Regi: Frank Henenlotter

Manus: Frank Henenlotter

Medverkande: Kevin Van Hentenryck, Annie Ross, Judy Grafe mfl.

Produktionsbolag: Shapiro-Glickenhaus Entertainment

År: 1990

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0099108/

De som läser bloggen då och då vet att jag inte skyggar för de märkligaste, mest blodiga och mest stötande filmer som släppts. Betänk det när jag säger att Basket Case 2 är en av de konstigaste filmer jag sett.

Filmen tar sin början där originalet slutade, med Duane och hans cellblobb till tvilling Belial (subtilt namn för övrigt) fast på sjukhuset efter sitt spektakulära svandyk från sitt motellrum. Snart nog blir tvillingarna hjälpta från sjukhuset av en äldre dam och hennes barnbarn. Det visar sig att damen, Ruth, driver ett hemligt hem för "speciella" personer som Belial och Duane. Ett år senare bor tvillingarna fortfarande hos Ruth, men en sensationslysten journalist är dem på spåren.

Ja, var börjar jag? Jag tror vi måste prata om sexscenerna. Eller borde jag skriva det inom citattecken? Om ni längtat efter att se två tumörliknande blobs med mänskliga ansikten go at it så är det här filmen för er. Likaså, om ni undrat hur det ser ut när en kvinna gravid i 108:e månaden tar av sig kläderna behöver ni inte leta längre. Basket Case 2 är filmen som mycket möjligt kan göra dig asexuell för resten av livet.

Det som gör Basket Case 2 så jäkla konstig är däremot inte de enskilda bisarra scenerna utan att den på något märkligt sätt ändå hänger ihop som story. Vilken idiot som helst kan göra en film där scener utan sammanhang eller poäng staplas på varandra  men det krävs ett stört geni för att få samma scener att bilda en historia. Frank Henenlotter har hämtat en hel del inspiration från Freaks (1932), men tar det hela ett steg längre. Är det en bättre film än Freaks? Knappast, men den är bra mycket märkligare, och det säger inte lite! Framförallt kan den stå för sig själv som en förvånansvärt bra uppföljare fylld med total galenskap. Det är inget mästerverk, men definitivt något av det märkligaste som går att se.

Betyg: 3 mardrömmar i latex av 5 möjliga

Regi: Sebastián Cordero

Manus: Philip Gelatt

Medverkande: Sharlto Copley, Embeth Davidtz, Michael Nyqvist mfl.

Produktionsbolag: Wayfare Entertainment & Start Motion Pictures

År: 2013

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2051879/

Jag brukar säga att "ge mig ett rymdskepp i filmen och jag kan se vad som helst". När det kommer en ny science fiction-film kan du därför ge dig fanken på att jag är först i kön, eller i detta fallet snabb till dropboxen. Till att börja med suckade jag högt åt Europa Report. Ännu en film uppbyggd av found footage? Visserligen var den senaste jag såg bra, men den tillhörde de lysande undantagen. Europa Report visade sig dock vara en helt okej rulle. 

Någon gång i en nära framtid är mänskligheten redo att bege sig ut på sin första rymdfärd bortom Månen. Resan går till Jupiters måne Europa för att en gång för alla kunna bekräfta eller avfärda om det finns vatten under månens tjocka islager. Efter några månaders färd går dock något snett och kommunikationerna med Jorden skärs av. Mer än ett år senare återupprättas förbindelsen länge nog för att besättningen ska kunna ladda upp sitt filmade material...

De bra sakerna först. Europa Report är en science fiction-film med trovärdig vetenskap. Det går knappast tio på dussinet av dem och jag blir alltid lika glad när jag hittar en sådan film. Av vad jag vet om rymdforskning och rymdfärder verkar scenariot som presenteras i filmen fullständigt möjligt om säg 30 - 40 år.  Många av problemen med "found footage" runtgås också i och med att det allra mesta filmmaterialet kommer från stationära kameror inne i rymdskeppet och inte från en panikslagen blondin som springer genom en mörk skog. Effekterna och designen är även de bra med en underbart vacker vy över Europa som höjdpunkt.

Dessvärre håller inte filmen rakt igenom. Det stora problemet är att manuset, trots sina storslagna premisser, inte är särskilt intressant. Det har mycket att göra med bristen på ordentlig karaktärsdynamik. Idédriven science fiction funkar oftast bara om idén är ganska utflippad i mitt tycke. Om den inte är det behövs det en balans mellan starka karaktärer och en stark idé. Karaktärerna i Europa Report är tyvärr ganska tråkiga. Skådespelarna har inte särskilt mycket att arbeta med, annat än möjligtvis Michael Nyqvist. Nyqvist är ännu ett exempel på hur en svensk skådespelare får spela ryss när han kommer till USA. Snälla, rysk och svensk brytning är inte särskilt lika varandra.

Europa Report är trots min kritik intressant när den väl träffar rätt. Förvänta dig dock ingen film med snabbt tempo och häftig action. Du bör nog vara intresserad av rymdforskning för att uppskatta den här filmen.

Betyg: 3 språkcoacher till Michael Nyqvist nu av 5 möjliga

Regi: Stephen Sommers

Manus: Stephen Sommers (baserat på Dean Koontz bok med samma namn)

Medverkande: Anton Yelchin, Willem Dafoe, Addison Timlin mfl.

Produktionsbolag: Future Films/Fusion Films/The Sommers Company

År: 2013

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1767354/

Dean Koontz har alltid varit ett sämre alternativ till Stephen King för min del. King brukar anklagas för att snabbskriva kommersiellt gångbara historier utan substans (något som läsare av Skitfinkultur vet att jag inte håller med om) men Koontz lever upp till detta utlåtande. Därför var jag också skeptisk till den här filmen baserad på Koontz bokserie om kocken och mediet (antar jag man får kalla honom) Odd Thomas. Jag måste nog införskaffa mig böckerna nu. 

Missförstå mig inte; Odd Thomas är inte ett mästerverk på något vis, men den har tillräckligt många intressanta idéer för att jag ska vilja få reda på vad som händer i resterande delar. Odd Thomas är en helt enkelt en underhållande film, även om den dras med ett antal skavanker som drar ner betyget.

Handlingen kretsar kring titelkaraktären, som heter just "Odd" i förnamn. Odd arbetar som kock på en liten diner, men han har en förmåga som gör honom oumbärlig för den lokala polisen. Då och då besöks Odd nämligen av avlidna människor som vill att han ska ställa deras banemän till svars för vad de gjort. Polismästaren i staden känner till Odds förmåga och har efter flertalet tillfällen då Odd haft rätt övertygats om att han talar sanning. Överhuvudtaget har Odd ett ganska bekvämt liv med sitt jobb, sin flickvän Stormy och sin hemliga förmåga. En dag börjar han dock se så kallade "bodachs" överallt. En bodach dyker bara upp där något mycket värre och spektakulärt än ett vanligt mord ska ske... och nu finns de överallt.

Det som gör att Odd Thomas funkar är karaktärerna. Titelkaraktären själv, spelad av Anton Yelchin, är en frisk fläkt som killen som inte ser ut som en fotomodell men ändå kan föra sig själv och vara charmig. Yelchins porträtt gör Thomas till en verklighetstrogen person och i kontrast med de fantastiska händelserna han utsätts för blir det en mycket intressant och rolig dynamik. Även Addison Timlin är riktigt bra som Thomas flickvän Stormy och veteranen Willem Dafoe (han dyker upp ofta just nu) gör för en gångs skull en sympatisk roll som stadens polischef. Överlag är Odd Thomas en mycket välspelad film. 

Manuset är däremot väldigt brokigt. Dialogen är det inget fel på. Den känns rapp, realistisk och är allt som oftast riktigt rolig. Själva handlingen känns däremot väldigt förutsägbar. Odd Thomas bjuder helt enkelt inte på särskilt många överraskningar eller intressanta vändningar utan det mesta kan räknas ut redan efter en halvtimmes speltid. Manusförfattaren Stephen Sommers är inte direkt känd för välskrivna manus (slå upp honom på IMDB och ni förstår...), men det är också därför som jag vill jämföra med Koontz källmaterial. Jag kan inte fatta att jag ska köpa böcker av en författare jag halvt om halvt hånat sedan jag var tonåring... Nåja, Odd Thomas, är trots sina problem en trevlig bekantskap som hade kunnat bli så mycket mer. Nu ska jag göra ett besök på närmsta nätbokhandel.

Betyg: 3+ och ja, jag blev tokkär i Stormy av 5 möjliga

Regi: Todd Robinson

Manus: Todd Robinson

Medverkande: Ed Harris, David Duchovny, William Fichtner mfl.

Produktionsbolag: Trilogy Entertainment Group & Solar Filmworks

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1922685/

Sovjetunionen, 1968: Demi lever i skuggan av sin far, en väldigt dekorerad ubåtskapten som till och med ska få en av flottans skolor döpt efter sig. Själv har Demi hamnat ute i kylan efter ett ödesdigert beslut under en övning kostade sex besättningsmän livet. Trots sin brist på status i flottan får Demi åter befälet över sin första ubåt. Vid ett patrulluppdrag måste han dock ta med sig två män som ska testa topphemlig utrustning - utrustning som kan kasta världen i krig.

Ubåtsfilmer är en av mina favoritsubgenrer (no pun intended) när det gäller thrillers och/eller action. Anledningen är enkel - en så pass begränsad miljö som en ubåt utgör tvingar fram goda skådespelarprestationer och ett manus som fortsätter överraska. Så är i alla fall fallet med ubåtsfilmer som funkar. Ingen film i genren har haft något att sätta emot Wolfgang Petersens mästerverk Das Boot från 1981, men en del har kommit bra nära! Phantoms tillhör skaran som faller precis kort för att vara en utmanare till Petersens epos.

Missförstå mig inte, det här är bra underhållning, men den spänning som fanns i exempelvis tidigare nämnda film, eller för den delen The Hunt For Red October (1990), återfinns inte riktigt här. Manuset är okej, skådespelarna är okej, allt är okej, men inte fantastiskt på något sätt. Det som sänker Phantoms (ha!) till en lite lägre nivå är däremot den något märkliga skådespelarduon Harris & Duchovny. Både Harris och Duchovny är duktiga skådespelare var för sig, men de har inte särskilt bra kemi tillsammans. Jag måste dock berömma Todd Robinson för att som amerikansk regissör inte visa Sovjetunionen anno 1968 som ett helvete i rött. Samtidigt försöker han inte gömma svågerpolitiken inom Partiet eller åsiktskontrollen. Robinson ger helt enkelt ett balanserat porträtt av Sovjet - något som vi inte hittar i särskilt många amerikanska filmer. Sen att filmen tydligen ska vara "inspirerad av sanna händelser" ger jag inte så mycket för. Efter diverse sökningar och en ganska gedigen förkunskap om Kalla kriget kan jag inte hitta några som helst betydande likheter med ett verkligt historiskt skeende. Nåja...

Phantoms är mer än god underhållning för stunden och om du som mig gillar genren är den väl värd en titt. Själv tackar jag mina sjukintyg att jag slapp göra lumpen. Med min överhörsel hade de troligen satt mig i just en ubåt. Hu...

Betyg: 3+ fast slutet behövde lite bearbetning av 5 möjliga

Regi: Laurent Cantet

Manus: Laurent Cantent & Robin Campillo (baserat på Joyce Carol Oates roman med samma namn)

Medverkande: Raven Adamson, Katie Coseni, Madeleine Bisson mfl.

Produktionsbolag: Canal+ France/Ciné Cinéma/Alliance Films mfl.

År: 2012

Längd: 144 min

Land: Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1772270/

En grupp tonåriga tjejer, under ledning från den karismatiska Legs, bildar ett gäng i förorterna till 1950-talets New York. Gänget, dubbat till Foxfire, gör upp med de män som behandlat dem illa. Foxfire blir till ett systerskap, för många den familj de inte hade till att börja med, men interna slitningar hotar snart att splittra gänget.

Jag, liksom många andra, är väldigt svag för mycket av det som Joyce Carol Oates skrivit. Oates har en nästan kuslig träffsäkerhet när det gäller att hitta fascinerande historier och utveckla dem med sin säregna stil. Foxfire: Confessions Of A Girl Gang (1993) var bland det första av Oates jag läste och en av de böcker som verkligen stannat med mig. Karaktärerna, det sociala patoset och språket vävde en djupt engagerande historia som jag verkligen rekommenderar. Tre år senare filmatiserades boken i travestin Foxfire (1996), med en ung Angelina Jolie i huvudrollen. Laurent Cantents version från förra året är en version som är källmaterialet troget i mycket större utsträckning. Cantent brottas dock i viss mån med samma problem - Foxfire är en förbaskat svår bok att adaptera.

Cantents version klockar in på 144 minuter. På den tiden borde man kunna utveckla karaktärerna fullt ut och ändå ha tid med det idéhistoriska stoff som Oates binder ihop sin historia med. Visst finns här den kapitalismkritik som bokens gäng står för och visst har de två huvudkaraktärerna, Legs och Maddy, ett bra djup, men det trots längden känns 2012 års version av historien ändå ganska lättviktig på sina ställen. Framförallt går mycket av bokens stämning förlorad. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad denna stämning utgör, men det känns som det saknas något. Cantents skådespelarregi är däremot fläckfri och framförallt gör debutanten Raven Adamson mycket bra ifrån sig i rollen som Legs. Eller ja, de allra flesta av tjejerna i filmen är debutanter. Det är minst sagt imponerande.

Den definitiva filmversionen av Foxfire låter vänta på sig, men jämfört med 1996 års skräp går vi definitivt åt rätt håll.

Betyg: 3 är det inte dags för 50-talsmodet att komma tillbaka nu? av 5 möjliga

Regi: Jonathan Levine

Manus:  Jonathan Levine (baserat på Isaac Marions roman med samma namn)

Medverkande: Nicholas Hoult, Teresa Palmer, John Malkovich mfl.

Produktionsbolag: Make Movies & Mandeville Films

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1588173/

Historien om Romeo & Julia har berättats åtskilliga gånger på film och i andra medier. Det här är inte ens den första zombiefilmsversionen jag sett av det berömda kärleksparet. Det är dock en välbehövlig injektion för en allt blodfattigare (ha!) genre.

Apokalypsen har kommit och gått. Spillrorna av den kvarvarande mänskligheten bor bakom höga murar. Världen utanför murarna tillhör zombierna. R är en ung (eller tja, han åldras ju inte längre) odöd man som driver omkring på en flygplats för att fördriva dagarna. Han har inga minnen från tiden innan han blev zombie, men har kvar förmågan att resonera om än inte kunna kommunicera sina tankar annat än med grymtanden. Under en räd för att hitta "mat" (läs: människor) råkar R käka upp hjärnan på en kille vars flickvän, Julie, också är med i den soldatenhet som hittar R och hans lika döda polare. Efter att R lyckats absorbera minnen från sin måltid (det enda sättet zombier kan "drömma" på) beslutar han sig för att ta med sig Julie hem till flygplatsen. Något har tänts hos R, något han trodde var förlorat för evigt.

Zombiegenren har som sagt, med några lysande undantag, börjat gå rejält på tomgång de senaste åren. Genren som ofta har fungerat som ett sätt att föra fram samhällskritik och/eller analysera gruppdynamik har på sistone mest handlat om standardmässiga apokalypsskildringar utan något att tillföra. Warm Bodies är inget mästerverk som film, men annorlunda och viktig för genren. Märkligt nog skulle det till en av de mest klassiska historierna i den västerländska litteraurkanonen för att föra in något nytt i genren.

Warm Bodies har flertalet mycket bra idéer som den utför både bra och dåligt. Manuset balanserar hela tiden mellan sentimentalitet och förvånansvärt fräscha grepp. Nicholas Hoult är mycket bra i rollen som R och har en bra kemi tillsammans med Teresa Palmer som Julie. Märkligt nog är veteranen John Malkovich den klart svagaste av de större rollinnehavarna. Det kan visserligen ha att göra med att Malkovichs karaktär känns ganska dåligt skriven. Jag har en känsla av att hans karaktär får mer bakgrund och djup i bokförlagan.

Jonathan Levine står för fin regi och kan efter den underskattade 50/50 (2011) och den här rullen vara någon att hålla ögonen på. Levine har en fin hand med skådespelarna och lånar bildspråk från andra regissörer. Det handlar dock inte om plagiat utan hyllningar. Dessutom tillför han egna tolkningar av lånen. Bra där.

Sammanfattningsvis är Warm Bodies en frisk fläkt för zombiegenren även om den ibland känns lite lättviktig. För folk intresserade av genren kan jag glatt rekommendera den.

Betyg: 3+ kickass soundtrack av 5 möjliga

Regi: Jacob Aaron Estes

Manus: Jacob Aaron Estes

Medverkande: Tobey Maguire, Elizabeth Banks, Ray Liotta mfl.

Produktionsbolag: LD Entertainment & Mark Gordon Productions

År: 2011

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1433207/

Allt i livet handlar om detaljer. Till synes små händelser väver tillsammans ett nät som kan sluta var som helst. Det blir Dr. Jeff Lang plågsamt medveten om när hans nya gräsmatta attackeras av hungriga tvättbjörnar. Fast besluten att rädda sin nya investering försöker Jeff först skrämma bort de oinbjudna gästerna, sen fånga dem och till sist döda dem. Det blir starten på en händelsekedja med både otrohet och mord... och inte på tvättbjörnar då.

Den här filmen hade obemärkt flugit under min radar tills jag letade efter bra dramakomedier för någon vecka sedan. En dramakomedi som funkar är oftast en riktigt trevlig filmupplevelse, men dessa är dessvärre ganska sällsynta. När jag såg att det var Jacob Aaron Estes, mannen bakom den underskattade Mean Creek (2004), som låg bakom filmen blev jag dock intresserad - trots mitt starka ogillande av Elizabeth Banks. Banks har något i sitt uttryck som irriterar mig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men så fort hon är med i en film lyckas hon sänka den ett snäpp. I The Details är hon ändå helt okej och jag störde mig inte nämnvärt på henne. Samma sak kan sägas om de andra skådespelarna i filmen. Tobey Maguire gör en helt okej huvudroll och har förvånansvärt bra komisk timing i många scener.

Problemet med The Details är att den försöker vara American Beauty (1999). Där American Beauty ibland kunde falla på fel sida prettostängslet gör dock The Details allt för att vara så "cool" som möjligt. Här finns inga större utsvävningar, vilket också gör att passionen som AB har inte står att finna. När man till och med går så långt så att man låter Tobey Maguires karaktär ha en del av AB:s huvudtema som mobiltelefonsignal blir det lite väl mycket skriva på näsan.

Därmed inte sagt att allt med The Details är en sämre version av nämnda film. Här finns scener och ögonblick som både är riktigt roliga och insiktsfulla. Min favoritscen var den när Maguire blir konfronterad av mannen vars hustru han varit otrogen med. Maken har en lång utläggning om hur han vill göra både det ena och det andra med Maguire, men att han är en bättre man än så. Spänningen är i denna och vissa andra scener lysande. Så om du är sugen på en dramakomedi med relativt lätt tuggmotstånd är The Details inget dåligt val. Den kunde dock ha varit bättre.

Betyg: 3 Laura Linneys ansiktsuttryck vid sex är scary shit! av 5 möjliga

Regi: Michael Herz & Lloyd Kaufman

Manus: Joe Ritter

Medverkande: Mitch Cohen, Mark Torgl, Andree Maranda mfl.

Produktionsbolag: Troma Entertainment

År: 1984

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0090190/

Troma är det lilla oberoende filmbolaget som under Lloyd Kaufmans ledning och galenskap gjort sig kända för överdrivet våldsamma skräck-, splatter- och satirfilmer. Just The Toxic Avenger blev Tromas kassako nummer ett. Den har hitintills gett upphov till tre uppföljare, en tecknad serie, en serietidning och en serie actionfigurer. Enligt Kaufman planeras även en remake. Så vad tusan handlar då The Toxic Avenger om? Tja, postern beskriver det rätt bra faktiskt.

Melvin är en liten och tanig städare på ett gym där han ständigt lyckas hamna i vägen för klubbens innegäng. Efter ett särdeles elakt practical joke faller/hoppar Melvin ut genom ett fönster och hamnar lägligt (?) i en tunna full med radioaktivt avfall. På bästa superhjältemanér får Melvin superkrafter av giftet. Han blir visserligen fruktansvärt deformerad också, men med sin nyvunna styrka bestämmer sig Melvin för att söka hämnd på världens onda människor - gärna så våldsamt som möjligt.

Det här är så klassisk Troma som man kan komma. Löjligt? Ja. Dålig smak? Ja. Roligt? Ibland. Det är det som är både Tromas storhet och nackdel. När det funkar så är det precis så kitschroligt som man vill att det ska vara. När det däremot är dåligt är det riktigt jäkla dåligt. Det är klart att The Toxic Avenger är en satir både över träningshets och 80-talet i stort, men vissa scener blir bara plumpa. Det ligger hela tiden mellan roligt och riktigt usel buskis. Det känns ibland som Kaufman och grabbarna prickar av de heliga korna på en lista. Trots att skräck- och splatterfilm ofta har varit föremål för ilskna Hem & Skola-möten har nämnda genre oftast ett fåtal "regler"; barn, djur och äldre hamnar sällan eller aldrig i trubbel. The Toxic Avenger går till extremer för att just se till att det händer. När skämten ändå går hem åtminstone hälften av tiden så måste jag nog ändå säga att rullen är värd din tid. Om du har svårt för blod, äckelskap eller är allmänt lättstött - titta inte på en film från Troma. Så enkelt är det. Vi andra kan ha rätt kul åt The Toxic Avenger även om det finns bättre splatterkomedier, inte minst från Troma själva.

Betyg: 3- fingrar i fritösen av 5 möjliga