Direktlänk till inlägg 3 maj 2010

Freddy's coming for you!

Av Ulf - 3 maj 2010 13:01

 


Det finns vissa skräckfilmer man aldrig glömmer. För mig är A Nightmare On Elm Street (1984) en av dessa. Någon gång i mellanstadieåldern lyckades jag både skrämma slag på mig själv och skapa en livslång fascination för filmserien i fråga. Den var mörkare, mer surrealistisk och inte lika uppenbar som de övriga slasherserierna från 80-talet.  Det som verkligen gjorde skillnaden mellan A Nightmare On Elm Street och de övriga var dock seriens karismatiske huvudperson – Freddy Krueger. Med anledning av att nyinspelningen av nämnda film går upp på bio i Sverige om några dagar tänkte jag bjuda på en liten exposé över killen som behöver klippa naglarna.


Det är få filmkaraktärer förunnat att bli upptagna i det populärkulturella medvetandet och gå utanför sin film. Freddy var med sin uppenbart sadistiska intelligens mycket mer skrämmande än exempelvis Jason Vorhees eller Michael Myers – tysta, stoiska mördarmaskiner utan repliker. Freddy hade, hur märkligt det än låter, klass. Hans karaktär fascinerade och jag ville veta mer samtidigt som jag insåg att mer information antagligen skulle döda mycket av mystiken som omgärdade honom. I första filmen får vi reda på att Freddy var en seriemördare som inriktade sig på barn. Efter att rättegången emot honom förklarats ogiltig på grund av en teknikalitet sökte stadens föräldrar upp honom och brände honom till döds. Det är all information vi behöver. Dessvärre kunde det inte stanna vid det.

Under loppet av sex uppföljare (sju om man räknar Freddy vs. Jason från 2003) fick vi reda på allt mer om Freddys bakgrund.  Jag tänker inte gå igenom hela hans bakgrundshistoria, men resultatet blev att Freddy förvandlades från en skrämmande, oberäknelig galning till en tämligen komisk karaktär. Allting är Renny Harlins fel.


Harlin fick förtroendet att regissera A Nightmare On Elm Street IV: The Dream Master (1988). Föregående film i serien, A Nightmare On Elm Street III: Dream Warriors (1987), hade tagit serien tillbaka till originalets spelmarker istället för den märkligt homoerotiska, men underskattade, A Nightmare On Elm Street Part II: Freddy’s Revenge. Seriens skapare, skräcklegenden Wes Craven, ville att del tre också skulle avsluta serien. Han hade inte varit särskilt entusiastisk över den första uppföljaren och vägrat arbeta med den. Nu var han dock tillbaka som manusförfattare och skrev ett manus som på ett skrämmande vis utforskade psykisk sjukdom som huvudtema även om det också hade vissa ofrivilligt komiska undertoner. Filmen gjorde succé och eftersom serien i stort sett byggt upp hela produktionsbolaget New Line Cinema från grunden kunde studion inte låta bli att göra ännu en uppföljare. Nu vägrade dock Craven vara med och fjärde filmen blev en nystart i fel riktning. Renny Harlin och några mindre talangfulla manusförfattare förvandlade den en gång blodtörstige barnamördaren till en slapstickfigur. Harlin har sedan dess lyckats göra en uppföljare till Die Hard som inte var hälften så underhållande som originalet i Die Hard II (1990), så gott som sänka ett produktionsbolag med Cutthroat Island (1995), våldfört sin på The Exorcist i Excorcist: The Beginning (2004) och kommer närnäst göra en historisk film om Mannerheim. Jag bävar för resultatet.  


Freddy hade blivit större än filmerna han var med i. Han var nu huvudanledningen till att folk gick och såg filmerna på bio och de tonåriga motskådespelarna blev främst till rekvisita. Det gick till och med så långt att han fick en egen tv-serie, Freddy’s Nightmares (1988 – 1990). Tv-serien gick ut på att Freddy presenterade kortare skräckfilmer varpå han gav en epilog till dem i slutet av respektive avsnitt. Karaktären själv var med i ett avsnitt här och där, men serien framstår i retroperspektiv som ett enkelt sätt att försöka klämma ur ytterligare några dollar ur en populär karaktär. Filmserien var och förblev det flaggskepp som Freddy skulle sälja biljetter till.


Nästa film i serien, A Nightmare On Elm Street V: The Dream Child (1989), fortsatte den nedåtgående trenden med seriens absolut sämsta manus. Den blev också en ekonomisk flopp som tack och lov fick manusförfattare och studio att åtminstone lägga ner lite mer arbete på Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991). Seriens sjätte installation är inte på något vis ett mästerverk men den har en verkligt drömsk (eller mardrömsk om man så vill) kvalitet vilket gör den relativt sevärd. Dessvärre betydde den också ett nytt lågvattenmärke för Freddy. I seriens kanske löjligaste scen har han ihjäl någon genom, I shit you not, digitalisera dem in i ett datorspel. Detta var alltså samma karaktär som vi sju år tidigare blivit introducerad till som en hänsynslös galning. Sjätte filmen försökte också, i ett desperat försök, locka folk till biograferna genom att gräva upp den gamla 3d-tekniken för att presentera filmens sista kvart i huvudvärksframkallande rödgrön sörja. Inte helt oväntat floppade filmen och Freddy verkade faktiskt vara död och begraven en gång för alla.


Freddys välförtjänta paus varade i tre år innan Wes Craven’s New Nightmare (1994) kom ut. Nu fick Freddy komma ut i den ”riktiga” världen i och med filmens metakaraktär. Kort sagt följer filmen skådespelerskan Heather Langenkamp från första filmen och hennes ”verkliga” liv. Det visar sig att Freddy inte bara är en karaktär i en skräckfilmsserie utan finns på riktigt. Så länge filmerna om honom var bra (läs: skrämmande) kunde han få sin energi på så vis. När kvaliteten på filmerna gick ner förlorade Freddy också sin källa av skräck och rädsla - något han vill ha tillbaka. Filmen innebar en återkomst av den skrämmande Freddy och var den bästa sedan del tre. Man kan även utläsa en slags föregångare till de väldigt självmedvetna Scream-filmerna (1996  - 2000) från historien. Trots förhållandevis fina recensioner gick filmen inte särskilt bra och Freddy lades i malpåse i närmre ett decennium.


Nio år efter Wes Craven’s New Nightmare kom slutligen filmen alla skräckfans hade väntat på – Freddy vs. Jason. Ryktet om en film där de två skräckikonerna Freddy Kreuger och Jason Vorhees möttes föddes redan i och med slutscenen i 1993 års Jason Goes To Hell: The Final Friday – den nionde filmen i serien om killen som gillar hockeymasker och machetes. Filmen avslutas med att Freddys handskbeklädda hand drar ner Jasons hockeymask under jord. Efter att ha varit fast i development hell i sedan dess blev filmen slutligen verklighet år 2003. Under det årets Fantastisk Film Festival var jag en av de lyckliga som lyckades få en biljett till den enda officiella visningen i Sverige. Jag har sällan eller aldrig haft så roligt i en biosalong. Stolarna var fyllda av skräckfanatiker och det är det närmsta jag antagligen kommer komma en av de där visningarna av skräckfilm man ofta ser porträtteras i amerikansk film. För ett exempel på vad jag menar kan ni kolla in öppningen till Michael Jacksons video till Thriller. Det är av den här anledningen som jag är lite kluven till att se den nya filmen på bio. Salongen kommer inte vara fylld av fans utan troligtvis av skräniga fjortisar som inte har något intresse för filmen i sig. Nåja, eftersom jag numera bojkottar SF (tills jag lyckas få mitt förbannade presspass) kommer jag avnjuta filmen i Köpenhamn. Vi får se om den danska publiken är med på noterna mer än den svenska.


Så vad är det som gör Freddy skrämmande? Svaret är tämligen enkelt – han har full kontroll i sin värld. Vad som helst kan hända när Freddy jagar dig eftersom det i grund och botten är en levande mardröm du befinner dig i. Det är alltså egentligen inte Freddy som är skrämmande så mycket som det är hans omgivning. Därför är manuset verkligen A och O i A Nightmare On Elm Street med uppföljare. En bra Nightmare-film lyckas pricka in våra egna, eller liknande, mardrömmar och spelar med dem på ett effektivt vis. Freddy är vår genomonde cirkusdirektör som lotsar oss igenom showen. En annan aspekt som gör att Freddy fungerar så väl som han gör är skådespelaren bakom honom – Robert Englund. Englund har verkligen gjort rollen till sin egen och hade han inte fastnat i ett skräckfilmsfack skulle jag inte bli förvånad om han hade kunnat bära upp tyngre dramatiska produktioner. Englund var helt enkelt den förste bra skådespelare som hade porträtterat ett återkommande monster på vita duken sedan Bela Lugosis Dracula. Nyinspelningen har castat Jackie Earle Haley som Freddy. Eftersom jag inte sett filmen än kan jag inte uttala mig om hans prestation, men när jag fick reda på att Haley skulle spela Freddy kunde jag faktiskt inte komma på en skådespelare som var bättre lämpad att trä på den ytterst stora handske som Englund efterlämnat. Haley har visat prov på fantastiskt bra skådespel ibland annat Little Children (2006) och var en av få skådespelare i Watchmen (2009) som lyckades pricka sin karaktär exakt. De första rapporterna från staterna tyder dock på att filmen inte lyckats fånga fansen men gått väl hem hos gemene man. Den som lever (och läser min blogg!) får se. Rapport kommer förhoppningsvis senare i veckan. Till dess … sov gott.

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ulf - Lördag 20 juli 21:52


    Regi: Todd Douglas Miller Manus: N/A Medverkande: Neil Armstrong, Buzz Aldrin, Michael Collins mfl. Produktionsbolag: CNN/Statement Pictures År: 2019 Längd: 93 min Land: USA Svensk åldersgräns: Btl. IMDB:  https://www.imdb.co...

Av Ulf - Torsdag 18 juli 22:38


  Regi: Thomas Sieben Manus: Thomas Sieben & J Blakeson Medverkande: Jella Haase, Clemens Schick, Max von der Groeben Produktionsbolag: Henning Ferber Production År: 2019 Längd: 89 min Land: Tyskland Svensk åldersgräns: 15 IMDB:  h...

Av Ulf - Måndag 15 juli 00:00


  Regi: Mark Lester Manus: Mark Lester/John Saxton/Tom Holland Medverkande: Perry King, Merrie Lynn Ross, Michael J. Fox mfl. Produktionsbolag: Guerilla High Productions År: 1982 Längd: 98 min Land: Kanada Svensk åldersgräns: 15 ...

Av Ulf - Torsdag 11 juli 18:08


  Regi: Tim Story Manus: Kenya Barris & Alex Barnow Medverkande: Samuel L. Jackson, Jessie T. Usher, Richard Roundtree mfl. Produktionsbolag: Davis Entertainment/Netflix/New Line Cinema mfl. År: 2019 Längd: 111 min Land: USA Svensk å...

Av Ulf - Söndag 7 juli 13:37


    Regi:  Matt & Ross Duffer (skapare) Manus: Matt & Ross Duffer (skapare) Medverkande: David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown mfl. Produktionsbolag: 21 Laps Entertainment/Monkey Massacre/Netflix År: 2019 Längd: cirka 48...

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28 29
30
31
<<< Maj 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Skitfin kultur med Blogkeen
Följ Skitfin kultur med Bloglovin'

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se