Regi: Ryan Coogler

Manus: Ryan Coogler & Aaron Covington

Medverkande: Michael B. Jordan, Sylvester Stallone, Tessa Thompson mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Chartoff-Winkler Productions

År: 2015

Längd: 133 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3076658/

Adonis Johnson kände aldrig sin far, Apollo Creed, men hans skugga ligger ändå tung över honom. Som oäkta son till en världsmästare "gömdes" Adonis undan, men efter att hans mor dött tas han omhand av Apollos änka, Mary Anne. Ett tiotal år senare är Adonis en lovande boxare. Ingen vill dock träna honom utav respekt för vad hans adoptivmor gått igenom med sin man. Adonis bestämmer sig för att flytta till Philadelphia för att ta hjälp av sin fars gamle vän och rival, en viss Rocky Balboa.

Rocky (1976) är en av mina favoritfilmer med sin unika kombination av drama, sport och underdoghistoria. Många har försökt kopiera den, men få har ens kommit i närheten. Uppföljarna må ha förlorat mycket av just den dramatiska kraften efter Rocky III (1982), men Rocky Balboa (2006) visade att det fortfarande fanns liv i franchisen. Creed är den egentligen enda logiska utvecklingen av serien. Rocky själv kan knappast boxas igen, men kopplingen till Apollo (och på detaljnivå även andra delar av de gamla filmerna) gör att Creed känns som en ny variant av den första filmen i serien, om än inte riktigt lika bra.

Michael B. Jordan är bra som Adonis, men det här är fortfarande Sylvester Stallones show. Rocky Balboa är rollen som Stallone föddes för att spela. Han är lika punch drunk som i tidigare filmer, men liksom innan passar det honom i rollen. Han ska vara boxaren som fått en smäll för mycket och i kombination med att se honom börja bli riktigt gammal nu bjuder det på några dramatiska scener och utvecklingar.

En film i den här serien är dock aldrig starkare än sina boxningsscener. För den som någonsin boxats är det uppenbart att Rocky-filmerna är fantasi. Ingen, och jag menar verkligen ingen, står upp efter de omgångar som Rocky fått i tidigare filmer. Det är inte riktigt det som är poängen heller. Det är ringdramat som spelar huvudrollen i dessa scener. Creed lyckas nästan tangera de bästa filmerna i serien, men faller på målsnöret. Intressant nog är det en del som många inte tänker på när det gäller de två första filmerna i serien som fäller avgörandet - musiken.

Bill Contis soundtrack till de två första filmerna i serien är perfekt. Detta var innan kitschunderverket som var Eye Of The Tiger och allt, från den inledande fanfaren till klippningen i boxningsscenerna är så bra man kan skriva ett inspirerande soundtrack. Creed tar lite av Contis musik och "moderniserar" den genom att lägga på diverse beats. Resultatet blir som att hälla ketchup över en fin restaurangmåltid, eller som Salieri skulle sagt: "Too many notes".

Det som är Creeds styrka över samtliga filmer i serien sedan den tidigare nämnda Rocky III är istället dramascenerna. Jordan och Stallone bildar ett bra radarpar och det förhållande av surrogatfaderskap som utvecklas där är både spännande och rörande att se. Där Rocky Balboa balanserade på gränsen till det lite löjliga (och var en stor Stallone-egoboost om än en underhållande sådan) står Creed med båda fötterna på jorden. Sedan att vi alla vet hur det kommer gå i slutet är en annan sak. Det är resan dit, komplett med träningsmontage och förhållandet mellan karaktärerna, som är det viktiga.

Betyg: 4 vänster-höger-kombinationer av 5 möjliga