Everything Trek del 3: The Original Series 1.9 - 1.12

1.9 Dagger Of The Mind

Sändes: 3/11 1966

Stardate: 2715.1

Manus: S. Bar-David

Regi: Vincent McEveety

Platser: Tantalus V (fångkoloni för psykiskt sjuka kriminella)

Betyg: 3/5

Efter att ha strålat ner förnödenheter till fångkolonin Tantalus V får Enterprise en fripassagerare i retur. Dr. Simon van Gelder, tidigare assistent till fångkolonins överläkare, Adams, verkar ha förlorat förståndet och söker asyl ombord på skeppet. Adams, högt respekterad inom sitt fält, berättar för besättningen att hans tidigare kollega skadades under ett egenpåtaget experiment. Van Gelder hävdar å andra sidan att Adams utfört oetiska experiment både på honom och på fångarna. När Bones insisterar på att något inte står rätt till med hela situationen inleder Kirk en undersökning av fängelset.

Dagger Of The Mind, vars titel inte utan anledning togs från Macbeth, kom under en intressant period gällande forskningsetik i allmänhet och psykologiska experiment i synnerhet. Fem år tidigare hade flertalet uppmärksammade experiment, däribland Milgramexperimentet, startat en debatt om vad som var okej att göra i vetenskapliga undersökningar. Denna debatt återkommer med jämna mellanrum även idag, men nu är det sällan med så spektakulära medel som under 60-talet eller tidigare. Dagger Of The Mind ställer många intressanta frågor om rehabiliteringsmetoder och etik. Gott så, men vad avsnittet inte riktigt lyckas med är att ge en ordentlig ståndpunkt annat att det är fel med onödigt lidande. Här finns utrymme för större svängrum när det gäller många saker, men helt klart ett avsnitt över medel.

"Vad är koden till ditt bankkort?"

1.10 The Corbomite Manuever

Sändes: 10/11 1966

Stardate: 1512.2

Manus: Jerry Sohl

Regi: Joseph Sargent

Platser: -

Betyg: 3+/5

I en tidigare outforskad del av Vintergatan stöter Enterprise på en märklig rymdsond som tycks förfölja dem. När sonden börjar påverka besättningen med den strålning den utsöndrar ser Kirk inget annat val än att förstöra den. Snart möts de av ett mycket större skepp, även det till synes gjort av ren enegi, som informerar besättningen om att de olovligen befinner sig på The First Federations territorium och att de har tio minuter att leva...

Det första avsnittet av serien som producerades efter piloterna, men på grund av bolagets vilja att fokusera de tidigare avsnitten mer på planeter lades The Corbomite Manuever först som nummer tio i säsongen. Det gör att vissa anakronismer förekommer, men inget i stil med det tidigare recenserade Where No Man Has Gone Before. Jerry Sohl har skrivit ett riktigt tätt och spännande manus som håller hela vägen fram... tills de sista fem minuterna. Upplösningen känns mest märklig, ditklistrad och inte alls i ton med resten av avsnittet. Det gör också att betyget sänks rejält.

"Okej, vem beställde de gigantiska badbollarna? Jag tittar på dig, Spock!"

1.11 The Menagerie Part 1

Sändes: 17/11 1966

Stardate: 3012.4

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Marc Daniels

Platser:

* Starbase 11 (större bas belägen på icke-namngiven planet)

* Talos IV (belägen i Talos-systemet som en av elva planeter. Förbjuden att besöka under dödsstraff av hemligstämplad anledning)

* Vega Colony (omnämnd)

* Rigel VII (omnänd som planet med civilisation som Starfleet hamnat i konflikt med)

* Regulus (omämnd)

* Orion Colony (omnämnd som bas för en omoralisk handelsfederation)

 Betyg: 5/5

Enterprise kallas till Starbase 11 av okänd anledning via ett meddelande från skeppets förre kapten, Pike. Det visar sig snart att Pike inte har haft någon möjlighet att skicka något meddelande då han efter en olycka befinner sig på en intensivvårdsavdelning. Innan Kirk hinner agera verkar det som att Spock, som själv tjänstgjorde under Pike, har begått myteri. Med Spock som kapten över Enterprise, en invalidiserad Pike med på färden och Kirk jagandes efter i en skyttel tycks färden gå mot Talos IV - den enda planeten förbjuden för all Starfleet-personal att beträda - under hot om dödsstraff...

The Menagerie Part 1 är ett av originalseriens absolut bästa avsnitt. Det är ett av få avsnitt som Gene Roddenberry skrev helt på egen hand (vanligtvis hade han en medförfattare) och föddes egentligen främst av behov. Produktionen av avsnitt laggade efter, mycket på grund av många för tiden avancerade specialeffektstagningar. Man behövde en buffert för att slippa stressa i produktionen på samma sätt. Roddenberry kläckte då idén att skriva en ramberättelse som utspelar sig i "nutid" där besättningen i mångt om mycket tittar på en inspelning av saker som hände 13 år tidigare. Detta material togs från den icke-använda piloten The Cage. I och med detta fick Roddenberry och hans team två hela avsnitt som bara tog en dryg vecka att producera och stressen minskade. Idén att använda material från The Cage fungerar dock inte bara som ett sätt att spara tid och pengar utan ger illusionen av ett imponerande påkostat avsnitt. Klippning och specialeffekter ligger i regel långt över standarden för TOS och avsnittet innehåller också några riktigt fina skådespelarprestationer, inte minst i samspelet mellan Nimoy och Shatner. Idén att låta Pike komma tillbaka i rollen som Enterprise kapten, om än 13 år tidigare, måste också känts ganska bra för alla inblandade. Sean Kenney hade förlorat sin roll till William Shatner när The Cage inte användes. I och med The Menagerie blir han ändå en minnesvärd karaktär i franchisen, inte minst för sin blinkande rullstol.

The Menagerie Part 1 bygger på seriens mythos med råge, är välspelat och spännande. Det var också det ena av två avsnitt av TOS som vann det prestigefulla Hugo Award för bästa dramatiska presentation. Hugo Award är ungefär science fiction och fantasygenrernas motsvarighet till en Oscar. Så bra är det.

"Yo, dawg, I heard you like blinking lights, so I put blinking lights in your chair so you can blink while driving."

1.12 The Menagerie Part II

Sändes: 24/11 1966

Stardate: 3012.4

Manus: Gene Roddenberry

Regi: Robert Butler

Platser: Talos IV (en gång beboelig på ytan, nu hem för en ras underjordiskt boende humanoider med telepatisk förmåga), Rigel VII (beboelig plant, två distinkta civilisationer, människa och mänsklig "varelse" visas)

Betyg: 4/5

Rättegången mot Spock fortsätter samtidigt som Enterprise kommer allt närmre Talos IV och dess mystiska innevånare. Vad vill de åstadkomma och varför kidnappade de Pike för 13 år sedan?

Upplösningen på den fantastiska första delen är inte riktigt lika bra. Medan det första avsnittet var tajt skrivet och förlitade sig på en känsla av förebådande skräck lyckas del 2 inte knyta ihop alla trådar. Bland annat får vi egentligen aldrig reda på varför det var förbjudet under dödsstraff att närma sig Talos IV. En rekommendation för att inte göra det hade definitivt räckt. Manuset måste dock ha inspirerat Kurt Vonnegut till att skriva sin klassiker Slaughterhouse-Five (1969) då här finns många beröringspunkter. 

Del 2 av The Menagerie är fortfarande ett mycket bra avsnitt, fullt med filosofiska museringar om fri vilja och villkoren för människans existens, men är ändå något av en besvikelse. Det säger inte så mycket om det enskilda avsnittet i sig utan mer om att del 1 var så förbaskat bra.

 They are all the brains of the operation. No brawn required.

Everything Trek del 2: The Original Series 1.5 - 1.8

1.5 The Enemy Within

Sändes: 6/10 1966

Stardate: 1672.1

Manus: Richard Matheson

Regi: Leo Penn

Platser: Alpha 177 (ödeplanet med djur- och växtliv)

Betyg: 4-/5

En olycka med skeppets transportör delar Kirk i två personer - en negativ och en positiv. De negativa sidorna hos Kirk gör att hans alter ego löper amok på skeppet samtidigt som hans positiva sidor gör att den tidigare så beslutsamme kaptenen nu har svårt att ens ge order. Samtidigt kämpar besättningen mot klockan för att lösa problemet med transportören för att få hem resten av teamet på Alpha 177 innan de fryser ihjäl.

Det första avsnittet av Star Trek som skrevs av en höjdare inom science fiction-litteraturen och ett intressant sådant. Richard Matheson, troligen mest känd för I Am Legend (1954), berättar en variation av Dr. Jekyll & Mr. Hyde, men gör det på ett originellt sätt. Istället för att låta de två versionerna av samma person vara fiender styr Matheson manuset till hur de båda inser att de är nödvändiga delar av varandra. Avsnittet dras dock ner något av den väldigt förlegade kvinnosynen i berättandet. Visserligen får man tänka på att avsnittet skrevs under 60-talet och att allt är en produkt av sin tid, men här finns en scen som känns så främmande från alla senare inkarnationer av Star Trek att det blir väldigt tydligt. Å andra sidan måste man älska ett avsnitt med en enhörningshund. Ja... titta bara på bilden nedan!

Dude, that's a butt ugly life form!

1.6 Mudd's Women

Sändes: 13/10 1966

Stardate: 1329.1

Manus: Stephen Kandel

Regi: Harvey Hart

Platser: Rigel XII (planet med svåra magnetiska stormar enbart använd för gruvdrift), Ophiuchus III (endast omnämnd)

Betyg: 1/5

Kirk ser inget val än att transportera över besättningen från ett transportskepp när detta håller på att explodera. Det visar sig att de enda på skeppet är en excentrisk kapten och tre kvinnor som är på väg till Ophiuchus III som blivande fruar till kolonisatörerna. När Enterprise tvingas söka nödhamn i omlopp runt Rigel XII ser den räddade kaptenen, Mudd, sin chans att ta över skeppet från Kirk och de andra. Till sin hjälp har han sina passagerare, som alla verkar ha lite för bra effekt på den manliga besättningen.

Ja, vad säger man om Mudd's Women? Det är det första riktigt usla avsnittet av Star Trek och ett av de som åldrats absolut sämst. Att 60-talets kvinnoideal inte är det samma som idag är en sak, men oftast kan man se tv och film från den här eran och ändå skönja en viss vilja att utvecklas. Det som gör att Mudd's Women lämnar en så fadd smak i munnen på mig är att Star Trek på många sätt var en banbrytande serie när det gällde att visa upp mänskliga rättigheter och allas lika värde, men icke så här. Om åtminstone avsnittet hade haft komiska element att falla tillbaka på hade jag kanske kunnat förlåta det, men nej, hoppa över det här avsnittet.

The Stepford Wives are out in force tonight

1.7 What Are Little Girls Made Of?

Sändes: 20/10 1966

Stardate: 2712.4

Manus: Robert Bloch

Regi: James Goldstone

Platser: Exo III (isplanet, tidigare hem för en avancerad civlisation), Earth Colony II, Midas V (endast omnämnda)

Betyg: 4/5

Enterprise anländer till Exo III för att etablera kontakt med Dr. Roger Korby - en ledande forskare inom fältet arkeologisk medicin. Kirk och Korbys fästmö, Christine Chapel, möter Korby och hans forskarteam på planetens yta. Chapel, som inte sett sin tilltänkte på nästan fem år, börjar snart ana oråd då Roger uppträder märkligt. Oron blir inte bättre av att en ung kvinna, Andrea, oförklarligt har dykt upp som en del av Rogers team. Det står snart klart att allt på planeten inte är vad det verkar och att Korbys upptäckter där kan ha långtgående konsekvenser.

Ett avsnitt som berör de flesta klassiska teman jag associerar med originalserien. Vi har det moraliska dilemmat, frågorna om vad som gör en människa till just en människa och några riktigt bra karaktärsscener. Majel Barrett, fru till Gene Roddenberry, visar att hon inte fick sin roll som Chapel endast på att vara gift med seriens skapare. Chapel är en av mina favoritkaraktärer bland de återkommande birollerna. Hon är helt enkelt cool. Duktig på sitt arbete, vacker utan att vara våpig (ett vanligt problem i TOS) och ofta med en dräpande one-liner i beredskap. Barrett skulle komma att vara en del av franchisen i olika former till sin död 2008. Bland annat gör hon rösten till de flesta datorerna som används i serierna och spelar även Lwaxana Troi, mor till Deanna Troi, i Star Trek: The Next Generation.

What Are Little Girls Made Of? är, även om det sällan beskrivs som en fanfavorit, ett riktigt solidt avsnitt och bör finnas med i alla samlingar.

 De där spetsiga bh:arna från 60-talet måste ha varit orsaken till många ögonskador.

1.8 Miri

Sändes: 27/10 1966

Stardate: 2713.5

Manus: Adrian Spies

Regi: Vincent McEveety

Platser: Planet utan namn, kopia av Jorden

Betyg: 3-/5

Enterprise svarar på ett nödanrop från en planet som i princip är en kopia av Jorden runt 1960. Det stora skillnaden är att planeten inte har några vuxna. Istället befolkas den lilla stad som besättningen besöker av en grupp barn under ledning av den tonåriga flickan Miri och Jahn, en jämnårig pojke. Det visar sig att planeten drabbats av en omfattande pest som haft ihjäl hela den vuxna populationen. Men hur kunde barnen vara immuna? Och varför verkar staden ha varit övergiven i flera århundranden?

Miri har en intressant premiss, men faller lite platt på grund av de extremt irriterande barnskådespelarna. Kim Darby är helt okej i rollen som Miri, men för övrigt kan produktionsteamet ha lyckats samla de mest irriterande ungarna de kunde få tag i. Det här skulle inte vara sista gången som Star Trek utspelade sig på en alternativ Jord. Oftast är de här avsnitten ganska bra - inte minst eftersom manusen kan skina igenom de charmiga, men daterade, specialeffekterna. I Miri är det lite hugget som stucket. Här finns bra saker, irriterande saker men inget direkt dåligt.

"I want to ride my bicycle, I want to ride my bike!"

Everything Trek: The Original Series 1.1 - 1.4

När Gene Roddenberry pitchade vad som skulle bli Star Trek var det början på en två år lång process för att kunna sälja in sin serie. Med start 1964 började Roddenberry uppvakta nätverket CBS för att de skulle köpa idén. CBS var måttligt intresserade och Roddenberry vände sig istället till NBC. Nätverket betalade för seriens första pilot, The Cage, men beslutade sig för att inte använda den då de ansåg att den var för tung rent tematiskt. Styrelsen hos NBC såg däremot potential hos Roddenberrys idé och gjorde det ovanliga beslutet att betala för ytterligare ett pilotavsnitt. Avsnittet blev Where No Man Has Gone Before och lyckades övertyga nätverket att skriva kontrakt med Roddenberry. 

Eftersom kontinuitet inte var något som stod särskilt högt i kurs hos tv-bolagen på 60-talet såg NBC inga problem med att sända Where No Man Has Gone Before som avsnitt nummer tre i serien. Det gör att vissa rollkaraktärer oförklarligt försvinner från detta avsnitt, designen är i viss mån annorlunda och förvirringen är ibland total. För mitt projekts räkning har jag tagit beslutet att helt enkelt se avsnitten i den ordning som de en gång sändes. Det kommer innebära en del motsägelser när det gäller originalserien. Förhoppningsvis ska det ändå bli relativt klart vad tusan jag menar med mina beskrivningar av avsnitten som påverkas mest.

1.1 The Man Trap

Sändes: 8/9 1966

Stardate: 1513.1

Manus: George Clayton Johnson

Regi: Marc Daniels

Platser: M-113 (öde, tidigare hem för en utomjordisk civilisation)

Betyg: 3/5

Enterprise skickas till planeten M-113 för att göra en medicinsk kontroll av Dr. Robert Crater och hans fru Nancy. Dr. McCoy, Enterprises chefsläkare, har flertalet år tidigare haft ett förhållande med Nancy och blir förvånad när det visar sig att hon inte tycks ha åldrats. När en besättningsman dör med mystiska fläckar i ansiktet som enda tecken blir det början på ett mysterium där Nancy tycks stå i centrum.

Som öppningsavsnitt fungerar The Man Trap relativt bra. Anledningen till att jag använder termen "öppningsavsnitt" istället för "pilot" framgår av Roddenberrys tidigare beskrivna process för att få serien gjord. Vi får omgående en känsla för de tre huvudkaraktärerna, Kapten Kirk, Spock och Dr. McCoy och deras inbördes relationer till varandra. Här finns också ett antal ofrivilligt roliga scener, såsom den skrikande blomman (måste ses), men överlag fungerar manus och regi bra. Mysteriet får dessutom en intressant upplösning i och med ett ekologiskt tema och ett moraliskt dilemma. Inte ett fantastiskt avsnitt på något sätt, men fungerar bra som curtain raiser.

Enterprise i omloppsbana kring M-113, den första av många, många världar vi fått besöka i franchisen

1.2 Charlie X

Sändes: 15/9 1966

Stardate: 1533.6

Manus: D.C Fontana

Regi: Lawrence Dobkin

Platser: Colony 5, Thasus (endast omnämnda)

Betyg: 4-/5

Enterprise möter upp med forskningsskeppet Antares för att ta ombord en mycket speciell passagerare. Charlie Evans, 17 år gammal, är den enda överlevande från en krasch på planeten Thesus. Ingen kan förklara hur han inte bara lyckats överleva på planeten från tre års ålder utan även lära sig tala och läsa. Utan förståelse för mänsklig interaktion och sociala regler lyckas Charlie stöta sig med flera delar av besättningen, inte minst med Janice Rand som han blir blixtförälskad i. Men Charlie har en hemlighet - en hemlighet som innebär livsfara för samtliga ombord.

Det första av många avsnitt i franchisen som handlar om vad det innebär att vara människa och hur samhälle och arv formar oss. Kirk blir snabbt en fadersgestalt för Charlie, vars trevande försök att hitta sin plats med andra människor både är skämskuddepinsam och alltför bekanta. Vi har alla varit Charlie i en mån eller annan och det gör att hans karaktär är ganska enkel att sympatisera med. Vad vi inte har haft är Charlies förmågor - och tur är väl det! Eller som Kirk säger: "There's nothing wrong with you that hasn't happened to every human male since the model came out."

Charlie X känns fortfarande förvånansvärt fräscht i sitt berättande, troligen på grund av att det behandlar odödliga teman som att växa upp och att hitta sin plats i tonåren. Dessutom, alla avsnitt där man får se en karaktär i en röd gi är per default kul.

Jag funderar på att komma till klubben så här någon kväll. Speciellt i tightsen.

1.3 Where No Man Has Gone Before

Sändes: 22/9 1966

Stardate: 1312.4

Manus: Samuel A. Peeples

Regi: James Goldstone

Platser: Delta Vega (ödeplanet endast använd för gruvdrift)

Betyg: 2+/5

När Enterprise befinner sig på randen till Vintergatans yttre hittar man resterna av SS Valiant, ett skepp som försvann spårlöst 200 år tidigare. Efter att ha analyserat data från skeppets "svarta låda" får Spock reda på att Valiant stötte på en oförklarlig energisignatur och att man efter detta möte desperat började söka i skeppets dator efter information om ESP. Snart nog stöter Enterprise också på energisignaturen och märkliga saker börjar hända med Kirks vän, navigatör Gary Mitchell, och skeppets psykolog Dr. Elizabeth Dehner.

Som tidigare beskrivet i det här inlägget var Where No Man Has Gone Before seriens andra pilotavsnitt. Som en konsekvens av detta är många saker, stora som små, annorlunda från resten av seriens avsnitt. Småsaker inkluderar designen på uniformerna (bland annat slipper de kvinnliga besättningsmedlemmarna ha minikjolar på sig) och placeringen av Enterprise i universum. Just att vara på gränsen till att lämna galaxen går inte ihop med hastigheter och annat beskrivet i andra avsnitt. Större saker är att Dr. McCoy inte alls finns med utan är ersatt av en äldre herre. Likaså har många av karaktärerna andra specialområden.

Om man bortser från anakronismerna är Where No Man Has Gone Before ändå inte ett särskilt bra avsnitt. Det känns väldigt daterat och satt i 60-talets tankar om nyspiritualitet. Intressant är däremot att se användandet av kristen ikonografi på ett sätt som säkert fick några tittare att sätta i halsen för 50 år sedan. Berättarmässigt håller inte avsnittet särskilt väl och med de många motsägelserna (som är svåra att ignorera en längre stund) är det här en ganska svag installation i serien.

Sup, ya'll?

1.4 The Naked Time

Sändes: 29/9 1966

Stardate: 1704.2

Manus: John D.F Black

Regi: Marc Daniels

Platser: Psi 2000 (en gång lik Jorden, nu döende)

Betyg: 3+/5

Efter att besättningen hittar ett forskarteam ihjälfrusna på Psi 2000 börjar märkliga saker hända ombord på Enterprise. Ett virus har smittat en av besättningsmännen som sprider det vidare till alla han rör vid. Viruset fungerar som en riktig fylla och plockar fram den person man egentligen identifierar sig som, bortom artiga fasader. När en besättningsman låser skeppet på kollisionskurs med planeten blir det en kamp mot både klockan och sjukdomen för att överleva.

Förutom att ha en titel som låter som porrfilm är The Naked Time ett riktigt kul avsnitt. Vi får se Spock använda The Vulcan Nerve Pinch för första gången och även bryta ihop känslomässigt. Bara det är värt att se. De bästa scenerna har däremot George Takei som Sulu. Sulu går helt upp i sin hemliga dröm att vara en svärdsmästare och springer runt på skeppet och utmanar folk på dueller. Det är knäppt, kul och ett av avsnitten av originalserien där man verkar helt ha släppt på alla tyglar och bara kört.

George Takei with a sword - all arguments are invalid

Regi: Prachya Pinkaew

Manus: Eakisit Thairaat

Medverkande: Tony Jaa, RZA, Petchtai Wongkamlao mfl.

Produktionsbolag: Sahamongkolfilm Co.

År: 2013

Längd: 104 min

Land: Thailand

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1925518/

Kham lyckas med konststycket att bli av med sin elefant ännu en gång och tvingas åka till Bangkok för att leta upp den. Spåret leder honom till gangstern LC och blir början på Khams inblandning i vad som riskerar bli en internationell kris. Dessa elefanter alltså.

Jag har många gånger innan prisat Tony Jaa som det nya svarta inom kampsportsfilm. Hans energi och inspirerade fighting har förhöjt flertalet filmer, från den första filmen i den här serien till genombrottet med Ong-Bak (2003). Kampstilen, baserad på Muay Thai, är ofta riktigt brutal och gör sig bra på film. Jag som själv tränar Muay Thai blir glad av att se hur sporten mer och mer tar över rollen som filmkampsporten nummer ett. Och ja, actionscenerna i The Protector 2 är riktigt bra. Det är bara det att allt annat i den mest är dåligt eller förvirrande. Ibland både och.

Kampsportsfilm har en enkel uppgift - att underhålla genom spektakulär fighting. Ge tittaren scener och koreografi som får dem att kippa efter andan och undra hur fan man gjorde den ena eller den andra scenen. Jag vågar mig på att påstå att väldigt få förväntar sig att få rörande dramascener eller nagelbitarspänning från de här rullarna. Kort sagt, en kampsportsfilm med enkel story är oftast den bästa typen av kampsportsfilm. The Protector 2 lyckas ta så många logiska krumsprång under scenerna mellan fightingen att man hela tiden undrar över person X:s motivation till att göra handling Y. Det är onödigt komplicerat och eftersom filmen kastar logiken under vagnen för att iscensätta actionscenerna spelar inte ambitionen att berätta en invecklad historia någon större roll.

The Protector 2 är trots kritiken en helt okej rulle när den håller sig till actionscenerna. Jag måste dock säga att jag sett Tony Jaa göra mycket, mycket bättre ifrån sig även när det gäller dessa. Måtte han inte börja bli mätt på vad han gör bäst - sparka röv på film.

Betyg: 3 kan du hålla koll på din elefant nu, Kham?! av 5 möjliga

Regi: Manuel Carballo

Manus: Hatem Khraiche

Medverkande: Kris Holden-Ried, Emily Hampshire, Shawn Doyle mfl.

Produktionsbolag: Ramaco Media I & Castelao Pictures

År: 2013

Längd: 98 min

Land: Kanada/Spanien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2093270/

I en alternativ verklighet drabbades världen 1981 av en sjukdom som gjorde folk till zombies. Tio år senare kom det andra stora utbrottet av sjukdomen och innebar döden för drygt 100 miljoner människor. Till sist lyckades läkarna arbeta fram en bromsmedicin som effektivt hindrar sjukdomen från att utvecklas om man får behandling inom några timmar efter infektion. Nackdelen är att medicinen måste tas varje dag för återstoden av deras liv. Dessa människor, kallade för The Returned, behandlas med misstro och rädsla. Därför gömmer de ofta sin sjukdomsstatus från samhället. När medicinförråden börjar sina försöker läkaren Kate desperat hitta tillräckligt med doser för sin make, samtidigt som allmänheten börjar bli allt mer högljudda i sina fördömanden av The Returned.

Att zombiegenren överösts av mer eller mindre genomtänkta inslag de senaste tio åren har nog inte undgått någon. Flertalet produktioner liknar varandra både till tematik och berättarstil, men då och då kommer något som känns relativt fräscht. Förra året bjöd både på Warm Bodies (2013) och den här, mindre kända, spansk/kanadensiska rullen. The Returned fokuserar främst på efterdyningarna av sjukdomen och dess effekt på samhället, vilket känns som ett spännande grepp. Dessvärre tappar den också i viss mån i tempo och berättarteknik mot mitten av historien. Helst av allt skulle jag sett att Hatem Khraiche gått hela vägen med sin parallell till HIV och AIDS. Den är ganska tydlig som den är (bromsmediciner, sjukdomen upptäcktes i början av 80-talet, folks inställning till de sjuka är allt annat än fördomsfri etc.), men den faller mer och mer i skymundan ju längre filmen går. Överlag är manusets mer politiska och övergripande delar mycket mer intressanta än förhållandet mellan Kate och hennes man, Alex.

Regin måste premieras. Manuel Carballo är bara i början av sin regikarriär, men har redan ett öga för detaljer och bildkomposition. Han är dessutom en utpräglad genreregissör, så jag kommer följa hans karriär med intresse. Det enda han behöver jobba lite på är skådespelarregin. Vissa av manusets sämre repliker levereras ganska stelt av skådespelarna, och Carballo borde helt enkelt gått in och bett om omskrivning av dessa repliker. Det märks ibland att engelska inte är Hatem Khraiches modersmål om vi säger så.

The Returned är ingen mästerlig film, men den är annorlunda för en genre där allt blivit mer och mer likriktat (no pun intended). Om du gillar genren är den väl värd att se.

Betyg: 3+ fast Stephen King vill ha tillbaka sitt slut av 5 möjliga

Regi: Daniel Stamm

Manus: David Birke & Daniel Stamm (baserat på Eakasit Thairatanas manus till den thailändska förlagan)

Medverkande: Mark Webber, Ron Perlman, Rutina Wesley mfl.

Produktionsbolag: Little Magic Films/Automatik Entertainment/IM Global

År: 2014

Längd: 88 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2059171/

Elliot har en av de värsta dagarna i sitt liv. Morgonen börjar med att han får sparken från sitt jobb och hyresvärden hotar att vräka honom. Dessutom har hans rasistiske gamle far blivit vräkt och är tvungen att flytta in tillsammans med Elliot, hans svarta fästmö och Elliots förståndshandikappade yngre bror. Och du tyckte din måndag sög? När Elliot får ett telefonsamtal från vad som låter som en spelledare från ett tävlingsprogram tror han inte att hans lycka har vänt precis. Mannen på andra sidan luren utmanar Elliot att han ska få 1 000 dollar om han dödar flugan som surrar runt i bilen Elliot sitter i. När det visar sig att han mycket riktigt får 1 000 dollar för besväret dras Elliot in i ett spel med allt mer makabra uppgifter. Vad skulle du göra för att säkra din ekonomiska framtid?

En film i tredje led brukar sällan bli särskilt bra. 13 Sins baseras på den thailändska filmen 13 Beloved (2006) som i sin tur baseras på manusförfattare Eakasit Thairatanas manga. Det thailändska originalet har dessvärre gått under min radar, men efter den här remaken måste jag nog leta upp den. 13 Sins har nämligen flera riktigt bra och spännande setups, men misslyckas något i utförandet.

Mark Webber fungerar riktigt bra i rollen som den lite mjäkige Elliot, men som så många gånger förr när han är med i en film stjäl Ron Perlman strålkastarljuset i scenerna han är med i. Perlman kan mycket väl vara den felande länken mellan gorilla och människa, men är sällan sämre än bra. Även de flesta birollsskådespelare sköter sig över medel. 13 Sins problem ligger istället i manuset. Premissen är bra, även om jag sett andra filmer på samma tema som varit bättre, men 88 minuter känns lite för kort för att berätta en historia med så här många plot twists. Slutresultatet blir tämligen ihoptryckt och om inte förvirrande så osannolikt. I jämförelse klockar den thailändska versionen in på knappt två timmar. Av vad jag har förstått är den amerikanska versionen dessutom ganska mycket snällare än den asiatiska. Det är nästan kutym och inget att förvånas över, men om man jämför med den liknande Cheap Thrills (2013) är skillnaden ganska tydlig - stor studio mot independentbolag. Något slätstruket mot totalt galet. 13 Sins förlorar på att man valt att inte gå hela vägen ut.

Trots min kritik fungerar 13 Sins som underhållning över medel. Om det inte vore för den ihoptryckta speltiden hade den dessutom kunnat få ett plus i kanten. Jag har dock en känsla av att ni bör se den thailändska först. Återkommer om denna vid ett senare tillfälle.

Betyg: 3 Perlman-hakor som inte går av för hackor av 5 möjliga

(Skitfinkultur är tillbaka efter en paus på drygt två veckor. Lite nya idéer, lite nya projekt, lite ro och vila. Jag brukar inte prata om mitt vardagsliv i den här bloggen och tänker inte orera om det nu heller, men jag vill ändå tacka de som stöttat mig den senaste tiden. Den har varit tuff, men jag är tillbaka på banan. Okej, sentimentaliteten över, läs vidare.)

Regi: Chi-Hwa Chen

Manus: Hsin Yi Chang

Medverkande: Jackie Chan, Nora Miao, Jeong-Nam Kim mfl.

Produktionsbolag: Lo Wei Motion Picture Company

År: 1978

Längd: 96 min

Land: Hong Kong

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0078251/

Vandraren Hsu Yin-Fungkommer över den mycket eftertraktade manualen till shaolinmästarnas nya kampstil, baserad på orm- och tranteknik. Men mästarna har försvunnit spårlöst och allt Hsu har att gå efter är att en man med ett märkligt märke på bröstet kan ha något med försvinnandet att göra. Hsu börjar provocera alla klaner han träffar på för att leta efter mannen med märket - något som går alldeles för bra.

Jackie Chan har varit en av kampsportfilmens stora stjärnor sedan sent 70-tal. Efter att ha varit en i mängden av duktiga actionskådespelare var det med 1978 års Snake & Crane Arts Of Shaolin som han fick sitt stora genombrott. Detta berodde inte minst på regissören Chi-Hwa Chens lyckade beslut att ge Chan full kontroll över stuntsen och stor inverkan på koreografin.

Som i de flesta av Chans filmer baseras fightingen på wushu uppblandat med en hel del akrobatik. Klanerna i filmen har alla sin egen stil de slåss med, alla efter de fem traditionella djurstilarna inom kinesisk kung fu - orm, trana, leopard, tiger och drake. Stilarna utmärks framförallt av många slagtekniker av olika slag. Visst är det intressant att jämföra stilarna, men jag känner till flertalet andra filmer som är bättre representanter för de olika skolorna. Snake & Crane gör mycket halvbra, men det är sällan som man ser något riktigt karakteristiskt i stilarna. Det är däremot kul att användandet av traditionella vapen är utbrett i filmen.

Snake & Crane må vara Chans genombrottsfilm, men enligt mig har han gjort mycket bättre filmer både förr och senare. Samtidigt förstår jag att det är en ikonisk film. Det här är första gången som vi ser Chan som sin klassiska "älskvärde idiot" som han brukar spela i sin filmer. Problemet är att han inte gör rollen så värst bra. Fightingen är underhållande, storyn väldigt typisk och knappt närvarande. Du kan defintivt välja bättre Chan-filmer, men också sämre. Okej, helt enkelt.

Betyg: 3 och var tusan tog tranorna i titeln vägen? av 5 möjliga

Regi: John Lee Hancock

Manus: Kelly Marcel & Sue Smith

Medverkande: Emma Thompson, Tom Hanks, Paul Giamatti mfl.

Produktionsbolag: BBC Films/Essential Media & Entertainment/Walt Disney Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 125 min

Land: USA/Storbritannien/Australien

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2140373/

Walt Disney hade  förgäves försökt i 20 år att få filmrättigheterna till P.L Travers bok Mary Poppins. När Travers börjar få ont om pengar går hon motvilligt med på att åtminstone träffa Disney. Vad Disney inte vet är att Mary Poppins har en djup personlig innebörd för Travers och att hon tänker kämpa med näbbar och klor för att en eventuell film ska bli precis som hon tycker den ska vara.

Det är lite märkligt att se en film medproducerad av Walt Disney Pictures om just Walt Disney. Mycket riktigt tonas Disneys ökända dåliga sidor ner till den grad att han blir en mysfarbror. Det känns lite sunkigt. Tom Hanks är däremot alltid Tom Hanks och gör även här en bra rolltolkning av materialet han får. Det här är dock Emma Thompsons film rakt igenom. Thompson gör en mycket bra roll som den extremt kombativa Travers och det är märkligt att hon inte fick en nominering för tolkningen. Även Paul Giamatti och, relativt förvånande, Colin Farrell gör fina prestationer.

Dessvärre funkar inte riktigt manuset till Saving Mr. Banks. Det är, som så många andra filmer från 2013, en för lång film. Tillbakablickarna till Travers barndom fungerar bra, men de hade kunnat kortats ner betydligt för ett bättre flyt i berättandet. Likaså kan jag inte riktigt släppa att man valt att göra Walt Disney till en mysfarbror med nästan löjliga mängder tålamod. Om man kan sin filmhistoria vet man att Disney var allt annat än sin image utåt. Det finns gott om skräckhistorier från medarbetare och inte minst om hans antisemitism. Att inte ens kommentera detta känns lite konstigt. Det hade inte behövt vara något betydande inslag, men bara något.

Saving Mr. Banks funkar som en tillrättalagd skildring om arbetsprocessen med filmatiseringen av Mary Poppins. Välspelad, för lång och manusproblem till trots fungerar filmen okej. Svälj inte hela storyn med hull och hår bara.

Betyg: 3 beställningsporträtt av 5 möjliga