Regi: John Wells

Manus: Tracy Letts (baserad på Letts pjäs med samma namn)

Skådespelare: Meryl Streep, Julia Roberts, Dermot Mulroney mfl.

Produktionsbolag: Jean Doumanian Productions

År: 2013

Längd: 121 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1322269/

När den försupne äkta maken dör finner sig Violet alldeles ensam i världen. Hon lyckas dock få hem alla sina barn och deras respektive till begravningen. Medan Violets pillermissbruk blir allt värre uppdagas sanningar på familjesammankomsten - sanningar som ingen mår bra av att veta.

Vill ni se något riktigt, riktigt deprimerande? Se August: Osage County. Det är definitivt ingen munter historia det här utan består främst av riktigt elaka karaktärer som gör tvivelaktiga saker mot varandra. Det kanske är så här pass dysfunktionellt i vissa familjer - vad vet jag? - men när de vuxna barnen som bäst är rädd för sin mor blir det här lite... konstigt. Varför skulle de ens komma hem till begravningen? Violet är en kärring. Det finns inget annat sätt att se det. Samtidigt blev jag som tittare fascinerad. Kunde det bli värre? Ja, det blir konstant värre.

Meryl Streeps 18:e (!) Oscarsnominering för rollen som Violet är välförtjänt. Det hade varit enkelt att säga att hon blir nominerad för att det ska så vara, men faktum är att Streep spela skjortan av de flesta även på en dålig dag. Som Violet får hon verkligen spela ut sin inre satmara. Hennes pendlande mellan att vara fullständigt stenad på piller och vara glasklar och knivskarp i sina elaka uttalanden är mästerligt. Likaså gör Julia Roberts, en av de skådespelerskor på Hollywoods A-lista jag tycker sämst om, en riktigt bra roll som dottern Barbara. John Wells, mest känd som tv-producent, har verkligen lyckats med skådespelarregin helt enkelt.

Den svagaste aspekten i August: Osage County är manuset, som känns för teatermässigt och uppstyltat. Det finns många goda exempel där pjäser har blivit mycket bra filmer, men nästan en förutsättning för att detta ska lyckas är att pjäsförfattaren lämnar över skrivandet till någon annan. Tracy Lett har haft en aktiv karriär som skådespelare på film och baserade även manuset till Killer Joe (2011) på en av sina teaterstycken. Det han lyckades med där var att hålla en distans till sina egna ord. Det lyckas han inte med i August: Osage County. Det här är en väldigt pratig film som hade kunnat klippas ner en halvtimme utan att viktig karaktärsutveckling gått förlorad. På det hela taget välspelat men tjatigt.

Betyg: 3 familjer i upplösningstillstånd av 5 möjliga

Regi: Woody Allen

Manus: Woody Allen

Skådespelare: Cate Blanchett, Alec Baldwin, Sally Hawkins mfl.

Produktionsbolag: Perdido Pictures

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2334873/

Jasmine French förlorar allt när hennes väldigt rike man åker dit för ekonomisk brottslighet. Desperat efter ett ställe att bo tvingas Jasmine flytta till sin syster som hon inte haft någon kontakt med på många år. Tvingad att vänja sig vid ett nytt liv, den här gången som medelklass, påverkar Jasmine allt och alla som kommer i hennes väg.

Woody Allen har haft några bra år i följd, vilket är ovanligt för världens mest neurotiske filmskapare. Hans Midnight In Paris (2011) var en av det årets bästa filmer och även In Love With Rome (2012) var över Allens ganska brokiga standard. Om man gör så pass många filmer som Allen är det svårt att hålla en konsekvent kvalitet, men det är sällan som hans filmer är mindre än åtminstone sevärda. Blue Jasmine är en medelfilm för Allen, men den håller ändå högre standard än många andra filmer i samma genre.

Cate Blanchett gör en fantastisk roll som Jasmine och Allen har verkligen lyckats skriva en karaktär som känns levande. Det som gör karaktären så bra är hur Jasmine inte är den vanliga filmtropen av halvt om halvt galna kvinnor, utan känns mycket mer trovärdig i sitt uttryck. Hennes sätt att prata med sig själv och vara på gränsen till nervsammanbrott (pun intended) gör att Blanchett är en mycket stark kandidat till Oscarn för bästa kvinnliga huvudroll. Även de andra skådespelarna i filmen är bra, men jag hade inte förväntat mig något annat. Om Allens manus är något varierande i kvalitet är hans regi nästan alltid fläckfri, och det gäller framförallt skådespelarregin. Sally Hawkins är jättebra i rollen som Jasmines syster, Ginger och även de manliga rollerna är välspelade.

Det som gör Blue Jasmine till lite av en parentes i Allens filmografi är istället det nämnda manuset. Allen vet hur man skriver karaktärer och få dem att verka trovärdiga, men i hans bästa filmer finns det alltid en underliggande poäng eller kritik av något. Blue Jasmine är egentligen mest fruktansvärda människor som gör fruktansvärda saker mot varandra och inte lär sig något från det. Det gör att filmen faller ganska platt i historieberättandet. Mycket gott hantverk, mycket välspelat, men inte en av Allens bästa.

Betyg: 3 kvinnor på gränsen till nervsammanbrott av 5 möjliga

Regi: Peter Jackson

Manus: Fran Walsh/Philippa Boyens/Peter Jackson mfl. (efter J.R.R Tolkiens The Hobbit)

Skådespelare: Ian McKellen, Martin Freeman, Richard Armitage mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/MGM/WingNut Films mfl.

År: 2013

Längd: 161 min

Land: USA/Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1170358/

Bilbo och hans kortvuxna kompanjoner drar vidare från Dimmiga bergen för att nå dvärgarnas mytomspunna gamla kungadöme. Väl där måste de kämpa mot draken Smaug, samtidigt som Gandalf följer upp de oroande ryktena om en mäktig nekromantiker. Även alverna blandar sig i leken och snart står det klart att Bilbos resa egentligen bara är en del av en mycket större väv.

Ännu ett år, ännu en film om Midgård från Peter Jackson. Det är lite så det känns måste jag säga. Precis som del ett lider The Desolation Of Smaug av ett alldeles för utdraget manus, men jag hade egentligen inte förväntat mig något annat. Jag må låta som ett eko av både min förra recension och många andra recensenter, men det här upplägget känns verkligen bara som ett sätt att krama ut det allra sista av pengarna man kan tjäna på filmatiseringar av Tolkiens böcker. Med det sagt måste jag ändå säga att The Desolation Of Smaug är snäppet bättre än föregångaren.

Liksom i förra delen av sagan är skådespelarna bra, även om Martin Freeman (Bilbo) i viss mån får stå tillbaka för andra karaktärer den här gången. Förhandssnacket har handlat mycket om att Orlando Bloom återvänder till sin roll som Legolas och, mest av intresse för oss svenskar, att Mikael Persbrandt har en roll i filmen. För att börja med Bloom känns det som man använder hans karaktär mycket bättre i den här filmen än man gjorde i tidigare filmer han varit med i. Bloom är inte heller lika irriterande i sitt sätt att peka ut allt som är uppenbart. Seriöst, kolla igenom de gamla filmerna baserade på Tolkiens värld och räkna alla gånger som Legolas säger något som är helt uppenbart för folk som har ögon. I Desolation Of Smaug har alverna en mer uttalad roll en tidigare. Ja, de är i stor mån samma gamla übervarelser med arrogans drypande ur varje CG-tillrättalagd por, men åtminstone Legolas och Tauriel (en överraskande bra Evangeline Lilly) visar några spår av heder. Persbrandt? Ja, han är väl med i fem minuter, iförd ett ton med smink och gör plus minus ingenting att notera.

Trots att Desolation Of Smaug är lång som en följetong känns den mer sammanhållen än första delen. Storyn flyter på bättre, många av de irriterande buskismomenten från tidigare films manus har strukits och specialeffekterna är inte lika glansiga och lätta. Min vana trogen såg jag filmen i 2D och har hört från vänner som sett den i 3D att effekterna ser ut som skit även i den här filmen. Jag antar att 3D-tekniken gör att man måste arbeta annorlunda med datoreffekter, men jag förstår inte riktigt varför när man kan se filmer med nästan felfri 3D, såsom Gravity (2013).

Desolation Of Smaug duger bra som matinéäventyr, men är fortfarande ljusår ifrån trilogin som föregick filmerna om Bilbo. Om du är fan av fantasyrullar, inte kan stå emot mördande reklam eller måste se alla filmer som blir Oscarsnominerade (host, host) finns det sämre sätt att spendera en seg onsdag på.

Betyg: 3+ och inga jävla örnar av 5 möjliga

Regi: Lee Daniels

Manus: Danny Strong (baserat på Wil Haygoods artikelserie)

Medverkande: Forest Whitaker, Oprah Winfrey, David Oyelowo mfl.

Produktionsbolag: Follow Through Productions/Salamander Pictures/Laura Ziskin Productions mfl.

År: 2013

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1327773/

Som ni kommer märka de kommande veckorna så har Oscarssäsongen smygstartat här på bloggen. Det innebär att jag min vana trogen kommer recensera de nominerade filmerna. Nomineringarna släpps först om några veckor, men jag tänkte att jag lika gärna kunde börja beta av listan på de filmer som troligtvis får en nominering eller två. Lee Daniels nutidshistorieepos The Butler är definitivt en film som ligger bra till i förhandstipsen - inte minst tack vare att Oprah Winfrey gör storstilad comeback i en hyllad biroll.

The Butler berättar om Cecil Gaines liv och arbete som butler till inte mindre än sju amerikanska presidenter. Från söderns bomullsplantage till maktens finrum får vi se ett USA i förändring under Cecils liv, inte minst gällande situationen för landets svarta befolkning. Samtidigt försöker Cecil balansera familjeliv med sitt arbete, något som inte alltid kommer smärtfritt.

The Butler har verkligen en imponerande skådespelarensemble. Utöver Whitaker i huvudrollen och Winfrey som Gaines fru, Gloria, har idel kända skådespelare blivit castade i rollerna som de olika presidenterna. Vi har Robin Williams som Eisenhower, John Cusack som Nixon, James Marsden som JFK, Liev Schreiber som LBJ och Alan Rickman som Reagan. Mycket talang, minst sagt - och då utelämnar jag flertalet andra namnkunniga skådespelare. Av presidenterna är det främst Rickman som spelar skjortan av resten (varför är jag inte förvånad?) och Winfrey är som sagt mycket bra. Den bästa rollen görs dock av David Oyelowo som Cecils militante son Louis. Han äger varje scen han är med i och spänningen mellan Whitaker och Oyelowo är filmens höjdpunkt.

The Butler lider dock av manusproblem och vet inte riktigt vad den vill vara. Vill den vara en berättelse om amerikansk nutidshistoria? En berättelse om konflikten mellan far och son med olika politiska ståndpunkter? En berättelse om medborgarrättsrörelsen? The Butler försöker göra allt ovanstående och resultatet blir ofta tämligen platt fall. Exempelvis får vi först stifta bekantskap med Cecil under hans barn- och ungdomstid för att sen få berättat för oss att "ja, och så gifte jag mig och fick två barn." Vi presenteras sen i nästa scen för Cecils tonårige son och hans "minsting" på nio år. Va? Vad hände? Utelämnar du inte en ganska viktig del i livet där? Följden blir att så fort man får sig få en insikt om Cecils karaktär slår filmen undan fötterna för nämnda karaktärsutveckling och fäller sig själv. Det blir inte riktigt intressant förrän vi kommer fram till Reagans tid och då känns det lite för sent.

The Butler är en tekniskt kompetent film med mycket bra skådespel. Manuset skulle däremot behövt mer än en genomläsning och redigering till för att historieberättandet skulle fungera fullt ut.

Betyg: 3 med det där är en episk afro som Louis flickvän har av 5 möjliga

Regi: Gabriela Cowperthwaite

Manus: Gabriela Cowperthwaite & Eli B. Despres

Medverkande: Dave Duffus, Samantha Berg, Kim Ashdown mfl.

Produktionsbolag: Manny O Productions

År: 2013

Längd: 83 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2545118/

Gabriela Cowperthwaite försöker utröna vad som egentligen hände när den erfarna späckhuggartränaren Dawn Brancheau dog av sina skador hon ådrog sig vid en föreställning på Sea World 2010. Intervjupersonerna inkluderar flertalet före detta anställda tränare, vänner till Dawn och andra som drabbats av vattenparkernas profitinriktade policy.

Blackfish har varit en av årets mest omtalade dokumentärer och även om den gör sitt jobb och granskar vad som hände Dawn ställer jag mig mest frågan om någon är förvånad. Alla som inte har en stens utbildningsnivå vet att späckhuggare är stora, intelligenta och farliga om man retar dem. Är det då märkligt att folk som arbetar nära dem blivit skadade eller till och med mist livet? Tragiskt, ja, förvånande, nej. Samtidigt kan jag inte riktigt tycka synd om tränarna, hur mycket desinformation de än fick av Sea World. Finns det någon som på fullaste allvar tror att ett så pass stort djur som en späckhuggare kan trivas i en liten inhängnad där den spenderar 2/3 av sitt dygn i ett ännu mindre rum? Eller som någon uttrycker det i filmen: "If you'd been trapped in a bathtub for 20 odd years, wouldn't you be pissed?"

Trots kritiken lärde jag mig en del om späckhuggare av Blackfish. För den som är intresserad av djur och natur är det alltså fortfarande en film att kolla in. Som dokumentär är den däremot lite halvdan. Om man gör en dokumentär där man driver en tes att ett företag gjort fel bör man kunna understryka detta med mer än hörsägen och vittnesmål. Pappersspår, bevismaterial, inte nöja sig med ett "nej" vid förfrågan för intervju. Det råder nämligen ingen tvekan om att det är Sea World som är skurken i det narrativ som Cowperthwaite presenterar, men utan betydligt mer kött på benen blir det mest känsloargument. Ja, det är synd om späckhuggarna, det kan jag inte sticka under stol med, men ställ någon till ansvars och inte bara genom att peka finger.

Betyg: 3 jag hejade på späckhuggarna av 5 möjliga

Regi: Scott Cooper

Manus: Scott Cooper & Brad Ingelsby

Medverkande: Christian Bale, Casey Affleck, Woody Harrelson mfl.

Produktionsbolag: Appian Way/Energy Entertainment/Red Granite Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 116 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1206543/

Scott Cooper må ha varit lite överallt i Hollywood, men sitt stora genombrott fick han med en av 2009 års bästa filmer, Crazy Heart . Sedan dess har det varit ganska tyst om Cooper, men nu är han tillbaka med en ny dos americana med mörka förtecken i Out Of The Furnace.

Russell Baze lever ett ganska stillsamt liv med sitt jobb på stålverket, sin flickvän och familj. Allt förändras dock när han efter en barrunda råkar köra ihjäl någon. Några år senare kommer Russell ut till en hemstad han inte känner igen. Hans far är död och hans bror, som aldrig varit sig riktigt lik sedan sin tid i Irak, försvinner plötsligt helt spårlöst. Det är upp till Russell att ta reda på vad som hänt.

Det finns mycket som är bra med Out Of The Furnace. Skådespelarna som Cooper lyckats samla ihop till filmen är imponerande. Christian Bale är aldrig dålig och inte heller här. Casey Affleck visar återigen att när det kommer till skådespel spelar han skjortan av sin mer namnkunnige bror, Ben. Woody Harrelson är riktigt äcklig som skurk på det där sättet som bara han kan vara och till och med gamle trotjänare som Willem Dafoe och Forest Whitaker syns i birollerna. Det finns helt enkelt fruktansvärt mycket talang samlad i en och samma film här! Cooper gör även ett gott arbete med regin och fotot är snyggt. Så... varför älskar jag inte den här filmen?

Som jag påpekat många gånger förr är en film sällan starkare än sitt manus och det är verkligen fallet med Out Of The Furnace. Cooper och Ingelsby verkar inte riktigt veta vad det är de vill berätta. Å ena sidan presenteras vi för ett USA på dekis efter finanskrisen, å andra sidan är det ett traditionellt hämnddrama. Å ena sidan är det en historia om försoning mellan bröder, å andra sidan är det en thriller om ett försvinnande. Det spretar åt alla möjliga håll!

Out Of The Furnace är mycket, mycket gott hantverk, men utan något ordentligt att säga. Där Crazy Heart var countrydoftande americana ut i fingerspetsarna och karaktärerna berörde luktar Out Of The Furnace mest mellanmjölk.

Betyg: 3- men att ha en Pearl Jam-låt som tema är rätt schysst av 5 möjliga

Författare: Stephen King

År: 1992 (svensk utgåva 1993)

Sidor: 284

Förlag: Viking (svenskt förlag: Natur och Kultur)

ISBN: 91-27-03215-9

"An accident, Dolores, can be an unhappy woman's best friend."

Dolores Claiborne har slitit hela sitt liv med att uppfostra sina barn, vara familjeförsörjare och för att ducka för sin äkta mans slag. Men vad var det som egentligen hände när maken trillade ner i brunnen under solförmörkelsen 1962? När Dolores arresteras för mordet på sin gamla arbetsgivare hävdar hon bestämt att hon är oskyldig... till det mordet...

Dolores Claiborne är en av Stephen Kings mest atypiska romaner i stil, men tangerar ändå många av författarens beröringspunkter när det gäller teman. Boken är skriven som ett enda långt samtal mellan Dolores och poliserna som förhör henne. Poliserna låter Dolores tala väldigt fritt och det blir nästan i stil med stream of consciousness ibland. Vissa gillar det här greppet, men jag har själv alltid varit mer eller mindre allergisk mot det. I Dolores Claiborne funkar det okej, men inte mer.

Tematiskt följer boken Kings favoritteman, med undantag för bristen på övernaturliga inslag. Det är familjer i upplösning, äkta män som är förbannat obehagliga och bra kvinnoporträtt. Det är en sak som King sällan får credit för - hans sätt att skriva kvinnor på. Visst har jag läst ett flertal romaner av honom där kvinnoporträtten har varit sådär, men minst lika många där de varit riktigt bra. Det är också porträtten av Dolores och hennes arbetsgivare Vera som räddar boken. Rent berättarmässigt puttrar den på tämligen ostört och bjuder inte på några större vändningar som vi inte kan räkna ut på ett tidigt plan. Dolores är däremot en riktigt sympatisk bekantskap och skäl nog att läsa den här ovanligt korta och koncisa Stephen King-bok.

Betyg: 3 lyckosamma olyckor av 5 möjliga

Regi: Isaac Florentine

Manus: David N. White

Medverkande: Scott Adkins, Vithaya Pansringarm, Kane Kosugi mfl.

Produktionsbolag: Millennium Films & Swingin' Productions

År: 2013

Längd: 95 min

Land: Thailand/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2458106/

Den amerikanske ninjutsumästaren Casey är tillbaka... tydligen. Jag vet inte, jag har inte sett film nummer ett. Boendes i Japan där han är huvudinstruktör på Koga dojo kunde inte livet vara bättre. Det ändras snabbt när hans fru blir mördad av någon som uppenbart har träning i ninjutsu. Nu är Casey ute efter hämnd!

Ibland behövs det inte så mycket för att göra en helt okej rulle. Storyn i Shadow Of A Tear är precis lika klyschig som den låter och ibland räcker det. Jag skaffade den här filmen främst för titelns skull (kom igen, Shadow Of A Tear?! Hur kan det vara något annat än kitsch?) och den var precis vad jag förväntade mig rent filmmässigt. Om man bryter upp SOAT i delar finns här dock riktigt bra actionscener här och där. Troligen har det att göra med att filmen är producerad i Asien och inte följer de ganska träiga amerikanska actiontraditionerna. Det är innovativ fighting som är lika delar bujutsu som ninjutsu och det är riktigt kul att titta på.

Skådespelarmässigt ligger SOAT på den nivå man hade kunnat förvänta sig. Det är inga Oscarsvinnare vi har att göra med här direkt, men de är inte så pass usla att man skrattar åt deras försök att ge ett mycket typiskt manus någon form av själ och identitet. För diggare av kampsportsfilm, kampsport eller actionfilm rent generellt kan SOAT vara värd att kolla upp. Det är knappast något mästerverk, inte heller inom sin egen genre, men den duger mer än väl för stunden.

Betyg: 3 varför verkar alla filmninjas vara amerikaner i exil? av 5 möjliga