Regi: Aaron Sorkin

Manus: Aaron Sorkin

Medverkande: Nicole Kidman, Javier Bardem, J.K Simmons mfl.

Produktionsbolag: Amazon Studios/Escape Artists/Big Indie Pictures

År: 2021

Längd: 131 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: https://www.imdb.com/title/tt4995540/

Under den värsta kommunisthysterin i Hollywood under 1950-talet hamnar Lucille Ball, stjärnan i I Love Lucy, i blåsväder då det uppdagas att hon en gång registrerat sig som kommunistsympatisör. Utan att veta om de kommer ha en tv-serie veckans därpå är spänningarna på inspelningen värre än någonsin och saken blir inte bättre av att Balls äktenskap med Desi Arnaz, seriens andra stjärna, knakar i fogarna.

Nog för att jag visste att I Love Lucy var en amerikansk tv-klassiker som fortfarande refereras till, men att den var så pass stor som den var hade jag ingen aning om. När NCIS sågs av 47 miljoner tittare i USA 2016 var det så pass noterbart att det uppmärksammades i tidningarna. I Love Lucy hade i regel runt 60 miljoner tittare i USA – per avsnitt. Därför är det också tämligen naturligt att allt som hände Lucille Ball och Desi Arnaz var höggradig ammunition för skvallerpressen. Aaron Sorkin har i Being The Ricardos lyckats fånga både periodens Lucy-hysteri som stämning. Nicole Kidman och Javier Bardem är båda bra i huvudrollerna, men det saknas en viktig aspekt – manuset.

Det här är en intressant historia som borde gå att berätta så mycket mer om. Istället har Sorkin valt att dra ut på vissa element samtidigt som han inte låter karaktärerna utvecklas emotionellt. Isbergstekniken som Sorkin valt sig av är imponerande i vissa scener (filmens klart bästa scen är en extremt spänd repetition av en middagsscen), men irriterande i andra. Den ger inte karaktärerna det djup de skulle behöva och man kan riktigt höra att det finns en inre monolog som inte får uttryck i varken ord eller bild. Synd!

Skådespelet är som sagt bra, med en aldrig åldrande Nicole Kidman (seriöst, antingen har hon klippkort hos plastikkirurgerna eller gener som behöver studeras!) som klarast lysande stjärna. Min favorit är dock den alltid lika sevärde J.K Simmons som en av I Love Lucys birollsinnehavare, William Frawley. Jag tror ärligt talat att Simmons kan spela allt han företar sig, men det är den här rollen, den buttre och otrevlige äldre mannen med ett hjärta av guld innerst inne, som är hans paradgren.

Till syvende och sist är dock Being The Ricardos en smärre besvikelse. Alla delarna finns där, men hopkoket funkade sådär.

Betyg: 2+ eldfängda rödtoppar av 5 möjliga