FFF 2014 Dag 9:Preapokalyps och Fuck Bombers

Festivalen börjar dra mot sitt slut och jag har hitintills lyckats se alla långfilmer som presenterats i katalogen. Jag missade den nyinsatta The Quiet Ones (2014) på grund av att den kolliderade med en annan film, men jag måste säga att jag är nöjd med min arbetsinsats än så länge. Den stora anledningen till att jag lyckats göra detta är ett riktigt bra lagt schema av festivalledningen. Jag hoppas att konceptet tas med till nästa år för de ansvariga har verkligen gjort ett hästjobb med att platsa in alla föreställningar så smidigt som bara går! Nåväl, först ut på fredagen var den japanska actionpastischen High Kick Angels (2014).

High Kick Angels handlar om en actionfilmsbesatt filmklubb bestående av japanska gymnasietjejer. Deras mål är att spela in sin egen actionfilm med hjälp av sin lärare. Tack vare läraren har de fått tillstånd att filma i en övergiven skola och det är just vad de håller på med när skolan attackeras av riktiga skurkar. De oinbjudna gästerna verkar leta efter något och det är upp till filmklubben att stoppa dem. Men... kan de egentligen slåss på riktigt?

High Kick Angels är en riktigt trevlig om än något ytlig bekantskap. Det är aldrig fel med tjejer som sparkar röv, men det jag blev lite trött på var att karaktärerna, förutom den fantasilevande Sakura, är tämligen platta. Sakura (Kanon Miyahara) är riktigt kul i sitt uttryck när hon tror att hon är den främsta kampsportaren i världen. En kul detalj är också hur tjejerna använder sig av olika kampsportsstilar som komplementerar deras karaktärer. Gruppens tuffing kör Kyokushin karate, gruppens något mjukare tjej väntar in sina motståndare och försvarar sig med jujutsu och så vidare. Sakura? Hon kör en totalt egen (och galen!) stil. För kampsportaren finns här mycket ögongodis att titta på. Det är inte jättevanligt att kampsportsfilmer håller sig så här konsekvent när det kommer till kamparter. Fightingscenerna är många och dessvärre lite av varierande karaktär. Det känns som vissa scener är mycket mer genomarbetade än andra, vilket ger filmen ett lite halvdant uttryck då och då. Det är ändå en kampsportsrulle som är klart bättre än genomsnittet med charmiga huvudrollsinnehavare. Gott så. 3+ höga sparkar av 5 möjliga.

 Inga höga sparkar i världen kunde dock förbereda mig för vad som skulle komma härnäst. Zack Hilditchs preapokalypsdrama These Final Hours (2013) levererar vad som i princip är det slutgiltiga verket i sin subgenre. Vi kan gå hem nu, det behövs inte fler försök.

Som namnet antyder handlar filmen om Jordens sista timmar. Vi får följa James (Nathan Phillips), en ganska självupptagen man boendes i Perth, Australien. Det kosmiska lotteriet har fallit sig så att Australien kommer vara den sista kontinent dit effekterna av nedslaget från en enorm meteor i norra Atlanten når. Det är cirka en halv dag tills domedagen når Australien och allt James vill göra är att åka till en fest där hans flickvän är, bli packad och dö utan att känna något. När han räddar den lilla flickan Rose från ett gäng kidnappare börjar han dock inse att han nog vill spendera sin sista tid i livet på ett annat vis.

Igår pratade jag och en god vän om hur filmer som verkligen krupit in under skinnet på oss alla har haft en gemensam faktor - avsaknad av hopp. Där andra filmer på temat These Final Hours tar upp oftast skyggar för att visa både det ena och det andra lyckas Hilditch skapa en trovärdig tolkning som inte enbart bygger på att människor är as så fort det går illa, utan lika gärna kan vara altruistiska när skiten träffar fläkten (eller Atlanten). På knappt 90 minuter lyckas Hilditch visa både mänsklighetens dåliga som goda sidor och bjuder på en karaktärsutveckling som inte känns krystad någonstans. Lysande skådespel, bra manus och oklanderlig regi gör det här till en av de starkaste filmer jag sett i år. Världen slutar inte bara med ett gnyende utan även med en smäll. Och jag som trodde att någon festivalfilm inte skulle få mig att gråta i år... 5 hulkande recensenter av 5 möjliga.

Jag hade planerat att gå och se kvällens sista film på bio, men jag kunde inte ladda om rent mentalt från These Final Hours. Därför fick det bli soffan även för kvällens tredje rulle, Why Don't You Play In Hell? (2013). Förutom att ha festivalens bästa filmtitel (jag har seriöst gått runt och sagt den här frasen hela veckan till mer eller mindre förvirrade människor) handlar WDYPIH om ett japanskt nollbudgetfilmteam under ledning av den mer eller mindre bindgalne regissören Hirata. Filmen låter oss dels följa nämnda team och dels en fejd mellan två yakuzafamiljer. Drygt tio år efter yakuzans och filmteamets vägar först korsas träffas de igen - ett möte som kanske kan hjälpa Hirata med sin livslånga dröm om att spela in ett mästerverk.

Vad säger man om den här filmen? Vad kan man säga? När en film presenterar sina protagonister som medlemmar i en grupp kallad "Fuck Bombers" vet man att man bör vara beredd på det mesta. WDYPIH är två timmar av gangster-, kampsports-, drama-, action- och komedifilm. Ursäkta om jag glömde någon genre där. Den är så over the top att jag till en början inte visste vad jag skulle tycka. Det tog ungefär en timme innan jag kapitulerade fullständigt. WDYPIH är knappast en perfekt film rent narrativt, skådespelar- eller klippmässigt. Vad den däremot har är en själ och ett hjärta för filmskapande som gör att jag som tittar på mycket film från just Asien formligen smälter. Det här är filmkärlek! Bör ses av alla som inte är äckelmagade. Japansk action trogen är det nämligen mycket våldsamt, till och med extremt våldsamt. WDYPIH kan seriöst ha en av de högsta body counts i någon film jag sett. Det säger inte lite. 5- känslor som att bli överkörd av ett tåg av 5 möjliga.

Idag och ikväll avslutas FFF 2014 med ett fullspäckat program. Jag kommer bevista samtliga filmer på plats förutom den inledande The Strange Colour Of Your Body's Tears (2013). Det blir för mycket till och med för mig med sex filmer på en dag. DU bör dock se den om du inte redan gjort det. Det är en av festivalens bästa filmer.

 
FFF 2014 Dag 6: Sex kills  

Festivalen går in i sin lugna period för min del. I och med mitt vanliga arbete har jag planerat så att jag bara befinner mig i biosalongen under en visning per kväll måndag - torsdag. Därför blev gårdagens schema ganska lugnt för min del. Eftersom jag både hade sett och recenserat Open Windows (2014) och Alleluia (2014) sedan innan blev gårdagens besök i biosalongen till It Follows (2014).

På samma sätt som man kan se destruktiv sexualitet i Alleluia och i viss mån även i Open Windows följer It Follows lite samma tema. 19-åriga Jay har börjat dejta en kille hon verkligen gillar och efter några dejter har de sex med varandra. Istället för att mysa efteråt väljer dock killen att droga Jay och binda fast henne vid en stol. Han berättar för henne att han gett en "förbannelse" till henne genom att de haft sex. Någonting, som kan ta formen av vilken människa som helst, är nu ute efter henne. "Det" kommer inte att springa, inte åka efter henne med fordon utan enbart följa efter till fots. Jays enda chans är att göra samma sak som gjordes med henne - ge förbannelsen vidare genom att ha sex med någon. Men är det verkligen en sak hon kan göra mot någon annan?

It Follows har en riktigt bra idé, men jag är inte riktigt vän med genomförandet. Manuset känns som det gärna skulle vilja säga något om sexualitet i allmänhet och tonåringars inställning till sex i synnerhet, men eventuella kommentarer på detta område försvinner i skrämseleffekterna. Dessutom innehåller manuset en rad logiska luckor som man skulle kunna täppa igen relativt enkelt.

Det är ganska tydligt att manusförfattaren/regissören David Robert Mitchell är ett stort fan av 70- och 80-talens skräckfilmer. Här finns direkta filmiska citat från exempelvis Halloween (1978) och A Nightmare On Elm Street (1984) som förtjusar mig som gammal skräckräv och även soundtracket doftar John Carpenter. Sen är Maika Monroe väldigt bra i huvudrollen. Hon har redan haft en mycket bra roll i en film på festivalen i och med The Guest (2014) och jag kommer definitivt hålla ögonen på henne i framtiden.

Sammanfattningsvis är It Follows en helt okej skräckrulle om kroppsliga, och framförallt sexuella, nojor, men jag hade förväntat mig lite mer. Det finns bättre filmer på samma tema. 3 men använd skydd då! av 5 möjliga

Ikväll kollar jag in The Babadook (2014) på bio, bevistar Méliès D'Argent-galan och screenar V/H/S Viral (2014) från soffan.

  FFF 2014 Dag 5: Norsk ångest, nya zeeländska skratt och hårda tyskar

Dag 5 av Fantastisk Filmfestival bjöd på en verkligt blandad kompott. Kvällen började med rå norsk ångest i relationsdramat Amnesia (2014). De båda författarna Kathrine och Thomas åker till en avlägsen ö någonstans i den norska vildmarken för att arbeta på sina respektive romaner. Thomas, redan framgångsrik författare, funderar på att ta några års ledighet från skrivandet så att paret kan skaffa barn. När Kathrine inte vill uppstår ett gräl som slutar med att Thomas faller och slår i huvudet. När han vaknar upp vet han inte vem Kathrine, eller för den delen han själv, är.

Det som får Amnesia att fungera bättre än många liknande filmer är helt klart skådespelet. Pia Kjelta är jättebra i rollen som Kathrine och Christian Rubeck sjukt obehaglig som Thomas. Redan i filmens inledande scener ser vi prov på hans härskartekniker som sträcker sig från allt till hur Kathrine ser ut som när de ska ha sex. Amnesia visar på hur illa det kan gå i destruktiva relationer på ett sätt som hela tiden känns trovärdigt. Utöver skådespelet känns filmen dock rätt... tom. Den väldigt avskalade scenografin och det nästan bleka fotot fick mig att tänka på de värsta aspekterna av nordisk design och till syvende och sist har vi sett det här så många gånger förr. Amnesia är dock värd att kolla in för skådespelet, det måste jag säga. 3 mörkare Norgehistorier än vanligt av 5 möjliga.

Att Nya Zeeland är ett intressant filmland besvisas gång på gång av filmerna därifrån som visas på FFF. I skräckkomedin Housebound (2014) får vi följa Kylie, som efter att återigen åkt fast för stöd skickas till sitt föräldrahem under åtta månaders husarrest. Fruktansvärt uttråkad av landsbygden och sin mor och styvfar börjar Kylie uppleva märkliga saker i huset. Kanske hennes mammas historier om hur det spökar där har ett korn av sanning trots allt?

Skräck och komedi är som bekant två genrer som ofta leker fint ihop. Det krävs dock sin man eller kvinna för att inte den ena aspekten ska ta överhanden. Housebound är till allra största del av de drygt 100 spelminuterna väldigt välbalanserad och bjuder både på en hel del jump scares som skratt. Huvudrollen innehas av Morgana O'Reilly och det är hon som också bär den här filmen. O'Reilly spelar varenda scen med en sådan intensitet och ett sånt galghumoristiskt gravallvar att jag kunde ha överseende med de mer irriterande delarna av karaktärens personlighet (long story short: jag har dejtat den här karaktären...). Storyn håller ihop bra, du kommer bli överraskad, men riktigt ända fram till exempelvis den tidigare skräckkomedihöjdaren på festivalen, What We Do In The Shadows (2014), når den inte. Även den är för övrigt från Nya Zeeland. Vad är det med folket där och skräckkomedi? 4 husgäster av 5 möjliga.

Kvällen avslutades med den hårdkokta tyska thrillern Stereo (2014). Erik lever ett ganska normalt liv på den tyska landsbygden där han driver en verkstad. En kväll när Erik är hemma hos sin flickvän upptäcker han hur en man iakttar huset. Nästa dag verkar mannen följa efter honom, men ingen annan kan se honom. När han till sist konfronterar mannen verkar han veta allt om Erik - även saker som Erik gjort i det förflutna som inte ens han själv kommer ihåg.

Jürgen Vogel har varit med i några av mina favoritfilmer från Tyskland det senaste årtiondet eller så. När han innehar huvudrollen höjs också mina förhoppningar. Stereo börjar som en ganska ordinär thriller, men ju längre storyn utvecklar sig desto märkligare och mer fantastisk blir det. Det är dock aldrig svårt att hänga med eller greppa handlingen - något som fler skapare av alternativa thrillers borde ta till sig. Det är välregisserat, snyggt och på sina ställen extremt våldsamt. Framförallt känns filmen väldigt tysk i både stil och berättarteknik. Det är en sak jag uppskattar med film från länder man kanske inte ser 50 filmer om året ifrån - distinkt stil och lokal förankring. Good show. 4 nålar i nacken av 5 möjliga.

Ikväll rekommenderar jag att ni kollar in Open Windows (2014) för ytterligare bra thrillerfeeling, skippar den ytterst franska (på ett dålig sätt) Alleluia (2014) och bjuder mig på godis till föreställningen av It Follows (2014).

  FFF 2014 Dag 4: Världens undergång och film pau skounska

Festivalens första helg drog mot sitt slut igår och jag jäktade upp mig något alldeles fantastiskt (the pun!) inför arbetsveckan som med mitt avlönade arbete. I motsats till vad somliga har frågat mig under festivaldagarna är Skitfinkultur inte något jag får betalt för utan endast ett nästan fanatiskt intresse som måste få utlopp. Annars hade jag plågat alla i min närhet med att prata film och böcker dagarna i ända... mer än jag nu gör. Tänk bara då vad jag hade kunnat göra om det här hade varit mitt heltidsarbete? Wink, wink, tidningar och bloggar som kan tänka sig betala.

Hur som helst trotsade jag diskberget och de rabiessmittade dammråttorna och bänkade mig för årets kortfilmer nominerade till Méliès D'Argent. Jag måste säga att FFF har tagit ett bra initiativ att samla alla de nominerade i ett och samma paket. Det gör att man slipper ha stenkoll på vilka features de olika kortfilmerna är förfilm till så som varit fallet tidigare år jag bevakat festivalen. Årets tävlande i kortfilmklassen såg en riktigt stark representation från Spanien med fyra filmer samt varsin tävlande från Frankrike samt Irland. Föga förvånande var det också därför en spansk kortfilm som placerade sig som min favorit till årets vinnare.

I David Corderos Mienin (2013) får vi följa den äldre herren "M" och både hans och Jordens sista timmar. Vi har sett åtskilliga domedagsscenarios på vita duken, men det som Cordero lyckas med bättre än många av sina långfilmskollegor är att fånga den desperation som en sådan händelse skulle innebära för människor i stort. Visst, i de stora blockbusterversionerna av dessa historier ser vi folk fly hals över huvud från vad som nu hotar, men de brukar sakna det känslomässiga djupet. På 13 minuter lyckas Cordero berätta en engagerande historia om planetens sista timmar. Det enda jag har att anmärka på är att filmen är på engelska, med mer eller mindre dåliga accenter. Varför inte spanska?

I övrigt utgjorde de nominerade en blandning mellan högt och lågt. Den spanska A través del espejo (Through The Breaking Glass, 2014) och den irländska Coda(2014) låg också högt upp på min lista medan den fullständigt obegripliga prettoanimationen Uróboros, Eterno Retorno (Ouroboros, Eternal Return, 2014) verkligen inte hörde hemma rent kvalitetsmässigt med resten av de tävlande.

Det är ju inne med närproducerade varor, så varför inte bara en utan två skånska filmer på programmet? Först ut var den slutgiltiga versionen av Magnus Hedbergs Från djupet av mitt hjärta (2014). Jag skriver "slutgiltig" eftersom filmen redan visats på festivalen i både kortare versioner och arbetsditon. Filmad i vackra Söderåsens Nationalpark kretsar kring fyra unga vuxna som beger sig ut på kanottur för att fira att vuxenlivet snart ska ta sin början. Den kroniskt deprimerade Madde lockas med på turen av sin kusin Jessica, men vad ingen anar är de hemligheter som alla inblandade på färden bär på.

Från djupet av mitt hjärta är en märklig liten film. Det där som festivalgeneral Barrander sa på öppningsdagen om "Bergmans spöke" ligger verkligen tungt över den här rullen. Mörker, ångest och så lite mer mörker. Det fungerar dock riktigt bra, om det inte vore för en sak - berättarrösten. Merparten av filmen ackompanjeras av hur karaktären Madde orerar om sitt liv. Det blir minst sagt enerverande efter ett tag att lyssna på hennes svammel om hur hon "är ett vattenfall" eller hur detta är "den sista färden". När berättarrösten till sist försvinner allt mer blir filmen också mycket bättre. Den har ett väldigt vackert foto, okej skådespelare, regin är bra men jag känner att manuset i stort skulle behöva både en och två genomarbetningar till. 3- jag sa ju att det aldrig händer något bra i skogen! av 5 möjliga

Kvällens andra skånska film var LFO: The Movie (2013) av Antonio Tublen. En helt vanlig medelålders man, kanske lite tråkigare än genomsnittet, upptäcker att han med hjälp av speciella ljudfrekvenser kan hypnotisera folk. Till en början använder han sin nyvunna kunskap främst till ganska typiskt maktmissbruk för personlig vinning, men sätter ovetandes igång en händelsekedja som kan ha konsekvenser för hela världen.

Klang och jubel! Festivalens hitintills bästa science fiction-film är svensk! Vem hade kunnat tro det? Sverige brukar ju knappast vara ett föregångsland när det gäller science fiction-genren. Vi har flertalet duktiga skräckfilmsmakare vid det här laget, men en genre som ofta kräver mycket större budget har inte riktigt fått fäste i det svenska filmlandskapet. LFO: The Movie, inspelad under tio dagar i skånska Mölle, lyckas med små medel berätta en fantasifull och fantastisk historia. Allt är manusets förtjänst. Antonio Tublen har skrivit ett fantastiskt bra manus med flera bottnar. Han har lyckats göra en film som är lika rolig som skrämmande och som faktiskt säger något om människan och mänskligheten. På ytan kan LFO: The Movie ses som en ganska rak film byggd kring ett koncept, men här finns så mycket att diskutera och ta till sig att jag definitivt kommer använda den som exempel i framtida lektioner om etik och moral. Det är den klart bästa nominerade filmen till Méliès D'Argent jag sett än så länge och det enda som ligger den i fatet är att ibland märks den snabba inspelningen i filmens produktionsvärden. Se dock den här filmen och stöd svensk sci-fi! 4+ stekta ägg av 5 möjliga

Ikväll kollar jag in de två sista nominerade till Méliès D'Argent, Housebound och försöker få ordning på mitt schema.

FFF 2014 Dag 3: Inget bra händer någonsin i en skogsstuga

Dag tre av Fantastisk Filmfestivals 20-årsfirande inleddes med en stadig frukost. Fyra filmer förpliktigar, som alliterationen hävdar. Dagens första film, den japanska Joshiizu (2014), visade sig vara precis lika knäpp som jag hade hoppats på. När det är regissören bakom förra årets skrattfest, Hentai Kamen: Forbidden Superhero (2013), som ligger bakom borde man inte förvänta sig något annat.

Fem till synes slumpmässigt utvalda unga kvinnor mer eller mindre tvångrekryteras till att bli en ny superhjältegrupp. Deras ledare, Commander Charles (med tillhörande kasperdocka av en katt på axeln), förklarar för dem att de valts ut för att strida mot The Phantoms - märkliga varelser som attackerar Jorden på regelbunden basis. Det är gruppens, dubbad till Joshiizu (rakt översatt: Kvinnorna), uppgift att se till att allmänheten skyddas från blotta vetskapen om The Phantoms. Fast det är ju klart att det uppstår problem och frågor med superhjältelivet. Hur balanserar man ett vanligt arbete med att beskydda världsfreden? Varför har gruppen två medlemmar i blått? Och viktigast av allt: varför attackerar alltid The Phantoms från ett och samma avlägsna grustag?

Superhjälteparodier finns det tio på dussinet av, men Joshiizu är något speciellt. Med båda fötterna fast rotade i den japanska traditionen av Super Sentai-tv-serier, där veckans monster alltid vill förstöra Tokyo eller någon annan japansk storstad, lyckas Joshiizu med konststycket att på samma gång vara ytterst japansk som fruktansvärt rolig för en västerländsk publik. Det är framförallt manusförfattaren och regissören Yuichi Fukudas förtjänst. Han har ett knivskarpt öga för parodi och satir när det gäller japansk filmkonst och samhälle som hela tiden ligger bakom den till synes ganska glättiga ytan. Skratten är många och om det vore för något av en dipp i filmens mitt där hjältegruppen givetvis måste överkomma sina interpersonella svårigheter vore det här ännu en fullpoängare för Fukuda. Nu är den inte riktigt lika vass som tidigare nämnda Hentai Kamen, men för fans av japansk film, manga och anime är den ändå ett måste. 4 ögonfransförlängningar av 5 möjliga.

Årets första film nominerad till det europeiska filmpriset Méliès D'Argent var den brittiska Soulmate (2013). Nyblivna änkan Audrey checkar ut sig själv från sjukhuset efter att ha försökt begå självmord. Hon tar sin tillflykt till en liten by i Wales där hon hyr en stuga. Men vem eller vad är det som gör ljud ifrån sig i stugan? Och varför vägrar hyresvärden öppna det rum på ovanvåningen som hon bestämt hävdar bara är lagerutrymme?

Ibland vet man med en blick på en bild i festivalkatalogen hur saker och ting kommer utveckla sig. Jag gick inte in med några större förhoppningar till den här filmen, och mycket riktigt var det en ganska segdragen historia om saker som dunsar i natten. Axelle Carolyn spelar huvudrollen som Audrey och har även skrivit manus och regisserat. Det märks att det är hennes första långfilm. Visst, det är stämningsfullt och tekniskt snyggt, men så långsamt och förutsägbart att jag höll på att nicka till i stolen några gånger. Tack och lov verkar det inte bara vara jag. På väg ut från salongen hörde jag i princip samma saker från övriga besökare. Inget att skriva hem om med andra ord. 2 spöken på heden av 5 möjliga.

Om Soulmate mer eller mindre var ett sömnpiller var nästföljande tävlande för nämnda pris, den irländska The Canal (2014), en klart trevligare bekantskap. Regissör och manusförfattaren Ivan Kavanagh presenterade filmen som ett kärleksbrev till de spökhistorier som hans far brukade berätta för honom när han var liten. Om min far hade berättat spökhistorier som den här hade jag troligen sovit ännu mindre än jag gör.

The Canal handlar om filmarkivarien David som bor i ett gammalt hus i Dublin tillsammans med sin fru Alice och deras femårige son Billy. En dag när David ska loggföra ett antal journalfilmer från Dublins polis ser han sitt eget hus på duken. Tydligen begicks ett bestialiskt mord i huset under tidigt 1900-tal. David kan inte släppa vad han sett och när han upptäcker att hans fru har en affär blir hans mentala tillstånd allt mer fragilt. När Alice dessutom försvinner spårlöst och David blir misstänkt för att ligga bakom måste han ta reda på mer om både huset och sin frus förehavanden.

Kavanagh har verkligen lyckats med en sak när det gäller The Canal - ljudet är fantastiskt! Det är inte ofta man stöter på en film där ljuddesign förhöjer vad som händer på skärmen så pass mycket som det gör här. Övriga tekniska aspekter är även de bra och skådespelet, framförallt från Rupert Evans (David) och Calum Heath (Billy) är riktigt bra. Det som ligger filmen lite i fatet är att det känns som man sett det mesta förut. Storyn har förvisso sina svängar hit och dit, men filmen lyckas aldrig riktigt överraska. Trots det är The Canal tekniskt briljant och seglar upp som en tidig favorit till priset. 3+ spöken i Dublin av 5 möjliga (mycket spöken idag).

Kvällen avslutades med en screener i tv-soffan av Honeymoon. Jag var ju tvungen att transkribera den fantastiska intervjun med Ruggero Deodato som alla givetvis har hänförts av, eller hur? Då behövs kaffe och soundtracket till Cannibal Holocaust. Alltså blev det hemmasittande för dagens fjärde film. Jag har en känsla av att det gjorde den ännu mer effektiv.

Bea och Paul är ett nygift par som ska spendera sin smekmånad i en stuga i skogen. När Paul hittar sin fru sömngående naken genom skogen mitt i natten försöker hon övertyga honom om att det inte är något att oroa sig över. Beas beteende blir dock allt märkligare för varje dag som går och en dag märker Paul att hon har fruktansvärda sår på insidan av låren. Dessutom verkar hon vilja skydda sitt skrev...

Vad är det med folk och att åka till stugor i skogen? Det händer aldrig något bra i skogen! Honeymoon är en sjukt obehaglig film som med små medel lyckas bygga upp karaktärer och spänning. Rose Leslie, kanske mest känd för sin roll i Game Of Thrones, är fantastiskt bra i rollen som Bea. Kemin mellan huvudrollsinnehavarna klickar riktigt bra och förstagångsregissören Leigh Janiak visar att hon verkligen är någon att hålla ögonen på. Skådespelarregi, kontrollen över ljussättning och användandet av musik är riktigt jäkla bra! Det enda som sänker betyget något är att jag vill ha mer! Filmen skulle tjäna på att vara en halvtimme längre och exempelvis kontrastera med parets liv i staden innan de far ut till stugan. Annat än det är Honeymoon en debut som lovar gott för framtiden. 4 stugsittare av 5 möjliga.

Under söndagen kollar jag in de nominerade kortfilmerna till Méliès D'Argent, slänger in ett träningspass så jag inte försoffar mig helt och går sedan på skånsk afton med två lokalproducerade långfilmer.

Regi: Takashi Shimizu

Manus: Craig Rosenberg

Medverkande: Ryan Kwanten, Amy Smart, Leslie Bibb mfl.

Produktionsbolag: Ozla Pictures/Ozla Productions/Vertigo Entertainment

År: 2014

Längd: 97 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1975159/

Flight 7500 lyfter från Los Angeles på väg mot Tokyo. De första timmarna passerar utan annan dramatik än smågnabbandes mellan gifta par, men plötsligt får en affärsman vad som verkar vara en hjärtattack och dör knall och fall. Det blir startskottet till en rad oförklarliga händelser i ett plan som inte har någonstans att nödlanda...

Det har gjorts en hel del sådana här filmer: ett färdmedel av något slag förhindrar en grupp människor från att ta sig därifrån. Det kan vara allt ifrån skenande tåg, ubåtar som inte kan komma upp till ytan eller, som i det här fallet, flygplan. Det är klart att det är ett enkelt och effektivt sätt att spela på vår rädsla för att förlora kontrollen genom att låta våra egna skapelser vända sig mot oss, medvetet eller inte, men ofta funkar det också väldigt bra. Klaustrofobi är nog helt enkelt en primal rädsla som vi alla mer eller mindre delar.

Takashi Shimizu återvänder till sin förkärlek för spökerier som vi tidigare har kunnat se i bland annat Ju-On (2000). Shimizu har genom nämnda filmserie visat en bra förståelse för att kombinera skräckscener med mer karaktärsdrivna diton, vilket har gjort honom till i min mening en av de bättre regissörerna i den nya japanska skräckvågen. I 7500 visar Shimizu återigen att han har god hand med sina skådespelare, men jag saknade den skärpa i skräckscenerna som fanns i exempelvis just Ju-On.

Craig Rosenberg har inte gjort några större intryck på mig med sina manus tidigare och även om det här är hans bästa story till dags dato är det inget superbt arbete här heller. Det börjar helt okej, med karaktärer som verkar trovärdiga (förutom den extremt stereotypa gothtjejen spelad av den alltid underbart vackra Scout Taylor-Compton) och okej dialog. Sen börjar de logiska luckorna visa sig här och där och manusets "twist" är tämligen förutsägbar - inte minst när man kollar vad Rosenberg jobbat med sedan innan...

7500 är en okej skräckrulle som duger för en genomtittning. Den gjorde inga större intryck på mig, men som ren underhållning fungerar den för stunden, till och med lite bättre än genomsnittet.

Betyg: 3- I've had it with these motherfucking ghosts on this motherfucking plane! av 5 möjliga

Regi: Glenn Triggs

Manus: Glenn Triggs

Medverkande: Jane Elizabeth Barry, David Macrae, Geoff Pinfield mfl.

Produktionsbolag: icefilms

År: 2014

Längd: 84 min

Land: Australien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3237154/

Dokumentärfilmarna Jodie och Kevin får exklusiv tillgång till en AA-grupp där de får intervjua de deltagande. Där träffar de på en man som berättar om sitt liv med en sekt där alla dyrkade en man vid namn Michael Godson, Guds utsände profet. Filmarna lyckas till sist hitta Godson och hans församling ute i den australiensiska bushen. Till deras förvåning välkomnar församlingen dem med öppna armar och ge dem tillåtelse att göra en dokumentär om dem. Allt är dock inte så oskyldigt som det verkar...

Apocalyptic är en märklig film. Det är å ena sidan en ganska typisk found footage-rulle, men har samtidigt ett unikt uttryck i vad den skildrar. Detta är en av få gånger som jag sett en sekt skildrats på ett trovärdigt sätt på film. Vanligtvis när man ser en fiktiv sekt på vita duken brukar de vara så uppenbart "onda" i brist på bättre ord. Michael Godsons sekt är något annorlunda. Visserligen förstår vi redan från början att något är fel, men det hade lika gärna kunnat vara frågan om harmlösa excentriker. Det är även här som filmen hade kunnat bli något ännu bättre. Den är nämligen på tok för kort för att riktigt komma in under skinnet på dig.

Influenserna är tydliga. Här finns spår av The Wicker Man (1973) och The Blair Witch Project (1999) för att nämna de mest uppenbara. David Macrae är riktigt obehaglig i rollen som sektledaren Michael Godson och även merparten av birollerna är bra. Godson påminner mig inte så lite om Jim Jones, något som en av karaktärerna i filmen anmärker på. Det finns uppenbara problem med Apocalyptic som framförallt ligger hos filmens lågbudgetkaraktär. Speltiden skulle som sagt ha varit längre, men enligt intervjuer med filmmakarna tog pengarna och tiden helt enkelt slut. Däremot måste jag ändå rekommendera Apocalyptic. Det är en tämligen unik koll på en domedagssekt (ingen spoiler om du läst titeln) som visar upp religiös fanatism på ett drabbande sätt.

Betyg: 3+ innovativa behandlingar av neurologiska sjukdomar av 5 möjliga

Regi: Zachary Donohue

Manus: Zachary Donohue & Lauren Thompson

Medverkande: Melanie Papalia, David Schlachtenhaufen, Adam Shapiro mfl.

Produktionsbolag: Cliffbrook Films & Onset Films

År: 2013

Längd: 81 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2503154/

Doktoranden Elizabeth Benton får igenom sitt förslag på avhandling gällande människors beteende under video- och textchat online. Studieobjektet blir The Den, ett Chatroulette-liknande program där användare kopplar upp sig för att prata med slumpmässigt utvalda andra medlemmar. Efter några hundra "konversationer", med allt från vänligt prat till de obligatoriska exhibitionistiska dårarna, får Elizabeth se vad som verkar vara ett riktigt mord. Snart börjar märkliga saker hända Elizabeth och hennes bekanta, saker som alla kan härledas tillbaka till The Den...

Found footage-filmer kan som bekant vara både guld och kattskit. Om man gör det rätt kan de olika teknikerna förhöja en fantastisk historias realism och få tittaren att bli del av berättandet på ett mycket effektivt sätt. Om man gör det fel blir det mest ett tröttsamt sätt att göra budgetfilm på. The Den gör allting rätt de första 40 minuterna innan berättelsen spårar ur.

Det börjar som sagt bra. Alla som någonsin använt sig av en smartphone och/eller ett chatprogram kommer känna igen sig. Melanie Papalia är charmig och bra i huvudrollen och alla de små detaljerna (och irritationsmomenten) med digital kommunikation berörs på ett eller annat sätt. Själva mordhistorien börjar också bra, men faller under sin egen "smarthet" efter ett tag. Zachary Donohue & Lauren Thompson vill väldigt gärna köra ett antal varv i sina konspirationsteorier, men kör fast i ganska bekanta hjulspår. Donohue står även för regin och det märks ganska tydligt varifrån han fått sin inspiration ifrån. Flera filmiska citat återfinns, mer eller mindre smart insprängda, och man kan även se tydliga influenser ifrån tv-spelsvärlden med kameravinklar, ljud och ljus som inte påminner så lite om Silent Hill-spelen.

The Den hade kunnat bli något riktigt, riktigt bra, men i och med sin ojämna kvalitet hamnar filmen lite i limbo. Jag kommer dock hålla ögonen på Donohue i fortsättningen då han trots allt är en intressant talang.

Betyg: 3 onda Appleprodukter av 5 möjliga