Regi: Zal Batmanglij

Manus: Zal Batmanglij & Brit Marling

Medverkande: Brit Marling, Alexander Skarsgård, Ellen Page mfl.

Produktionsbolag: Scott Free Productions

År: 2013

Längd: 116 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, gränsfall mellan 11 och 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1869716/

The East, en grupp miljöaktivister och/eller ekoterrorister, hamnar på många storföretags radar när de genomför spektakulära hämndaktioner mot privata intressen som inte tar sitt ansvar för miljöförstöringen de orsakar. Sarah, en före detta FBI-agent, rekryteras av ett privatägt säkerhetsföretag för att infiltrera gruppen. Snart upptäcker dock Sarah att det här med lojaliteter är något ganska flytande.

Jag hade inte hört talas om den här filmen innan den landade i min Dropbox. Den hade helt smugit sig under min radar trots bra skådespelare som Ellen Page och Alexander Skarsgård och ett intressant ämne. Zal Batmanglij & Brit Marling har skrivit en intressant historia som jag ändå känner kunde ha blivit så mycket mer. Problemet med The East är att för varje intressant grepp den tar så missar den att utveckla i princip alla. Ekoterrorism är i sig ett mycket intressant ämne - framförallt i vår tid av Snowdens, Mannings och BP-skandaler (we're sorry...), men The East missar i viss mån att problematisera ämnet tillräckligt. Å ena sidan vill de flesta normalt funtade människor att miljöbovar ska ställas till svars, å andra sidan är det frågan hur långt vi vill och kan gå för att få det att hända? När The East presenterar det här moraliska dilemmat blir det på sin höjd lite skarpa ord och sen sitter alla snällt i båten.

Skarsgård spelar gruppens ledare och gör som vanligt en bra roll. Jag tror faktiskt inte jag sett honom göra en dålig skådespelarprestation någonsin, även om jag inte gillar allt han är med i. Ellen Page, denna underbara skådespelerska, har inte jättemycket att jobba med i den här rullen, men även hon gör sällan eller aldrig en dålig roll. Huvudrollen innehas av Brit Marling, ena halvan av författarduon bakom manuset. Hon är helt okej, men jag hade önskat att hon och Page hade bytt plats. Jag tror att en redan välspelad film då skulle blivit ännu bättre på nämnda område.

The East ligger hela tiden och balanserar mellan att vara något bra till att vara något riktigt bra. Problemen med bristande ifrågasättande gällande manusets moraliska aspekter och en ojämn berättarstruktur gör dock att jag "bara" kan ge den en stark trea. För er som är intresserade av ämnet kan jag ändå rekommendera den. För er som är intresserade av film rent generellt finns här också saker att titta på, så som utsökt foto och den mycket kompetenta regin.

Betyg: 3+ att som regissör ha "Batman" i sitt efternamn förpliktigar av 5 möjliga

Regi: Ariel Vroman

Manus: Morgan Land & Ariel Vroman (baserat på Anthony Brunos bok The Iceman: The True Story Of A Cold-Blooded Killer)

Medverkande: Michael Shannon, Winona Ryder, Ray Liotta mfl.

Produktionsbolag: Bleiberg Entertainment/Millennium Films/RabbitBandini Productions

År: 2012

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1491044/

Mellan 1948 och 1986 verkade en av de värsta kontraktsmördarna i modern historia i New York med omnejd. Richard "Iceman" Kuklinski hade ihjäl mellan 100 - 250 människor på beställning. De var så många att han inte kom ihåg alla. Det här är historien om Kuklinski och hans försök att balansera sitt liv i den undre världen med sitt mer traditionella familjeliv.

Jag såg en dokumentär om The Iceman för många år sedan och tyckte att här fanns det verkligen en kille man kunde göra en film om. Hans ök- och/eller smeknamn stämde verkligen - han var iskall och visade sällan eller aldrig några känslor. Som fullblodspsykopat tycktes han ändå hysa genuin kärlek till sin fru och sina barn. Den kontrasten är helt enkelt väldigt intressant. Dessvärre har Morgan Land & Ariel Vroman gjort honom lite för kall för sitt eget bästa i den här filmen.

Michael Shannon är riktigt bra i huvudrollen som Kuklinski, inte minst för sitt stenansikte. Även övrig skådespelarensemble är bra. Det var länge sedan jag såg Winona Ryder i något annat än mindre biroller, men man kan hoppas att hon fått sina personliga problem under kontroll nu. Skådespela kan hon fortfarande. Ray Liotta är givetvis med, som i alla filmer med maffiatematik, och gör sin sedvanliga roll. Även andra birollskaraktärer kan stoltsera med diverse namnkunniga skådespelare såsom Chris Evans och David Schwimmer. Med beröm godkänt till castingavdelningen alltså!

Även regin är bra, om än ganska typisk för sin genre. Det jag vänder mig emot är bristen på passion i manuset. Jag vet inte ett dugg mer om Richard Kuklinski nu än vad jag gjorde innan filmen - han var en kontraktsmördare och en kall jävel. Okej? Men mer då? Varför gjorde han som han gjorde? Vad gjorde honom till den han var? Vi får visserligen en eller två scener som ger viss insikt i Kuklinskis uppväxt, men dessa nämns aldrig igen. Likaså kan Shannons stenansikte bli lite väl stoiskt även om man spelar någon som kallades för The Iceman.

The Iceman är en helt okej maffiarulle för en regnig söndag, men med den här uppsjön talang och ett riktigt intressant, om än makabert, levnadsöde borde man kunna göra det ännu bättre. Om ni inte har något bättre för er och gillar genren kan jag rekommendera den.

Betyg: 3 cyanidmoln av 5 möjliga

Regi: Brad Anderson

Manus: Richard D'Ovidio

Medverkande: Halle Berry, Abigail Breslin, Michael Eklund mfl.

Produktionsbolag: Troika Pictures/WWE Studios/Emergency Films mfl.

År: 2013

Längd: 94 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1911644/

Halle Berry har verkligen en mängd skräpfilmer på sitt samvete efter sin Oscarsvinnande roll i Monster's Ball (2001). Som för så många skådespelare blev en Oscar tidigt i karriären snarare en förbannelse än en välsignelse och bara några år senare gjorde hon var som kan vara den sämsta superhjältefilmen någonsin - Catwoman (2004). Nu verkar det äntligen som Berry börjar välja manus som åtminstone är okej igen, så även med The Call.

Jordan (Berry) arbetar som larmoperatör men gör ett ödesdigert misstag som får en ung flicka dödad. Sex månader senare har hon fortfarande ångestproblematik och kan inte arbeta med aktiv tjänstgöring längre. Istället agerar hon som lärare till nya larmoperatörer. När ännu en ung flicka kidnappas tvingas dock Jordan ta samtalet...

The Call är en film som varit i min recensionshög ganska länge vid det här laget. Av tidigare nämnda anledning, att Berry främst gjort skräp efter 2001, var jag inte nämnvärt sugen på att se den, men när de digitala kopiorna börjar nå sin dödsålder kände jag att det var dags. De första två tredjedelarna av The Call är också riktigt bra och spännande. Berry gör sin bästa roll på jag vet inte när och även Abigail Breslin gör en mycket bra roll som den kidnappade tonårsflickan Casey. Manuset är medryckande och rappt berättat med en ganska originell ton. Brad Anderson visar på flera intressanta vinklar när det gäller regi och klippning och jag var beredd att ge den här filmen en fyra i betyg. Sen kommer tyvärr den sista akten...

The Call devolverar från en spännande och originell thriller till standardförfarande 1A. Lite populärpsykologi om vad mördarens motivation är, lite logiska luckor i manuset smyger sig in och slutscenen lämnade mig med en ganska dålig smak i munnen. Här förlorar filmen sitt betyg och halkar ner ett snäpp. Men, för er som ändå vill se en thriller som gör en ordentlig ansats till något annorlunda kan jag ändå rekommendera The Call. Låt oss hoppas att Berry fortsätter på den här inslagna vägen och håller sig borta från katter i framtiden.

Betyg: 3+ mest creepy användandet av Karma Chameleon i filmhistorien? av 5 möjliga

Regi: Neill Blomkamp

Manus: Neill Blomkamp

Medverkande: Matt Damon, Jodie Foster, Sharlto Copley mfl.

Produktionsbolag: QED International/Simon Kinberg Productions/Sony Pictures Entertainment mfl.

År: 2013

Längd: 109 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1535108/

Cyrus V sprider sitt röda sken över rummet och jag är redo att ta upp bloggen igen. Vad passar bättre att fira ny dator med än sommarens för min del kanske mest efterlängtade rulle? Neill Blomkamps genombrottsfilm, District 9 (2009), var en av de första femmorna på bloggen och att mitt intresse sköt i höjden när jag dessutom läste rollistan till hans nya, Elysium, är en underdrift. Speciellt Jodie Foster väljer sällan eller aldrig inte riktigt bra filmer att medverka i. Så motsvarades mina förväntningar? Nej, dessvärre inte. Elysium är inte en dålig film, men har en rad stora problem.

Det börjar dystopiskt och bra. Jorden år 2154 är inte en femstjärnig resort precis. Överbefolkningen och miljöförstöringen har gjort att människor i princip bor ovanpå varandra. I denna framtids version av Los Angeles växer Max upp. Hans dröm är att en dag kunna köpa en biljett till Elysium, den gigantiska rymdstation dit gräddan av Jordens befolkning tog sin tillflykt när saker och ting började bli alltför jävliga på planeten. Ett tjugotal år senare har Max vuxit upp och arbetar på en fabrik. När han utsätts för en dödlig dos strålning är han så illa tvungen att ta sig till Elysium för bot... men hur?

Precis som i tidigare nämnda District 9 har Blomkamp försökt berätta en science fiction-historia med stort socialt patos. Han misslyckas tyvärr upprepa sin bedrift. Manuset börjar väldigt bra, om än ganska svartvitt (rik: ond, fattig: god), men fastnar ungefär halvvägs. Blomkamp hade kunnat utveckla många områden mycket bättre, exempelvis slitningarna mellan samhällets sociala klasser, inte bara konstatera att de finns. Max är också en ganska tråkig karaktär vars utveckling inte är särskilt intressant. Matt Damon är helt okej i rollen, men inte något att skriva hem om. Om jag blev genuint besviken på någon så är det Jodie Foster. Foster verkar bara läsa sina repliker utan att lägga något riktigt engagemang bakom dem.

Nu är långt ifrån allt i Elysium dåligt. Produktionsdesignen är så äckligt snygg att man storknar, actionscenerna är bra och fotot även det klart över medel. Även om actionscenerna är bra är det lite det som blir felet med Elysium till sist. Den intressanta uppbyggnaden får egentligen aldrig någon utdelning utan allt slutar i ett actionspektakel. I en annan film hade det varit helt okej, men man kan sällan ha både actionspektakel och samhällsomstörtande science fiction i ett och samma manus. Tja, Blomkamp lyckades med det en gång innan, i vilken film? Just det, District 9.

Elysium går säkert hem som underhållningsrulle bland andra science fiction-diggare som mig. Jag blev absolut inte uttråkad av den. Någon ny modern klassiker är den dock inte.

Betyg: 3 Maaaaaaaatt Daaaaaaaamon in space av 5 möjliga

Regi: Peter Webber

Manus: Vera Blasi & David Klass (baserat på Shiro Okamotos bok His Majesty's Salvation)

Medverkande: Matthew Fox, Tommy Lee Jones, Eriko Hatsune mfl.

Produktionsbolag: Krasnoff Foster Productions/United Performers' Studio/Fellers Film

År: 2012

Längd: 98 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2103264/

Det har gjorts oräkneliga filmer om D-day, Hitlers sista dagar, Förintelsen och andra delar av andra världskriget. Det är däremot ovanligt att hitta en film om vad som hände efter Japans kapitulation. Det här är historien om hur de amerikanska ockupationsstyrkorna, under ledning av general Douglas MacArthur, försöker utröna vem som egentligen låg bakom attacken på Pearl Harbor och därmed också krigsutbrottet. Viktigast av allt är att ta reda på om kejsar Hirohito hade en aktiv roll i kriget utan främst en ceremoniell. Om det visar sig vara det förra måste armén avrätta en levande gudabild i ett land de nyligen bombat sönder och samman...

Som hobbyhistoriker med specialintresse i Asien i allmänhet och Japan i synnerhet såg jag fram emot den här filmen. Den lyckas jättebra med vad den vill visa... när den visar det. En stor del av filmen utgörs nämligen av en kärlekshistoria mellan general Bonner Fellers (vilket namn!) och en japansk kvinna han träffade när hon var utbytesstudent. Fellers leder undersökningen mot kejsaren, men har ändå tid att kuska land och rike runt och leta efter sin flickvän. Kärlekshistorien som sådan är inte särskilt intressant utan mest ganska klyschig. Den kommer i vägen för det som verkligen är intressant också - utredningen.

Jag har inte läst boken som manuset baserades på, men eftersom jag pluggat både japansk historia och språket anser jag mig relativt välbevandrad i den japanska kulturen och tankesättet. Blasi & Klass manus uttrycker verkligen den dualism man alltid verkar stöta på som västerlänning som försöker förstå Japan. En karaktär uttrycker att för att förstå Japan måste man förstå folkets passion; å ena sidan kan denna passion ligga till grund för personligt offer och lojalitet, å andra sidan kan den ligga till grund för grymheter och fanatism i krig. Och det är det här som jag ville att Emperor skulle fokusera på - inte den standardmässiga kärlekshistorien. När den gör det är det en riktigt bra film, när den inte gör det är det mest en axelryckning.

Tommy Lee Jones är som alltid mycket bra och spelar skjortan av alla i sin roll som general MacArthur. Matthew Fox är... Matthew Fox. Han är okej, men han spelar alla roller likadant verkar det som. Nåja, en film som den här är främst storydriven och om du kan koppla bort den trista kärlekshistorien kan jag ändå rekommendera Emperor. En intressant skildring av en period nutidshistoria som inte brukar få så mycket uppmärksamhet i väst.

Betyg: 3+ samurajideal av 5 möjliga

Regi: Ben Wheatley

Manus: Alice Lowe/Steve Oram/Amy Jump

Medverkande: Alice Lowe, Steve Oram, Eileen Davis mfl.

Produktionsbolag: Big Talk Productions & Rook Films

År: 2012

Längd: 88 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2023690/

Tina och Chris ska bege sig ut på sin första husvagnssemester tillsammans. Bara det är ett upplägg för katastrof, men när Chris råkar backa över en kille på en rastplats blir det hela än värre. De två bestämmer sig för att inte låta en sådan bagatell förstöra semestern, men Chris har fått blodad tand. Om det är så enkelt att döda människor och komma undan med det, varför då inte göra det igen med folk som irriterar dem?

Enligt mig slår brittisk komedi i nio fall av tio all annan komedi. Denna siffra är nästan tio av tio när det gäller svart komedi. Därför var jag också spänd på Sightseers - en film som beskrivits som en Natural Born Killers (1994) på den brittiska landsbygden och i medelklassmiljö. Och Sightseers är brittisk ut i sina stickade underkläder (ja... du kommer aldrig se på sexiga underkläder på samma sätt igen efter att ha sett ett par stickade skrevlösa trosor...), men dessvärre, trots all sin charm och några fantastiskt roliga scener, saknar den riktning. Alice Lowe och Steve Oram (även manus) är jättebra i huvudrollerna, men den roliga premissen till trots lyfter aldrig Sightseers för mig.

Just Lowe är filmens klarast lysande stjärna som den av sin mor väldigt kuvade 34-åriga spinster som hon är. Filmen, och Lowes/Orams manus, funkar också riktigt bra fram tills att det första dödsfallet inträffar. Istället för att ha ett mål med sin mordturné (exempelvis fly landet, bli berömda etc.) har de helt enkelt ihjäl människor som irriterar dem på ett eller annat sätt. Gott så, men med ett så pass luddigt mål behövs det överdrifter för att det inte ska kännas som en bagatell. Tyvärr blir Sightseers just en bagatell. En mycket trevlig bagatell, men inget att se om. Samtidigt är den underhållande för stunden så om du är sugen på brittiska myspysmord (och vilken svensk är inte det med tanke på de engelska deckarnas tittarsiffor?) kan Sightseers ändå vara något att kolla in. Dock inte min kopp Earl Grey.

Betyg: 3 reinkarnerade hundar av 5 möjliga

Regi: James DeMonaco

Manus: James DeMonaco

Medverkande: Ethan Hawke, Lena Headey, Max Burkholder mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Platinum Dunes/Universal Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 85 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2184339/

USA, 2022. Efter att arbetslöshet, fattigdom och medföljande brottslighet eskalerat ur all kontroll inför USA:s regering en årlig tolvtimmarsperiod där alla brott sker utan lagliga påföljder. Perioden, kallad The Purge, hjälper till att sänka brottsligheten i USA till rekordlåga nivåer då psykologer menar att kvällen/natten ger utlopp för mycket uppdämd ilska. James Sandin är en av alla dem som gjort stora pengar på säkerhetssystem efter The Purge införts. I år kommer dock The Purge hem till honom och hans familj...

Okej, det här är en urbota korkad premiss. Om alla brott skulle vara lagliga under en tolvtimmarsperiod, skulle det då innebära total anarki? James DeMonaco verkar tro det. Har människor ingen personlig moral utan hålls vi endast i schack av samhällets lagar och regler? Skulle dessutom ett brott utfört under The Purge vara en isolerad händelse som de som drabbats svalde sin vrede över tills nästa år? En förbannad människa är inte en rationell människa.

Nåja, nu när jag fått det ur vägen måste jag säga att The Purge trots allt var en ganska underhållande film. Den har, trots sitt relativt förutsägbara manus, en ganska god suspens och visar på fin regi i sina bästa stunder. Även skådespelarna gör väl ifrån sig. Ethan Hawke verkar ha fått lite av en renässans de senaste åren, vilket är helt okej för min del. Hawke visar återigen att han kan bära en film utan för den sakens skull vara det bästa sedan skivat bröd. Den som snor alla scener han är med i är dock Rhys Wakefield som överklassledaren för det gäng som kommer efter James och hans familj. I manus står han bara omnämnd som "polite leader" och det är just kontrasten mellan hans väldigt propra yttre och hans extremt våldsamma handlingar som gör honom till en minnesvärd skurk.

Förutom att premissen är tämligen dum skulle dock DeMonaco behövt någon som såg över manuset. Här finns ett flertal logiska luckor och riktigt korkade beslut av karaktärerna som aldrig rättfärdigas eller förklaras. Som matinéaction med ett litet budskap insmuget mot slutet funkar dock The Purge förvånansvärt bra.

Betyg: 3 dumma premisser av 5 möjliga

Regi: Shane Carruth

Manus: Shane Carruth

Medverkande: Shane Carruth, David Sullivan, Casey Gooden mfl.

Produktionsbolag: ERBP

År: 2004

Längd: 78 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0390384/

En grupp amatöruppfinnare som specialiserat sig på felsökningsmaskiner kan inte förstå varför deras nya maskin inte fungerar. När två av uppfinnarna kommer på problemet kan de inte tro vad de snubblat över - en maskin som kan skicka dem tillbaka i tiden lika många timmar som de spenderar i den.

Primer är en av de där filmerna jag tänkt att jag borde se flera år nu, men som det aldrig blivit av att jag tagit mig tid med. Smått legendarisk för att vara en av filmerna som dragit in den största procentuella vinsten i filmhistorien (film och promotion kostade 7 000 dollar) och erkänd som "smart" science fiction hade jag också stora förväntningar när jag till sist satte mig ner för att se den. Infriade den hypen? Nej, tyvärr inte.

Primer har en lysande idé med sina tidsresor som sker på ett trovärdigt och detaljerat sätt. Den sätter verkligen vetenskapen i första rummet, på gott och ont. Vad den missar på är att utveckla karaktärer och utföra de spännande idéerna på ett tillfredsställande sätt. Det tekniska kunnandet hos filmmakarna är inte tillräckligt stort för att få en film av det här slaget att se riktigt professionell ut. Idéerna är som sagt intressanta nog för att jag skulle orka se färdigt filmen, men den här rullen hade mått bättre av större budget och en rejäl koll på manusets karaktärsdrivna stunder.

Betyg: 3- smarta idéer, tråkiga utföranden av 5 möjliga