Regi: David Fincher

Manus: Gillian Flynn (baserat på hennes roman med samma namn)

Medverkande: Ben Affleck, Rosamund Pike, Neil Patrick Harris mfl.

Produktionsbolag: TSG Entertainment/Artemple - Hollywood/New Regency Pictures mfl.

År: 2014

Längd: 149 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2267998/

När Nick Dunnes fru, Amy, försvinner spårlöst från parets hem på deras femte bröllopsdag börjar mediedrevet gå. Nick finner sig snabbt i en situation där minsta detalj av hans liv analyseras av både media och polisen. Men vad hände egentligen Amy? Är Nick så oskyldig som han vill ge sken av att vara? Och om något hemskt nu har hänt Amy, var är hennes kropp?

Gone Girl är en av de där filmerna jag väntat med att se eftersom jag inte ville se den på bio. Det har en enkel förklaring - gemene biopublik på SF:s biografer suger. Om jag helt och hållet ska kunna leva mig in i en film vill jag kunna kontrollera min omgivning med ljud. Jag är glad att jag väntade. Gone Girl är den hitintills bästa film jag sett under 2014. Det är i mångt om mycket Gillian Flynns förtjänst.

Flynn har adapterat sin egen roman (som nu står högst upp på min bokinköpslista) till en film med en mängd olika bottnar. Den går att se som en smart och rak thrillerhistoria, en isande karaktärsskildring eller för den sakens skull en grym satir över institutionen äktenskap. Vad jag framförallt älskar med Flynns manus är att det inte finns någon av huvudkaraktärerna som är totalt oskyldig. Alla har skit i hörnen - frågan är bara vem som har mest? Berättarmässigt lyckas Flynn bygga upp sin historia med en intressant kronologi som förhöjer upplevelsen och förvirrar samtidigt tittaren på rätt sätt. Gone Girl har ett drag i sitt manus som de flesta riktigt bra filmer delar, nämligen att den blir så pass komplex som tittaren själv gör den samtidigt som den inte är obegriplig om man bara vill se en bra film.

Gone Girl är absolut en produkt av David Fincher i regissörsstolen. Den som följt Finchers karriär hittar många blinkningar till tidigare filmer och stildrag. När det gäller Fincher är det bara positivt. Efter den nästan överstiliserade Seven (1995) har Finchers regi bara blivit bättre och när han nu sannolikt blir nominerad för sin tredje Oscar hoppas jag att han äntligen plockar hem priset. Förutom den tillbakadragna och nästan kalla stilen är Finchers skådespelarregi utsökt. Ben Affleck, mannen som en gång i tiden inte kunde spela sig ur en blöt papperspåse, gör en mycket bra roll, men det här är framförallt Rosamund Pikes film. Det är svårt att skriva om Pikes karaktär (Amy) utan att spoila, så jag låter det vara vid att hon är riktigt, riktigt bra.

Gone Girl knockade mig fullständigt. En mästerligt berättad historia med ett lika mästerligt manus och regissör. När jag summerar 2014 som filmår (vilket för oss i Sverige brukar betyda mars eller april) lovar jag att den här filmen är i topp tre.

Betyg: 5 hell hath no fury... av 5 möjliga