Regi: Ant Timpson

Manus: Toby Harvard

Skådespelare: Elijah Wood, Stephen McHattie, Garfield Wilson mfl.

Produktionsbolag: Firefly Films/Blinder Films/Nowhere mfl.

År: 2019

Längd: 96 min

Land: Irland/Kanada/Nya Zeeland/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt8816194/

Efter att i 30 år ha undrat varför hans pappa stack får Norval chansen att återknyta kontaktskapen. Det blir dock inte riktigt som han tänkt sig när hans far visar sig vara en tämligen elak suput. Under ett gräl dör också farsgubben av ett slaganfall. Norvals sökande efter svar blir bara märkligare när han upptäcker en massiv stållucka i vardagsrumsgolvet. Allt är uppenbarligen inte vad det verkar.

Så, Oscarsbaksmällan som jag drabbas av varje år har släppt och det är dags att komma igång med filmtittandet igen. Kvällens begivenhet var den internationella samproduktionen Come To Daddy. Elijah Wood har gång på gång visat att han inte är rädd för att ta roller i obskyra indiefilmer som denna och det är jag väldigt tacksam för. Wood har en timing för mörk komik som jag skulle säga är hans främsta förmåga som skådespelare bortom Midgård. Så även i Come To Daddy.

Come To Daddy lider lite av att ha en bra idé som den sen inte riktigt lyckas ro i hamn. Jag uppskattar absurditeterna i berättandet, men det känns som att Ant Timpson haft problem med regitempot. För en film på 96 minuter tar det sju svåra år för den att komma igång på riktigt. Det är en blandad kompott rent storymässigt också med vissa lika briljanta som våldsamma scener som sticker ut. Dessa varvas dock med lite väl långsamma dialogscener som ger ett ryckigt helhetsintryck.

Inte den bästa svarta komedi jag sett direkt, men värt en titt om du som jag är fan av genren. Mest undrar jag hur Nicolas Cage kunde missa den här rullen. Den är som klippt och skuren för Cage-freakouts.

Betyg: 3- daddy issues av 5 möjliga