Malmö, en förhållandevis ljum novembermorgon. Jag är ute i mjukisbyxor för första gången på evigheter. Inser att jag måste vara en syn för gudarna i min dubbelknäppta rock, Doc Martens och grå träningsbyxor. Jag känner mig som en övervintrad kicker. Polaren Martin skickar ett sms om att han vägrar gå ut i träningskläder och istället planerar ombyte på stället. Jag väntar på honom en stund på Centralen och sen drar vi båda mot Annelund med Malmös ökänt pissiga stadstrafik.  

Efter smärre navigeringsmissar står vi utanför ett hyreshus. En träningsklädd snubbe hänger utanför och vi vet att vi kommit rätt när vi ser postern på porten. Sen väntar vi. Tydligen var det en mindre gala i lokalen igår och de som var med är av förklarliga anledningar inte tidigare ute än de behöver. Plötsligt dyker en snubbe jag känner igen upp - Malmös egen son, Killer Karlsson i egen hög person, eller snubben vars artistnamn fick mig att kolla upp SWS från första början. Hur kan inte älska det namnet?

Lite småprat senare står vi i en 16 kvadratmeter stor ring och kör uppvärmning. Förutom jag och Martin är det tidigare nämnda kille, Joel (om jag inte minns fel) och en riktigt tuff tjej vid namn Julia (om jag inte minns fel). Ringen står i ett utrymme i ett vardagsrum i vad jag tror har varit en lägenhet. Resterna från gårdagens efterfest står på borden och det ligger byggmateriel längs väggarna. Jag stormtrivs. Det är precis så här det ska vara, tänker jag, medan jag försöker hänga med i uppvärmningen. Min tidigare nämnda fysiska status ställer inte till med så mycket problem - än - men det är klart att det känns i benen vid det 20:e knäböjet.

Sen blir det bumps. För den icke insatte är en "bump" helt enkelt ett fall. Kroppen måste ju reagera på att bli kastad eller slagen och om man inte kan falla rätt blir man snabbt skadad. Det jag trodde skulle bli en fördel, kampsportsträningen, visade sig istället vara en nackdel. Jag är så invand med mina rullfall från de träningspassen att det är svårt att ändra på, men jag kämpar vidare. Jag bumpar framåt, bakåt, voltar och landar på rygg och har riktigt kul. Sen händer det. Rövbrott. Vid en framåtbump landar jag helt fel och drar i akterkastellet i mattan med en rejäl duns. Det tar några minuter innan jag kan mjuka upp ordentligt, men jag märker snart att mitt ben på den sidan inte riktigt vill lyda som innan. Ingen tid att gnälla dock, på det igen.

Om någon sett WWE Tough Enough vet ni att det bland det första man förväntas göra är att "springa rep". Det ser inte så jäkla illa ut - stjärnorna gör det otaliga gånger per match utan att blinka. Man tar sats, springer mot repen, vänder ryggen till, greppar repet så man inte glider ut av misstag, kastar sig in i repet och studsar mot det. Sen gör man det igen... och igen... och igen. Den första gången känns det bara kul, den femte likaså. Tionde gången börjar man få lite ont i ryggen, vid 20:e gången skriker ryggen "vad fan gör du?!". Jag trodde det inte sedan innan, men resten av skavankerna tillsammans är ingenting mot hur illa min rygg känns ikväll.

Skavankerna ja. Efter mitt spektakulära rövbrott och mitt inte helt kuranta ben som följd var det också nämnda ben som främst ställde till det för mig. Jag har av ren klantighet bränt sönder armbågar och knä, men det är jag van vid. Det som är värre är att jag inte riktigt kunde få höjd på benet i vissa övningar och landade illa som följd. Tog några bumps med skallen, men eftersom jag inte tuppat av än och inte mår illa så klarar jag mig nog från hjärnskakning. Men det är rätt typiskt mig - fullt ös medvetslös. Eller som Karlsson sa: "Det är bra att du satsar fullt ut, men tänk lite också."

Jag kommer vara öm imorgon, det är något jag är helt inställd på, men för stackars Martin gick det värre. Vid en bump drog han i hälen och fick en jäkla massa tyngd på den. När jag pratade kort med honom ikväll visade det sig att foten svullnat upp så pass att han får hoppa på kryckor ett tag. Otur, grabben, men du bangade inte och kan alltid säga att du blivit kastad av ett wrestlingproffs.

Två övningar jag misslyckades fullständigt med var att med hjälp av repen hoppa in och ut ur ringen jämfota. Tydligen sprattlade jag med ben nummer två och mycket riktigt fastnade jag i repen. Något som ser förhållandevis enkelt ut visade sig vara jävligt svårt helt enkelt. Den andra övningen jag misslyckades med var en balansövning. Upp och hoppa på topprepet, släpp med händerna och stå där så länge du kan. Övningen gjordes i tävlingsform och jag åkte i backen efter några sekunder. De övriga självmordskandidaterna stod pall så pass länge att Karlsson kände att det var dags att öka svårighetsgraden. Plötsligt börjar han springa rep. Det tog inte många sekunder innan resterande tävlande var nere i ringen igen.

Något som gick ganska okej däremot var en fireman's carry med benböj, det vill säga lyfta en snubbe som brandmän gör vid en räddningsaktion, gå runt med honom och göra några benböj. Vi parades tack och lov ihop i relativ viktklass, vilket innebar att jag skulle bära och bli buren av Joel. Hepp, sa det och plötsligt hade Joel kastat upp mig på axlarna. Jag vet inte hur länge han gick runt och hur många böj det blev, men killen var minst sagt imponerande! Det var han för övrigt i det mesta han gjorde så jag skulle inte bli förvånad om vi kan se Joel gå matcher om ett år eller så. Själv blev jag mest stolt över att jag fick upp 100 kilo Joel på axlarna, gick runt, gjorde tre knäböj och sen släppte ner honom. Tyvärr missade jag hip toss-övningen, det vill säga höftkast. Jag hade tagit ännu en bump mot huvudet och fick vila i tre minuter. Undrar vad som försvann i den bumpen? Min bristfälliga spanska kanske?

Den absolut läskigaste bumpen vi tränade var en rak framåtbump. Det ska se ut som man faller rakt på näsan, vilket man givetvis inte gör. Kroppen har dock en spärr att man inte ska kasta sig hejdlöst framåt även om man tar emot sig på underarmarna. Mina revben tog rätt mycket stryk av den.

Naturligtvis gjorde vi mer än så här på de fyra timmar vi tränade, men nu känner jag att revbenen inte vill att jag ska sitta upp längre. Fortsättning följer. Nu ska jag bara resa mig från stolen. Aj... aj... aj...