Regi:  Hiromasa Yonebayashi

Manus: Keiko Niwa (efter Joan G. Robinsons roman)

Medverkande: Sara Takatsuki, Kasumi Arimura, Nanako Matsushima mfl.

Produktionsbolag: Studio Ghibli/Dentsu/Toho Company mfl.

År: 2014

Längd: 103 min

Land: Japan

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3398268/

För att komma undan stadsluften och sin astma flyttar Anna till sin moster på den japanska landsbygden. Tystlåten och tillbakadragen spenderar Anna dagarna med att utforska sitt nya hem och dess omgivningar. En dag besöker hon ett stort isolerat hus bortom ett träsk. Där träffar hon på den jämnåriga Marnie som hon inleder en vänskap med. Frågan är bara varför Marnie uppträder så märkligt och varför hon aldrig tycks kunna lämna huset en längre stund?

Från 1986 fram till 2001 kunde Studio Ghibli inte göra något fel. Deras fantastiska filmer charmade både vuxna och barn med sina historier som enkelt kunde följas av de yngre men ändå hade fler bottnar än de vackra teckningarna för de äldre. Jag drar en ganska skarp gräns vid 2001 då Ghiblis sista riktigt bra film, Spirited Away, kom ut. Sedan dess har studions långfilmer varit en enda stor kavalkad av besvikelser. Förra året var det The Tale Of Princess Kaguya (2013) som inte riktigt lyckades med sina ambitioner. Det var dock ett mästerverk om man jämför den med When Marnie Was There.

Marnie är en uppvisning i bortslösat hantverk. Som vanligt är Ghiblis tekniska kunnande på topp och ingen gör lika fantastiskt vackra tecknade filmer som dem. Sen glömde de tyvärr att fylla den vackra tavlan med innehåll. Anna är en fruktansvärt jobbig karaktär som man mest vill dränka i träsket. Hon tjurar, är otrevlig och har egentligen inga förmildrande karaktärsdrag. När hon väl säger något är det antingen gnäll eller så ropar hon efter Maaaaaa-rniiiiie! Jag lovar, hon ropar detta namn med sin zombieröst minst hundra gånger i filmen. Lysande dialog. Anna är så fjärran från Studio Ghiblis tidigare, väldigt viljestarka och tuffa, kvinnliga protagonister man kan komma.

Manuset ekar som sagt riktigt tomt och går aldrig någonstans. Där Ghibli tidigare briljerat med långsamma historier i exempelvis My Neighbour Totoro (1988) finns det inget kvar här. Den naturromantik som varit så typisk för studions produktioner med besjälade skogar och magiska berg står inte att finna här. Visst, naturen är vackert återskapad även här, men det finns inget riktigt liv i den. Jämför med exempelvis Totoro där skogen, huset och byn blir karaktärer i sig själva. Framförallt lyckas filmen inte gripa tag i mig på klassiskt Ghibli-manér. 

Ghibli har meddelat att man ska ta en paus med sina långfilmer efter Marnie. Bra! Det kanske kan ge nytt liv till en studio som har gått från att vara animationsvärldens mästare till att bli omsprungna av sina amerikanska, franska och spanska konkurrenter. Det krävs något nytt nu, för det här, trots gott hantverk, är Studio Ghiblis sämsta film på många, många år, trots en stadigt nedåtpekande kurva.

Betyg: 1+ Maaaaaaaaaar-nniiiiiiiiiiiiiie! av 5 möjliga