Alla inlägg den 26 oktober 2015

Av Ulf - 26 oktober 2015 16:33



FFF 2015 Dag 8: Denne galne japan och substanslösa martyrer

 

Japan - detta filmland som bjuder på några av de mest fantastiska skapelser man kan se samtidigt som mycket som kommer därifrån är totalt obegripligt för en västerländsk publik. De senaste åren har Shion Sono varit ett av de stora namnen i landet i öst. Med förra årets festivalhöjdare Why Don't You Play In Hell? (2013) som främsta film jag sett av honom hitintills är det lätt att bli överväldigad av bara produktionen som mannen står för. Sono har gjort sex (!) filmer under 2015. Det är ett mirakel att han inte dör av utmattning. En av dessa filmer, Love & Peace (2015), visades på festivalen igår och herregud... jag vet inte ens var jag ska börja!

 

Filmen handlar om den misslyckade punksångaren Ryoichi som efter att hans karriär aldrig kom igång har förlikat sig med att arbeta på ett kontor. Om det bara hade varit för en missad dröm hade det väl varit sin sak, men Ryoichi är även utstött och mobbad på kontoret. Eftersom han inte har några vänner och desperat vill ha sällskap köper han en sköldpadda som han döper till Pikadon (efter ett japanskt slanguttryck för "atombomb"). Ryoichi berättar alla sina hemligheter för sin nye vän, men när hans kollegor får reda på att han pratar med en sköldpadda skäms han så mycket att han i ett svagt ögonblick spolar ner honom i toaletten. Där hade historien kunnat sluta, men Pikadon hamnar hos en mystisk gammal man i Tokyos avloppssystem. Mannen driver ett slags hem för oönskade leksaker och djur... som alla kan tala med hjälp av mannens "godis". När Pikadon får en bit godis får han dock fel och kan börja uppfylla sin förre ägares önskningar om musikaliska framgångar.

 

Ovanstående kan vara den längsta synopsis jag skrivit på ett bra tag och ändå skrapar den bara på ytan av detta bisarra och magiska universum som Sono låter oss ta del av. Från de musikaliska citaten som spänner över hela filmhistorien, till sin förkärlek för punkestetik och kaijufilmer (!) visar Sono återigen på hur han kan ta en ytterst bisarr historia och ändå få den att vara enkel att följa. Det närmsta jag kan likna Sonos filmer vid är Haruki Murakamis mer surrealistiska romaner. Det är både stort och smått, fyllt till bredden av kärlek till film- och musikhistorien och framförallt har båda en förmåga att skapa fantastiska karaktärer som man sympatiserar med. När jag, en 33-årig man, börjar gråta av en mekanisk sköldpadda vet man att regissören träffat rakt i hjärteroten. Det är så konstigt, så enkelt och ett måste för alla som gillar bra film och inte är rädda för att återuppväcka sitt barnasinne. 5 sötare sköldpaddskaijus än Gamera av 5 möjliga.

 

 

Efter den känslostorm som Sonos senaste alster orsakade hade jag av förklarliga skäl svårt att ladda om. Visserligen skulle jag se en re-make på en av den franska skräckvågens främsta filmer, Martyrs(2008), men det är just det - en re-make på en av de filmer som skildrar hopplöshet på bästa möjliga sätt vette fanken varför man ens gjorde. Det är ju en snabb dollar kan man tänka, men samtidigt borde Martyrs anno 2015 vara en ganska svår film att sälja in på stora delar av den amerikanska biomarknaden. Precis som originalet kretsar mycket av handlingen runt religion och till vilken längd som vissa grupper kan sträcka sig för att besvara teologiska frågor. Det är bara det att man har tagit en av de mest bloddrypande mindfucksen det här århundrandet och gjort den tam. Det här är inte något som originalet alls utan en mycket blek karbonkopia.

 

Ramhandlingen är som sagt den samma. En flicka lyckas komma ifrån sina kidnappare som plågat henne under en längre tid. Efter uppväxten på ett barnhem spenderar hon mycket tid med att spåra upp förövrarna tillsammans med sin vän. När hon till sist hittar dem skjuter hon dem utan pardon. Nu måste hon bara övertyga sin vän om att det faktiskt var rätt personer hon dödade.

 

Den som sett originalet vet redan att det kommer en stor twist i mitten av filmen ungefär. Denna tas bort nästan helt och slutprodukten blir så mycket svagare. Samtidigt är även det romantiska förhållandet mellan de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna (som hade poänger och inte lades till bara för att) borta och hela tonen i filmens andra halva fungerar som en konsekvens mycket sämre. Det finns liksom ingen anledning att se den amerikanska versionen. Se om den franska igen. 2- substanslösa martyrer av 5 möjliga.

 

Ikväll går jag under isen i The Dark Below (2015) klockan 21:00 på Södran.

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23 24 25
26 27
28
29 30 31
<<< Oktober 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Skapa flashcards