. På ett fåtal spår har Badalamenti hjälp av den fantastiska sångerskan Julee Cruise med sin mycket speciella röst. Det är inte för intet som seriens ledmotiv, Falling, vann en Grammy och toppade singellistorna i flera länder.

 

 

 

Karaktärsmässigt är alla stereotyper närvarande; baldrottningen, fotbollshjälten, den skrupellöse affärsmagnaten, den unge rebellen, femme fatalen etc., men vad Lynch & Frost gör är att gå under ytan på dessa karaktärer. Ingen är endimensionell i Twin Peaks. Paradoxalt nog är det samtidigt en lika tidlös som tidstypiskt skildring. Jag vet ingen annan produktion som klarat av detta på samma sätt. Det som framförallt annat gör att jag återvänder till Twin Peaks gång på gång är dock Kyle MacLachlan och hans porträtt av Dale Cooper. Nitisk på gränsen till manisk samtidigt som han djupt intresserad av tibetansk buddhism och alltid med rätt replik: Dale Cooper är min film- och tv-hjälte nummer ett, alla kategorier. Det finns nog inte en fiktiv karaktär som påverkat mig lika djupt som Cooper. Jag kan komma på flertalet bättre karaktärer rent objektivt, men ingen har lyckats träffa mig så rakt i hjärtat som Cooper. Det har hänt flera gånger att jag kommit på mig själv med att efterapa hans manér, rörelsemönster och gester. Bland annat har mina elever ofta undrat varför jag ibland gör energiska tummen upp-gester - Dale Cooper. Jag tror knappast jag är ensam. Dale Cooper brukar röstas fram som en av de främsta karaktärerna i tv-historien. Han blir vår guide i den lika vardagliga som surrealistiska värld som Twin Peaks utspelar sig i och som tittare rycks vi med av hans entusiasm.

 

 

Och där var projektets titel i en caption  


 

En sak jag tror många ser förbi är också de sinnliga njutningarnas betydelse i serien, först och främst mat och dryck. Det äts ordentligt i Twin Peaks och denna nästan fanatiska aptit på allt som man kan sätta tänderna i går tillbaka till vad jag pratade om gällande dualism. Å ena sidan har vi ett intresse för sinnliga njutningar som gränsar till det maniska, å andra sidan har vi ett vördande av det abstrakta och intellektuella tänkandet. Det blir ytterligare en dimension av en perfekt storm som människor kan känna igen sig i. Det blir aldrig så tydligt som i öppningsscenen av avsnittet där affärsmagnaten (och professionella skithögen) Benjamin Hornes bror kommer hem från en affärsresa med sin nya passion i livet - baguetter:

 



Fast Twin Peaks vore inte Twin Peaks utan kaffe. Om Sverige stannar utan kaffe går Twin Peaks under utan det. Alla i samhället är koffeinmissbrukare av rang. Faktum är att David Lynch själv startade ett mikrorosteri som odlar, rostar och säljer kaffebönor online. Så viktigt är kaffet för både honom och för serien, och det är det som ger Twin Peaks en stor del av dess karaktär: de små sinnliga njutningarna är alltid närvarande - något vi kan relatera till. Eller som Cooper säger i ett avsnitt:

 

"Harry, I'm going to let you in on a little secret. Every day, once a day, give yourself a present. Don't plan it. Don't wait for it. Just let it happen. It could be a new shirt at the men's store, a catnap in your office chair, or two cups of good, hot black coffee."

 

Det är ett råd gott som vilket annat att leva efter.

ANNONS

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13 14 15 16
17
18 19
20
21
22
23
24
25 26
27
28 29 30
<<< Juni 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Senaste kommentarerna


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se