Regi: Jordan Vogt-Roberts

Manus: Chris Galletta

Medverkande: Nick Robinson, Gabriel Basso, Moises Arias mfl.

Produktionsbolag: Big Beach Films & Low Spark Films

År: 2013

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2179116/

Det är december och den slaskiga skånska vintern har Lund i ett järngrepp. Vad kunde då vara bättre än en film om sommar, uppväxt och ung kärlek? The Kings Of Summer har också fått mycket fina recensioner, och även om jag kanske inte håller med kritikerkåren fullt ut så är den åtminstone ett värmande löfte om att det finns ett liv även efter vintern.

Joe och Patrick står inte ut med sina hemförhållanden. Efter att ha gått vilse i skogen en blöt festnatt hittar Joe vad han anser är en optimal plats för de två att bygga ett hus. Med den entusiasm som bara 15-åringar kan uppbringa har de, tillsammans med sin nyfunne vän Biaggio, snart också byggt sig ett ruckel som de känner sig stolta över. Nu återstår bara sista steget - att bryta upp hemifrån.

The Kings Of Summer har ett stort problem - den sekundära konflikten i manuset mellan Joe och Patrick. Det Patrick gör, eller låter göras, hade i en 15-årings ögon varit ett oförlåtligt svek. Det kanske är jag som projicerar min egen tonårstid (eller, ja, det är klart jag gör!) men jag hade i den åldern inte kunnat vara the bigger man. Mellan de två står Biaggio, som är filmens comic relief. Moises Arias är stundtals väldigt rolig i rollen som verkligen är ett porträtt av en excentriker.

Nåja, om den sekundära konflikten är något haltande är huvudkonflikten, den mellan Joe och hans far, desto mer intressant. Joes far, Frank, är verkligen ett bittert ärkesvin, men han har oftast en poäng med sina uttalanden, hur elaka de än är. Nick Offerman gör rollen väldigt bra och de scener han delar med Nick Robinson (Joe) är filmens höjdpunkter. Överlag är det mesta i den här filmen bra utan att glänsa. Det enda som sticker ut som något lite bättre än det övriga är det vackra fotot. Manuset skulle nog behöva sig en genomgång till, inte bara på grund av den tidigare nämnda konflikten mellan Joe och Patrick, men det fungerar ganska okej ändå. The Kings Of Summer kanske inte är någon film jag kommer ihåg om ett år, men just nu var det precis vad jag behövde i form av grönska och liv på tv-skärmen.

Betyg: 3+ dick move, Patrick, dick move av 5 möjliga

Regi: Mikael Håfström

Manus: Mikael Håfström & Vasa

Medverkande: Rebecka Hemse, Jesper Salén, Jenny Ulving mfl.

Produktionsbolag: Moviola Film & Television AB & Svenska Filminstitutet

År: 2004

Längd: 100 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0375100/

På den exklusiva privatskolan Hellestad förbereder man sig för hundraårsceremonin av vad som egentligen var en fruktansvärd tragedi där tre elever mördades av en bonde från en närliggande bondgård. Året innan har dessutom en elev hoppat till sin död från skolans tak, så man kan ju undra vad det egentligen finns att fira? Hur som helst har bonden blivit till en lokal spöklegend kallad för "Strandvaskaren". När sistaårseleven Sara bestämmer sig för att skriva en uppsats om händelserna för 100 år sedan börjar hon omedvetet gräva upp saker som kanske borde få ha fått stanna begravna...

I ett försök att hitta något nytt, oförklarligt uselt, på film för att plåga mig med (jag vet fortfarande inte varför jag gör så) föll valet på Strandvaskaren - en film som stannat kvar hos mig främst på grund av den dåliga titeln. Jag får en bild av en brat som står på stranden och vaskar helrör. Nåja, det skulle visa sig att även om Strandvaskaren inte är någon klassiker på något sätt så är det en förvånansvärt kompetent svensk skräckfilm. Jag borde väl inte ha blivit så förvånad som jag blev när det är en av få svenska regissörer som klarar av skräck, Mikael Håfström, som ligger bakom filmen.

Manusets uppbyggnad liknar till en början först och främst en historisk thriller. Maktstrukturer och privatskolans "kamratanda" känns tyvärr tämligen aktuella i och med Lundsbergsskandalen. Den så kallade Strandvaskaren lyser med sin frånvaro och det är faktiskt en intressant historia. Problemet med historien kommer ungefär halvvägs in i filmen när filmen går ifrån sin thrillerstämning och blir en mer renodlad slasher. Här finns direkta citat från flertalet amerikanska skräckfilmer från sent 90-tal och i och med slashertematiken blir det oftast en blek kopia av de amerikanska originalen. Därmed inte sagt att det inte finns scener som är riktigt effektiva i sin skrämseltaktik. Bra saker. Även skådespelarna är helt okej, med Daniel Larsson som ärkesvinet Måns som främsta företrädare. Håfströms regi är även den helt okej, men problemet är att trots sina goda intentioner blir Strandvaskaren aldrig mer än okej. Det är däremot en ocean mellan den här filmen och de svenska filmer jag nyligen recenserat.

Betyg: 3 skitnödiga institutioner av 5 möjliga

Kitschhimmeln: 30:e november

Nej, ingen poster idag. Den här filmen är tydligen så pass bortglömd att det inte finns någon högupplöst nog version av filmpostern att hitta. Det bådar inte gott...

Regi: Daniel Fridell

Manus: Daniel Fridell

Medverkande: Göran Gillinger, María Celedonio, Ray Jones IV mfl.

Produktionsbolag: Reaction Pictures/SF/Svenska Filminstitutet

År: 1995

Längd: 116 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0112258/

Det finns få genres jag älskar att hata lika mycket som svensk ungdomsfilm från 80- och 90-talen. De ofta så välmenande men till sist så fruktansvärt kitschiga produktionerna (inte sällan i regi och manus av Staffan Hildebrand) är i retrospekt något av det roligaste som går att se. 30:e november kom mot slutet av den här perioden. Ungdomsfilmer efter cirka 1995 har inte riktigt samma urusla produktion och är således inte lika roliga.

30:e november utspelar sig, trots titeln, under dagarna som leder upp till 6:e juni. Varför då titeln? Vem vet, det är svensk ungdomsfilm. Adam och hans skinheadpolare laddar för det stora nationaldagsfirandet genom att bränna ner en flyktingförläggning. Adam, som verkar ha åtminstone ett empatiskt ben i kroppen, räddar en ung flicka från att brinna ihjäl. Det blir början på förbjuden kärlek och... ja, ni kan den här historien. När tjejen dessutom heter Julia är det inte så svårt att räkna ut varåt det här barkar.

30:e november var Göran Gillingers stora stund i karriären som svensk ungdomsstjärna och ja, han är usel. Alla skådespelarna i den här filmen är usla, kanske med undantag för Jonas Karlsson och Stefan Sauk. Usla skådespelare är något man förväntar sig av de här rullarna, men jag tror jag inte vet någon film som är mer svenskt 90-tal än 30:e november. Om ni, likt mig, var unga under den här tiden kommer ni skämsskratta åt modet, musiken och allt däremellan. Och det är det som är charmen med de här filmerna - de är tidsfönster till samhället för tio, 15, 20 eller 30 år sedan. Eftersom alla filmerna försöker vara så "coola" som möjligt blir det ännu tydligare hur fruktansvärt tillrättalagda och löjliga de är. Det är också därför jag älskar att plåga mig själv med dem.

Typiskt manus, usel regi, usla skådespelare och underhållande kitsch. Inte lika ha-ha-rolig i sin överdrivenhet som exempelvis G: som i gemenskap (1983), men ändå så pass löjlig att den duger en kväll mitt i veckan.

Betyg: 3 och ja, Hildebrand är med i en liten biroll av 5 möjliga

Regi: Gavin Hood

Manus: Gavin Hood (baserat på Orson Scott Cards roman)

Medverkande: Asa Butterfield, Harrison Ford, Abigail Breslin mfl.

Produktionsbolag: Chartoff Productions/Taleswapper/K/O Paper Products mfl.

År: 2013

Längd: 114 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1731141/

Det kom ett sms: "Ender's Game har samma regissör som första Wolverine och Ben Kingsley i en av rollerna...". Det bådade alltså inte gott för adaptionen av Orson Scott Cards science fiction-klassiker. Att filmen hade samma regissör som X-Men Origins: Wolverine (2009) skrämde mig inte lika mycket som Kingsley. Gavin Hood låg åtminstone bakom den Oscarsvinnande rullen Tsotsi (2005), men Kingsley gör en bra roll per decennium om ens det. Han har framförallt förmågan att välja riktiga skitfilmer att medverka i. Tack och lov är Ender's Game ganska okej.

Sjuttio år efter att Jorden attackerats av en hänsynlös utomjordisk ras har mänskligheten återhämtat sig, byggt upp sina förstörda städer och förbereder sig för att fienden ska komma tillbaka. Det största enskilda hoppet står till de rekryter som tas från planetens mest intelligenta barn - framtidens soldater i fält och ute i rymden. Ender Wiggin är en av dessa rekryter som visar stor potential att bli något alldeles extra. Först måste han bara överleva träningen...

Ender's Game tillhör de där science fiction-klassikerna som stått på min "ska läsa sen-lista" i flera år nu. Nu känns det som jag måste ta tag i det projektet till sist. Filmatiseringen av Orson Scott Cards historia har nämligen många riktigt bra idéer och scener, men känns något lättviktig mot vad jag ville den skulle vara. De fascistoida undertoner som jag antar att boken måste ha underspelas ganska ordentligt, karaktärerna får aldrig tid att utveckals ordentligt och överhuvudtaget känns filmens andra hälft ganska framhastad. Jag skulle inte sagt nej till en halvtimmes längre speltid.

Därmed inte sagt att här inte finns saker som är riktigt bra. Det var länge sedan jag såg Harrison Ford så här motiverad i en film. Även Asa Butterfield är bra i huvudrollen. Jag hade inte registrerat hur många storfilmsroller Butterfield, född 1997, har under bältet redan nu. Kolla in hans filmografi på IMDB. Grabben kommer bli något stort. Viola Davis gör en bra biroll och så var det det där med Kingsley... han är okej. Inte något att skriva hem om, men han gör inte bort sig.

Ender's Game har som sagt många goda idéer, gör det mesta ganska bra, men är till syvende och sist inget jag kommer komma ihåg om några år. Då sätter jag mina förhoppningar till boken istället.

Betyg: 3+ men det blir en Oscarsnominering för specialeffekterna i alla fall av 5 möjliga

Regi: Denis Villeneuve

Manus: Aaron Guzikowski

Medverkande: Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Viola Davis mfl.

Produktionsbolag: 8:38 Productions & Madhouse Entertainment

År: 2013

Längd: 153 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1392214/

Under en Thanksgiving-middag försvinner familjerna Dover och Birchs sexåriga döttrar när de leker på gatan utanför huset. Spåren pekar mot den förståndshandikappade husbilsägaren Alex, som inte har någon aning om var flickorna kan vara. Det är inte gott nog för Keller Dover, pappa till en av flickorna. När den misstänkte släpps i brist på bevis tar Keller saken i egna händer. Samtidigt försöker polisen, under ledning av kommissarie Loki, gå till botten med försvinnandet.

Jag är väldigt kluven när det gäller Prisoners. Å ena sidan har den ett snyggt foto och bra skådespelare. Å andra sidan är den extremt lång för att vara en thriller och manuset bjuder på ett flertal mindre logiska krumsprång. För att börja med det som är bra är rollen som Keller Dover en av Hugh Jackmans bästa i karriären. Ett ständigt uttryck av desperation och en nedåtgående spiral rakt ner i förtvivlan gör att Jackman verkligen får spela ut sitt register. Även Jake Gyllenhaal är bra i rollen som kommissarie Loki, men den som äger varje scen han är med i är Paul Dano. Dano spelar polisens huvudmisstänkte, Alex, och för en gångs skull har Hollywood inte gjort en film med den "magiske idioten". Så gott som alltid när någon ska ha ett förståndshandikapp, autism, aspbergers, schizofreni, you name it, så ska hen också vara fantastiskt talangfull på något område. Det är mest av allt synd om Alex i Prisoners och de "magiska" kvaliteterna lyser tack och lov med sin frånvaro.

Jag både gillar och ogillar Aaron Guzikowskis manus till den här filmen. Jag gillar den, kanske inte alltför subtila men ändock fungerande, tematiken om olika typer av fångenskap. Vi har givetvis de försvunna flickorna, men även Kellers kamp mot flaskan, religiösas kamp mot synd och frestelse och flera andra beröringspunkter. Gott så. Det som inte är lika bra är de logiska luckor som Guzikowski ibland glömmer täta till. Det är jätteviktigt när det gäller thrillergenren att manuset alltid är logiskt inom sin egen kontext och Prisoners lyckas inte fullt ut.

Regin däremot är det sämsta med filmen. Om vi fråntar skådespelarregin, som fungerar mycket bra, är det filmens längd som gör att jag ibland blir något avigt inställd till Prisoners. Det är väldigt mycket begärt med 153 minuter för en thriller. Långa stycken av filmen hade man kunnat sammanfatta i bra mycket kortare scener utan att gå miste om vare sig karaktärsutveckling eller det tidigare nämnda snygga fotot.

Prisoners är trots missarna en bra film. Om den hade varit tajtare i både manus och regi hade det kunnat bli en riktig klassiker. Nu blir det en bra karaktärsstudie av sörjande föräldrar, men de logiska luckorna irriterar. Jag brukar säga att jag hellre friar än fäller, men den här gången får jag nog fälla om "fel" sida betygslinjen.

Betyg: 3+ it's 22:00, do you know where your kids are? av 5 möjliga

Regi: Evan Goldberg & Seth Rogen

Manus: Evan Goldberg & Seth Rogen (baserat på Jason Stones kortfilm Jay & Seth vs. the Apocalypse)

Medverkande: Seth Rogen, Jay Baruchel, James Franco mfl.

Produktionsbolag: Point Grey Pictures & Mandate Pictures

År: 2013

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1245492/

Jay Baruchel valde den absolut värsta helgen han kunde för att besöka L.A och polaren Seth Rogen. Under en fest hemma hos James Franco (vad är det med alla filmer som utspelar sig på fester jag sett på sistone?) händer det otänkbara - domedagen från Bibeln visar sig faktiskt stämma på pricken. Marken öppnar sig, festdeltagare trillar ner i avgrunden eller skickas en trappa upp. Kvar i Francos hus finns till sist bara Baruchel, Rogen, Franco, Jonah Hill, Craig Robinson och Danny McBride kvar. Sex Hollywoodskådisar och en apokalyps? Vad kan gå fel?

Michael Cera. Vi måste tala om Michael Cera. Även om han bara har en liten roll i This Is The End är Cera skäl nog att se den här filmen. Cera, mest känd för att alltid spela den älskvärde och lite småkorkade killen i exempelvis Juno (2007) och Scott Pilgrim vs. the World (2010), lyckas göra en sådan total kovändning av sin vanliga image i This Is The End att jag gapskrattade varje scen han var med i. Som alla skådespelare i den här rullen spelar Cera "sig själv", och är ett sådant ärkesvin att den komiska effekten blir lysande! De övriga skådespelarna i filmen får snällt nöja sig med att spela andrafiol, även om Jonah Hill också är riktigt rolig som den alltigenom goda killen man förväntar sig att han ska vara.

This Is The End bjuder på en del riktigt rolig dialog och scener, men det stora problemet med filmen är att den egentligen inte lyfter förrän de sista 20 minuterna. Här skulle behövas en starkare och mer genomgående story annat än att vara en slackerextravaganza. Det är helt klart att alla inblandade har haft riktigt kul när de spelat in filmen, men ibland känns det lite väl mycket som ett filmat studentspex med hög budget.

Trots detta hade jag emellanåt riktigt kul åt This Is The End. Ett plus är också att det här otippat nog är den film som rent utseendemässigt kommer närmst så som jag alltid föreställt mig just den här specifika varianten av apokalyps. Ge den en chans om ni har en stund över. Till och med jag, allergisk mot Seth Rogen som jag är, tyckte det här var helt okej.

Betyg: 3+ needs more Cera av 5 möjliga

Regi: Nat Faxon & Jim Rash

Manus: Nat Faxon & Jim Rash

Medverkande: Steve Carell, Liam James, Sam Rockwell mfl.

Produktionsbolag: Sycamore Pictures/The Walsh Company/OddLot Entertainment mfl.

År: 2013

Längd: 103 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1727388/

Allt Duncan ville göra på sommarlovet var att åka till sin pappa. Istället är han nu fast i ett strandhus med sin mamma, hennes nye pojkvän och dennes mardröm till tonårsdotter. När Duncan träffar vattenparksföreståndaren Owen verkar dock sommaren kunna bli något bättre - inte minst eftersom grannen också har en snygg dotter.

Jag brukar ha stora problem med Steve Carell. Det finns vissa undantag till mitt ogillande, exempelvis Little Miss Sunshine (2006) där hans roll är en av höjdpunkterna. Carell kan skådespela när han får rätt manus och i The Way Way Back har han fått en roll som ett riktigt ärkesvin. Filmens första repliker är mellan Trent (Carell) och Duncan där Trent ber Duncan gradera sig själv på en skala 1 - 10. När Duncan till sist tvingas säga en siffra ler Trent lite och säger "För mig är du en klar trea". Detta är alltså första scenen och han blir bara svinigare och svinigare ju längre filmen går. Carell gör rollen perfekt och jag hoppas att han tar fler liknande roller i framtiden!

Även de andra skådespelarna, i synnerhet Liam James som Duncan, är mycket bra. Manuset, skrivet av två av männen bakom den fantastiska The Decendants (2011), ger också James väldigt mycket att jobba med. Jag skulle inte bli förvånad att se James nominerad till lite större priser till våren. Akademin och andra prisutdelare brukar gilla unga stjärnskott som spelar socialt bortkomna.

Manuset blir The Way Way Backs svaga punkt. Även om karaktärerna är riktigt bra skrivna finns här för lite originalitet för att det riktigt ska lyfta. Jag har tappat räkningen på hur många coming-of-age-filmer jag sett under åren, men om sanningen ska fram kommer jag inte ihåg särskilt många av dem. De flyter ihop. Förutom hos mästaren på sådana här filmer, John Hughes, är det ungefär samma saker som upprepas. Det som gör att The Way Way Back ändå är bättre än genomsnittet är skådespelarinsatserna och då framförallt Carell. Förvänta dig dock inget speciellt. 

Betyg: 3 vattenrutschkanemyter av 5 möjliga

Titel: Sandmannen

Författare: Lars Kepler (Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril)

År: 2012

Sidor: 518

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 978-91-0-013467-9

Den finlandssvenske kriminalkommissarien Jonna Linna återvänder till ett nygammalt fall. För 13 år sedan var han med och satte dit Sveriges värste seriemördare genom tiderna, Jurek Walter. Sedan dess har Walter suttit som enda fånge på en säkerhetsenhet. När ett av Walters förmodade offer hittas, svårt medtagen, vandrande på en järnvägsbro söder om Stockholm inser Linna att Walter kanske inte agerade ensam. Någon måste bryta ner Walters försvarsmurar för att få reda på var han höll sina offer - innan det är för sent.

Lars Keplers böcker har en benägenhet att falla rakt i famnen på mig. Det var bokstavligen fallet den här gången då boken trillade ut ur ett biblioteksskåp på jobbet. Även om jag blev besviken på förra delen om kriminalkommissarie Jonna Linna, Eldvittnet (2011), måste jag erkänna att Kepler har ett sätt att berätta på som gör att man fastnar, vare sig man vill eller inte. Tack och lov har författarparet bakom pseudonymen också arbetat bort några av seriens mest irriterande inslag i Sandmannen.

Jag har i mina recensioner av de tidigare delarna varit inne på hur jag stört mig på Linnas karaktär och att han är lite för bra för sitt eget bästa. Visst, han är fortfarande superpolisen nummer ett även i Sandmannen, men han är inte lika rättrådigt irriterande. Samtidigt har Kepler tonat ner de tröttsamma beskrivningarna av seriens andra huvudkaraktär, Saga Bauer, som Jonnas kvinnliga motsvarighet - vacker som en älva, tuff som få och utan några större brister. I Sandmannen får hon desto mer utrymme och utvecklas till en bättre karaktär.

Här finns teman och stilgrepp som däremot inte funkar så bra också. Bland annat är huvudskurken, Jurek Walter, en väldigt platt antagonist. Han verkar som hin håle själv när de andra karaktärerna pratar om honom, men de kapitel han själv är med i blir mest en axelryckning. Likaså verkar Kepler ha fått dille på att ha med någon form av övernaturligt inslag i sina böcker. Förra gången var det medier, den här gången verkar Walter besitta någon suggestionskraft som är så stark att folk som går in till honom är tvugna att använda öronproppar. Den här detaljen glöms bort i senare skeenden i boken, men varje gång det kommer upp kunde jag bara sucka.

Sandmannen är trots sina brister en spännande kriminalroman som är svår att lägga ifrån sig. Kepler är i princip den enda svenska deckarförfattare jag läser och det lär jag fortsätta med. Även om det inte är stor litteratur på något sätt är det lättuggad underhållning. Sånt kan man inte få för mycket av.

Betyg: 3+ inte Gaimans Sandman av 5 möjliga