Regi: Bob Clark

Manus: Jean Shepherd, Leigh Brown, Bob Clark (baserat på Shepherd roman In God We Trust, All Others Pay Cash)

Medverkande: Melinda Dillon, Darren McGavin, Peter Billingsley mfl.

Produktionsbolag: MGM & Christmas Tree Films

År: 1983

Längd: 94 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085334/

Unge Ralph har bara en önskan till jul - ett Red Ryder-luftgevär. Nu måste han bara lyckas övertyga sin familj, sin lärare eller tomten själv om att ett luftgevär är den ultimata julklappen och att han inte, under några som helst omständigheter, kommer skjuta ut ögat på sig själv. 

A Christmas Story är en av de där filmerna som fått kultstatus i en del av världen (läs:USA), men som inte lyckats riktigt lika bra i andra. Förklaringen är i det här fallet tämligen enkel. A Christmas Story är den amerikanska julen så som den såg ut genom författarens ögon under den omedelbara efterkrigstiden. Som sådan är den väldigt nostalgiskt laddad för de som växtre upp direkt efter kriget, medan det för ett barn av 80-tal som jag blir ganska slätstruket många gånger. Därmed inte sagt att allt med filmen är dåligt. När den är rolig är den ofta förbaskat rolig och har en mörk, galghumoristisk, ådra som jag verkligen gillar. 

Kanske mest känd har filmen blivit för scenen där Ralphs skolkamrat fastnar med tungan på en smällkall och isig lyktstolpe. Den har parodierats och refererats till åtskilliga gånger och ja, den är fortfarande kul. Det som verkligen irriterar är dock berättarrösten från den "vuxne Ralph". Manusförfattaren och tillika källtextens upphovsman, Jean Shepherd, står för rösten och det nästan kryper i mig varje gång han börjar läsa innantill med sin fantastiskt teatraliska röst.

Bob Clark står för en väldigt ojämn regi, så som han alltid gjorde i sina filmer. De scener som funkar fungerar väldigt bra, men likaså är det transportsträckor utan någon större vinning en betydande del av tiden. Till syvende och sist är A Christmas Story en medioker film med vissa scener som är så fantastiskt roliga att det höjer betyget. Dock ingen modern julklassiker, vad än din amerikanske polare säger. 

Betyg: 2+ frusna tungor av 5 möjliga

Regi:  Richard Donner

Manus: Mitch Glazer & Michael O'Donoghue (baserat på Charles Dickens berättelse A Christmas Carol)

Medverkande: Bill Murray, Karen Allen, John Forsythe mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures & Mirage Productions

År: 1988

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0096061/

Frank Cross må vara den yngste chefen för ett tv-bolag i USA:s historia, men framgången har haft ett pris. Allmänt avskydd av allt och alla sätter Frank upp en hård fasad. Denna börjar rämna när han besöks av spöket av sin gamle chef. Samtidigt som Frank brottas med de tre spökena från förr, nu och framtiden håller hans tv-bolag på att producera en extremt ambitiös live-föreställning av A Christmas Carol som ska sändas på julafton. Kaoset kan börja!

Charles Dickens A Christmas Carol är i min mening något av det bästa som skrivits. På drygt 60 sidor lyckas Dickens fånga hela julens budskap och skriva ett lysande karaktärsporträtt av huvudkaraktären Ebenezer Scrooge. Den har också visat sig vara ytterst väl lämpad för att översätta till både scen och film. Om jag inte missminner mig har jag redan recenserat både två och tre adaptioner tidigare, men när dessa har varit ganska trogna källmaterialet är Scrooged en modernisering av samma saga. Det är något som ganska ofta mest blir dåligt och pinsamt daterat efter ett tag. Richard Donner tillhör de som lyckats.

Scrooged är en master class i skådespeleri av Bill Murray. Murrays karakteristiskt cyniska humor passar rollen perfekt och hans känslosvallningar genom historien är väldigt övertygande. Murray har dock bra draghjälp av en riktigt bra ensemble med skådespelare som hade sin storhetstid på 80-talet. Bland annat ses Karen Allen som Franks gamla kärlek Claire och Bobcat Goldthwait kanaliserar sin inre "Zed" på ett extremt underhållande vis.

Manuset lyser med sin modernisering. Samtidigt är det här ändock en snart 30 år gammal film vilket gör att den har daterats på ett charmigt sätt. Specialeffekterna, i princip alla gjorda på klassiskt praktiskt vis, är i absoluta toppklass och ser fortfarande fantastiska ut. När filmen sen tonar ut till en lång slutscen där Murray i princip får improvisera ett altruistiskt brandtal rann tårarna på mig. Det här är en nästintill perfekt julfilm som jag inte hade sett sedan tonåren. Nu lär den bli tradition.

Betyg: 5 julspecialer med showgirls av 5 möjliga

Regi:  Christian Carion

Manus: Christian Carion

Medverkande: Diane Kruger, Benno Fürmann, Guillaume Canet mfl.

Produktionsbolag: Nord-Ouest Productions/Senator Film Produktion/Artémis Productions mfl.

År: 2005

Längd: 116 min

Land: Frankrike/Tyskland/Storbritannien/Belgien/Norge/Japan/Rumänien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0424205/

Fortfarande en av de bästa julfilmer jag sett. Recensionen saxad från inlägget 19/12 - 2009:

Det är jul i första världskrigets skyttegravar, 1914. På ena sidan står tyskarna och på den andra fransmännen och skottarna. Efter en spänd höst med många dödsfall händer något fantastiskt. På julaftonsnatt börjar tyskarna sjunga julsånger, skottarna svarar och fransmännen stämmer in. De stridande parterna kommer överens om en vapenvila för julhelgen. Det visar sig dock att ta upp vapen mot en fiende man brutit bröd och gått i julotta med inte är lika enkelt som den demoniserade bild de fått av sina respektive stater.

Historien om vapenvilan 1914 har berättats och återberättats i en rad olika media och jag förstår varför. Första världskriget kan vara det mest meningslösa av meningslösa krig. Det fanns inte två stridande ideologier som stod öga mot öga och ingen egentlig vilja att ockupera landområden. Soldaterna, trots propagandan, avskydde inte sin fiende som representanter för ett förtryckande system utan mycket av ilskan riktades mot de egna militärledningarna och de styrande. Bara det faktum att en vapenvila där fiender kunde umgås utan att skjuta på varandra faktiskt ägde rum är ett bevis på hur fruktansvärt onödigt kriget var.

Joyeux Noël beskriver kanske inte händelserna helt historiskt korrekt, men faktum är att de utelämnat vissa saker som antagligen skulle förefalla som för otroliga också. Skådespelet är utsökt, med Bruno Fürmann som största behållning som den tyske tenoren/soldaten Sprink. Manuset är väldigt väl uppbyggt och även om det blir känslosamt blir det aldrig överdrivet sentimentalt. Speciellt scenen med julottan är helt magisk och fick mig faktiskt att gråta en skvätt. Scenen är prov på när filmkonst är som allra mäktigast. En detalj som gör filmen än bättre är att alla soldaterna talar sina egna språk - inte engelska med tysk eller fransk brytning. Sättet som kommunikationssvårigheterna övervinns på är ofta genialiskt. Teckenspråk och charader blandas med det universella språket fotboll.

Jag skulle verkligen vilja rekomendera den här filmen till alla som vill se något annorlunda med julens budskap i år och inte samma gamla vanliga filmer som TV repriserar år ut och år in. Det här är ett vackert julmirakel och är jämte Tomten är far till alla barnen (som i mitt tycke är den ultimata julkatastroffilmen) ett måste i mitt filmtittande runt jul.

Betyg: 5 skyttegravsjulgranar av 5 möjliga

Regi: Christopher Smith

Manus: Christopher Smith

Medverkande: Jim Broadbent, Rafe Spall, Kit Connor mfl.

Produktionsbolag: Film Väst/Scott Free Productions

År: 2014

Längd: 102 min

Land: Storbritannien/USA/Sverige

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1935940/

Steve har inte alltid varit världens bäste pappa, men när han kommer ut från fängelset efter en misslyckad kupp är han fast besluten att vara en större del av sin son, Toms, liv. Saker och ting blir dock komplicerade när Tom upptäcker en sovande man i garaget. En man som är väldigt lik tomten. Tomten vill ha Steve och Toms hjälp att hitta släden han kraschade och renarna som sprang bort. När Steve minst sagt är lite misstänksam beslutar sig tomten för att försöka räddningsoperationen själv, med ödesdigra konsekvenser.

En av de senaste årens stora familjefilmer på bio i England men som fick väldigt lite uppmärksamhet här, trots att Film Väst har varit medproducent. Hur det än är med den saken är Get Santa en ganska charmig film. Framförallt är den väldigt, väldigt brittisk. Filmens stora problem är att den inte riktigt vet vad den vill vara. I USA och Storbritannien fick filmen en PG-gräns, det vill säga ungefär motsvarande vår 11-årsgräns (från 7 år i vuxet sällskap). I Sverige brassade man på med en 15-årsgräns och där försvann också filmens publik. Get Santa är lite för barnslig i sitt berättande för att gå hem i vuxenlägren men samtidigt lite för vuxen för att passa alla barn.

Skådespelarmässigt är filmen inget att skriva hem om, även om det är kul att se den gamle kultfilmsskådisen Warwick Davies i en roll. Oscarsvinnande Jim Broadbent är också helt okej i rollen som tomten. Produktionsdesignen är då bättre, med en väldigt fin "alvstad" som främsta exempel. Men sen är det det där med ett väldigt ojämnt manus. Från härligt bisarra karaktärer som Steves paddälskande övervakare till toaletthumor (fisande renar...) som aldrig funkar. Det är lite så med hela Get Santa - å ena sidan, å andra sidan. När den är rolig är den väldigt charmig, men transportsträckorna är något för långa. Alla julfilmer som har Straight Outta Compton på soundtracket måste åtminstone få godkänt och med lite god vilja (det är ju trots allt jul) kan jag rekommendera den här filmen för... 11-åringar?

Betyg: 3- gangsta-tomtar av 5 möjliga

Regi: Renny Harlin

Manus: Steven E. de Souza & Doug Richardson (baserat på Walter Wagers roman 58 Minutes)

Medverkande: Bruce Willis, William Sadler, Bonnie Bedelia mfl.

Produktionsbolag: Gordon Company/Silver Pictures

År: 1990

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0099423/

John McClane har ett komplicerat förhållande till julen. Efter att ha räddat en skyskrapa full med gisslan från terrorister ett år tidigare ser han fram emot ett lugnt och skönt julfirande. Han ska bara hämta sin fru på flygplatsen i Washington D.C Vad kan gå fel? Terroristmagneten McClane blir snart varse om att julefriden inte infinner sig i år heller.

Varför Die Hard 2 och inte Die Hard (1988) som alternativ julfilm? Tja, den springande punkten är just "alternativ". Första filmen i serien om mannen som julen hatar har med åren blivit något av en klassiker runt decemberhögtiden. Vad många glömmer är att tvåan också utspelar sig runt juletid. Vad jag hade glömt är hur mycket jag avskyr Renny Harlins regi.

Harlin kan, i min mening, vara den mest talanglöse storfilmsregissör som verkat i Hollywood de senaste 30 åren. Jag har orerat om detta faktum i ett flertal tidigare inlägg på bloggen, så jag låter det stanna vid att återigen fråga mig vem han låg med för att få sina jobb? Som alla andra Harlin-filmer är Die Hard 2 en extremt ojämn soppa av för långa tagningar, dialog som slår över från att vara kitschunderhållande till att bara bli tafflig och bara mycket konstiga val. Jag blev inte förvånad när jag läste att idén med att presentera filmens skurk görandes en nakenkata kom från just Harlin... och att han tyckte det var bra!

Jag såg hälften av den här filmen hemma hos en polare igår, men höll på att somna. Idag tog jag mig i kragen och kollade på den andra timmen. Där har vi ett problem - en actionfilm på över två timmar som håller på att söva mig är ingen bra actionfilm. Det som räddar filmen upp till godkänt är att Bruce Willis trots allt alltid är Bruce Willis - surmulen, konstant förbannad och missförstådd av alla som råkar ha en polisuniform på sig. Men, ja, godkänt är inte tillräckligt för en Die Hard-film. Det dröjer nog ett tiotal år till innan jag ser den igen och undrar varför jag tyckte den var så seg. Och går på samma mina igen. Se ettan igen.

Betyg: 2 nakenkator av 5 möjliga

Regi: Jalmari Helander

Manus: Jalmari Helander

Medverkande: Onni Tommila, Jorma Tommila, Tommi Korpela mfl.

Produktionsbolag: Cinet/Pomor Film/Love Streams mfl.

År: 2010

Längd: 84 min

Land: Finland/Norge/Sverige/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1401143/

Pietari bor tillsammans med sin far Rauno ute på den finska landsbygden, inte långt ifrån Korvatunturifjället. Enligt legenden ska fjället vara hem till jultomten. Pietari blir dock bara retad av det lilla samhällets andra barn när han fortfarande tror på tomten. Ett amerikanskt utgrävningsteam har dock bestämt sig för att gräva sig in i berget för att se om legenden kan vara sann. De inser snart att den gamla europeiska jultomten inte är sponsrad av Coca-cola...

Hur har jag kunnat missa den här filmen? Den är något av det mest finska jag sett i form av humor blandat med sisu och svårmod. Som sådan är jag också tvungen att kapitulera för den här julskrönan. Rare Exports är nämligen väldigt underhållande om än lite ojämn. Baserad på Jalmari Helanders kortfilmer han gjorde tillsammans med sin bror på samma ämne är det här absolut ingen julfilm för barn, men för oss lite äldre är det på något sätt skönt att se en högtidsfilm som är så råbarkad och hård som den här. Det är finska män som gör finska saker. Gott så. Det finns inte en enda kvinna i filmen, vilket gör den till en rejäl korvfest, men å andra sidan känns det tämligen typiskt. Kommer du långt upp i norr, i såväl Finland som Sverige, är inte kvinnor direkt överrepresenterade.

Att kalla Rare Exports för en lågbudgetfilm känns lite fel när den haft närmre 20 miljoner att leka med, men i jämförelse med många amerikanska produktioner är det knappt så det täcker cateringkostnaden. Därför är det också kul att den ser förbaskat bra ut också. Specialeffekterna är bra där de nu nyttjas och jag undrar lite om de verkligen släpade ut 50-talet nakna äldre män i vinterkylan för vissa scener. Det... får en förklaring om ni ser filmen. Det enda jag kan sakna något är att jag skulle vilja ha en längre "slutstrid". Som det är nu känner man sig lite lurad på konfekten - tills slutscenen fick mig att skratta så att grannen bankade i taket. Slutscenen är rent komiskt guld och hade gärna fått vara längre.

Rare Exports var en mycket glad julklapp som jag rekommenderar till alla med mörk humor och en förkärlek för vinterlandskap.

Betyg: 4 bitska äldre män med skägg av 5 möjliga

Regi: Michael Dougherty

Manus:  Michael Dougherty/Todd Casey/Zach Shields

Medverkande: Emjay Anthony, Adam Scott, Toni Collette mfl.

Produktionsbolag: Legendary Entertainment & Universal Pictures

År: 2015

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3850590/

Julen är inte vad den har varit för Max. Hans föräldrar bråkar och om inte det vore nog inväntar han sina vedervärdiga kusiner som ska spendera helgen med dem. När första middagen med den utökade familjen blir just så kaosartad som Max var rädd för gör han något han aldrig gjort - han river sönder sitt brev till tomten och sprider det för vinden. Det blir signalen för en annan, mycket mörkare, julvarelse att träda fram...

Förra december blev marknaden så övermättad med filmer om den österrikiska juldemonen Krampus. På mindre än en månad släpptes inte mindre än tre större produktioner och jag missade säkert några. Därför var jag inte särskilt taggad på att se den här, den mest påkostade av dem. Det blev för mycket Krampus helt enkelt. Nåja, ett år senare har hysterin lugnat sig och jag tänkte se denna och några andra inte så traditionella julfilmer den här månaden.

Krampus kan ha en av de bästa öppningsscener jag sett på mycket länge. En brutal jäkla shoppingscen ala Black Friday satt till julmusik. Den här kontrasten genomsyrar filmen i stort. Det är klassisk amerikansk jul på film, men med skillnaden att det inte finns något sliskigt sentimentalt här. Det är en skröna som inte har alltför mycket med den "riktiga" Krampus att göra, men som ändå är underhållande för vad den är - äventyrsjulaction med vissa skräckelement. Michael Dougherty har i intervjuer sagt att han ville fånga stämningen i många av de klassiska julfilmerna, som inte sällan handlar om just riktiga skitstövlar till människor som måste ändra sina vanor eller lida konsekvenserna.

Det är inte världens bästa film och hade kunnat trycka lite hårdare på de komiska elementen. Ibland verkar den inte riktigt veta vad den vill vara, som med så många andra filmer som har en PG-13-åldersgräns i hemlandet USA. Men, till syvende och sist är Krampus balls to the walls over-the-top popcornunderhållning med ett julbudskap vi kanske inte riktigt är vana att se. Michael Dougherty kan det här med högtidsskräck. Den är inte lika vass som hans första nedslag i genren, den smått bortglömda halloween-pärlan Trick R Treat (2007), men fungerar gott och väl bättre än genomsnittet.  Var snäll nu, annars tar Krampus dig!