Regi: Pete Docter & Ronnie Del Carmen

Manus: Pete Docter/Meg LeFauve/Josh Cooley

Medverkande: Amy Poehler, Phyllis Smith, Richard Kind mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Pixar Animation Studios

År: 2015

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns:  7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2096673/

Rileys väldigt harmoniska liv i Minnesota blir ställt på ända när familjen beslutar sig för att flytta till San Francisco. Inne i Rileys huvud försöker hennes känsloliv, under ledning av Joy, hantera den nya situationen, men när en av dem, Sadness, börjar uppträda konstigt blir det allt svårare att hålla Riley välbalanserad.

Jag gillar verkligen Pixars animerade rullar, men jag tycker fortfarande inte att de överträffat Up (2009). Medan Inside Out handlar om känsloliv rakt av lyckades Up spela på mina känslosträngar till den milda grad att jag stortjuter varje gång jag ser den. Det är stort att få en 33-årig man att hulka. Inside Out lyckas inte riktigt med samma sak. Det är en välskriven och smart film, men problemet är att den blir lite för smart för sitt eget bästa ibland. Inside Out formligen sprudlar av idéer, men många av dem säger emot sig själva och fungerar inte om man väl börjar tänka på dem. Somliga kanske gör invändningen att det här är en barnfilm och att den inte behöver typen av denna interna logik, men jag håller inte med. Att göra avkall på logiken för barnunderhållningsberättande är att fördumma barn. 

Det må låta grymt, men vad jag eftersöker är ett trauma. Rileys liv är, trots svårigheterna hon stöter på, ganska strömlinjeformat och vanligt. Om manusförfattarna hade utforskat de verkligt stora känslostormarna hade filmen kunnat bli intressantare. Ett exempel på detta hade kunnat vara att en familjemedlem blir allvarligt sjuk. Filmen behöver då inte sluta på en deprimerande ton utan familjemedlemmen kan bli frisk i slutet. Samtidigt har vi fått en riktig genomgång av den kakafoni som känslorna ställer till med i ett sådant här läge. Manusförfattarna gör flera ansatser till att göra något liknande, men vågar aldrig riktigt ta steget fullt ut. Sensmoralen, att man behöver sorg och glädje i sitt liv, är fin, men skulle kunna tryckas på ännu mer med något verkligt dramatiskt.

Trots min kritik gillar jag Inside Out för vad den är. Jag hade troligen gillat den ännu mer om folk inte behandlat den som det bästa sedan skivat bröd. Röstskådespelarna gör ett mycket bra arbete, inte minst Phyllis Smith som Sadness. Kul också att Kyle MacLachlan har fått en stor roll som Rileys pappa. Absolut värt din tid, men inte den klassiker som alla säger.

Betyg: 4 tanketåg av 5 möjliga