Regi: Joachim Rønning & Espen Sandberg

Manus: Petter Skavlan

Skådespelare: Pål Sverre Valheim Hagen, Anders Baasmo Christiansen, Gustaf Skasgård mfl.

Produktionsbolag: Recorded Picture Company (RPC)/Nordisk Film Production/DCM Productions mfl.

År: 2012

Längd: 118 min

Land: Norge/Danmark/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1613750/

Den legendariske äventyraren, författaren och arkeologen Thor Heyerdahl sätter ut för att bevisa att dagens stambefolkning på de polynesiska öarna egentligen kom från Peru och hade färdats med flottar över hela Stilla Havet.

Det sägs att det finns en fin linje mellan galenskap och genialitet och Thor Heyerdahl balanserade vanskligt på den linjen. Övertygad om sin teori försökte han få sponsring från den akademiska världen men fick ingen respons. Istället lyckades han få sponsring av Perus president och den amerikanska marinen. Varför sponsrade den amerikanska marinkåren dem? För att testa om ett antihajmedel funkade givetvis!

Det här är verkligen en fantastisk historia som jag skulle avfärda som orealistisk om jag inte vetat att den har inträffat. Vad driver en man med väldigt dålig sjövana, noll simkunnighet och med fru och två barn att bygga en flotte av balsaträ, övertala ett gäng personer att följa med på en 8 000 kilometer lång seglats utan moderna hjälpmedel för att bevisa en teori?

Joachim Rønning & Espen Sandberg har fångat personen Heyerdahl väldigt väl, men vad de framförallt har gjort är att göra Nordens första riktiga actionäventyr av kvalitet sedan... ja, när? Kon-Tiki tog andan ur mig flera gånger, inte minst för det vackra fotot och de nervkittlande scenerna med hajattackerna mot flotten. Jag tror dessutom vi har en ny måttstock när det gäller manlighetsprov, om det nu stämmer med verkligheten: fånga en vithaj med händerna och hugg ihjäl den med en kniv för den käkat upp ditt husdjur. Ja... herregud.

Pål Sverre Valheim Hagen gör en mycket bra roll som Heyerdahl och resterande ensemble är också av hög klass. Besättningens svenske medlem, Bengt Danielsson, spelas av Gustaf Skarsgård och filmen är samproducerad med Film i Väst. Därför förstår jag inte riktigt varför Sverige inte står med som upphovsland, men nåja, jag gläds med Norge. Den här filmen bör verkligen bli Oscarsnominerad för bästa utländska film. Det är ett högklassigt äventyr med bra skådespel och lysande foto. Så, film-Sverige, hur ska ni nu kontra det här? Danmark är ett filmland av rang och nu börjar även Norge komma upp sig. Kan vi sluta göra Beckfilmer nu?

Betyg: 5 ruttnande flottar ute i ingenstans av 5 möjliga

Regi: Kathryn Bigelow

Manus: Mark Boal

Skådespelare: Jessica Chastain, Joel Edgerton, Chris Pratt mfl.

Produktionsbolag: Annapurna Pictures

År: 2012

Längd: 157 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1790885/

Zero Dark Thirty (ZDT) skildrar USA:s jakt på Osama Bin Laden (eftersom ingen verkar kunna enas om stavningen på hans förnamn använder jag mig av stavningen från filmen) mellan åren 2003 - 2011. Två år efter 9/11 börjar den färska CIA-agenten Maya börjar arbeta för organisationen i Pakistan. Hennes arbete leder henne efter många förvecklingar till det komplex där Bin Laden till sist hittades.

När Kathryn Bigelow vann sex Oscars för sin film The Hurt Locker (2008) undrade jag om jag och världen hade sett samma film. Jag avskydde verkligen den pretentiösa tonen och var förbluffad hur man kunde göra något så nervkittlande som bombdesarmering tråkigt. ZDT är Bigelows första större produktion efter The Hurt Locker och det är en klar förbättring. Nu är det ju inte så svårt att öka från noll så jag vet inte hur mycket det säger.

Mark Boal har skrivit manuset även till den här filmen och det är också manuset som är filmens största problem. Bigelows regi är okej, ibland till och med riktigt bra, men Boals manus är långt som Malmös Amiralsgata (för er icke-skåningar: den är jävligt lång) och där Boal stöter på problem verkar det som han främst vill ignorera dem och fortsätta berättelsen. Många kritiker har bland annat vänt sig emot användandet av tortyr i filmen. Jane Mayer skriver i sin recension från The New Yorker att:

" [Bigelow is] milk[ing] the U.S torture program for drama while sidestepping the political and ethical debate that it provoked.[...] excising the moral debate that raged over the interrogation program during the Bush years, the film also seems to accept almost without question that the CIA's 'enhanced interrogation techniques' played a key role in enabling the agency to identify the courier who unwittingly led them to bin Laden. But this claim has been debunked, repeatedly, by reliable sources with access to the facts."

Andra kritiker, däribland Andrew Sullivan, menar att:

"In so many ways, this movie echoes what we are told the Senate Intelligence Committee report concludes. We got bin Laden when we stuck to Western values. When we acted like the Nazis or the Communists, we failed. [...] the movie is not an apology for torture, as so many have said, and as I have worried about. It is an exposure of torture. It removes any doubt that war criminals ran this country for seven years"

Om vi skippar Sullivans bullshit om "western values" kan vi se två ganska olika tolkningar av samma filmade material. Anledningen till att jag tar upp dessa långa blockcitat i min recension är att det här är en förbaskat viktig fråga. ZDT gör anspråk på att vara realistisk och skildra de faktiska händelserna - ändå är den kritik som riktades mot USA för agerandet mot fångar i princip borta. Den kommenteras kort i en scen. Det är ungefär som att vilja skildra Vietnamkriget realistiskt utan att nämna fredsrörelsen! Boal har med sitt manus försökt slinka undan att ta ställning, men hans feghet i att göra detta har bara satt spotlighten på dessa delar av filmen än mer!

Det är därför jag också är väldigt kluven till ZDT; å ena sidan är det en tekniskt väl genomförd film med goda skådespelarinsatser (Jessica Chastain i synnerhet) men å andra sidan är det en på tok för lång och alldeles för feg skildring av vad som skulle ha hänt. Filmen skulle behöva klippas ner eller alternativt göras i två delar. Den skulle dessutom behövt en regissör och/eller manusförfattare som inte hymlar med orden. Jag tänker mig Oliver Stone. Det hade varit en film jag skulle vilja se. Jag tycker ändå det är ganska tragikomiskt att USA hade kunnat fånga Bin Laden ganska många år tidigare om de bara anställt en bättre arkivarie...

Betyg: 2+ manhunts av 5 möjliga

Franchise Hell - Slutet

Pompa och ståt! Jubelklang och jubelidiot! Franchise Hell är över! Den 17:e april förra året satte jag upp ett uppdrag för mig själv: recensera alla filmer i de tio mest inkomstbringande skräckfilmsfranchiserna där merparten av filmerna kommit från 1980-talet och framåt. Vad jag inte tänkte på var exakt hur många filmer det här skulle bli. När jag nu summerar projektet kan jag räkna till 69 filmer. Det är lite drygt fyra dygn och åtta timmars skräckfilm. Har jag blivit en lallande fåne som springer omkring med machete i skogen? Nej, knappast (bara på fredagar), men ett tag kände jag faktiskt att vissa serier upprepade sin formel så pass många gånger att det nästan var fysiskt svårt att se ytterligare en film i franchisen.  Detta gällde framförallt The Amityville Horror och Paranormal Activity. Paradoxalt nog var den sistnämnda den i särklass kortaste filmserien jag gav mig in på. Så usla är alltså Paranormal Activity-filmerna.  

Jag blev inte förvånad över att A Nightmare On Elm Street blev den i särklass högst betygsatta franchisen. Jag tyckte ändå att jag gick in med ett öppet sinne gällande dessa filmer, men de har helt enkelt inget motstycke i slashergenren. Även de mindre lyckade delarna i serien har oftast en vilja att göra något nytt och utveckla mytologin. Däremot blev jag ganska förvånad över plats två och tre på listan. The Exorcist och Texas Chainsaw Massacre har förvisso klassiska filmer som startpunkt, men att de var genomgående så pass bra som de var hade jag inte tänkt på.

Om vi ser till hur inkomstbringande filmerna var jämfört med hur högt de placerade sig på min lista ser det ut så här (inkomstplacering först):

1. Friday the 13^th (7)

2. Saw (8)

3. The Exorcist (2)

4. Halloween (5)

5. A Nightmare On Elm Street (1)

6. Scream (4)

7. Paranormal Activity (10)

8. Amityville Horror (9)

9. Texas Chainsaw Massacre (3)

10. The Omen (6)

Det är ingen tillfällighet att Jason Vorhees, antagonist i Friday the 13^th, är den slasherskurk med flest liv på sitt samvete. En regel i slasherrullar är att uppföljaren måste vara mer utflippad än den förra. Jason har haft ihjäl 159 människor under sina ”äventyr” – detta trots att två av filmerna, nummer ett och nummer fem, inte ens hade Jason som skurk. Som motpol kan vi ta Jigsaw, antgonisten i Saw-serien, som genom sju filmer (nåja, merparten spenderar han som lik) har ihjäl en människa.

Franchise Hell har varit kul att genomföra, men samtidigt är jag glad att jag nu kan gå vidare med nya projekt.  Härnäst kommer det tidigare omtalade David Lynch-projektet. Här kommer jag också ha en liten tävling. Inget stort, men bara något för att ge tillbaka något för lojala läsare. Efter det ska vi ut i rymden… men mer om det när det blir aktuellt!

Regi: Tim Burton

Manus: John August (baserat på Leonard Ripps manus från originalversionen)

Skådespelare: Charlie Tahan, Catherine O'Hara, Martin Short mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Tim Burton Animation Co./Tim Burton Productions

År: 2012

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1142977/

Victor Frankensteins (ja...) bäste vän i världen är hans hund Sparky. När Sparky blir påkörd av en bil använder Victor sig av sitt vetenskapliga kunnande för att föra sin vän åter till livet. Victor inser att folk kanske inte kommer förstå varför han gjorde vad han gjorde och försöker gömma Sparky, men Sparky har inga planer på att vara still.

Tim Burton var en ung och lovande filmskapare när han gjorde kortfilmen Frankenweenie 1984. Sedan dess har Burton haft en långfilmsversion planerad så fort han hade tillräckligt med pengar att gå in i projektet. Det här är också Burtons film från början till slut - på gott och ont. Att Burton har ett stort intresse för gotik och har utvecklat sin säregna stil från just denna epok är ingen nyhet. Det är därför kul att se en Burtonfilm där han återigen får fritt spelrum för sina gotiska fantasier. Det var ett bra tag sedan nu. Ja, Burton har kommit med flertalet filmer som visar hans egen stil men de gotiska influenserna har oftast fått ligga i träda sedan hans senaste animerade projekt, Corpse Bride (2005). Så långt, så gott, men vad som verkligen skulle behöva en översyn är manuset.

Frankenweenie är, föga förvånande, en pastisch på Frankenstein - i synnerhet James Whales filmer från 1930-talet. Det är bara det att många av referenserna känns väldigt krystade. Exempelvis slutscenen, exakt samma som i Frankenstein (1931), blir mest ett sätt för manusförfattare August att visa att han har koll på filmhistorien. Positivt är däremot att man verkligen lyckats få Sparky att "uppträda" som en hund. Det är inte ofta mitt hjärta smälter för en karaktär för att han/hon är söt, men Sparky fick mig att vilja skaffa hund.

Danny Elfman återvänder som alltid till Burtons filmer och har skrivit ett riktigt bra soundtrack. Det är rätt kul att han citerar sig själv då och då med temat från Batman (1989). En annan rolig detalj är Christopher Lees cameo som rösten till Dracula. Det är första gången på 30 år som Lee återvänder till sin paradroll, om än kort.

Frankenweenie är en helt okej film som gör mig ganska kluven. Den är exakt vad jag hade förväntat mig och just det att den inte bjuder på några överraskningar kan vara det som gör mig något avigt inställd. Om du är ett stort fan av Burton är det möjligt att du tycker den är bättre, men för mig får det räcka med ett lite över medel-betyg.

Betyg: 3 kattfladdermöss av 5 möjliga