Inlägg publicerade under kategorin Betyg: 3

Av Ulf - 4 juni 2014 16:09

 


Regi: Matt Wolf

Manus: Matt Wolf & John Savage

Medverkande: Jena Malone, Ben WhishawAlden Ehrenreich mfl.

Produktionsbolag: Cinereach

År: 2013

Längd: 78 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl eller 7.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2196055/

 

Begreppet "tonåring" existerade inte som vi känner till det innan tidigt 1900-tal. Matt Wolf och John Savage berättar historien om en demografis framväxt, från införandet av barnarbeteslagar till de stora ungdomsorganisationerna såsom Scouterna och Hitler Jugend fram till och med andra världskrigets slut. Till sin hjälp har de arkivbilder från händelserna de skildrar och dagboksanteckningar från pojkarna och flickorna som växte upp under tidsperioden.

 

Det är märkligt att jag inte tänkt på det förr. Gruppen "tonåringar" kan inte ha funnits i samma utsträckning så som den är klart definierad idag förrän industrialismens riktiga genomslag. I ett bondesamhälle var barnen tvungna att hjälpa till på gården, i ett industrisamhälle, med allt vad det innebar, blev barnarbeteslagarna nödvändiga ganska omgående då skador och dödsfall i arbetet var vardagsmat. Wolf och Savage (vilket namnpar!) visar på hur samhällets förändrade villkor ledde till framväxten av ett nytt "stadie" i livet och de problem detta medförde. Unga, som aldrig hade haft någon ordentlig fritid, bildade omgående gäng och ägnade sig åt kriminalitet i större utsträckning än man någonsin kunde befarat. Inte heller det så konstigt. Om du inte har något att göra, inget jobb och ingen skola att gå till så måste man hitta på något annat. Därav tillkom flertalet utbildningsreformer i både Europa och USA och de stora ungdomsorganisationerna bildades. Samtidigt skildrar Wolf och Savage hur cyniskt dessa organisationer användes för att fostra framförallt unga män in i soldatrollen. I USA var det Scouterna, i Tyskland först en motsvarighet till dessa och sedermera Hitler Jugend.

 

Det är egentligen inte förrän i filmens sista tredjedel man kan börja skönja en tonårskultur utan reell inblandning från vuxenvärlden annat än den alltid rådande kommersen. Tonåringarna blev snabbt en ny grupp köpare och industrin följde efter. Det är också här som Teenage tar slut - när det börjar bli riktigt intressant. De desillusionerade ungdomarna som trott på de stora organisationernas syften hittade nya uttryck, framförallt genom musiken. Wolf och Savage tar upp framförallt swingen och dess inflytande, men som tittare ville jag ha en mer matig genomgång av de olika stilsvängningarna under 1900-talet. Inflytandet från rocken, punken och hårdrocken får endast ett snabbt ihopklippt bildmontage. Filmen känns helt enkelt inte komplett.

 

Däremot ska filmarparet ha beröm för hur de inte enbart fokuserar på den amerikanska tonårskulturen. Med världskrigen som fond visar Teenage på hur det kulturella utbytet över Atlanten tog fart. Amerikanerna tog sin kultur med sig till Europa och i sin tur fick de med sig andra kulturella intryck hem. Lite mer fokus på den här delen skulle dock vara trevligt. Jag skulle helt enkelt vilja se en mycket längre och mer ingående variant av den här dokumentären, gärna som tv-serie. Den tar upp ett mycket intressant skeende i hur livsvilkoren förändrades för de unga i västvärlden och en helt ny definition av en åldersgrupp bildades - en definition vi idag tar för givet. Som första del i ett längre verk fungerar dock Teenage bra. Jag önskar att Wolf och Savage återvänder till ämnet med en del två och/eller ger ut en betydligt förlängd version.

 

Betyg: 3 på min tid, då visste ungdomar hut av 5 möjliga

Av Ulf - 31 maj 2014 20:05

 


Regi: Jaume Collet-Serra

Manus: John W. Richardson /Christopher Roach /Ryan Engle

Medverkande: Liam Neeson, Julianne Moore, Scoot McNairy mfl.

Produktionsbolag: StudioCanal/Silver Pictures/TF1 Films Production mfl.

År: 2014

Längd: 106 min

Land: Storbritannien/Frankrike/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2024469/

 

Bill Marks är kanske inte den bäste personen att sätta i rollen som flygvakt. För det första tycker han det är ganska obehagligt att flyga och för det andra har han problem med spriten. Under en flygning mellan USA och England får Marks ett textmeddelande med ett krav - om du inte ordnar 150 miljoner dollar till ett konto kommer jag döda någon ombord på planet om 20 minuter. Bill inser snabbt att det inte rör sig om ett dåligt skämt, men frågan är om han kan få de andra som han behöver med sig på sin plan att göra det. Klockan tickar...

 

Liam Neeson har spenderat de senaste åren med att springa runt och fråga främlingar var hans dotter/fru/hund/iller är. Han har kort sagt blivit lite av en parodi på sig själv med sina ständiga paranoiathrillers där någon familjemedlem försvinner och Neeson måste jaga rätt på dem. Med det sagt så vet alla att Neeson kan göra fantastiska roller när han ges chansen. Non-Stop, den generiska titeln till trots, är ett litet steg tillbaka mot de bra rollerna. Samtidigt står den stadigt och stampar i Neeson-land med mycket av samma tematik.

 

Filmens uppbyggnad är riktigt, riktigt bra och tät. Att förlägga handlingen till ett färdmedel man inte kan stanna hur som helst påminner mig lite om Hitchcock och hans fascination med att förlägga thrillers till tåg. Manuset tar också god hjälp av trovärdig modern teknik (sms och gps - inga flashiga hackerprogram) för att effektivt isolera Marks på planet. Julianne Moore är som alltid bra, även om hon mest verkar gå på halvfart i den här filmen. Å andra sidan har hon inte jättemycket att göra med sin roll. Det är en surmulen Neeson och manuset som spelar huvudrollerna i den här historien. Och det håller - fram tills de sista 20 minuterna. Efter att ha varit en smart och spännande thriller tar man de enklaste utvägarna man kan komma på med i princip allting. För mig dog rullen när personen bakom sms:en avslöjas. Det kändes så framhastat när man haft så pass mycket tid på sig att misstänkliggöra och bygga upp eventuella gärningspersoner. Dessutom var jag tvungen att sucka lite när Neeson än en gång har ett, låt oss säga "komplicerat", förhållande till sin dotter.

 

Non-Stop är ändå ett fall framåt för Neeson. Om du vill ha en spännande thriller och inte går in med för högt ställda förväntningar duger Non-Stop gott och väl som underhållning. Med lite manusarbete hade det dock kunnat bli mycket bättre.

 

Betyg: 3+ kommunikationsmissar av 5 möjliga

Av Ulf - 27 maj 2014 17:00


Everything Trek del 7: The Original Series 1.25 - 1.28

 

 

1.25 The Devil In The Dark

 

Sändes: 9/3 1967

Stardate: 3196.1

Manus: Gene L. Coon

Regi: Joseph Pevney

Platser: Janus VI (koloni för brytning av pergium, enorma mineralfyndigheter)

Betyg: 3/5

 

Någon eller något har ihjäl gruvarbetarna på Janus VI. Enterprise skickas till undsättning och måste försöka komma till botten med en historia som späds på av de oroliga arbetarna. Snart inser man att man har med en utomjordisk livsform helt olik något annat de stött på att göra. De kvarvarande gruvarbetarna vill av förklarliga skäl döda livsformen, men är allt verkligen så svartvitt som att livsformen är ond och människorna goda?

 

The Devil In The Dark är ett av avsnitten i originalserien som verkligen lider av sin tids tekniska begränsningar. Livsformen, även kallad för en horta, ser ut som misslyckad pizza som på något sätt lyckats få medvetande. Det gör att jag har svårt att ta den som ett allvarligt hot. Det blir gärna så när man flinar varje gång avsnittets "big bad" är med i en scen. Nåja, det som räddar The Devil In The Dark är framförallt att Gene L. Coon inte tar den enklaste vägen med manuset utan försöker verkligen berätta en tämligen originell historia. Det är inte ett av de bästa avsnitten i säsongen, men också långt ifrån bland de sämsta.

 

 

 

Så går det när man beställer fyllepizza från den lokala nattöppna pizzerian!



1.26 Errand Of Mercy


Sändes: 23/3 1967

Stardate: 3198.4

Manus: Gene L. Coon

Regi: John Newland

Platser: Organia (planet med pacifistisk civilisation, pre-warp, cirka europeisk medeltid)

Betyg: 4/5


Spänningarna mellan Federationen och Klingonimperiet når bristningsgränsen och den tidigare diplomatiska konflikten mynnar ut i fullskaligt krig. Båda sidor skickar varsitt skepp till planeten Organia, en planet med låg teknologisk nivå men ett betydande strategiskt läge. Kirk och hans besättning ställs mot kommendör Kor i en kapplöpning om vem som kan övertyga planetens befolkning om att de ska gynna just deras sida. Vad de inte har räknat med är den väldigt stoiska och pacifistiska filosofi som genomsyrar befolkningen och deras beslut.

Klingons, galaxen avskum och mina kelgrisar, introduceras i Errand Of Mercy som en totalitär regim och en av Federationens huvudfiender. Klingonimperiet skulle komma att bli en del av flertalet filmer i serien, alla serierna till dags dato och till och med få ett fullt utvecklat språk utvecklat till sin ära. Kort sagt är de en av franchisens absolut mest exponerade och utvecklade utomjordiska samhällen.

 

Som avsnitt lider även Errand Of Mercy lite av sin budget och tekniska begränsningar. Det finns bland annat scener med rymdstrider som endast visar Enterprise brygga. Inte ens ett enda skepp extra kunde de klämma till med. Det är märkligt med tanke på att det senare i avsnittet visas åtminstone fem klingonska skepp. Nåja, skådespelarna gör bra ifrån sig, med John Colicos i rollen som Kor som främsta höjdpunkt. Colicos skulle reprisera sin roll både i originalserien och i den senare Star Trek: Deep Space 9.

 

Konflikten mellan de två galaxtiska supermakterna är väldigt spännande, men scenerna på Organia drar ner betyget något. Det är till en början ganska intressanta scener, men problemet är att karaktärerna har så enspåriga svar på befolkningens argument för en fredlig lösning. Kirk och Kor verkar inte som högt dekorerade officerer lika mycket som  obstinata tonåringar då och då. Trots detta är Errand Of Mercy ett av de för den fortsatta franchisens viktigaste avsnitt av originalserien och oftast riktigt bra.

 

 

Kommer du ofta hit, eller?



1.27.  The Alternative Factor


Sändes: 23/3 1967

Stardate: 3087.6

Manus: Don Ingalls

Regi: Gerd Oswald

Platser: Starbase 200 (omnämnd), icke-namngiven planet (öde)

Betyg: 1/5

 

När Enterprise undersöker en planet för tecken på liv slutar alla instrument ombord plötsligt att fungera. Eller, inte bara alla instrument på skeppet utan hela universum tycks... blinka. När instrumenten kommer igång igen visar de på att allt överallt plötsligt stannade till för att sen starta upp igen. En ny genomsökning av planeten visar på ytterligare en märklig sak - den tidigare öde himlakroppen ger nu utslag för ett, enda, mänskligt liv.

 

The Alternative Factor är en djup besvikelse. Grundpremissen är intressant och utan att spoila kan jag avslöja som så mycket att det har med tidsresor att göra. Mannen på planetens yta visar sig vara den enda överlevande från civilisationen som bodde på planeten tidigare. Han jagar en vetenskapsman som experimenterade med tids- och dimensionsresor och i processen förstörde hela deras civilisation. Problemet är bara att The Alternative Factor är ett så förbaskat segdraget och överspelat avsnitt. Framförallt är det tråkigt. Det är väldigt många (och långa) scener av redan på 60-talet daterad fototeknik som visar hur den nyanlände mannen slåss mot sin fiende i någon slags dimensionsportal. Denna scen återkommer om och om igen genom avsnittet och det enda som egentligen händer är att bakgrunden ändrar färg. När dessutom inte ens seriens vanliga skådespelare kan uppbringa någon som helst entusiasm inför scenerna förstår man att det här räknas vara ett av de allra svagaste avsnitten i serien.

 

 

 

Trippy shit



 

 

1.28 The City On The Edge Of Forever

 

Sändes: 6/4 1967

Stardate: 3134.0

Manus: Harlan Ellison

Regi: Joseph Pevney

Platser: Ej namngiven planet (tidigare hem för en väldigt teknologiskt utvecklad civilisation), Jorden (1930-tal).

Betyg: 5/5

 

Besättningen stöter på den så kallade "Evighetens väktare" - en levande portal med kraften att skicka personer tillbaka i tiden till vilken tidpunkt som helst. Bones, drogad efter ett missöde under en medicinsk undersökning, flyr ner till planetens yta och innan någon hinner stoppa honom använder han portalen till att färdas till Jordens 1930-tal. När väktaren informerar Kirk, Spock och de andra som satt iväg efter honom att Enterprise slutade existera så fort Bones hoppade igenom portalen inser kaptenen och försteofficeren att de också måste färdas tillbaka i tiden. Det verkar nämligen som om det är Bones som lyckats ändra tidslinjen på egen hand...

 

Harlan Ellison är i min mening en av de främsta science fiction-författarna genom tiderna. Att de fick honom till att skriva ett avsnitt av en vid dåtiden ganska obskyr tv-serie är något jag aldrig kommer begripa. Ellisons manus var ganska olikt det som till slut filmades - så pass att han försökte ta bort sitt namn från avsnittet. Kritikerna skulle dock bevisa för honom att det hade varit ett misstag att få igenom sitt krav. The City On The Edge Of Forever är nämligen både det högst rankade avsnittet i hela originalserien och vann dessutom en Hugo för bästa filmatiserade historia i kortform.

 

Men är det då så bra? Ja! The City On The Edge Of Forever innehåller några av de bästa skådespelarprestationerna i serien (till och med den ständigt överspelande Shatner lyckas hålla sig någorlunda på mattan) och manuset är riktigt, riktigt bra. Dialogen, tematiken, musiken, allt känns (och är) mer påkostat än ett vanligt avsnitt. Utöver att avsnittet är så pass bra som det är var det seriens dyraste avsnitt exklusive piloterna. Det känns verkligen som att serieskaparna ville göra något speciellt med The City On The Edge Of Forever och jäklar vad man lyckas! Om du inte sett det ska jag inte spoila för dig, men slutet är något av det mest hjärtskärande jag sett i genren. Ett av få avsnitt av Star Trek som kan framkalla tårar.

 

 

Väktaren... vaktar?




Av Ulf - 21 maj 2014 18:26

 


Everything Trek del 6: The Original Series 1.21 - 1.24

 


 

 

1.21 The Return Of The Archons

 

Sändes: 9/2 1967

Stardate: 3156.2

Manus: Boris Sobelman

Regi: Joseph Pevney

Platser: C-111 (solsystem med åtminstone tre planeter), Beta III (planet mycket lik Jorden med en teknologisk nivå i likhet med sent 1800-tal)

Betyg: 4/5

 

Enterprise befinner sig i systemet C-111 där ett skepp, The Archon, försvann drygt 100 år tidigare. Undersökningen av systemet leder besättningen till planeten Beta III där man stöter på en till synes fredlig civilisation påminnande om USA under sent 1800-tal. När Sulu börjar uppvisa märkligt beteende efter att ha återvänt från planeten inleder Kirk en undersökning. Det visar sig snart att planetens fredliga civilisation kanske kommer med en baksida…

 

The Return Of The Archons är ett bra avsnitt som ställer den eviga frågan om vad man ska verka för - individuell frihet eller kollektivism. Det är kul att se att Sulu får en ledande roll i ett avsnitt, då George Takei är en skådespelare som underanvändes rent generellt. Att avsnittet är ett av många i originalserien som har med allegorier över Kalla kriget att göra gör det dessutom intressant ur ett historiskt perspektiv. Det är tämligen enkelt att se Federationen, demokratins försvarare, som USA och innevånarna på Beta III som Sovjetunionen. Vad man däremot kanske inte tänker på är hur handlingen speglar den mänskliga moralen kontra realiteter. Å ena sidan är det väldigt fridfullt (den största delen av tiden) på Beta III, men å andra sidan är också perioderna av kaos desto mer destruktiva. Ett fritt samhälle (läs: demokratiskt) där man tillåter människans mer basala natur att sippra igenom i mindre strömmar mest hela tiden, kan verka som en självsanerare när det gäller de verkligt stora och destruktiva brotten - de som sker på regeringsnivå. Intressanta tankegångar och ett bra avsnitt.


 

Star Wars-konventet var i stan och alla ville cosplaya Obi-Wan

 

 

 

 

1.22 Space Seed


Sändes: 16/2 1967

Stardate: 3141.9

Manus: Gene L. Coon & Carey Wilber

Regi: Marc Daniels

Platser: Ceti Alpha V (omnämnd), Starbase 12 (omnämnd som huvudbas i sektor Gamma 400)

Betyg: 5/5


Kirk och besättningen stöter på ett till synes övergivet skepp, The Botany Bay, svävande genom rymden. Skeppets modell identifieras att ha tillverkats under sent 1900-tal, troligen under Jordens senaste världskrig, även kallat The Eugenics Wars. Under kriget/krigen gjorde en rad genetiskt modifierade människor uppror och förklarade sina erövrade landområden självständiga. Eftersom kriget var så destruktivt känner Federationen till väldigt lite om detaljerna mot krigets slutskede. När besättningen bordar Botany Bay får de därför en chock. Infrusna i kryogenisk sömn hittas ett knappt hundratal av människor från 1990-talet. Men det är något märkligt med dem… speciellt med deras karismatiske ledare Khan.

 

Ett av de absolut bästa avsnitten av originalserien och även grunden för en av de främsta filmerna i franchisen, Star Trek II: The Wrath Of Khan. Star Trek har oftast lyckats hålla sig ganska bra med att lägga eventuella framtida händelser så pass långt fram i tiden att vår egen historia inte säger emot dem. Det är därför lite konstigt att man här valde att förlägga tredje världskriget till 1992 - 1996 - mindre än 30 år efter serien gjordes. Eller, det är inte konstigt med kriget i sig (från ett 60-talsperspektiv), men i och med att det utkämpas av genetiskt manipulerade supermänniskor känns det som man borde ha lagt det smula längre fram i tiden. Nåja, om vi bortser från denna historieskrivning är Space Seed fortfarande ett riktigt spännande och välskrivet avsnitt. Trots att det är välskrivet är det inte manuset som gör avsnittet utan Ricardo Montalbán som Khan. Montalbán hade en lång karriär som främst tv-skådespelare både före och efter sin roll som Khan, men det är ingen överdrift att påstå att alla främst kommer komma ihåg honom som den arrogante sikhen. Montalbán spelar rollen med en sådan självklar aura av att “det är klart att jag är bättre än er” att det går rysningar längs ryggraden. Han är en perfekt skurk och han skulle komma att bli ännu bättre i tidigare nämnda film. Där skulle han utvecklas till en nästan Shakespeare-liknande skurk och även franchisens främste enskilde skurk överhuvudtaget. Det finns stora hot av varierande karaktär i franchisen, men om vi ser till individuella prestationer och karisma kan ingen slå Montalbán på fingrarna.

 

Space Seed är ett av avsnitten från originalserien du måste se. Det är en perfekt introduktion till serien och går att se fristående såväl som på sin kronologiska plats. Det innehåller alla de klassiska ingredienserna för ett bra Star Trek-avsnitt, men få av de klassiska missarna. Bra karaktärer, bra action och kul! Rekommenderas!



 

"To your health..." (snigger, snigger)

 

 

 

 

1.23 A Taste Of Armageddon

 

 

Sändes: 23/2 1967

Stardate: 3192.1

Manus: Gene L. Coon & Robert Hamner

Regi: Joseph Pevney

Platser: Eminar VII (planet lik Jorden, befolkad av en högteknologisk civilisation), Vendikar (omnämnd att ligga i krig med Eminar VII, troligen lika högteknologisk civilisation), Organa II (omnämnd)

Betyg: 4/5

 

Enterprise utforskar en region av rymden, stjärnkluster NGC-31, där en mängd skepp från Federationen försvunnit spårlöst. När Federationen bestämmer sig för att upprätta diplomatiska förbindelser med regionens huvudplanet blir de varnade att hålla sig därifrån. Diplomaten ombord väljer att ignorera Kirks rekommendation och ändå fortsätta med sitt uppdrag - ett uppdrag som kommer hota alla ombord när Enterprise finner sig mitt i ett mycket kliniskt och “rent” krig som rasat i 500 år.

 

A Taste Of Armageddon är en skarp kritik mot modern krigsföring, om än inte lika uppenbar som många andra allegorier som används i Star Trek från den här tiden. I och med uppfinnandet av ICBM:s under 1950-talets slut skulle ett eventuellt krig mellan USA och Sovjetunionen troligen bli högst opersonligt. Kärnvapenmissiler skulle skickas över hela världen, miljoner skulle dö och ingen skulle behöva se sin fiende och dennes lidande direkt. I A Taste Of Armageddon dras detta till sin spets då de stridande parterna inte ens använder missiler utan simulerade anfall med riktiga dödsfall som följd. Krigets smutsiga sida har rensats bort och även om folk dör så gör dem det med en slags pliktkänsla, utan iidande eller blod.

 

Avsnittet ställer intressanta frågor om huruvida “gårdagens” krig, där man såg sin fiende i vitögat och inte bombade honom från luften på något sätt var ett bättre sätt - något som främjade snabbare fred. Jag vet inte om jag håller med om Kirks agerande i situationen som följer, men bara det faktum att avsnittets frågeställningar stannar kvar hos mig är värt mycket. Om det inte vore för vissa logiska luckor i manuset hade det här varit en fullpoängare. Det är dock mindre skavanker som inte bör hålla dig ifrån det här avsnittet.



 

Löjliga hattar? Check!

 

 

 

 

1.23 This Side Of Paradise

 

 

Sändes: 2/3 1967

Stardate: 3417.3

Manus: D.C Fontana

Regi: Ralph Senensky

Platser: Omicron Ceti III (Jordliknande planet, dock helt utan djurliv), Starbase 27 (omnämnd), Berengaria VII (omnämnd, har djurliv, däribland drakar)

Betyg: 3/5

 

Det har varit tyst från kolonisatörerna på Omicron Ceti III i nästan tre år. Anledningen är troligen att planeten bombarderats med en speciell typ av strålning som Federationens forskare inte upptäckte förrän kolonisatörerna redan gett sig av. När Enterprise anländer till planeten visar det sig dock att kolonisatörerna inte bara lever utan är vid perfekt hälsa. En kvinna som en gång varit förälskad i Spock är en av kolonisatörerna - och hon tänker göra allt för att Spock ska stanna kvar.

 

Det är intressant att se hur Star Trek försöker ge svar på frågorna om personlig ambition. Om det inte fanns en hierarki i samhället, ingen stege att klättra uppför - hur skulle vi då utvecklas som samhälle? Senare installationer i franchisen visade på hur just personligt strävande och fri tillgång till såväl material som husrum och mat styrde mänskligheten till att använda sin tid utanför yrkeslivet till förbättring för sig själv och sin omvärld. Jag hoppas verkligen så hade varit fallet. I This Side Of Paradise handlar det dock om farorna med att stagnera, när man inte har någon drift för att förbättra sig själv längre. Det är mer ett tankeexperiment än ett avsnitt med en bra central konflikt. Det har dock sina intressanta delar. När får man annars se Spock klättra i träd och kyssa kvinnor, liksom?

 

 

Logical love - där har ni namnet på mitt electronicaband om jag startar ett

 

Av Ulf - 18 maj 2014 21:29

 


Regi: Gareth Edwards

Manus: Max Borenstein

Medverkande: Aaron Taylor-JohnsonKen Watanabe, Elizabeth Olsen mfl.

Produktionsbolag: Disruption Entertainment & Toho Company

År: 2014

Längd: 123 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0831387/

 

Efter att ha stött på ett gigantiskt skelett med tillhörande äggkapslar i en gruva på Filippinerna visar det sig att en av de två kapslarna har kläckts. Snart börjar märkliga seismiska fenomen inträffa i närheten av Janjira-regionen i Japan. Joe Brody, säkerhetsansvarig vid det lokala kärnkraftverket förlorar sin fru i olyckan som inträffar i och med skakningarna. Femton år senare, övertygad om att det inte var en jordbävning som orsakade olyckan, försöker Joe fortfarande bevisa sin tes. Samtidigt har hans son, Ford, vuxit upp och flyttat tillbaka till USA med fru och barn. När Ford återvänder till Japan för att hjälpa sin far som (återigen) hamnat i klammer med rättvisan visar det sig att farsgubben nog hade rätt trots allt...

 

Okej, jag ska villigt erkänna att jag inte är det största fanet av Godzilla-franchisen, men ungefär hälften av rullarna jag sett i serien har varit rolig underhållning om inget annat. Sist amerikanerna försökte göra en film om jätteödlan blev det ett gigantiskt magplask med 1998 års avskrädeshög med samma namn - Godzilla - en film så usel att den inte ens är rolig på ett kitschigt vis. I en era av reboots och remakes är bara det faktum att det tog 16 år att göra ett nytt försök med en amerikansk version ganska talande för 1998 års versions uselhet. Det nya försöket då? Det funkar rätt okej.

 

Vissa saker i Godzilla fungerar bättre än andra. Monsterdesignen är riktigt snygg och Godzilla själv ser helt enorm ut. Det finns en tyngd i specialeffekterna som jag inte upplevt i en annan film i serien och den ligger definitivt bra till för specialeffektspriser nästa år. Det samma gäller nämligen även ljuddesignen. Även monsterfighterna i sig är njutbara - när vi nu får se dem. Det är här som 2014 års ödla tappar svansen nämligen. Så fort saker och ting börjar hetta till på riktigt klipper filmen till de tämligen ointressanta mänskliga karaktärerna. Ja... det här är en monsterfilm med försök till drama...

 

Ja, man måste ha med ett mänskligt element i en monsterfilm för att all förstörelse ska kännas som den betyder någonting. Det finns två sätt att göra det på - försätt sympatiska karaktärer med lite eller ingen betydelse för handlingen i livsfara (se det japanska originalet) eller försök att bygga en historia utifrån starkare karaktärer. Godzilla 2014 försöker med det sistnämnda, men lyckas inte särskilt bra. Det är inget fel på skådespelarna (för helsike, Bryan Cranston är med i en monsterfilm!) men manuset är svagt på den här punkten. De ganska ointressanta karaktärerna får dessutom så mycket speltid på bekostnad av monstren och actionscenerna så att vågen ibland tippar över till tråkighetsskalan. Är det något som en monsterfilm inte ska vara så är det tråkig. Den får gärna vara dåligt spelad och regisserad, men den får inte vara tråkig!

 

Men, som sagt, här finns saker som ändå är bra. När monstren väl fajtas är det bra och tunga actionscener och många av de viktiga beröringspunkterna från franchisen används. Även om filmen ibland saktar ner och blir lite halvtrist är den dessutom kul den största delen av tiden. Det är inte en av de bästa monsterfilmerna de senaste tio åren, men i jämförelse med det tidigare amerikanska försöket är det ett mästerverk. Om du har tid över och gillar monsterfilm, varför inte.

 

Betyg: 3- vrål som skakar biostolen av 5 möjliga

Av Ulf - 15 maj 2014 23:15

 


Everything Trek del 5: The Orignal Series 1.17 - 1.20



1.17 The Squire Of Gothos

 

Sändes: 12/1 1967

Stardate: 2124.5

Manus: Paul Schneider

Regi: Don McDougall

Platser: Omni Beta VI (omnämnd som koloni 900 ljusår från Jorden), Gothos (obebolig planet)

Betyg: 2+/5

 

När Enterprise upptäcker en planet i vad som betecknas som en "stjärnöken" (ett område i galaxen utan några stjärnor alls) försvinner Kirk från skeppets brygga. Det visar sig att han och Sulu har transporterats till planetens yta som  utställningsobjekt för en excentrisk herre som har mänskligheten som specialintresse. Observationerna han gjort av Jorden är dock daterade till 1600 - talet och mannen, som presenterar sig som Trelane, härskaren av Gothos, är framförallt väldigt intresserad av Jordens krigiska förflutna...

 

The Squire Of Gothos är ett typiskt mellanavsnitt i franchisen. Det har inga utflippade specialeffekter, en relativt sammanhållen historia och okej skådespel. Den största behållningen är William Campbell som Trelane. Hans barnsliga fascination för Jordens kultur är ganska smittande och berättelsens upplösning känns tämligen logisk om vi tar med detta i beräkningarna. Som avsnitt betraktat har det dock inte särskilt mycket som utmärker det, men helt klart godkänt.

 

 

 

Och han har en rätt cool rock - måhända en barock?

 

 

 

1.18 Arena

 

Sändes: 19/1 1967

Stardate: 3045.6

Manus: Gene L. Coon (efter Fredric Browns novell)

Regi: Joseph Pevny

Platser: Cestus III (ökenplanet i Gornimperiet där Federationen ovetandes om ägarförhållandena byggt en bas), Okänd planet (ökenplanet med stora mineralfyndigheter)

Betyg: 4-/5

 

Federationens utpost på Cestus III förstörs av en okänd fiende och Enterprise sätter iväg efter skeppet som utförde attacken. Jakten får ett plötsligt slut när båda skeppen ovetandes flyger in i territorium kontrollerat av den högt utvecklade rasen The Metron. Förskräckta över båda rasernas destruktivitet beslutar sig The Metron för att konflikten ska avgöras i envig mellan skeppens kaptener, Kirk på ena sidan och en varelse kallad för Gorn på den andra.

 

Arena kan vara det avsnitt av originalserien som är mest känt för icke-fans. Den huvudsakliga anledningen är just den så kallade Gornen. Designen på varelsen har upptagits i populärkulturen som en slags kärleksfull hyllning till 60-talets kitschiga science fiction och gör fortfarande gästspel här och där. Senast jag såg den var i en scen i The Big Bang Theory. Och ja, designen är fruktansvärt charmig på ett plastigt och billigt sätt. De många actionscenerna mellan Kirk och Gornen blir ofrivillig slapstick, inte minst eftersom skådespelaren i dräkten knappt kunde se något. Det gör dennes reaktionstid när han blir träffad av de för Star Trek ikoniska frigolitstenarna till stor humor.

 

Jag skrev om Shore Leave i den här seriens förra del att det fanns avsnitt av originalserien där kitschen gör dem riktigt roliga. Arena är ett exempel på detta. Manuset är baserat på en helt okej idé och när alla medverkande försöker sitt bästa för att göra avsnittet relativt seriöst funkar det också som mycket bra underhållning. Det är också ett av avsnitten som filmades vid Vasquez Rocks - en bergsformation i öknen utanför Los Angeles som fått stå som värd för många, många science fiction-serier och filmer. Arena må inte vara ett av de allra bästa avsnitten i serien, men det är oumbärligt som populärkulturell referenspunkt. Dessutom är det jäkligt kul.

 

 

Jag försökte hitta en screenshot av Kirk där han ser Gornen för första gången, men hittade ingen. Till och med Shatner gör en WTF-min, trots han visste vad som skulle komma.

 

 

 


1.19 Tomorrow Is Yesterday

 

Sändes: 26/1 1967

Stardate: 3113.2

Manus: D.C Fontana

Regi: Michael O'Herilhy

Platser: Starbase 9 (omnämnd), Jorden anno sent 1960-tal, Sigma-14 (omnämnd som ett matriarkat)

Betyg: 3/5

 

På grund av en olycka kastas Enterpise tillbaka i tid och rum till Jorden, sent 1960-tal. När de plockas upp av den amerikanska militärens radar leder detta till att de måste stråla ombord piloten från ett jetflygplan. Spock har en idé om hur Enterprise ska kunna ta sig tillbaka till sin egen tid, men två problem uppstår: Vad ska de göra med piloten och vad ska de göra med de foton och film av skeppet som piloten redan hunnit skicka till sina överordnade?

 

I senare inkarnation av Star Trek är tidsresor nästan vardagsmat. Ofta är dessa väldigt intressanta avsnitt som utforskar alternativ vägar som historien skulle kunna ha tagit. Ibland försöker de vara för smarta för sitt eget bästa och krånglar in sig i logiska fällor. Tomorrow Is Yesterday är det första av dessa tidsreseavsnitt och ett helt okej sådant. D.C Fontana tar dock inte riktigt ut svängarna i manuset och det känns aldrig som att tidslinjen är hotad på riktigt. I senare avsnitt skulle tidsresorna nästan uteslutande ske av en bisarr olycka som tvingade besättningen att komma på en idé för att ta sig tillbaka. Detta är ofta höjdpunkterna med avsnitten. I Tomorrow Is Yesterday tas en väldigt lat utväg som drar ner avsnittet något. Som det första tidsreseavsnittet fungerar det, och det måste ha varit en rätt fräck sak att se 1967, men efter att ha sett åtskilliga skepp och kaptener resa i tiden i franchisen känns det här lite småtrist på sina ställen.

 

 

 Smell my finger!

 

 

 

1.20 Court Martial

 

Sändes: 2/2 1967

Stardate: 2947.3

Manus: Don M. Mankiewicz

Regi: Marc Daniels

Platser: Starbase 11 (belägen på en bergig planet med lila himmel och minst tre månar, varav en med ringsystem), Martian Colonies (omnämnda), Alpha III (omnämnd)

Betyg: 4/5

 

Enterprise dockar ovanför Starbase 11 för reparationer från en jonstorm där en besättningsman dött. Kirk gör ett utlåtande till de juridiska rådgivarna på basen att han följde reglementet när han sköt ut den kapsel som besättningsmannen befann sig i. Datorn visar dock något helt annat och Kirk finner sig snart inför en militärdomstol för att utröna om han begått både mened och vållande till annans död.

 

Ah, smarta rättegångsdraman, how I love you! Court Martial är ett klassiskt rättegångsdrama som hade kunnat utspela sig i nutid likväl som i en futuristisk kontext. Ett bra manus, bra regi, bra skådespel... nåja. Shatner gör bra ifrån sig och likaså hans advokat (spelad av Elisha Cook). Sen finns här också några biroller som är bland de mest överdrivna jag sett på länge, men det får man ta. Avsnittet ställer också intressanta frågor om maskiner är så pass ofelbara att de bör står över mänsklig bedömning i viktiga frågor eller inte. Innehåller också en del riktigt bra dialog. Rekommenderas.

 

 

Kirk: "She's a very good lawyer."
Bones: "Obviously."

 

Av Ulf - 12 maj 2014 14:30

 


Everything Trek del 4: The Orignal Series 1.13 - 1.16

 

 


1.13 The Conscience Of The King

 

Sändes: 8/12 1966

Stardate: 2817.6

Manus: Barry Trivers

Regi: Gerd Oswald

Platser: Tarsus IV (koloni, omnämnd som James T. Kirks hemplanet under tonåren), Benezia (omnämnd som koloni), Signia Minor (koloni med växt- och djurliv. Lila himmel), Planet Q (omnämnd som koloni)

Betyg: 4+/5

 

En vetenskapsman lurar Enterprise till Planet Q genom att säga att han gjort en banbrytande upptäckt som kan lösa svältproblemen på olika planeter. När Kirk möter upp med forskaren, och tillika gamle vännen, Dr. Thomas Leighton, visar det sig att han ville ha dit dem för att bekräfta en teori han har. En kringresande teatergrupp har gjort ett antal föreställningar på Planet Q och mannen som leder dem är kusligt lik guvernör Kodos - mannen som en gång tog beslutet att ha ihjäl 4 000 kolonisatörer på Tarsus IV för att rädda resten från svält. Kirk och Leighton tillhör de få överlevande från massakern och således bland de enda som kan identifiera Kodos.

 

Även om tidigare avsnitt (exempelvis Dagger Of The Mind) hade alluderat till Shakespeares pjäser var det först i och med det här avsnittet som manusförfattarna började sin tradition att flitigt använda bardens verk i såväl handling som repliker. Det finns hela böcker skrivna om kopplingen mellan Shakespeare och Star Trek, men jag ska bespara er dessa analyser. Låt det helt enkelt vara sagt att Shakespeare förblev en stor inspirationskälla för många manusförfattare till både serierna och filmerna. De två draman av Shakespeare som framförallt får en behandling i The Conscience Of The King är Hamlet (varifrån avsnittets titel kommer ifrån) och i viss mån även Macbeth.

 

The Conscience Of The King är ett mycket bra avsnitt som är både välspelat och spännande. Det tar upp ett tema som tyvärr är alltför ofta aktuellt - vad ska man göra med krigsförbrytare? Förtjänar de en rättegång? Shatners skådespel, med all rätt ofta kritiserat, fungerar mycket bra och det är egentligen bara en bihandling som drar ner betyget - Kirks "romans" med Kodos 19-åriga dotter. Det känns väldigt, väldigt gubbsjukt.

 

Avsnittet blev tyvärr också det sista producerade (dock inte sända) avsnittet med Grace Lee Whitney i serien. Whitney, som spelade Yeoman Rand, sparkades från serien av okänd anledning. I sin självbiografi avslöjade hon senare att hon blivit attackerad av en seriens producenter som försökte våldta henne. När hon försvarade sig skrevs hon helt sonika ut ur serien. Ja... Whitney återkom dock i sin roll i senare filmer, men så kunde det gå till med arbetstryggheten på 60-talet.

 

 

 

For God's sake, Jim! She's 19!

 

 

 


1.14 Balance Of Terror

 

Sändes: 15/12 1966

Stardate: 1709.1

Manus: Paul Schneider

Regi: Vincent McEveety

Platser: The Neutral Zone (demilitariserad zon mellan Romulans och resten av galaxen), Romulus (omnämnd som huvudplaneten i Romulanska imperiet), Remus (omnämnd som Romulus tvillingplanet)

Betyg: 5/5

 

En bröllopsceremoni ombord på Enterprise avbryts plötsligt då flertalet utposter längs med den demilitariserade zonen mellan Federationen och Romulanska imperiet försvinner från radar. Zonen, etablerad drygt ett sekel tidigare efter kriget mellan Jorden och Romulus, har fungerat som en avgränsning för hur mycket de båda makterna får växa i endera riktning. Nu tycks romulanerna ha brutit mot fredsavtalet. När Enterprise anländer till gränsen upptäcker de snart att skeppet ansvarigt för attackerna på utposterna har förmågan att försvinna och bli de facto osynligt. När kommunikation upprättas får alla en chock - det visar sig att romulanerna ser ut precis som en viss vetenskapsofficer med spetsiga öron...

 

Balance Of Terror är ett av originalseriens absolut bästa avsnitt. Paul Schneider har skrivit ett mycket spännande manus som hämtar inspiration både från gamla u-båtsfilmer (eller "Sänka skepp" som jag kom att tänka på) och vår egen verklighet. Avsnittets titel är föga förvånande en referens till den världspolitiska spänning som rådde under 60-talet där Federationen får stå som symbol för USA och Romulanska imperiet som symbol för Sovjetunionen. Medan de flesta samtida populärkulturella tolkningar av Kalla kriget utmålar den ena eller andra sidan som Satan själv tar Star Trek en mer balanserad linje. Den stridströtte romulanske kaptenen uttrycker både beundran för Kirk och ifrågasätter om deras uppdrag faktiskt är av godo. Det faktum att det första kriget mellan planeterna sägs att enbart ha utkämpats via långdistansmissiler (således väldigt kliniskt och utan att se krigsoffren) ger en kuslig parallell till vad som kunde ha skett om Kalla kriget hade blivit varmt - i ett krig där man inte ser lidandet på andra sidan är det lätt att demonisera sin motståndare.

 

Romulanerna skulle återvända i flertalet avsnitt, både i originalserien och senare serier. Redan här får vi veta att de troligen är ättlingar till personer som flytt från Vulcan då innevånarna där mer och mer drog mot kall logik som livsstil. Romulanerna påminner mer om vår världs romare. Det finns de uppenbara detaljerna, så som titlarna "centurion" och "praetor", men likheterna går djupare än så. Den romulanske kaptenen uttrycker bland annat en livsåskådning som påminner om den romerska pietas - plikten framför allt. Senare inkarnationer av romulanerna skulle visa på en utveckling av dessa likheter. Dessa djupt fascinerande karaktärer har kommit att bli några av franchisens mest använda och det var alltså i det här avsnittet det började. Balance Of Terror är ett måste för alla fans och lägger grunden till en del av den återkommande mythosen i franchisen. Lysande.

 

 

I likhet med romarna har de även fula hjälmar

 

 

 

 

1.15. Shore Leave

 
Sändes: 29/12 1966

Stardate: 3025.3

Manus: Theodore Sturgeon

Regi: Robert Sparr

Platser: Ej namngiven planet i Omnicron Delta-systemet (lummig grönska, inget djurliv), Rigel II (omämnd som koloni)

Betyg: 1/5

 

De långa passen ombord på Enterprise och det faktum att man ofta varit nära döden gör att besättningen är i desperat behov av lite rekreation och vila. En tidigare outforskad planet i Omnicron Delta-systemet tycks vara den ideala platsen för sådan avkoppling. När Bones och Sulu undersöker planeten börjar dock märkliga saker att hända. Plötsligt dyker en stor vit kanin upp ur ingenstans... och sen blir det riktigt knäppt.

 

Efter det fantastiska Balance Of Terror känns Shore Leave som en riktig käftsmäll. Det som avsnittet ännu märkligare är att det skrevs av en klassisk science fiction-författare, Theodore Sturgeon. Sturgeon, kanske mest känd för sin existensiella höjdare More Than Human (1953), har på 45 minuter lyckats få med i princip varenda etnisk klyscha du kan tänka dig, blandat med ett soundtrack som låter som det är till ett annat avsnitt. Seriöst, musiken i det här avsnittet är så felredigerad att jag började undra om så inte var fallet. De sista fem minuterna av avsnittet räddar det från en nolla i betyg, men det är också allt. Dåligt spelat, uselt skrivet och ett bevis på att LSD och screenplays inte är en bra blandning. Det finns kitschiga avsnitt av Star Trek som är riktigt roliga. Det här är inte ett av dem.

 

 

Nej, Bones, det är en fullkomligt realistisk reaktion på en kille i kanindräkt

 

 

 

 

1.16. The Galileo Seven


Sändes: 1/5 1967

Stardate: 2821.5

Manus: Oliver Crawford & S.Bar-David

Regi: Robert Gist

Platser: Makus III (omnämnd som koloni), New Paris Colony (omnämnd som koloni med pestutbrott), Murasaki 312 (grönskimrande kvasar), Taurus II (outforskad planet i Murasaki 312, hemvist för jättelika humanoider), Hansen's Planet (omämnd)

Betyg: 3/5

 

Enterprise skyttel Galileo skickas på uppdrag för att undersöka kvasaren Murasaki 312. Snart påverkar kvasaren instrumenten ombord och Galileo kraschlandar på planeten Taurus II. Medan Kirk och resten ombord på Enterprise letar efter skytteln får de samtidigt kämpa mot klockan. Uppdraget, som hade en tidsram på fem dagar, måste klaras av innan skeppet är tvunget att styra mot Makus III för leverans av medicinska förnödenheter. Samtidigt, på Taurus II, får Spock en första smak på hur det är att vara befälhavare i en krissituation - något som inte alla är särskilt glada över.

 

På grund av budgetbegränsningar dröjde det till det här avsnittet innan man hade råd att bygga en modell av en skyttel. I och med modellens färdigställande öppnades också nya berättarvägar upp för manusförfattarna. Som avsnitt att presentera skyttlarna på är The Galileo Seven helt okej. Framförallt scenerna på Taurus II, där Spocks ständigt logiska val både förenklar och försvårar arbetet, är bra. Jag hade dock helst sett att man lämnat den pinsamt dåligt designade utomjordiska rasen med "jättar" utanför avsnittet. Inte nog med att de inte tillför något till handlingen annat än att ha ihjäl två statister, de kan vara de fulaste designade varelserna i hela serien. Det säger inte lite. Nåja, The Galileo Seven är i övrigt ett bra avsnitt även om det känns lite som utfyllnad.

 

 


Pimp my ride - galactic edition

Av Ulf - 10 maj 2014 13:33

 


Regi: Atom Egoyan

Manus: Paul Harris Boardman & Scott Derrickson (baserat på Mara Leveritts bok)

Medverkande: Reese Witherspoon, Colin Firth, Alessandro Nivola mfl.

Produktionsbolag: Worldview Entertainment

År: 2013

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0804463/

 

West Memphis, Arkansas, och i förlängningen hela landet, skakades av ett brutalt trippelmord på unga pojkar under våren 1993. De tre misstänkta, Damien Echols, Jessie Misskelley Jr. och Jason Baldwin fick utstå vad som blivit känt som ett av de värsta rättsövergreppen i amerikansk historia. Det här är historien om deras första av många rättegångar och personerna som kämpade mot ett system fast beslutna att döma dem.

 

En av mina starkaste filmupplevelser de senaste åren är när jag såg samtliga delar av Paradise Lost-trilogin (1996 - 2011) i rad. Maken till rättshaveri och dåligt polisarbete var som hämtat ur ett överdrivet rättegångsdrama. Det är det som är Devil's Knots problem också - verkligheten är i det här fallet så märklig och överdriven att folk som inte är medvetna om fallet inte skulle tagit filmen på allvar om man skildrat alla konstigheter. För mig som sett dokumentärserien verkade Devil's Knot bli en ganska tam historia, men Boardman & Derrickson räddar sitt manus genom att fokusera på vad dokumentärfilmarna inte gjorde - den oberoende utredningen.

 

Colin Firth gör rollen som Ron Lax, en privatdetektiv som tog sig an fallet pro bono. Firth är som alltid bra och tillåter regissör Egoyan att bygga filmen runt hans karaktär istället för det perspektiv som dokumentärerna haft. Det gör att Devil's Knot ändå har en relativt färsk infallsvinkel på brottet och utredningen. Just Egoyans regi är en annan anledning att se den här filmen. En regissör som både varit Oscarsnominerad och fått hyllningar och nomineringar i Cannes är någon som sällan tar sig an den här typen av film.

 

Till syvende och sist, trots att jag inte alls delar de skarpa kritikeromdömen som filmen fått i övrigt, känns The Devil's Knot som en film som kom några år för sent. Förhoppningsvis kan den fungera som en inkörsport till de fantastiska, men mycket tyngre, dokumentärfilmerna om fallet. Historien om The West Memphis Three är en historia som bör återberättas som en varning. Moderna häxjakter kan dyka upp där man minst anar det.

 

Betyg: 3 och jag slås fortfarande av hur lika jag och Damien var i den åldern av 5 möjliga

Presentation

Fråga mig

10 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Bloggportaler

Kultur & Historia bloggar Kultur Blogg listad på Bloggtoppen.se BloggRegistret.se Nöje och Underhållning Bloggparaden länkkatalog Favoritlistan.se 1000länkar.com - gratis länkkatalog Sverigeregistret

Ovido - Quiz & Flashcards