Regi: Duncan Jones

Manus: Ben Ripley

Medverkande: Jake Gyllenhaal, Michelle Monaghan, Vera Farmiga mfl.

Produktionsbolag: The Mark Gordon Company

År: 2011

Längd: 93 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0945513/

Colter Stevens, kapten i amerikanska flygvapnet, vaknar upp i vad han bara kan förstå som en annan mans kropp. Han befinner sig på ett tåg på väg till Chicago - ett tåg som exploderar. Plötsligt finner sig Stevens i sin egen kropp, i någon form av kapsel, och informeras om att han blivit rekryterad till ett topphemligt regeringsprogram med syfte att stoppa terrorhandlingar. Det visar sig nämligen att Stevens har genom kapseln förmågan att återuppleva de sista åtta minuterna i en död människas liv och på så vis försöka förstå vad som hände med tåget och förhindra en ny terrorattack.

Oh yes, it's a mindfuck. Dessvärre inget vidare bra... sinnesligg, utan ett typexempel på hur en bra idé kan förstöras med överdriven sentimentalitet, logiska luckor i manuset stora att köra ett tåg (ha!) igenom och en brist på fokus. Ben Ripley har skrivit ett manus som försöker göra så många olika saker att det tyvärr faller platt. Det är en kärlekshistoria (vilken är ganska störande om man analyserar vad som verkligen händer), en thriller, sci-fi och ett trevande försök till samhällskritik. Allt detta på 93 minuter. Det funkar inte. Speciellt dumt blir slutet - en slags kompromiss med både manuset och den inom-diagetiska vetenskapen.

Jake Gyllenhaal gör som alltid en helt okej roll. Jag börjar tro att den mannen kan spela vad som helst i vilken film som helst. Dessvärre kan jag inte säga det samma för Michelle Monaghan som gör ett väldigt oinspirerat kärleksintresse.

Duncan Jones, son till David Bowie, har nu fått mig entusiastisk inför både hans förstlingsverkMoon (2009) och den här filmen och jag tror fortfarande att killen har potential. Till sin nästa film bör han dock se över sitt val av manusförfattare.

Betyg: 2- alternativa tidslinjer av 5 möjliga