Regi: Jorge Montesi & Dominique Othenin-Girard

Manus: Brian Taggert

Medverkande: Faye Grant, Michael Woods, Asia Vieira mfl.

Produktionsbolag: Harvey Bernhard Productions & Mace Neufeld Productions

År: 1991

Längd: 97 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0102585/

Karen och Gene York adopterar en liten flicka, Delia, då de av oförklarlig anledning inte kan få egna barn. Redan från början verkar Delia dock inte vara som andra barn. Mysteriet tätnar när familjens barnflicka dör genom att kasta sig ut genom ett fönster. Kan profetian om djävulens avkomma vara på väg att besannas en gång till?

Det är för filmer som den här som Skitfinkultur skapades. Det här är en fruktansvärt dålig film, det vill jag inte sticka under stol med, men underhållningsvärdet är skyhögt. Brian Taggerts manus är i princip en guide till hur man inte ska skriva ett manus om man vill bli tagen seriöst. Filmen försöker i princip berätta historien från del ett och halva del två på mindre tid än vad någon av de enskilda filmerna hade. Det blir en rejäl soppa med new age-mässor, klippning som är minst sagt förvirrande och ett fasligt överspel av samtliga skådespelare. Jag tycker mest synd om Faye Grant, mest känd för sin roll i science fiction-klassikern V (1983 - 1985). Hon försöker så gott hon kan, men Montesi och Othenin-Girards regi verkar gå i Ed Woods skola - så många tagningar som möjligt på så kort tid som möjligt. Det är dessutom bisarrt att se en skådespelare av Don S. Davis kaliber i den här rullen.

Något som verkligen också stack ut var det mycket märkliga användandet av musik. Återanvändandet av Jerry Goldsmiths Oscarsbelönade musik från tidigare delar i serien är logiskt, men flera gånger under filmens gång var jag tvungen att kolla om min mobil ringde. Det är så pass glättig och opassande musik i många av skräckscenerna att de snarare fick mig att skratta än att känna obehag. Priset  Den taskiga klippningen kan i viss mån förklaras med att filmen först gjordes för tv och först senare fick biografdistrubition i några länder runt om i världen. Vad som däremot inte kan förklaras är de extremt stora logiska luckorna i manuset. Försvann några scener eller var det verkligen så här dåligt? En annan sak är det eviga användandet av inverterade kors. Trodde manusförfattarna att detta var någon stark och mäktig symbolik som behövde vara med i varenda scen?

The Omen IV: The Awakening är något av det sämsta jag sett, alla kategorier. Men den tågolycka till film som den är är fruktansvärt underhållande att titta på. Om du gillar kitsch, b-film eller rent skräp är det här en guldgruva.

Betyg: 2 inverterade kors av 5 möjliga