Regi: Don Coscarelli

Manus: Don Coscarelli (baserat på David Wongs bok med samma namn)

Skådespelare: Chase Williamson, Rob Mayes, Paul Giamatti mfl.

Produktionsbolag: M3 Alliance/M3 Creative/Midnight Alliance mfl.

År: 2012

Längd: 99 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1783732/

 

Som alla andra har jag mina dagliga små ritualer; saker som blivit så pass vardagliga att man inte tänker på att man gör dem längre. En av dessa är att varje dag, vardag som helg, kolla in dagens artiklar på Cracked. En av skribenterna för Cracked heter David Wong och för några år sedan släppte han sin bok John Dies At The End efter några år som onlinetext. Givetvis var jag tvungen att läsa den och precis som Wongs artiklar var den fruktansvärt rolig. Jag var däremot lite tveksam till hur man skulle kunna översätta Wongs galenskaper till film. Wongs ordvrängande till prosa passar bra till dialogen i Coscarellis filmatisering, men dessvärre fungerar inte resten av manuset lika bra.

 

John Dies At The End (John) handlar om en ny drog kallad Soy Sauce, och vad konsekvenserna blir när folk börjar använda den. När John, sångare i bandet Three Armed Sally, testar Soy Sauce börjar han se saker som inte borde finnas där. För att göra saken än värre börjar tid, rum och till och med liv bli väldigt relativa begrepp för John. Samtidigt försöker David dels hjälpa sin "avlidne" vän och dels försöka förstå varför Jorden plötsligt hotas av en invasion av varelser från en annan dimension. Allt leder tillbaka till Soy Sauce.

 

Som ni märker av den något förvirrade synopsisen är det här ingen lätt film att sätta fingret på. Polaren jag såg den med beskrev den som "The Matrix på svamp" och det är en beskrivning lika god som någon annan. Det är total galenskap och däri ligger också problemet - medan boken hade ett lika knäppt narrativ gav den desto mer tid åt att utforska karaktärerna, de metafysiska koncepten och för den sakens skull storylinen. För mig som läst förlagan var det ganska enkelt att hänga med, men jag vet inte riktigt hur bra John hade fungerat som film om jag inte hade haft förkunskapen. Paradoxalt nog är den på samma gång ytligare och mer komplex än texten den baseras på. Det är helt enkelt en helt för jävlig bok att filmatisera! Jag skulle hellre sett den som en tv-serie då den kunde ha gett desto mer tid åt allt den skulle behöva ge tid åt.

 

Skådespelarmässigt fungerar John helt okej, även om det är Paul Giamatti som spelar skjortan av huvudrollsinnehavarna i sin ack så lilla biroll. Om jag hade varit casting director skulle jag hittat en roll till Giamatti i alla filmer. Så bra är han.

 

Sammanfattningsvis är John, trots sina problem, en film som ligger klart över medelbetyg. Jag skulle dock rekommendera att du läser boken först. Dessutom, när du ändå är på det, gör Cracked till en vana du med. Det finns ingen annan sajt på nätet där du lär dig fler roliga faktoider per dag.

 

Betyg: 3+ köttmonster av 5 möjliga

Regi: Marcus Dunstan

Manus: Marcus Dunstan & Patrick Melton

Skådespelare: Josh Stewart, Andrea Roth, Juan Fernández mfl.

Produktionsbolag: Fortress Features & Imaginarium Entertainment Group

År: 2009

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0844479/

Byggarbetaren Arkin är egentligen inte en dålig kille, men när hans fru är i trubbel med lånehajar måste han fixa pengar på mindre lagliga sätt. Arkin planerar att stjäla juveler från en familj han nyligen arbetat för. Vad han inte räknat med är att han inte på något sätt är ensam i huset när han brutit sig in...

Det sägs att allt går att sälja med mördande reklam, men det går också med passiv exponering antar jag. The Collector är en vad jag kallar för "reahögsfilm". De senaste åren har jag sett en kopia av den här rullen i varenda realåda i södra Sveriges filmbutiker. Till sist blev det också så att jag skaffade den. Jag vet inte om de gjort enormt många kopior av The Collector eller om den floppat totalt hos uthyrarna, men hur som helst måste jag säga att jag faktiskt gillade den.

Det bra först. Det här är det närmsta jag sett en modern amerikansk giallofilm. Det är en blandning mellan suspens och brutalt våld med karaktärer man bryr sig om. Marcus Dunstan har verkligen lyckats just med spänningen i många av scenerna, oftast helt utan dialog. Josh Stewart bär filmen föredömligt som den ofrivillige protagonisten Arkin. Slutligen är det väldigt trevligt att få höra ett soundtrack som innehåller både Depeche Mode, Einstürzende Neubauten och Bauhaus. Bra där.

Problemet med The Collector är att den vill för mycket. Den vill så gärna vara bryggan mellan dagens och gårdagens skräckfilm att den ibland trillar platt på näsan. Det märks inte minst på fotot som i ena sekunden kan vara riktigt snyggt och andra stunder se ut som en full apa fått tag på en kamera. Likaså vet Dunstan och Melton inte hur de ska avsluta sitt manus riktigt. Jag hade helt klart föredragit ett definitivt slut, men D&M kunde inte hålla sig från en väldigt typisk cliffhanger. Här och där lyser också logiska luckor upp filmen som en nödraket.

Trots min kritik är The Collector en sevärd rulle för den som gillar hemskheter och rödfärg. Ge den en chans!

Betyg: 3+ fast något motiv står inte att finna av 5 möjliga

Regi: Dan Bradley

Manus: Carl Ellsworth & Jeremy Passmore (baserat på Kevin Reynolds & John Milius manus från originalfilmen)

Skådespelare: Chris Hemsworth, Isabel Lucas, Josh Hutcherson mfl.

Produktionsbolag: Contrafilm

År: 2012

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1234719/

Marinsoldaten Jed återvänder hem efter en tjänstgöringstur i Irak. Det verkar dock att han tagit kriget med sig hem. Morgonen efter vaknar Jed och hans yngre bror, Matt, av att soldater seglar ner i fallskärmar och tanks rullar på gatorna...

Red Dawn  (1984) är en av mina guilty pleasures. Det är en film som verkligen är en produkt av kalla kriget-paranoia och jag trodde inte att den skulle kunna göras idag. Red Dawn handlar i korthet om att Sovjetunionen med allierade invaderar USA. Vi får följa en grupp tonåringar som startar gerillakrigföring under namnet Wolverines. Filmen utspelar sig i en riktig amerikansk förortsidyll i Colorado och det var också det, tillsammans med skådespelarna, som gjorde originalet en så pass märklig film att den blev underhållande. Remaken är... sak samma. Tidsandan trogen är det nordkoreanerna som de stora skurkarna, men visst är de backade av det gamla ryska hotet.

Originalfilmen lyckades med konststycket att samla många skådespelare som skulle bli kända under namnet Brat Pack. Vi får bland annat se en ung Charlie Sheen, Jennifer Grey och Patrick Swayze. Remaken har inte lika namnkunniga skådespelare, men mannen som lyckas vara med i allt nuförtiden, Chris Hemsworth, gör en bra roll som Jed. Resterande skådespelare är väl inte usla, men inte särskilt bra heller.

Det som skiljer de båda versionerna är actionscenerna. Här är remaken mycket bättre på alla plan. Dessvärre är karaktärsutvecklingen än sämre än originalet och manuset på samma skrattretande nivå. Men! Det är underhållande! Att filmindustrin i USA fortfarande, efter snart 30 år, inte insett ironin i att göra en film där amerikaner strider på samma sätt som vissa delar av befolkningen i länder som de själva går i krig med. Det gör att remaken av Red Dawn fortfarande är en underhållande rulle. Inte på samma sätt som filmskaparna skulle vilja, men ändock underhållande.

Betyg: 3 om jag skulle starta en separatistgrupp skulle jag kalla dem för Kackerlackorna av 5 möjliga

 

Tråkigt nog finns inte de nominerade kortdokumentärerna att få tag i. Det verkar som det enda sättet att se dessa för tillfället är på biografvisningar i USA. Däremot går alla animerade kortfilmer att hitta streaming online och live action-kortfilmerna går att införskaffa via Itunes. Tyvärr är bristen på kortdokumentärer inte något nytt för i år. Det är mer regel än undantag att dessa inte går att skaffa innan galan gått av stapeln. Varför det är så har jag inget bra svar på. Uppenbarligen går det att distribuera de andra kortfilmerna antingen via betaltjänster (Itunes) eller att filmmakarna själva lägger upp sina verk i en stream. Nåja, här är i alla fall de nominerade i två av de tre kortfilmsklasserna.

Best Animated Short

 

 

 

Titel: Fresh Guacamole

Regi: PES

Manus: PES

Medverkande: PES

Produktionsbolag: PES Productions

År: 2012

Längd: 2 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2309977/

En man gör guacamole av handgranater och vardagsobjekt. Ja...

Okej, vad fan var det här? PES, eller Adam Pesapane som han egentligen heter, har gjort ett antal liknande stop motion-kortfilmer, men jag förstår ärligt talat inte poängen. En kortfilm som inte säger något är ingen nyhet - det brukar vara ganska vanligt faktiskt - men hur charmigt det än är med stop motion är det här inte bra. Tekniskt kompetent men totalt meningslös.

Betyg: 1 ätbar handgranat av 5 möjliga

 

 

Titel: Adam & Dog

Regi: Minkyu Lee

Manus: Minkyu Lee

Medverkande: -

Produktionsbolag: -

År: 2011

Längd: 15 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2162565/

Genesis återberättad genom en hunds ögon när han träffar på Adam, den förste människan, och blir hans följeslagare innan Eva kommer in i bilden.

Otroligt vackert färglagd och med fin animation är det här en mycket bra kortfilm om förhållandet mellan hund och människa. Intressant nog nämns aldrig Gud och inga av de typiska scenerna (ormen, Kunskapens träd, skapandet av Eva etc.) skildras. Istället är den enda kopplingen till Genesis Edens lustgård och Adam & Eva före och efter de blir utkastade i ödemarken. Mycket bra och fin slutkläm. Påminner till viss del om något som Miyazaki hade kunnat göra.

Betyg: 4 skapelsemyter av 5 möjliga

 

 

Titel: Head Over Heels

Regi: Timothy Reckart

Manus: Timothy Reckart

Medverkande: Nigel Anthony & Rayyah McCaul

Produktionsbolag: National Film and Television School (NFTS)

År: 2012

Längd: 11 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2162565/

Ett gammalt par lever i två skilda gravitationszoner - i samma hus. Att försöka hålla igång ett fungerande förhållande när ens partner är upp och ner från ens eget perspektiv är inte det lättaste.

Jag gillar verkligen hur Timothy Reckart har tagit det gamla talesättet att vara "head over heels" för någon och visualiserat det i den här filmen. Framförallt lyckas Head Over Heels berätta en rörande historia på sina elva minuter. Det slog mig just att det inte varit någon dialog överhuvudtaget i årets animerade kortfilmer. Det är riktigt häftigt att se. Filmerna får stå för sig själv med enbart bildspråk och musik som för deras talan.

Betyg: 3+ gravity is a bitch! av 5 möjliga

 

 

Titel: Paperman

Regi: John Kahrs

Manus: Clio Chiang & Kendelle Hoyer

Medverkande: John Cars, Jeff Turley & Kari Wahlgren

Produktionsbolag: Walt Disney Animation Studios

År: 2012

Längd: 7 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2388725/

En man och en kvinna träffas som hastigast på en tågstation när en blankett mannen håller i blåser iväg och träffar kvinnan i ansiktet. Helt betagen av henne åker mannen till sitt kontor där han får syn på kvinnan i ett höghus över gatan. Men hur ska han ta kontakt med henne?

Det här kan vara en av de finaste kärlekshistorier i miniatyr som jag sett. Det är fullkomlig Disney-magi när den är som allra bäst med superb animation, musik i toppklass och en äkta glädje för berättande. Jag hoppas verkligen att den här filmen vinner. Den smälte mitt hjärta och fick mina ögon att börja läcka. För alla med en gnutta romantik i kroppen.

Betyg: 5 recensenter som drar efter andan av 5 möjliga

 

 

Titel: Maggie Simpson in "The Longest Daycare"

Regi: David Silverman

Manus: Matt Groening, James L. Brooks, Al Jean mfl.

Medverkande: -

Produktionsbolag: Gracie Films

År: 2012

Längd: 5 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2175842/

Maggie lämnas på Ayn Rand-dagiset för dagen. Bedömd att vara av "genomsnittlig intelligens" sätts hon, i sann nyliberal anda, i ett rum tillsammans med andra, inte "speciella", barn. Men en tråkig dag blir en kamp för en att rädda en fjärilslarv från att krossas under Maggies rivals klubba.

Jag tror ärligt talat inte någon i västvärlden inte känner till The Simpsons (1989 - för evigt) och seriens karaktärer. Den här kortfilmen gjordes som en förfilm att visa innan Ice Age: Continental Drift (2012) och är en söt liten historia. Jag gillar verkligen kritiken mot Ayn Rand och dennas filosofi som förekommit ett flertal gånger i serien. Jag skulle vilja ha mer av just den kritiken och mindre av "fjärilshistorien". Det är klart, filmen gjordes för att tilltala en yngre publik så jag tar vad jag får. Lite för kort (även för en kortfilm) och lite för splittrad i den korta historien som berättas.

Betyg: 3+ utdömande system av 5 möjliga

 

 

Best Live Action Short

 

 

Titel: Asad

Regi: Bryan Buckley

Manus: Bryan Buckley

Medverkande: Najah Abdi Abdullahi, Hussein Abdi Mohamed, Maymum Abdi Mohamed mfl.

Produktionsbolag: Hungry Man

År: 2012

Längd: 18 min

Land: Sydafrika/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2136747/

Asad bor i en liten fiskeby vid den somaliska kusten. Förhålladena i byn är svåra, inte minst eftersom rebellsoldaterna stjäl all byns mat. En dag blir hans vän och mentor dock skadad av soldaterna och det är upp till Asad att fånga fisk för att hans familj ska ha något att äta. Det är bara det att Asad aldrig fångat en fisk förr.

Det är beundransvärt att Sydafrika och USA (främst den förra) gått in med finansiering för att göra en film som enbart har somaliska flyktingar i rollerna. Filmen är tänkt att visa på att även om Somalia är ett splittrat land så har befolkningen inte förlorat hoppet. Rent filmiskt är det okej, även om det inte var något som verkligen grep mig. Det är till syvende och sist omständigheterna runt filmen och inte filmen i sig som är det mest intressanta.

Betyg: 3- kattfiskar av 5 möjliga

 

 

Titel: Buzkashi Boys

Regi: Sam French

Manus: Sam French & Martin Desmond Roe

Medverkande: Jawan Mard Homayoun, Fawad Mohammadi, Jawanmard Paiz mfl.

Produktionsbolag: Dirty Robber

År: 2012

Längd: 28 min

Land: Afghanistan/USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2133304/

Trots sina olika bakgrunder är Rafi och Ahmad goda vänner. Rafi spenderar merparten av sina dagar som smedslärling hos sin far medan Ahmad tigger på gatorna. Ahmad har dock en stor passion i livet - Buzkashi, Afghanistans nationalsport. Nu måste han skaffa en häst för att kunna börja träna.

Den här filmen har blivit rejält hypad av diverse medieoutlets, men utöver att det är en solskenshistoria att filmen blev gjord överhuvudtaget (det här är en av de första mer uppmärksammade filmerna från Afghanistan efter talibanernas fall) är det här nästan plågsamt ointressant. Historien finns där men känns mest som ett återskapande av dussintalet andra "coming-of-age-rullar" eller för den sakens skull att man inte behöver acceptera sitt öde. Jag hade väntat mig mer faktiskt.

Betyg: 2 döda getter i släptåg av 5 möjliga

Titel: Curfew

Regi: Shawn Christensen

Manus: Shawn Christensen

Medverkande: Fatima Ptacek, Shawn Christensen, Kim Allen mfl.

Produktionsbolag: Fuzzy Logic Pictures

År: 2012

Längd: 19 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2088735/

Richie är precis på väg att ta livet av sig när hans syster ringer honom desperat efter en barnvakt i några timmar. De båda har inte pratat på ett bra tag och det visar sig att hans systerdotter blir ett sätt att läka såren för Richie.

Bra skådespelare, bra soundtrack, bra film. Jag gillade den här rullen, även om den förenklar de psykologiska processerna bakom djup depression väldigt mycket. Framförallt har Curfew ett enkelt och ärligt narrativ och lyckas berätta sin historia på ett väldigt fint sätt.

Betyg: 4- röda badkar av 5 möjliga

Titel: Dood van een Schaduw (Death Of A Shadow)

Regi: Tom Van Avermaet

Manus: Tom Van Avermaet

Medverkande: Matthias Schoenaerts, Laura Verlinden, Peter van den Eede mfl.

Produktionsbolag: Serendipity Films & Perspective Films

År: 2012

Längd: 20 min

Land: Belgien/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2312702/

En mystisk man tar emot Nathan i efterlivet då han dött under första världskriget. Han ger Nathan ett val: Du kan gå din död till mötes eller hjälpa mig att samla in döda människors skuggor. Om du samlar in 10 000 skuggor får du gå fri från döden. Nathan går med på förslaget men får lära sig att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Mycket speciell, sällsam och gotisk kortfilm som jag verkligen gillade. Det här hade enkelt kunnat falla över i pretentiöst dravel, men Van Avermaet har verkligen lyckats hålla berättelsen på rätt sida linjen. Estetiken är fulländad och storyn fascinerande. Hade med fördel kunnat vara längre.

Betyg: 4+ skuggkabinett av 5 möjliga

Titel: Henry

Regi: Yan England

Manus: Yan England

Medverkande: Louise Laprade, Hubert Lemire, Gérard Poirier mfl.

Produktionsbolag: -

År: 2011

Längd: 21 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Btl.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2004244/

Den gamle pianisten Henry jobbar på sitt nästa stycke när han blir drogad och bortförd av människor han inte känner. Förvirrad går han igenom de viktigaste händelserna i sitt liv, inte minst mötet med hustrun Maria.

Men det ska väl vara fan också. Det här är andra filmen som fått mig att lipa idag. Fantastiskt skådespel, musik i toppklass och ett manus som gör så ont att se. Det här är kortfilmsvarianten av Amour (2012) och den har ungefär samma effekt på mig. Klart bäst i klassen. Ta fram näsdukarna.

Betyg: 5 goda liv av 5 möjliga

 

 

Regi: Conor McMahon

Manus: Conor McMahon & David O'Brien

Skådespelare: Ross Noble, Tommy Knight, Gemma-Leah Devereux mfl.

Produktionsbolag: Fantastic Film/MPI Media Group/Tailored Films

År: 2012

Längd: 86 min

Land: Irland

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2126362/

Clownen Stitches kanske inte är världens bästa clown, men han vet i alla fall hur man lämnar ett bestående intryck. När han dör på ett barnkalas lyckas han traumatisera födelsedagsbarnet så pass att han fortfarande, sex år senare, har en fruktansvärd rädsla för clowner. Med den här clownen gråter inte över spillt blod. Nu vill han ha hämnd.

Som ni kanske har märkt sedan tidigare har jag en fascination för mördarclowner. Jag har skrivit akademiska uppsatser om dem, recenserat en uppsjö clownfilmer och ser fram emot nyinspelningen av IT med skräckblandad förtjusning. Det är just det det handlar om - skräckblandad förtjusning. Jag har väl aldrig varit särskilt rädd för clowner precis, men kombinationen mellan dålig humor och skräck brukar funka väldigt bra. Stitches bjuder på flertalet one liners som är precis så dåliga som jag vill ha dem.

Ross Noble, irländsk komiker, spelar rollen som Stitches och är riktigt rolig i all sin äckelskap. Det här är verkligen en gory och inte särskilt politiskt korrekt clownhistoria så om du är lättstött kanske inte det här är rullen för dig. Tommy Knight spelar huvudrollen som den traumatiserade Tom och min nya indiefilmskärlek Gemma-Leah Devereux har rollen som Toms kärleksintresse Kate. Överlag en väl sammansatt ensemble där tonåringarna faktiskt ser ut som tonåringar (nåja, till större del i alla fall) och inte som 30-åringar som spelar 16-åringar.

Manuset är precis så knäppt som en film av det här slaget kräver. Visst finns här en del logiska luckor, men framförallt har Stitches en charm som jag brukar sakna i modern skräckfilm. Det här är 80-talet på besök i all sin pastellfärg och jag hade en högtidsstund framför tv:n. Givetvis är clownskräckfilmer en genre som är ganska fast i sina egna konventioner och visst hade jag önskat mig lite mer överraskningar. För vad filmen är är dock Stitches en höjdare för fansen.

Betyg: 3+ that's not a licensed balloon animal! av 5 möjliga

 

Regi: Lee Hirsch

Manus: Lee Hirsch & Cynthia Lowen

Skådespelare: Alex, Ja'Maya, Kelby mfl.

Produktionsbolag: The Bully Project & Where We Live Films

År: 2011

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1682181/

Dokumentärfilmaren Lee Hirsch följer ett antal familjer i olika amerikanska samhällen under ett läsår. Gemensamt för samtliga familjer är att de har eller har haft ett barn som mobbats/mobbas. Fokus ligger på Alex, en tolvårig pojke, samt Tyler Long och Ty Smalley - två elever som tog sina liv på grund av mobbning.

Jag har väntat ett tag på att den här filmen och efter att ha gjort lite research har jag nu fått en förklaring. Den amerikanska censuren ville sätta en 17-årsgräns på den här dokumentären på grund av svordomar som ungdomarna använder. Jisses... Nåja, nu när jag äntligen sett filmen är det inte utan lite besvikelse. Missförstå mig inte, historierna som presenteras är alla hjärtknipande och jobbiga att se, men även om pappan till en av de döda pojkarna startar en anti-mobbningskampanj lämnas jag som tittare med en känsla av maktlöshet. Det kan ha att göra med mitt yrke - jag ser sådana här saker varje dag och har händerna bakbundna från annat än att använda hård samtalston. Det är precis samma skit i USA som i Sverige annat än att eleverna inte har tillgång till skjutvapen i alls lika stor utsträckning. Bully skildrar helt enkelt offren, men gör inga försök att komma med konkreta åtgärder som hade kunnat genomföras. Något krasst tror jag inte att kampanjer gör särskilt mycket. Hur många kampanjer har vi sett i Sverige de senaste 30 åren? Är mobbning ett mindre problem nu än då? Nej.

Frågan är om det är en dokumentärfilmares plats att rycka in? Jag skulle säga, ja. Om du ser en orättvisa och kan agera som privatperson utan fara för dig själv är det din förbannade skyldighet att göra det! Lee Hirsch ingriper faktiskt i ett fall och placerar sig på så sätt i sin egen dokumentär ändå. När man ser en tolvårig grabb bli huggen med pennor, strypt etc. - hade du kunnat undvika att gripa in? Var går gränsen mellan att hålla sig opartisk som dokumentärfilmare och att faktiskt förhindra en misshandel som händer mitt framför dina ögon?

Samtidigt ger Bully ett forum för de här mobbade ungdomarna att få ut sina historier. Därför kan jag heller inte såga filmen. Vad jag däremot skulle önska är mer patos, konfrontation mellan skolpersonal och mobbarna och riktiga konsekvenser för vad som på vilken annan arbetsplats som helst skulle lett till omedelbart avsked eller förflyttning till annan avdelning.

Betyg: 3 filmer som gjorde mig förbannad, av både rätt och fel skäl av 5 möjliga

 

 

Regi: Jonas Pate

Manus: Michael Taylor

Skådespelare: Luke Pasqualino, Ben Cotton, Lili Bordán mfl.

Produktionsbolag: David Eick Productions

År: 2012

Längd: 99 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1748706/

Under det första kriget mot cylonerna påbörjar en ung William Adama sin karriär ombord Galactica. Fylld av självförtroende, på gränsen till arrogant, vill kaptenen lära nykomlingen en läxa genom att ge honom ett enkelt transportuppdrag. Efter två dagar in i uppdraget får Adama dock veta att det inte alls är ett rutinuppdrag han är ute på och att personen de transporterar är väldigt viktig för krigsinsatsen.

Nyversionen av Battlestar Galactica (2004 - 2009) var i sina bästa stunder bland det bästa jag sett på en tv-skärm. Den sista säsongen må inte ha varit i klass med de föregående, men det är en av få serier som jag i vuxen ålder har suttit som på nålar för inför nästa avsnitt. Efter den kortlivade spinoffen Caprica (2010) såg framtiden inte alltför ljus ut för franchisen. I slutet av förra året kom dock ett antal 12-minutersklipp direkt på nätet för vad som sades skulle bli en ny serie. Sen blev det tyst. Nu vet vi att det tyvärr inte blir någon serie i traditionell mening. Rykten har gått om en webbaserad tv-serie - den första i sitt slag i den här skalan. Hur det blir med den saken får vi se, men Blood & Chrome är alltså nämnda klipp sammansatta till ett långt pilotavsnitt. 

Trots att jag verkligen älskar nyinspelningen måste jag erkänna att det här inte alls håller samma klass. Visst, den har samma känsla men manuset innehåller så många logiska luckor att jag sluta hålla koll efter ett tag. Rymdstriderna är lika imponerande som innan och designen riktigt bra. Skådespelarna däremot... ja, om vi ska vara snälla så klarar sig Luke Pasqualino ganska okej i rollen som William Adama, men Ben Cotton är den som är bäst i ensemblen. Lili Bordán däremot är riktigt, riktigt usel. Jag undrade om det kunde ha med hennes accent att göra. Hon levererar nämligen sina repliker som någon som inte är van vid det engelska språket. Döm min förvåning när jag läste på IMDB att hon är född och uppvuxen i New York. Visserligen med en ungersk och en fransk förälder, men det finns ingen anledning till att hennes accent ska vara så här övertydlig. Det förstör verkligen för henne och för hennes rollprestation.

Även om det här inte håller samma klass som serien från 2004 är det ändå Battlestar Galactica. Därför kan jag inte såga den här piloten. Den innehåller tillräckligt mycket av det som gjorde föregångaren så fruktansvärt bra att jag i viss mån kan ha förbiseende med bristerna. Sevärd för fansen och för diggare av sci-fi generellt. Ni andra kan säkert hitta mycket bättre saker i genren.

Betyg: 3 spökskepp av 5 möjliga

 

Regi: Scott Derrickson

Manus: Scott Derrickson & C. Robert Cargill

Skådespelare: Ethan Hawke, Juliet Rylance, James Ransone mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Automatik Entertainment/Possessed Pictures

År: 2012

Längd: 110 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1922777/

Ellison Oswalt har tio år tidigare rönt stora framgångar med en undersökande bok av ett fall som lyckades föra nya bevis upp till ytan. Ett decennium senare har uppföljarna till boken misslyckats och Oswalt flyttar med sin familj till en liten småstad för att skriva vad som förhoppningsvis ska bli hans comeback. Vad han inte berättar för familjen är att de flyttat till ett hus där en hel familj mördades och den yngsta dottern försvann spårlöst. Snart nog hittar Ellison dessutom några mycket störande filmrullar på vinden i det nya huset...

Jag erkänner att det främst var postern som lockade mig till att se den här rullen. Det finns något väldigt tilltalande (läs: kusligt) i posterns design som gjorde att jag kunde ignorera att det var producenterna bakom Paranormal Activity-filmerna som varit i farten igen. Det finns likheter mellan nämnda filmer och Sinister i och med tematiken med "upphittad film" och saker som dunsar i natten, men Sinister är bra mycket bättre. Det mest uppenbara är att medan Paranormal Activity består av urtråkiga hemvideos av varierande kvalitet är Sinister en film med allt det innebär - exempelvis musik, skådespelare man inte plockat direkt från gatan och klippning annat än att kamerans batteri tar slut.

Ethan Hawke gör väl ingen jätteroll precis, men han duger. Resterande skådespelare har ganska lite att göra. Manuset är den här filmens styrka och svaghet. Det börjar väldigt bra med mystiska sammanträffanden och väldigt spöklik stämning. Filmens sista akt bjuder dock på ett ganska rejält magplask när det gäller stämning och subtilitet. Det känns som att manusförfattarna skrev in sig i ett hörn och tog till något halvdant de kom på på en kafferast. Det är riktigt synd. Jag har inte sett någon riktigt bra spökhistoria på länge och Sinister tappar tyvärr också konceptet. För fans av genren skulle jag ändå rekommendera den för uppbyggnaden och i viss mån även fotot.

Betyg: 3 fast de borde haft Hangin' Tree som sluttema av 5 möjliga