Regi: Ben Lewin

Manus: Ben Lewin (baserat på Mark O'Briens artikel On seeing a sex surrogate)

Skådespelare: John Hawkes, Helen Hunt, William H. Macy mfl.

Produktionsbolag: Such Much Films & Rhino Films

År: 2012

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1866249/

Mark har levt merparten av sitt liv med en allvarlig polioskada som gjort honom oförmögen att röra sig och tvingar honom att spendera större delen av sin tid i en järnlunga. Vid 38 års ålder bestämmer sig Mark för att han vill bli av med oskulden. Lösningen blir Cheryl, en kvinna som arbetar som sexsamarit. Deras möte blir början på ett nytt kapitel i Marks liv.

Ja... vad säger man? Mark O'Brien levde ett hårt liv och fick kämpa för det mesta, så långt är allt säkert. The Sessions är tyvärr ett exempel på att en tuff livssituation med speciella omständigheter inte automatiskt översätts till en bra film. Det låter kanske cyniskt, men så är det. Premissen är intressant, om inte annat för att den tar upp ett ämne som dyker upp på debattsidorna med jämna mellanrum (rätten till sex för alla), men The Sessions undviker debatten genom att inte erkänna den. Jag lägger ingen moralisk värdering i vad vuxna, samtyckande, människor gör med sina kroppar, men det är lite märkligt att man på vissa ställen i världen ser den här typen av tjänster som okej medan det vi i vardagligt tal kallar för prostitution är olagligt. Det ger en problematisk dubbelmoral.

Hur det än vara med moralitet och annat flyktigt är The Sessions helt enkelt inte en särskilt bra film. Den är omständligt berättad, klippt och misslyckades med att hålla min uppmärksamhet särskilt länge. John Hawkes är däremot jättebra i huvudrollen som Mark, men den som fått flest lovord och nomineringar av skådespelargänget är Helen Hunt. Jag förstår verkligen inte Helen Hunts storhet. Hon är väl inte en usel skådespelerska på något sätt, men det känns som hon fick den här Oscarsnomineringen av två anledningar: hon har vunnit tidigare och hon spenderar stora delar av filmen naken. Sådant imponerar fortfarande i Hollywood. Ah, en kvinna visar sin kropp! Mästerligt!

Nåväl, The Sessions är en ganska lättförglömlig rulle som jag betvivlar att jag kommer komma ihåg vid den här tiden nästa år, med eller utan Oscarsnomineringar.

Betyg: 2 "my iron lung" är däremot en riktigt bra platta av 5 möjliga

 

Originaltitel: The Walking Dead: This Sorrowful Life

Författare: Robert Kirkman

Tecknare: Charlie Adlard/Cliff Rathburn

År: 2007 (svensk utgåva 2012)

Sidor: 144

Förlag: Image Comics (svenskt förlag Apart Förlag AB)

ISBN: 978-91-979592-7-8

Fast i den lilla staden Woodbury försöker Rick hitta ett sätt för honom och hans vänner att fly. Samtidigt planerar stadens ledare att använda en av fångarna, Michonne, som ”tävlande” i ett av stadens gladiatorspel. Det blir upptakten till en gruvlig hämnd där frågan återigen måste ställas – var i den moraliska gråskalan kan du vara en god människa och var i samma skala blir du en ond?

Host, hack, harkel. Som ni märkt har jag inte uppdaterat bloggen den här veckan. Anledningen heter influensa, så det är bara passande att jag i min första recension sedan i lördags ger mig på lite zombieaction. Även om min smitta inte gör mig sugen på människokött (än!) känns det lite märkligt att bläddra igenom den här delen av Kirkmans serie när termometern stiger.

Ann Heberlein står för förordet den här gången och presenterar flera intressanta tankar om begreppet ”hämnd” och dess plats i både fiktion och verklighet. Tankarna är intressanta just eftersom vi som människor mycket riktigt verkar ha något slags behov av åtminstone poetisk hämndrättvisa i vår underhållning.  Jag nickar igenkännande när jag läser förordet, men tappar ändå hakan när den långa, utdragna hämndscenen i Totalt jävla mörker kommer. Jag reagerar med ungefär samma instinkt som jag gjorde inför scener i förra albumet: ”Åh, fy fan!”.

Det är en viktig reaktion för den visar på att vad Kirkman lyckas med är att bygga upp karaktärer och situationer som inte trivialiserar våldet. Vem som helst kan skriva ihop en historia där den fiktiva hjärnsubstansen stänker på väggar och i tak, men för att något av detta ska väcka något annat än en eventuell äckelreaktion måste vi ha en bakgrundshistoria, motiv och/eller sympati med karaktärerna. Det är det Kirkman återigen lyckas med i den här volymen.

Det är just den ovanstående scenen som blir det mest bestående intrycket av den sjätte samlingsvolymen av Kirkmans blodiga epos. Det är inte det att resten på något vis är dåligt, men det är svårt att ladda om efter en sådan urladdning. De mer subtila konflikterna tappar lite sin skärpa och jag skulle nog behövt lägga albumet ifrån mig ett tag för att smälta intrycket. Det är fortfarande välskrivet och på de flesta håll vältecknat (även om jag inte riktigt är vän med von oben-perspektivet i vissa rutor som gör att karaktärerna får ”grodansikten”) men formatet som sådant gör att ovan nämnda scen hade passat bättre mot volymens slut. Det är ju inget man kan klippa och klistra som man vill utan att förstöra ett bra narrativ, men jag skulle väl gissa att scenen i sig kom i slutet av en av de amerikanska originaltidningarna. Läsarna fick helt enkelt lite tid på sig att pusta.

Nåja, det är mindre detaljer som inte gör att det här är något du ska missa. Pallra dig iväg till affären redan imorgon. Nu ska denne zombien sova resten av eftermiddagen. Intellektuella övningar lämpar sig icke med feber. Braaaaaains…

Betyg: 5- nog dags att slipa det där svärdet snart, Michonne? av 5 möjliga

 

 

Regi: Ang Lee

Manus: David Magee (baserad på Yann Martels roman med samma namn)

Skådespelare: Suraj Sharma, Irrfan Khan, Adil Hussain mfl.

Produktionsbolag: Haishang Films/Rhythm and Hues

År: 2012

Längd: 127 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0454876/

Pi Patel och hans familj ska flytta från Indien till Kanada och samtidigt ta med sig sitt zoo. När skeppet de åker med hamnar i en fruktansvärd storm och sjunker finner sig snart Pi ensam på en livbåt mitt ute på Stilla Havet. Eller ja, helt ensam är han inte. Med sig har han fyra överlevande från lastrummet där djuren spenderade den långa resan - en orangutang, en hyena, en zebra och en fullvuxen bengalisk tiger.

Jag brukar kalla Ang Lee för världens mest ojämna regissör. Lee har en benägenhet att ta korta historier och dra ut på dem så att ledan sätter in redan efter halva speltiden. Sen hittar han plötsligt ett guldkorn att adaptera och han spottar ur sig en riktigt bra film. Life Of Pi tillhör tack och lov den sistnämnda kategorin.

Eftersom jag har min uppfattning om Ang Lee gick jag in i den här historien utan särskilt höga förhoppningar. Det första som slog mig var hur filmen är fantastiskt vacker redan från ruta ett. Life Of Pi är ett perfekt exempel på hur man använder traditionella filmmetoder och blandar det med CGI så att det blir något som ingetdera hade kunnat vara på egen hand. Det är också miljöerna och djuren som spelar huvudrollen i den här filmen. Skådespelarna är inte på något sätt dåliga, men jag kan väl inte heller påstå att de sticker ut.

Något jag verkligen gillade var manusets underliggande ton av religion och spiritualitet. Magee skriver inte tittaren på näsan, utan har en uppfriskande syn på saker och ting gällande dessa områden. Eller ja, egentligen är det väl Martels bok som ligger till grund för de religiösa funderingarna, men ni förstår vart jag vill komma. Pi är en sympatisk karaktär som funderar mycket över dessa frågor. Hans lösning är väldigt intressant - om jag nu gillar delar av kristendom, islam och hinduism så kombinerar jag dem. Detta kan även ses i bildspråket, även om jag först trodde jag var knäpp som såg Vishnu överallt. Sen läste jag att det mycket riktigt var meningen.

Dessvärre är det också manuset som håller filmen borta från toppbetyget. Liksom många av Ang Lees filmer är det lite för omständligt för att bli en fullpoängare. Vissa scener som skulle behövt ha tid på sig för att utvecklas får aldrig denna tid och tvärtom. Jag rekommenderar ändå Life Of Pi för alla som vill se en fruktansvärt visuellt vacker film med hjärta. Det brukar tyvärr ganska sällan gå hand i hand.

Betyg: 4+ and instead of a watch dog they had this big fuckin' Bengal tiger av 5 möjliga

Regi: James McTeigue

Manus: Ben Livingston & Hannah Shakespeare

Skådespelare: John Cusack, Luke Evans, Alice Eve mfl.

Produktionsbolag: Intrepid Pictures/FilmNation Entertainment/Relativity Media mfl.

År: 2012

Längd: 110 min

Land: USA/Ungern/Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1486192/

Det litterära geniet samt ökände suputen Edgar Allan Poe ställs inför en knivig situation när någon kopierar morden från några av hans mest berömda noveller. Samtidigt försöker Edgar finna sin plats i Baltimores societet för att legitimera sitt hemliga förhållande med dottern till en av stadens rikaste män.

Edgar Allan Poe har varit en av mina favoritförfattare sedan jag köpte en novellsamling med hans mest berömda historier någon gång i början av tonåren. Få författare har behärskat novellformen i den utsträckning som Poe gjorde. Han är kort sagt mer än bara The Raven. Det är också anledningen till att det tog ett bra tag för mig att se den här filmen - postern ser ut som något "hippt och mörkt" och titeln åsyftar den, förvisso väldigt bra, men ack så överanvända dikten som blivit Poes mest berömda verk. Intressant nog har dikten i princip ingenting att göra med den här filmen.

The Raven är en mordgåta för fans av gotisk litteratur och historia. John Cusack, en av vår tids mest underskattade skådespelare, gör titelrollen väldigt bra och har också bra birollsskådisar till hjälp. Just den gotiska scenografin är en av filmens höjdpunkter. Alla klassiska element finns med, men det blir sällan övertydligt (host, Tim Burton, host) utan förmedlar miljöerna vi tänker på när vi föreställer oss en spökhistoria. Bristerna ligger i manuset.

Trots att The Raven oftast är en smart historia så har manuset ibland svårt att hitta rätt ton. Det går långa stunder av filmen där dialogen spelar huvudrollen för att brytas av med scener som kan liknas vid regelrätt tortyrporr. Det ger filmen ett splittrat intryck som inte är till dess fördel. Överlag så måste jag ändå rekommendera The Raven. Det var en positiv överraskning som jag kommer komma ihåg länge.

Betyg: 4 nevermores av 5 möjliga

 

 

Best Motion Picture

 

Amour

Life Of Pi

Argo

Lincoln

Beasts Of The Southern Wild

Silver Linings Playbook

Django Unchained

Zero Dark Thirty

Les Misérables

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook)

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Denzel Washington (Flight)

Joaquin Phoenix (The Master)

Hugh Jackman (Les Misérables)

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Jessica Chastain (Zero Dark Thirty)

Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook)

Naomi Watts (The Impossible)

Emmanuelle Riva (Amour)

Quvenzhané Wallis (Beasts Of The Southern Wild)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Alan Arkin (Argo)

Robert De Niro (Silver Linings Playbook)

Philip Seymour Hoffman (The Master)

Tommy Lee Jones (Lincoln)

Christoph Waltz (Django Unchained)

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

Amy Adams (The Master)

Sally Field (Lincoln)

Anne Hathaway (Les Misérables)

Helen Hunt (The Sessions)

Jacki Weaver (Silver Linings Playbook)

 

Best Achievment In Directing

 

Michael Haneke (Amour)

Steven Spielberg (Lincoln)

Benh Zeitlin (Beasts Of The Southern Wild)

Ang Lee (Life Of Pi)

David O. Russell (Silver Linings Playbook)

 

Best Original Screenplay

 

Michael Haneke (Amour)

Quentin Tarantino (Django Unchained)

John Gatins (Flight)

Wes Anderson & Roman Coppola (Moonrise Kingdom)

Mark Boal (Zero Dark Thirty)

 

Best Adapted Screenplay

 

Chris Terrio (Argo)

Lucy Alibar & Benh Zeitlin (Beasts Of The Southern Wild)

David Magee (Life Of Pi)

Tony Kushner (Lincoln)

David O. Russell (Silver Linings Playbook)

 

Best Animated Feature

 

Brave

Frankenweenie

ParaNorman

The Pirates! Band Of Misfits

Wreck-It Ralph

 

Best Foreign Language Film

 

Amour (Österrike)

Kon-Tiki (Norge)

No (Chile)

A Royal Affair (Danmark)

War Witch (Kanada)

 

Best Cinematography

Anna Karenina

Django Unchained

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Editing

 

Argo

Life Of Pi

Lincoln

Silver Linings Playbook

Zero Dark Thirty

 

Best Production Design (previously Art Direction)

 

Anna Karenina

The Hobbit: An Unexpected Journey

Les Misérables

Life Of Pi

Lincoln

 

Best Costume Design

 

Anna Karenina

Les Misérables

Lincoln

Mirror Mirror

Snow White And The Huntsman

 

Best Makeup & Hairstyling

Hitchcock

The Hobbit: An Unexpected Journey

Les Misérables

 

Best Original Score

 

Anna Karenina

Argo

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Original Song

 

"Before My Time" (Chasing Ice)

"Everybody Needs A Best Friend" (Ted)

"Pi's Lullaby" (Life Of Pi)

"Skyfall" (Skyfall)

"Suddenly" (Les Misérables)

 

Best Sound Mixing

Argo

Les Misérables

Life Of Pi

Lincoln

Skyfall

 

Best Sound Editing

 

Argo

Django Unchained

Life Of Pi

Skyfall

Zero Dark Thirty

 

Best Visual Effects

 

The Hobbit: An Unexpected Journey

Life Of Pi

The Avengers

Prometheus

Snow White And The Huntsman

 

Best Documentary, Short

 

Innocente

Kings Point

Mondays At Racine

Open Heart

Redemption

 

Best Documentary, Feature

 

5 Broken Cameras

The Gatekeepers

How To Survive A Plague

The Invisible War

Searching For Sugar Man

 

Best Short Film, Animated

 

Adam & Dog

Fresh Guacamole

Head Over Heels

Maggie Simpson In "The Longest Daycare"

Paperman

 

Best Short Film, Live Action

 

Asad

Buzkashi Boys

Curfew

Death Of A Shadow

Henry

 

 

Regi: Peter Lord & Jeff Newitt

Manus: Gideon Defoe

Skådespelare: Hugh Grant, Salma Hayek, Martin Freeman mfl.

Produktionsbolag: Aardman Entertainment & Sony Pictures Animation

År: 2012

Längd: 88 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1430626/

Piratkaptenen Pirate Captain (ja...) har försökt vinna det åtråvärda priset som Årets Pirat i mer än 20 år. När kaptenen stöter på Charles Darwin (ja...) får han berättat för sig att hans papegoja egentligen är en dront. Dronten, utdöd sedan länge, skulle betyda en säker vinst på en stor vetenskapsmässa i London. Lovad rikedom och berömmelse sätter pirater iväg mot den brittiska huvudstaden.

När jag recenserar animerad film från USA verkar jag ganska ofta komma med samma klagomål - varför är filmer riktade till barn så dumma? Fransmännen kan göra animerad film som passar alla ålderskategorier, japanerna kan det och i viss mån även britterna. När något är främst producerat med amerikanska pengar (i det här fallet förvisso i samarbete med Storbritannien) är det allt som oftast samma gamla veva och moralkakor. Tro på dig själv, om du är dig själv så ordnar sig allt, svik inte dina ideal. Ja, fina läxor, men det blir så tröttsamt och simplistiskt! Det väldigt typiska manuset gör att jag kommer ha glömt Pirates! om några veckor. Här finns roliga ögonblick och dialog, men det är lite som att försöka rädda ett fallfärdigt hus med ny färg - de där extrasakerna som förgyller en film finns där men stommen ruttnar.

Röstskådespelarna är okej (jag kan tolerera Hugh Grant om jag slipper se honom) men inte mer än så. Animationen i sig är däremot väldigt charmig med en kombination mellan leranimation och CGI från Wallace & Gromit-skaparna Aardman Entertainment. Problemet med manuset kvarstår dock och det blir aldrig en riktigt bra film. När det är soundtracket (The Pogues!) man kommer ihåg bäst efter en film så brukar det inte vara ett bra tecken.

Betyg: 2 dronter på villospår av 5 möjliga

 

 

Regi: David O. Russell

Manus: David O. Russell (baserat på Matthew Quicks roman med samma namn)

Skådespelare: Bradley Cooper, Jennifer Lawrence, Robert De Niro mfl.

Produktionsbolag: Mirage Enterprises

År: 2012

Längd: 122 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1045658/

Bipoläre Pat har spenderat åtta månader på en mentalinstitution för att nästan ha slagit ihjäl sin frus älskare. Nu är han övertygad om att om han bara kan få ordning på sitt liv så kommer hans äktenskap också lösa sig. En kväll träffar han den unga änkan Tiffany, även hon med mentala bekymmer efter sin makes plötsliga död. De båda beslutar sig för att hjälpa varandra med sina respektive problem.

Det romantiska dramat - den "seriösa" filmens motsvarighet till skräckfilmens slashers. Det finns oftast inte några överraskningar när dem men då och då poppar en riktig klassiker upp. Silver Linings Playbook (med den usla svenska titeln Du gör mig galen! Seriöst?!) är inte en av dessa klassiker. Det är en dussinfilm med riktigt bra skådespelare.

De bra sakerna först. Filmen är som sagt mycket välspelad, med Bradley Cooper (Pat) i spetsen. Jag har gillat Jennifer Lawrence sedan jag såg henne i Winter's Bone (2010) och här visar hon upp ännu en sida av sin talang. När birollslistan dessutom har skådisar som Robert De Niro (Pats far med tvångsmässiga ritualer när det gäller amerikansk fotboll) och Jackie Weaver är det verkligen att lyfta på hatten för castingansvarig. Filmen har också en del riktigt rolig dialog här och där och ett soundtrack som innehåller Led Zeppelin. Varför är det viktigt? Det är det inte, men allt som innehåller Led Zeppelin höjs automatiskt lite över skitnivå.

Dessvärre så är manuset fruktansvärt förutsägbart och tycks spela på den klassiska Hollywood-arketypen av den "magiske mentalpatienten" hela tiden. Kort sagt, om du genomgått en kris är du en "bättre" människa än de där "falska" människorna som lever sitt dagliga liv inom gängse umgängesregler och sociala koder. Finns det en trop från Hollywood som jag inte tål så är det just denna. Sättet som Silver Linings Playbook visar psykisk sjukdom på är överdrivet och bagatelliserande på samma gång. Manuset känns också väldigt bristande på riktig svärta för ämnena som tas upp. Svärta behöver inte innebära ett tungt och depressivt manus utan kan lika gärna användas i komiska syften. Istället får vi en formelrulle 1a utan bett eller som vill säga något. Harmlös underhållning och inte alls värd den uppmärksamhet den fått.

Betyg: 2 men jag är speciell och kan inte anpassa mig av 5 möjliga

 

 

Regi: Emad Burnat & Guy Davidi

Manus: Guy Davidi

Medverkande: Emad Burnat med familj och vänner

Produktionsbolag: Alegria Productions/Burnat Films/Guy DVD Films

År: 2011

Längd: 94 min

Land: Palestina/Israel/Frankrike/Nederländerna

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2125423/

Emad Burnat, boende i den palestinska byn Bil'in, dokumenterar fem år av sitt liv med sina videokameror. Det är en hård verklighet kantad av ständiga konflikter med den israeliska armén. Samtidigt skildrar Emad lyckan han hittat i familjelivet och Bil'ins status som en ny symbol för ett icke-våldsamt motstånd.

Innan jag börjar ge mina åsikter om den här dokumentären vill jag göra en sak 100 % klar: Även om den här recensionen kommer innehålla hårda ord om staten Israel innehåller den inte hårda ord om judar som grupp. Skitfinkulturs recensioner har blivit länkade på högerextrema sidor förr och det är inte något jag eftersträvar. Så här är en nyhet för alla er stöveltrampare: Man kan kritisera ett lands politik utan att kritisera landets innevånare.

5 Broken Cameras visar upp en verklighet som sällan rapporteras om på nyheterna. Den skildrar först och främst de vanliga människornas roll i konflikten mellan Israel och Palestina, inte extrema grupper. Det är också det som gör den här dokumentären så förbannat stark. Emad har filmat allt han har kunnat för att ge en rättvis bild av vad det är som egentligen pågår på gränsen till Israels nya bosättningar. Det är klart att filmkvaliteten inte alltid är den bästa, men vad som skildras är otroligt viktigt för alla som vill förstå den ilska och frustration som präglar många områden i Palestina. Filmen skildrar framförallt bygget och upprätthållandet av det stängsel som föregick betongväggen vid bosättningarna. De boende i Bil'in startar en fredlig proteströrelse som gång på gång möts med skarp ammunition och tårgas.

Det finns inget försvar för handlingarna som Emad fångat med sina kameror. Det finns inget försvar för att skjuta på fredliga demonstranter, godtyckligt arrestera barn som en skrämselåtgärd eller för den delen skjuta en bunden fånge i benet. Det är ofta riktigt jobbigt att se, men samtidigt är det så förbaskat viktigt att vi gör det. Emad är däremot väldigt noga med att poängtera att det inte är "judarna som är onda" eller något dylikt. Flertalet israeliska aktivister delar palestiniernas kamp och målet är att genom protester förändra och påverka. Jag hyser allra största respekt för alla fredsrörelser och allra största förakt för alla som hellre skjuter än pratar. Se den här filmen om du vill vara informerad... och varför skulle du inte vilja vara det?

Betyg: 5 riktigt tuffa Oscarskategorier av 5 möjliga