Oscarsgalan 2017: Kortfilmsdokumentärer del 2

Netflix börjar på allvar bli en av tungviktarna när det gäller egenproducerat material inte bara när det gäller tv utan även när det gäller film. Ett av tecknen på detta är att de inte bara har en utan två nominerade filmer i årets kortfilmsdokumentärklass, The White Helmets (2016) och Extremis (2016). Gör dig själv en tjänst och se inte båda direkt efter varandra. Båda är nämligen tunga som bly och rejält ångestframkallande.

The White Helmets låter oss följa gruppen med samma namn och deras arbete med att rädda människor i krigets Syrien. Bestående av frivilliga från lokalbefolkningen är gruppens medlemmar först på plats när ett hus blivit bombat. Med risk för sina liv drar de fram folk ur rasmassorna och har till dags dato räddat åtskilliga tusen liv. Dessvärre blir de också måltavlor på grund av sitt arbete och många i gruppen har omkommit.

Jag visste inte riktigt vad som väntade mig med den här dokumentären och därför var nog effekten ännu starkare. The White Helmets är bland de mest närgångna krigsskildringar jag sett, med sekvenser filmade direkt under bombräder och räddningsarbete. Det här är en verklighet som vi inte får se på nyheterna. Det är smutsigt, oredigerat och personligt. Några av de jobbigaste scenerna visar befolkningens reaktion på när bombplanen kommer och hur barn så små som två år har lärt sig särskilja ljuden mellan civila och militära flygplan.

Jag saknar ord för hur hemsk The White Helmets är, men det är en film som borde visas för alla. Den hamrar in en sanning som ofta repeteras men som sällan varit så här övertydlig - de som flyr kan inte återvända hem eftersom det inte finns något att återvända till. Det närmsta jag kan likna scenerna filmade i städerna vid är gamla journalfilmer från andra världskrigets Dresden. Så pass jävligt är det. The White Helmets är min absoluta favorit när det gäller de nominerade kortfilmsdokumentärerna jag sett än så länge.

Efter att ha andats lite var det dags för Extremis. Den var ju inte direkt muntrare då den kretsar runt beslut i livets slutskede och huruvida man ska koppla bort livsuppehållande maskiner eller inte. Det finns egentligen inte så mycket att säga och/eller analysera när det gäller Extremis. Det är en osentimental skildring av vägen vi alla ska vandra, men missar på en del punkter. Jag skulle hellre sett att man fokuserade på en person och hens familj. Vem var personen under sitt liv? Vem är personens familj? Vad är deras tankar och värderingar runt döden? Som det är nu blir det lite splittrande att följa en handfull patienter och deras familjer under 24 minuters speltid. Det är fortfarande en drabbande dokumentär, men den hade kunnat bli ännu bättre med lite tydligare fokus.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  The End Of An Era - Sista posten på Bloggplatsen   Allt har ett slut brukar det heta och så även min tid här på Bloggplatsen. I och med nyårets stora skräckupplevelse nära hela sajten låg nere under närmre en veckas tid för mig tog jag beslu...

Linda hatar allt, Ulf är trött och frustrerad på att bli avbruten och Matti har ingen penis som bakgrundsbild den här veckan. Läget bland trupperna kunde alltså varit bättre för general Gustaf, som förgyller tillvaron med sin bästa Henke Larsson-im...

Regi: Guillermo del Toro Manus: Guillermo del Toro & Kim Morgan (baserat på William Lindsay Greshams roman) Medverkande: Bradley Cooper, Rooney Mara, Cate Blancett mfl. Produktionsbolag: Fox Searchlight Pictures/Double Dare You/TSG Entertainm...

  Regi: Reinaldo Marcus Green Manus: Zach Baylin Medverkande: Will Smith, Aunjanue Ellis, Jon Bernthal mfl. Produktionsbolag: Star Thrower Entertainment/Westbrook Studios/Keepin’ It Reel År: 2021 Längd: 144 min Land: USA Svens...

Linda är sjuk – igen! Frågan är om det var Darkman som var i farten eftersom Linda absolut inte kunde förstå varför veckans titelkaraktär heter som han gör. Det gör hur som helst att de tre medlemmarna med Y-kromosomer får hålla ställningarna...