Regi: Kar Wai Wong

Manus: Kar Wai Wong/Jingzhi Zou/Haofeng Xu

Medverkande: Tony Leung Chiu Wai, Ziyi Zhang, Jin Zhang mfl.

Produktionsbolag: Block 2 Pictures/Jet Tone Films/Sil-Metropole Organisation mfl.

År: 2013

Längd: 130 min

Land: Hong Kong/Kina

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1462900/

 

Historien om Ip Man, stormästare i Wing Chun Kung Fu. Vi får följa Ip Man genom både glädje och sorg med försöket till enande av de nord- och sydkinesiska kampsportsskolorna, Japans ockupation av stora delar av östra Kina under andra världskriget och genom familjelivets uppgång och fall.

 

Som kampsportstok hade jag givetvis hört talas om den här filmen, men blivit varnad för den av flertalet filmvänner. Jag förstår deras poänger, men jag måste ändå säga att The Grandmaster inte alls var så illa som jag befarade. Det är klart, här finns saker som verkligen stör och irriterar, men också en del som är bra. Vissa scener är gudomligt vackert filmade men av någon anledning envisas man med att filma på tok för mycket i slow-motion. Det gick till den milda grad att jag ringde en polare som sett filmen och undrade om jag fått en dålig kopia av bolaget. Nej, det skulle tydligen vara så här. Utan överanvändningen av slow-motion känns det som filmen hade blivit 20 minuter kortare - vilket hade varit välkommet!

 

Skådespelarmässigt är däremot The Grandmaster riktigt bra. Tony Leung Chiu Wai är en av de större skådespelarna i Hong Kong och Kina och gör en mycket bra roll som Ip Man. Det samma gäller för Ziyi Zhang i rollen som Gong-skolans arvtagerska Gong Er. Fightingen är däremot ganska märklig. En film om Ip Man borde inte förlita sig på att använda linor så pass mycket som den gör. Det är lite väl mycket stil över substans och det irriterar. Samtidigt lider actionscenerna av samma sak som många västerländska actionrullar från tidigt 00-tal gjorde - fruktansvärt snabba klipp och skakig kamera i kombination med väldigt stiliserat våld. Det funkar sådär. Även manuset är sådär. Kronologiska hopp som inte alltid känns logiska skapar förvirring och om du blinkar missar du en ganska viktig karaktärs presentation. När vi ser honom nästa gång ska vi direkt veta vem det är. Det är... sådär. "Sådär" är ett ord som beskriver The Grandmaster ganska bra. Det är inte den katastrof som jag fick höra att den var, men det finns så mycket bättre biografier över kampsportsmästare än så här.

 

Betyg: 2+ atemitekniker av 5 möjliga

 

 

Regi: Felix Van Groeningen

Manus: Felix Van Groeningen & Carl Joos (baserat på Mieke Dobbels & Johan Heldenberghs pjäs The Broken Circle Breakdown Featuring the Cover-Ups of Alabama)

Medverkande: Johan Heldenbergh, Veerle Baetens, Nell Cattrysse mfl.

Produktionsbolag: Menuet Producties & Topkapi Films mfl.

År: 2012

Längd: 111 min

Land: Belgien/Nederländerna

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2024519/

 

Didier och Elise blir blixtförälskade och flyttar in tillsammans på den belgiska landsbygden. Snart tas Elise upp i Didiers bluegrassband och lyckan blir bara än större när de båda får en dotter, Maybelle, tillsammans. Sju år senare drabbas dock Maybelle av cancer och avlider. Det blir början till slutet, ackompanjerat av bluegrass.

 

Oj... jag måste samla mig lite. Som ni märkte kom det ingen recension igår. Det var för alla känslor som The Broken Circle Breakdown rörde upp. Det här är bland de bästa kärlekshistorier jag sett på film, någonsin. Låt det sjunka in ett tag. Jag har sett tusentals filmer, varav många på temat kärlek. The Broken Circle Breakdown lyckas stå ut bland dessa som en av de allra starkaste. Det är få historier förunnat.

 

Johan Heldenbergh och Veerle Baetens är magnifika i huvudrollerna. Deras band till varandra känns äkta och den sorg de uttrycker lämnar en klump i magen på den mest hårdhudade. Samspelet mellan Heldenbergh och Baetens är otroligt. Det känns verkligen som passion mellan skådespelarna som genomsyrar både scenerna de har tillsammans och musikscenerna. Ja, musikscenerna är ett kapitel för sig. Jag har älskat country och singer/songwriter-musik av den äldre skolan sedan mina gymnasiedagar och tolkningarna som filmens band gör av de här låtarna är enastående. Helt klart det bästa soundtracket av årets nominerade. Det är dessutom ett kvalitetstecken när man läser recensioner av amerikaner på nätet som säger att de upptäckte sin egen folkmusik genom en belgisk film. Det är stort.

 

Manusförfattarna har verkligen anpassat historien från scen till film. Jag har inte sett pjäsen, men Van Groeningen och Joos har tagit flera grepp som inte skulle kunna göras på scen och på så sätt skapat sin egen version av historien. Utöver skådespelarinsatserna är dialogen i princip klanderfri. Det ord som jag ständigt återkommer till när jag tänker på The Broken Circle Breakdown är "äkta". Det är stora, osminkade, känslor - rå ångest och ljusstark glädje - och jag fullkomligen älskar det! Se, njut, gråt, må gott, lyssna!

 

Betyg: 5 belgiska cowboys av 5 möjliga

 

 

Regi: Stéphane Aubier/Vincent Patar/Benjamin Renner

Manus: Daniel Pennac (baserat på Gabrielle Vincents seriealbum med samma namn)

Medverkande: Lambert Wilson, Pauline Brunner, Anne-Marie Loop mfl.

Produktionsbolag: La Parti Productions/Les Armateurs/StudioCanal mfl.

År: 2012

Längd: 90 min

Land: Frankrike/Belgien

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1816518/

 

Célestine bor på barnhem i mössens underjordiska stad. Föreståndaren berättar varje kväll om mössens största skräck - den fruktansvärda björnen - för barnen. Men Célestine är inte så säker på att historierna stämmer. Är det verkligen omöjligt för en mus och en björn att vara vänner? Samtidigt vaknar björnen Ernest på tok för tidigt från sitt ide. Ödet vill att deras vägar korsas.

 

Det här är Oscarsgalans antites till Frozen (2013). Det är klart, historien om fördomar och vänskap över gränserna berättas ofta i barnfilmer, men det Ernest & Célestine gör så bra är att skapa minnesvärda karaktärer. Eller ja, det är ju Gabrielle Vincent (pseudonym för Monique Martin) som skapade karaktärerna i sitt klassiska seriealbum från 1980, men överföringen är riktigt bra, både stilistiskt och karaktärsmässigt. Jag var lycklig nog att växa upp med ett bibliotek som tog det här med serier på allvar. Därför hade jag också en tidigare koppling till källmaterialet som jag läst åtskilliga gånger. Om den motsvarade mina förväntningar? Absolut!

 

Vincents säregna tecknarstil går igen i filmatiseringen. Det är vackert handmålat och där det ibland brister i animation tar saker som färgsättning och perspektiv igen det med råge. Framförallt har man inte varit rädd att plocka med Vincents mer abstrakta konstnärliga uttryck, vilket ger filmen ytterligare en dimension.

 

Karaktärerna är som sagt mycket minnesvärda och Ernest & Célestine är en film som inte bör missas av fans av bra animerad film eller vilken barnfamilj som helst. Framförallt är jag glad att den här typen av film får uppmärksamhet så det inte bara är USA-centrerat i Oscarsnomineringarna för bästa animerade film. Frankrike, den här gången med hjälp av grannlandet Belgien, befäster sin position som ett av de bästa länderna när det kommer till animerad film.

 

Betyg: 4 tandläkarmöss av 5 möjliga

 

Regi: Stephen Frears

Manus: Steve Coogan & Jeff Pope (baserat på Martin Sixsmiths bok The Lost Child of Philomena Lee)

Medverkande: Steve Coogan, Judi Dench, Sophie Kennedy Clark mfl.

Produktionsbolag: BBC Films/Baby Cow Productions/Pathé mfl.

År: 2013

Längd: 98 min

Land: Storbritannien/USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2431286/

Martin Sixsmith är en nedstämd politisk journalist som hamnat i blåsväder för något han själv anser var ett missförstånd. På en fest träffar han en ung kvinna som berättar om sin mor, Philomena, för honom. Modern har burit på en tung hemlighet i 50 år - när hon var tonåring födde hon en son utanför äktenskapet i det strikt religiösa Irland. Efter att ha tvingats adoptera bort sin son som en del av den klosterinrättning hon varit tvungen att gå med i vill hon nu leta reda på sin vuxne son. Martin anar en story och tackar ja till att hjälpa Philomena.

 

Med ett team bestående av Stephen Frears, Judi Dench och Steve Coogan är det svårt att klanta till det. Historien om de ökända Magdalenatvätterierna lyckas alltid beröra mig och så även här. Det är ett hemskt exempel på fruktansvärda saker gjorda i religionens namn som måste berättas om. Att det fortfarande är ett känsligt ämne märks inte minst på vissa av de reaktioner från katolska kyrkan som filmen fick.

 

Judi Dench är fantastisk i den kvinnliga huvudrollen. Hennes sätt att pendla mellan anglosaxisk gammal dam som alltid är väldigt trevlig och nyfiken och den djupaste sorg är riktigt drabbande. Steve Coogan fungerar bra som hennes partner i sökandet, inte minst med de bådas olika syn på religion i allmänhet och katolska kyrkan i synnerhet. Coogan har även varit med och skrivit manus till filmen och visar tillsammans med kollegan Pope (passande namn...) att man kan göra en rörande och djuplodande karaktärsstudie som inte behöver vara två och en halv timme lång. Det är uppfriskande att se en film från 2013 som är väl sammanhållen och inte drar ut på det oändliga i sitt historieberättande. I Frears mycket kapabla regihänder blir filmen dessutom mycket tajt hållen och bra avvägd i sina scener.

 

Philomena är en riktigt bra film och den förtjänar all uppmärksamhet som den kan få. Enda anledningen till att jag inte sätter högsta betyg är att jag har svårt att bortse från att den ultimata filmen om Magdalenatvätterierna redan är gjord - The Magdalene Sisters (2002). Den filmen har dock inte den mycket trevliga bekantskapen Philomena i sig. Se båda.

 

Betyg: 4+ nyfikna gamla damer av 5 möjliga

 

Best Motion Picture

 

American Hustle

Captain Phillips

Dallas Buyers Club

Gravity

Her

Nebraska

Philomena

12 Years A Slave

The Wolf Of Wall Street

 

Best Performance By An Actor In A Leading Role

 

Christian Bale (American Hustle)

Bruce Dern (Nebraska)

Leonardo DiCaprio (The Wolf Of Wall Street)

Chiwetel Ejiofor (12 Years A Slave)

Matthew McConaughey (Dallas Buyers Club)

 

 

Best Performance By An Actress In A Leading Role

 

Amy Adams (American Hustle)

Cate Blanchett (Blue Jasmine)

Sandra Bullock (Gravity)

Judi Dench (Philomena)

Meryl Streep (August: Osage County)

 

Best Performance By An Actor In A Supporting Role

 

Barkhad Abdi (Captain Phillips)

Bradley Cooper (American Hustle)

Michael Fassbender (12 Years A Slave)

Jonah Hill (The Wolf Of Wall Street)

Jared Leto (Dallas Buyers Club)

 

 

Best Performance By An Actress In A Supporting Role

Sally Hawkins (Blue Jasmine)

Jennifer Lawrence (American Hustle)

Lupita Nyong'o (12 Years A Slave)

Julia Roberts (August: Osage County)

June Squibb (Nebraska)

 

Best Achievment In Directing

David O. Russell (American Hustle)

Alfonso Cuarón (Gravity)

Alexander Payne (Nebraska)

Steve McQueen (12 Years A Slave)

Martin Scorsese (The Wolf Of Wall Street)

 

 

Best Original Screenplay

Eric Warren Singer & David O. Russell (American Hustle)

Woody Allen (Blue Jasmine)

Craig Borten & Melisa Wallack (Dallas Buyers Club)

Spike Jonze (Her)

Bob Nelson (Nebraska)

 

 

Best Adapted Screenplay

 

Richard Linklater, Judy Delpy, Ethan Hawke (Before Midnight)

Billy Ray (Captain Phillips)

Steve Coogan & Jeff Pope (Philomena)

John Ridley (12 Years A Slave)

Terence Winter (The Wolf Of Wall Street)

 

 

Best Animated Feature

 

The Croods

Despicable Me 2

Ernest & Celestine

Frozen

The Wind Rises

 

 

Best Foreign Language Film

 

The Broken Circle Breakdown (Belgien)

The Hunt (Danmark)

The Great Beauty (Italien)

The Missing Picture (Kambodja)

Omar (Palestina)

 

 

Best Cinematography

 

The Grandmaster

Gravity

Inside Llewyn Davis

Nebraska

Prisoners

 

 

Best Editing

 

American Hustle

Captain Phillips

Dallas Buyers Club

Gravity

12 Years A Slave

 

 

Best Production Design

American Hustle

Gravity

The Great Gatsby

Her

12 Years A Slave

 

 

Best Costume Design

 

American Hustle

The Great Gatsby

The Grandmaster

The Invisible Woman

12 Years A Slave

 

 

Best Makeup & Hairstyling

 

Dallas Buyers Club

Jackass Presents: Bad Grandpa

The Lone Ranger

 

 

Best Original Score

 

The Book Thief

Gravity

Her

Philomena

Saving Mr. Banks

 

 

Best Original Song

 

"Alone Yet No Alone" (Alone Yet Not Alone)

"Happy" (Despicable Me 2)

"Let It Go" (Frozen)

"The Moon Song" (Her)

"Ordinary Love" (Mandela: Long Walk To Freedom)

 

 

Best Sound Mixing

Captain Phillips

Gravity

The Hobbit: The Desolation Of Smaug

Inside Llewyn Davis

Lone Survivor

 

 

Best Sound Editing

 

All Is Lost

Captain Phillips

Gravity

The Hobbit: The Desolation Of Smaug

Lone Survivor

 

 

Best Visual Effects

 

Gravity

The Hobbit: The Desolation Of Smaug

Iron Man 3

The Lone Ranger

Star Trek: Into Darkness

 

 

Best Documentary, Short

 

CaveDigger

Facing Fear

Karma Has No Walls

The Lady In Number 6: Music Saved My Life

Prison Terminal: The Last Days Of Private Jack Hall

 

Best Documentary, Feature

 

The Act Of Killing

Cutie & The Boxer

Dirty Wars

The Square

20 Feet From Stardom

 

 

Best Short Film, Animated

 

Feral

Get A Horse!

Mr. Hublot

Possessions

Room On A Broom

 

 

Best Short Film, Live Action

 

That Wasn't Me

Just Before Losing Everything

Helium

Do I Have To Take Care Of Everything?

The Voorman Problem

 

Regi: Morgan Neville

Manus: Morgan Neville

Medverkande: Darlene Love, Merry Clayton, Lisa Fischer mfl.

Produktionsbolag: Gil Friesen Productions & Tremolo Productions

År: 2013

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2396566/

Morgan Neville möter bland andra Darlene Love, Merry Clayton och Lisa Fischer - tre fantastiska sångerskor som har en sak gemensamt: de lever och verkar först och främst bakom världsstjärnorna som bakgrundssångerskor. Det är inte alltid ett enkelt liv att sätta sina egna ambitioner i andra rummet för att få andra att låta bra.

 

En mycket fascinerande historia om musikhistoriens doldisar. Många stora stjärnor, exempelvis Bruce Springsteen och Stevie Wonder, medverkar i Nevilles film och berättar om sitt förhållande till bakgrundssångerskorna som följt dem på turné efter turné. Mest drabbande är nog hur många av 60-talets hitlåtar från framförallt Motown sjöngs av dessa sångerskor men gavs ut under andra artisters namn. Phil Spector framstår, föga förvånande, som ett av de största asen när det gällde att se till att bakgrundssångerskorna visste sin plats. Nevilles film kan förhoppningsvis ge dem mer erkännande hos den stora massan. Inom industrin är de redan legendarer.

 

Nevilles film behandlar ett intressant ämne, men jag saknar i viss mån en bättre sammanhållning. Om Neville valt att följa exempelvis Lisa Fischers karriär hade det blivit en bättre film än vad det nu är. Här finns förvisso många intressanta historier och anekdoter (speciellt anekdoten om Sweet Home Alabama är obetalbar), men det blir ofta lite splittrad helhet. Trots det är det en intressant dokumentär som jag rekommenderar till alla musikintresserade, speciellt om du har en förkärlek för klassisk soul och/eller rock. Dagens musikindustri får sig också några välförtjänta kängor, inte minst överanvändningen av tuning i jämförelse med att faktiskt ta sig tid till att spela in något ordentligt från första början.

 

Betyg: 4- wails av 5 möjliga

 

Regi: Gore Verbinski

Manus: Justin Haythe /Ted Elliott /Terry Rossio

Medverkande: Johnny Depp, Armie Hammer, William Fichtner mfl.

Produktionsbolag: Jerry Bruckheimer Films/Blind Wink Productions/Classic Media mfl.

År: 2013

Längd: 149 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1210819/

 

En gammal Tonto berättar för en liten pojke om hur han träffade John Reid, mer känd som The Lone Ranger, och hur de två blev partners. Historien tar sin början i och med att Tonto räddar John Reid, en idealistisk ung advokat, från den ökände banditen Butch Cavendish. Tonto och Reid har båda anledningar till att vilja se Cavendish sota för sina brott, men i en tid då lagens lojaliteter dansar efter mutornas pipa är det svårt att veta vem man ska lita på...

 

Det här kan mycket möjligt vara 2013 års mest utskällda film. The Lone Ranger är ett starkt kulturellt arv inom den amerikanska populärkulturen, och Gore Verbinskis vision av den klassike westernhjälten har fått motstå både spott och spe. För mig, som bara läst och sett tillräckligt mycket av originalet för att med gott samvete kunna referera till den i en uppsats, känns kritiken ganska onyanserad. Många har klagat på valet att göra Tonto till huvudkaraktär. Om John Reid hade varit en komplex karaktär till att börja med hade jag kanske kunnat hoppa på det tåget, men för en modern publik känns Reids variant av "truth, justice & the American way" ganska fadd. Tonto är helt enkelt mer intressant. Nej, då har filmen desto större problem att brottas med inom andra områden.

 

The Lone Ranger är på tok för lång. Minst 40 minuter hade kunnat klippas bort till filmens fördel. Transportsträckorna är många och ibland känns filmen mest som en ursäkt för att visa Johnny Depp spela ytterligare en excentrisk karaktär. Depp gör knappast sin bästa roll i karriären, men så illa som alla säger att han skulle vara tycker jag inte han är. Då är det värre med Armie Hammer som John Reid. Jag vet inte vad de tänkte på när de gav honom rollen. Jag tror inte jag kan komma på en leading man som haft mindre karisma. Däremot är castingen av William Fichtner som skurk riktigt bra, även om jag ännu hellre skulle sett Richard Brake i som Cavendish. Det är numera lag på det i min värld - alla slemmon i filmer med westerntematik ska spelas av Richard Brake.

 

Nåväl, även om skådespelarna är lite varierande i sina prestationer är manuset det som behöver mest arbete. Det är som sagt alldeles för långt och fram tills den stora actionscenen på slutet hade jag emellanåt ganska tråkigt. Sen kommer vad som troligtvis är 2013 års bästa actionsekvens helt från ingenstans och knockade mig fullständigt! Överdriven, kitschig, rolig som fan och mästerligt klippt. Det borde varit hela filmen.

 

The Lone Ranger är knappast katastrofen som många sagt den är. Det är inte en lysande film på något sätt (annat än ovan nämnda actionsekvens), men stundtals är den ganska underhållande. Gillar du westerns och myterna kring denna epok i amerikansk historia är det ett plus.

 

Betyg: 3- döda fåglar på huvudet av 5 möjliga

In Memoriam: Philip Seymour Hoffman (1967 - 2014)

Jag satt och skrev en recension när jag fick ett meddelande från en god vän - Philip Seymour Hoffman hittad död. Det känns nästan overkligt. Hoffman var en av de stora skådespelarna i sin generation och hade många lysande år framför sig på vita duken. Preliminära rapporter pekar på att Hoffman dog av en överdos. Hoffman gjorde många lysande roller, men de två jag alltid kommer minnas honom för är som den missanpassade kameramannen Scotty J. i Boogie Nights (1997) och som den extremt obehaglige prästen Brendan Flynn i Doubt (2008).

 

Filmvärlden har förlorat en av de riktigt stora idag. Jag lyfter på hatten, lämnar filmens värld för ikväll och tar nya tag imorgon. Det är min egen tysta minut.