Titel: Hypnositören

Författare: Lars Kepler

År: 2010

Sidor: 572

Förlag: Månpocket (hårdpärm av Albert Bonniers Förlag)

ISBN: 978-91-7001-758-2

Erik Maria Bark var en förgrundsfigur inom hypnosforskning innan han på grund av en rad händelser med en patientgrupp beslutade sig för att aldrig ägna sig åt hypnos igen. Tio år senare kontaktas han av kriminalkommissarie Joona Linna som behöver Eriks hjälp med ett bestialiskt trippelmord. När Erik bryter sitt löfte om att aldrig hypnotisera någon igen börjar märkliga saker ske och en natt kidnappas hans son Benjamin från familjens eget hem. Erik och Joona måste nu kämpa mot klockan för att hitta Benjamin innan antingen kidnapparen eller Benjamins blödarsjuka dödar pojken.

Det är sällan jag blivit så pushad till att köpa en bok som Hypnotisören. För den som köpte en pocketbok i utvalda bokhandlar förra året är troligen bokmärket i form av ett par pappersglasögon och texten ”köp den” i allt snävare cirklar en bekant syn. Bokmal som jag är tackar jag aldrig nej till gratis bokmärken utan behöll ett gäng när jag köpte en trave böcker. Sen dess har boken legat någonstans i mitt undermedvetna och skvalpat runt och till sist, när jag hittade båda Keplers kriminalromaner för en spottstyver, kapitulerade jag. Jag blev snart varse om att smart marknadsföring inte är det enda som gör Hypnotisören till en bok man inte kan lägga ifrån sig.

Kepler skriver enkelt och fängslande om en värld som omges av en hel del myter och charlataner. Med Erik Maria Bark har han dessutom lyckats skapa en protagonist som känns levande. Den vanliga fallgropen i den svenska deckargenren, försupen ensamvarg med några kraschade äktenskap, undviks och Erik känns synnerligen mänsklig. Det är klart att även Erik har problem, några av dem ganska allvarliga, men det känns åtminstone som ett förstadium till tidigare beskrivna trop. Även Joona Linna är en intressant karaktär som har ett odrägligt drag av besserwisser över sig som jag älskade att hata.

Keplers språk är som sagt lättläst och flyter oftast på bra. Det enda jag kan störa mig på är de skiftande tempusformerna som gör att man som läsare ibland tappar tråden och undrar när tusan kapitlet i fråga utspelar sig. Vissa av hans sexualbeskrivningar är också ganska skämmiga. Boken skulle dessutom nog må bra av ytterligare en redigering. Ibland känns det som Kepler kastar ut uppenbara villospår som bara blir irriterande i längden. Trots dessa mindre skavanker kan jag definitivt rekommendera Hypnotisören för alla som vill läsa en bra svensk deckare i sommar.

Betyg: 4 mordiska Pokémons av 5 möjliga

Regi: Henry Joost & Ariel Schulman

Manus: ? (se recension för förklaring)

Medverkande: Yaniv Schulman, Ariel Schulman, Angela Wesselman-Pierce mfl.

Produktionsbolag: Supermarché/Hit The Ground Running Films

År: 2010

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB), gränsfall mellan 7 och 11 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1584016/

Yaniv Schulman är en frilansfotograf som en dag får en målning föreställande ett av sina fotografier skickad till sig. Avsändare är det åttaåriga konstnärliga underbarnet Abby. De två inleder en tät mejlkontakt och Abby skickar allt fler tavlor till Yaniv. Yanivs bror, Ariel, och hans kollega Henry, bestämmer sig för att dokumentera förhållandet mellan Yaniv och Abby - ett förhållande som blir allt mer komplicerat då Abbys storasyster Megan verkar ha blivit upp över öronen förälskad i Yaniv.

Catfish är en svår film att skriva en synopsis på eftersom jag inte vill avslöja alltför mycket. Den stora frågan som debatterats runt nätet sedan filmen kom är om det här är en dokumentär eller en så kallad mockumentary. Jag började se filmen med uppfattningen att det skulle vara det sistnämnda. Jag hade ingen aning om debatten som rasat om filmens autencitet sedan innan och nu vet jag ärligt inte vad jag ska tro. Om det är en mockumentary är det den skickligaste uppbyggda sådan jag sett. Samtidigt vill jag inte, av flera olika skäl, att det ska vara en mockumentary. Om det är det finns det vissa grava tvivelaktigheter i hur man använder skådespelare.

Autentisk eller inte är det här en fruktansvärt bra film som sätter fingret på många i vår tid viktiga frågor. Vad är egentligen kärlek i den digitala eran? Hur pratar vi med varandra på nätet kontra i verkliga livet? Kan jag lita på att personer jag inte träffat förr inte ljuger om sig själva online? Samtidigt som Catfish tar upp alla dessa frågor är det en ofta djupt rörande film om identitetssökande genom digitala medier ställt mot verkligheten.

Jag rekommenderar att alla ser den här filmen för att bilda sig en egen uppfattning om dess autencitet samt för att se något riktigt jävla bra.

Betyg: 5 kattfiskar i cisterner av 5 möjliga