Regi: Peter Segal

Manus: Tim Kelleher & Rodney Rothman

Medverkande: Sylvester Stallone, Robert De Niro, Alan Arkin mfl.

Produktionsbolag: Callahan Filmworks/Gerber Pictures/Warner Bros. mfl.

År: 2013

Längd: 113 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1661382/

Henry "Razor" Sharp och Billy "The Kid" McDonnen var båda framgångsrika boxare i lätt tungvikt under 80-talet. Razor drog sig tillbaka från boxningen efter en dispyt med The Kid utanför ringen och de båda har hatat varandra i närmre 30 år. När en ung promotor lyckas få båda boxarna i samma rum för motion capture till ett tv-spel har inte hatet svalnat. Ett klipp där de båda äldre herrarna spöar skiten ur varandra blir en hit på YouTube och snart föds idén om en comeback. Men kan man verkligen komma tillbaka till boxningen när man är över 60 år?

Det här var så skumt att jag var tvungen att se det. Stallone tycks aldrig riktigt kunna lämna ringen, men så länge som han är i sådan här fysisk form ser jag ingen anledning till att han skulle göra det. Killen fyller 68 i år och ser fortfarande sjukt vältränad ut. Respekt är ordet. De Niro har å andra sidan inte åldrats riktigt lika väl, men klarar ändå av att röra på sig ordentligt i boxningsscenerna.

De gamla boxningsfilmsrävarna till trots var jag skeptisk till Grudge Match, men även om det här knappast är något som går upp mot de båda herrarnas klassiker i genren är det stundtals riktigt kul. Stallone och De Niro har en bra kemi och även birollsskådespelarna lyckas allt som oftast göra bra ifrån sig. Bäst är föga förvånande Alan Arkin (alltid bra) i rollen som Razors gamle tränare. Arkin må göra rollen som sur gubbe ganska ofta, men han gör den så bra! Dessutom, när såg vi Kim Basinger i något av vikt senast?

Grudge Match håller inte riktigt i sina dramascener (förutsägbara och klyschiga) men här finns scener av rent komiskt guld. Manuset skulle kunna tajtas till med mer komik och mindre drama, filmen kunde varit tio minuter kortare, men överlag var det här överraskande kul! Om du gillar boxningsfilm eller bara en kul rulle finns det bra mycket sämre val en fredagskväll.

Betyg: 3+ rallarsvingar av 5 möjliga

Regi: Justin Chadwick

Manus: William Nicholson (baserat på Nelson Mandelas självbiografi)

Medverkande: Idris Elba, Naomie Harris, Terry Pheto mfl.

Produktionsbolag: Videovision Entertainment/Distant Horizon/Origin Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 141 min

Land: Storbritannien/Sydafrika

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2304771/

En biografi över Nelson Mandela från hans fattiga uppväxt tills dess att han 1994 valdes till Sydafrikas förste svarte president. Baserad på Mandelas självbiografi får vi följa Mandelas karriär som advokat, politisk ledare för ANC och inte minst hans 27 år långa fängelsestraff.

I och med att Mandela dog förra året kunde inte den här filmen ha kommit lägligare. En biografi över en av 1900-talets stora statsmän utgiven samma år som han dog borde ha alla möjligheter att bli årets största film. Förlåt om jag låter lite cynisk, men Mandela: Long Walk To Freedom gör mig lite cynisk. Framförallt beror det på att jag känner att en viktig historia kunde gjorts mycket bättre.

Det mesta i den här filmen är okej, utan att glänsa. Idris Elba är okej i rollen som Mandela, fotot är okej, musiken är okej, allt är mest okej. På något sätt verkar Justin Chadwick ha velat göra en mer lågmäld film än vad källmaterialet kräver. Den stora episka känslan infinner sig riktigt aldrig. Istället blir det mer en pliktskyldig historisk genomgång av vad som hände, men vad jag saknar är passion och riktigt starka känslor. Det finns några scener som är riktigt bra och starka i Long Walk To Freedom, framförallt mot slutet, men de är för få och för långt emellan. De bästa scenerna är nästan uteslutande de mellan Elba och Naomie Harris i rollen som Winnie Mandela. Harris gör filmens klart bästa roll och jag hade önskat att manusförfattare Nicholson fokuserat mer på deras förhållande och meningsskiljaktigheter gällande vilken väg som ANC och Sydafrika skulle ta.

Mandela: Long Walk To Freedom är trots min kritik ingen dålig film. Det är bara det att en film om Mandela inte duger om den bara är med beröm godkänd. Här finns så mycket att bygga en fantastisk film av, men nu blir det mest en axelryckning. Låt det gå några år och gör en ny och bättre biografi.

Betyg: 3 frihetskämpar av 5 möjliga

Regi: Gore Verbinski

Manus: Justin Haythe /Ted Elliott /Terry Rossio

Medverkande: Johnny Depp, Armie Hammer, William Fichtner mfl.

Produktionsbolag: Jerry Bruckheimer Films/Blind Wink Productions/Classic Media mfl.

År: 2013

Längd: 149 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1210819/

En gammal Tonto berättar för en liten pojke om hur han träffade John Reid, mer känd som The Lone Ranger, och hur de två blev partners. Historien tar sin början i och med att Tonto räddar John Reid, en idealistisk ung advokat, från den ökände banditen Butch Cavendish. Tonto och Reid har båda anledningar till att vilja se Cavendish sota för sina brott, men i en tid då lagens lojaliteter dansar efter mutornas pipa är det svårt att veta vem man ska lita på...

Det här kan mycket möjligt vara 2013 års mest utskällda film. The Lone Ranger är ett starkt kulturellt arv inom den amerikanska populärkulturen, och Gore Verbinskis vision av den klassike westernhjälten har fått motstå både spott och spe. För mig, som bara läst och sett tillräckligt mycket av originalet för att med gott samvete kunna referera till den i en uppsats, känns kritiken ganska onyanserad. Många har klagat på valet att göra Tonto till huvudkaraktär. Om John Reid hade varit en komplex karaktär till att börja med hade jag kanske kunnat hoppa på det tåget, men för en modern publik känns Reids variant av "truth, justice & the American way" ganska fadd. Tonto är helt enkelt mer intressant. Nej, då har filmen desto större problem att brottas med inom andra områden.

The Lone Ranger är på tok för lång. Minst 40 minuter hade kunnat klippas bort till filmens fördel. Transportsträckorna är många och ibland känns filmen mest som en ursäkt för att visa Johnny Depp spela ytterligare en excentrisk karaktär. Depp gör knappast sin bästa roll i karriären, men så illa som alla säger att han skulle vara tycker jag inte han är. Då är det värre med Armie Hammer som John Reid. Jag vet inte vad de tänkte på när de gav honom rollen. Jag tror inte jag kan komma på en leading man som haft mindre karisma. Däremot är castingen av William Fichtner som skurk riktigt bra, även om jag ännu hellre skulle sett Richard Brake i som Cavendish. Det är numera lag på det i min värld - alla slemmon i filmer med westerntematik ska spelas av Richard Brake.

Nåväl, även om skådespelarna är lite varierande i sina prestationer är manuset det som behöver mest arbete. Det är som sagt alldeles för långt och fram tills den stora actionscenen på slutet hade jag emellanåt ganska tråkigt. Sen kommer vad som troligtvis är 2013 års bästa actionsekvens helt från ingenstans och knockade mig fullständigt! Överdriven, kitschig, rolig som fan och mästerligt klippt. Det borde varit hela filmen.

The Lone Ranger är knappast katastrofen som många sagt den är. Det är inte en lysande film på något sätt (annat än ovan nämnda actionsekvens), men stundtals är den ganska underhållande. Gillar du westerns och myterna kring denna epok i amerikansk historia är det ett plus.

Betyg: 3- döda fåglar på huvudet av 5 möjliga

Regi: Kirk De Micco & Chris Sanders

Manus: Kirk De Micco & Chris Sanders

Medverkande: Nicolas Cage, Emma Stone, Ryan Reynolds mfl.

Produktionsbolag: Dreamworks Animation

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0481499/

Eep är medlem av den enda kvarvarande grottmänniskofamiljen i grannskapet. De har lyckats överleva först och främst genom familjeöverhuvudet, Grugs, närmast sjukliga rädsla för allt som är nytt. Om något är nytt är det farligt och ska därför lämnas ifred. Eep vantrivs med det säkra men tråkiga livet. När hon en kväll träffar på en kille som inte ser ut som någon annan hon har sett blir det början på ett äventyr - det visar sig nämligen att killen har... idéer!

Titeln och karaktärsdesignen gjorde att jag verkligen inte så fram emot den här filmen. Jag förstår fortfarande inte hur man med en budget på 130 miljoner dollar inte kan anställa en designer som kan skapa intressanta karaktärer. När du verkar inom animerad film är det A och O. Om man exempelvis jämför med den japanska animerade filmvärlden är de amerikanska designerna ofta bedrövliga. Nåja, även om designen i The Croods är riktigt oinspirerad är manuset faktiskt över förväntan.

The Croods följer förvisso en klassisk modell för animerad film med uttråkad kvinnlig protagonist som vill "ha mer". För fler exempel se Disneys filmproduktion från The Little Mermaid (1989) och framåt. Eep är standardprotagonist 1A, men den som gör filmen relativt sevärd är Nicolas Cage som rösten till Grug. Hans karaktärsutveckling är, om än ganska uppenbar, helt okej. Här finns också flertalet roliga replikskiften och överlag en ganska skön stämning.

The Croods fungerar för stunden, men är kanske inte något jag kommer ihåg om en månad eller två. Jag har sett värre animerade filmer i år, men vänta dig inget speciellt - trots att manuset var över förväntan.

Betyg: 3- tama sengångare av 5 möjliga

Regi: Pierre Coffin & Chris Renaud

Manus: Cinco Paul & Ken Daurio

Medverkande: Steve Carell, Kristen Wiig, Benjamin Bratt  mfl.

Produktionsbolag: Illumination Entertainment

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1690953/

Gru, numera föredetta superskurk, försöker anpassa sig familjelivet med tre mer eller mindre vilda döttrar. Som om inte det vore nog blir han snart kidnappad av Anti-Villian Leauge (AVL) som behöver Grus hjälp. Ett topphemligt laboratorium på Antarktis har försvunnit och det är nu upp till Gru och hans partner, den excentriska AVL-agenten Lucy, att gå undercover på ett köpcentrum för att luska ut vilken av affärsinnehavarna som kan ligga bakom stölden.

När Despicable Me (2010) kom ut var jag minst sagt skeptisk. Det lät som en typisk superhjälteparodi utan själ, men jisses vad fel jag hade! Filmen blev snabbt en av mina favoriter bland amerikansk animation de senaste tio åren och jag såg verkligen fram emot uppföljaren. Jag måste säga att jag blev lite besviken. Vissa saker, så som the minions större roll, är jättebra, men jag känner att man hade kunnat göra så mycket mer med manuset. Samtidigt finns här scener som fick mig att kikna av skratt. Det är nästan uteslutande scener med the minions.

The minions, dessa små, gula och underbara små skapelser, lyckas på något sätt få en sådan bedårande karaktär trots att de i grund och botten är tusen varianter av en och samma figur. De blir ännu roligare om man gillar språk. Deras "minionese" skapades till första filmen som en slags rappakalja, men trots att det är totalt felaktigt rent syntaxmässigt översätts samtliga ord till något i något språk. Det gör att man här och där snappar upp ett ord eller två och blir förvånad när det faktiskt stämmer. Imponerande jobb för bikaraktärer i en animerad barnfilm!

Steve Carell gör rösten till Gru även i uppföljaren och gör det riktigt bra. Det kanske är för att Carell är en seriefigur i vanliga fall på film, vad vet jag? Hur som helst är röstskådespelarna bra överlag, men det är Carell och de högpitchade minions som regerar varje scen de är med i.

Despicable Me 2 är inte lika bra som första filmen, men är ändå kul. Framförallt måste jag skaffa mig några minions och lära dem minionese. Det kanske är det folk försöker med när de skaffar barn?

Betyg: 3+ little, yellow, different av 5 möjliga

Svensk titel: Strax efter solnedgången

Författare: Stephen King

År: 2008 (svensk utgåva 2010)

Sidor: 431

Förlag: Scribner (svenskt förlag: Bra Böcker)

ISBN: 978-91-7002-970-7

"The medical definition of miracle is misdiagnosis."

När Stephen King antog uppdraget att redigera och skriva förord till en novellsamling insåg han hur mycket han hade saknat att skriva just noveller. Just After Sunset är en samling av gamla och nyskrivna historier med en sak gemensamt - de utspelar sig alla i skymningslandet. Vad detta eteriska rike egentligen är kan bara läsaren själv svara på. Vissa noveller utspelar sig i solnedgångens timmar, andra i den mer opåtagligbara livets skymning. Liksom de flesta av Kings novellsamlingar finns här dock både höjd- och lågpunkter.

Trion som står ut som de klart starkaste novellerna är Stationary Bike (2003), N. (2008, skriven för samlingen) och den avslutande A Very Tight Place (2008). Den förstnämnda är en drömsk skildring av hur konst och verklighet flyter ihop när en målare upplever att den väggmålning han skapat för att titta på under sina turer på en motionscykel börjar få liv. N. är en säregen novell med lika delar Lovecraft och Arthur Machens som inspiration. En psykolog tar livet av sig och hans syster hittar märkliga referenser i hans anteckningar till en patient kallad "N". N har grava tvångssyndrom som alla verkar kretsa kring en stencirkel på en avskild äng. Slutligen är A Very Tight Place Stephen King i äckelhögform. Faktum är att han i efterordet skriver att han till och med äcklade sig själv när han skrev den. En grannfejd går helt ur styr när en man blir inlåst i en portabel toalett på en övergiven byggnadsplats.

Dessvärre håller inte alla noveller i samlingen samma klass som de ovanstående. The New York Times At Special Bargain Rates (2008)är en ganska svag novell om en kvinna som får ett telefonsamtal från sin avlidne make. Fråga mig inte varför den ska ligga till grund för en tv-serie med premiär i sommar. Likaså är Harvey's Dream  (2003) och Graduation Afternoon (2007) inte något att skriva hem om. Graduation Afternoon har en intressant premiss som skulle kunna ligga till grund för något större om inte marknaden redan vore mättad med postapokalyps just nu. En examensfest utanför New York blir snabbt den perfekta utsiktsplatsen för atombombningen av Manhattan. Där slutar tyvärr novellen. Med karaktärerna som presenteras borde Graduation Afternoon utvecklas till något längre.

Som ni märker är det väldigt upp och ner, vilket det alltid är när det gäller Kings novellsamlingar. Om ni hittar samligen billigt någonstans är den värd några kronor för de tre riktigt bra novellerna. Så vitt jag vet finns det ingen samling av Kings absolut bästa noveller utgiven. Det kanske vore dags för det.

Betyg: 3 katharsiskanaler av 5 möjliga

Regi: Ethan & Joel Coen

Manus: Ethan & Joel Coen

Skådespelare: Oscar Isaac, Carey Mulligan, John Goodman mfl.

Produktionsbolag: Anton Capital Entertainment/Mike Zoss Productions/Scott Rudin Productions mfl.

År: 2013

Längd: 104 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2042568/

Llewyn Davis är en folksångare som försöker slå igenom under den stora folksångsboomen som florerade i USA tidigt 60-tal. Det är dock inte lätt för en ung man med gitarr att göra ett större genomslag i en värld full med unga män med gitarrer - speciellt inte när stora delar av dagen måste spenderas med att hitta någon soffa att sova på.

Bröderna Coen har tappat greppet. Det är ett lika tråkigt faktum som det är sant. Sedan den fantastiska No Country For Old Men (2007) har deras säregna version av americana tappat allt mer lyster. Även om deras filmer inte direkt varit dåliga har de helt enkelt inte kommit upp i samma klass som deras tidigare alster. Inside Llewyn Davis är ytterligare en mellanfilm i brödernas filmografi. Den är inte dålig, men utan klar handling eller karaktärsutveckling puttrar filmen mest på utan större motstånd. Det är en relativt trevlig bekantskap, men inget att skriva hem om.

Rent musikaliskt är Inside Llewyn Davis däremot en höjdare. Gillar du den här typen av musik (folksångare och/eller singer/songwriters med countryinfluenser) är soundtracket oumbärligt. Här finns förvisso knappt några nya låtar, men som Llewyn brukar presentera en av sina låtar: If it was never new, and it never gets old, then it's a folk song. Precis som i andra Coen-filmer är dialogen välskriven och här finns de smått excentriska karaktärerna som blivit deras signum. John Goodman (arbetar han med några andra regissörer?) är rolig även här och överlag fungerar både skådespeleriet och humorn. Men... vad händer egenligen? Inte så mycket.

Inside Llewyn Davis är en film utan egen röst eller berättande. Det är en trevlig bekantskap för stunden, men hade möjligheterna att kunna bli något mycket större. Kom ihåg att lägg in berättelsen nästa gång.

Betyg: 3 kluvna recensenter av 5 möjliga

Regi: Peter Berg

Manus: Peter Berg (baserat på Marcus Luttrells & Patrick Robinsons bok med samma namn)

Skådespelare: Mark Wahlberg, Taylor Kitsch, Emile Hirsch mfl.

Produktionsbolag: Emmett/Furla Films/Envision Entertainment/Film 44 mfl.

År: 2013

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1091191/

Operation Red Wings var en amerikansk militärinsats i Afghanistan för att hitta och döda den ökände talibanledaren Ahmad Shahd. Ett Navy Seal-förband skickades ut för att scouta området där Shahd ansågs gömma sig och för att kalla in förstärkningar när man identifierat målet. När Seal-soldaterna upptäcks och radiokommunikation förhindras av de bergiga omgivningarna blir scoutuppdraget till en regelrätt eldstrid, med förstärkningar som är eller inte är på väg. 

Det har gjorts en hel del filmer de senaste åren om mer eller mindre lyckade amerikanska insatser i kriget mot terrorismen. Lone Survivor ta en händelse som utspelade sig 2005 och bygger filmen kring ett uppdrag som gick rent åt helsike. Det är här mina problem med filmen också börjar. Enligt intervjuer ska Peter Berg tagit sig ganska stora friheter med vad som verkligen hände, och det märks tyvärr. Soldaterna ska föreställa det bästa som USA kan sätta i fält, men Berg förklarar inte deras mycket märkliga taktiska beslut. Om man läser om operationen får många av dessa frågetecken fullkomligt logiska förklaringar, men i filmens manus verkar teamet vara ganska rejäla klantarslen.

Om berättandet är lite skakigt är actionsekvenserna mycket bra. Lone Survivor är till 80 % en enda actionsekvens, så för folk som gillar realistiskt skildrade strider (vilket filmen har fått mycket beröm för) är det här något att kolla in. Skådespelarna gör också bra ifrån sig, men det är svårt att plocka ut en prestation som överglänser de andra. Wahlberg brukar vara bra i sina filmer och så även här, utan för den sakens skull att lysa. Actionscenerna håller mycket hög klass rent filmtekniskt och det är inte förvånande att Lone Survivor fått två Oscarsnomineringar i tekniska klasser.

Lone Survivor håller sig klart över genomsnittet i genren och är sevärd för fans av actionfilmer. Det är inte en korrekt beskrivning av vad som hände (därav "baserad på" sanna händelser) och skulle behöva lite manuskoll, men det funkar mer än väl för stunden.

Betyg: 3+ fast slutscenen är så flaggjuckande att jag kräks av 5 möjliga