Regi: Seth MacFarlane

Manus: Seth MacFarlane/Alec Sulkin/Wellesley Wild

Skådespelare: Mark Wahlberg, Mila Kunis, Seth MacFarlane mfl.

Produktionsbolag: Fuzzy Door Productions/Bluegrass Films/Smart Entertainment

År: 2012

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1637725/

Allt John Bennett önskar sig är en riktig vän. Hans önskan blir sann då hans nalle plötsligt börjar leva. De båda blir vänner för livet, men närmre 30 år senare börjar John stöta på problem när han försöker balansera förhållandet till sin flickvän med att ha en levande nalle som röker på och tar hem prostituerade boende i samma lägenhet.

Seth MacFarlane, mest känd för Family Guy (1999 - ?), långfilmsdebuterar med en film om en talande nalle och gör det givetvis med sin typiska humor - ibland smart, ibland dum och ibland bara tråkig. Det sammanfattar också Ted som film. MacFarlanes humor passar jättebra i halvtimmeslånga sjok, såsom i tidigare nämnda Family Guy, men i ett långfilmsformat blir det ganska ojämnt. Här finns riktigt roliga scener men samtidigt blandas dessa med tröttsamma kroppsfunktionsskämt. Likaså är manuset förvånansvärt stereotypt för en kille som har skrivit riktigt intressanta episoder av Family Guy med science fiction-teman.

Mark Wahlberg gör en okej huvudroll tillsammans med den CG-animerade nallen med röst av MacFarlane själv. Mila Kunis, som efter Black Swan (2010) alltid dyker upp i diskussioner när tjejer säger "jag är inte gay, men om jag hade varit det...", gör en helt okej roll även hon. Det roligaste i skådespelarfacket är däremot alla små biroller som skymtar förbi. Giovanni Ribisi gör en rolig roll som slemmig skurk, Patrick Stewart är berättarröst och produktionsteamet hittade till och med Tom Skerritt någonstans. Bäst är däremot John och Teds idol, Sam J. Jones - huvudrollsinnehavare i kultklassikern Flash Gordon (1980). Hans scener är komiskt guld.

Ted är som sagt en riktigt ojämn film men ändå en trevlig bekantskap. Jag kommer väl inte komma ihåg den nämnvärt om några månader, men den fungerar bra för stunden.

Betyg: 3 flash jumps av 5 möjliga

Det är farligt att botanisera bland IMDB:s användarlistor. Det är ännu farligare att göra det med en polare som är lika inne på kitschig nostalgi som du själv. Filmerna som kommer recenseras under epitetet "Kitschhimmeln" är filmer som aldrig kommer benämnas bland klassikerna, aldrig vinna några priser men som har ett potentiellt underhållningsvärde som går igenom taket. Det kan handla om barbarfilmer från 80-talet, exploitation från 70-talet eller för den sakens skull totalt oförklarliga filmer som släppts i obskyra dvd-utgåvor bara för att glömmas bort. Projektet kommer ligga vid sidan av allt det andra på bloggen och kommer med största sannolikhet aldrig bli klart. Det finns så otroligt mycket rolig kitschfilm. Först ut är The Barbarians.

Regi: Ruggero Deodato

Manus: James R. Silke

Skådespelare: Peter Paul, David Paul, Richard Lynch mfl.

Produktionsbolag: Cannon Films & Cannon Italia srl.

År: 1987

Längd: 87 min

Land: USA/Italien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0092615/

Tvillingbröderna Kutchek och Gore adopteras av en klan underhållare som av har fri lejd genom riket på grund av... något. Underhållarna leds av drottning Canary som även ansvarar för en magisk rubin som ger underhållarna makt över... något. Sång och skratt, men jag vet inte riktigt hur man använder det i en strid. En ond krigsherre överfaller underhållarna, trots bestämmelserna om fri lejd, och tar Canary och de båda pojkarna gisslan. Ett antal år senare flyr tvillingarna från sitt liv som slavar och vill nu hitta sin gamla klan.

David och Peter Paul, även kallade för "The Barbarian Brothers", gjorde en rad filmer under 80- och 90-talet som i princip går ut på att de visar musklerna och utforskar alla ordvitsar de kan komma att tänka på. The Barbarians är en produkt av den våg av fantasyfilmer som kom under 80-talet. De här filmerna producerades, inte olikt 60-talets westerns, ofta i Italien eller Spanien men med amerikanska pengar. Alla klyschor man kan tänka sig finns med och det är också det som gör den här rullen underhållande. En helt fantastisk scen (spoiler alert!) visar hur en av bröderna använder sina halsmuskler för att lossa en hängsnara. Det är bara riktiga män som klarar av något sådant.

Regissören, Ruggero Deodato, kommer vi säkert stöta på igen bland de här rullarna. Han är inte minst känd för Cannibal Holocaust (1980) - filmen som fick den luttrade italienska censuren att sätta i halsen och dra Deodato inför rätta innan han kunde bevisa att folk faktiskt inte dör på riktigt i rullen. Deodato kör sin klassiska registil här med få omtagningar och så snabb produktion som möjligt. Det är inte bra, men det är charmigt.

The Barbarians floppade totalt när den kom och drog bara in omkring tio procent av sin budget. För alla som vill se en rolig kitschrulle kan jag dock rekommendera den!

Bäst: Det italodoftande soundtracket, den extremt lökiga dialogen, produktionsdesignen

Sämst: Klippningen är riktigt, riktigt usel

Betyg: 3+ bröder som skrattar som brunstiga älgar av 5 möjliga

Regi: Tarsem Singh

Manus: Mark Klein & Jason Keller

Skådespelare: Julia Roberts, Lily Collins, Armie Hammer mfl.

Produktionsbolag: Goldmann Pictures/Rat Entertainment/Misha Films

År: 2012

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1667353/

Ja, det är fortfarande Snövit. Ganska känd saga och så.

Efter den riktigt stinkande avskrädeshög som var Snow White And The Huntsman  (2012) var jag inte alltför spänd på att se den här rullen. Tack och lov är det här en film och inte en serie lösryckta scener. Skriven mer som en klassisk saga och/eller komedi än den förstnämnda är det här också mycket bättre.

Julia Roberts, en av skådespelerskorna i Hollywood jag tycker sämst om på vita duken, gör en väldigt bra roll som den onda drottningen. Roberts verkar helt enkelt ha kul med rollen och spelar den mycket mer jordnära än Theron gjorde. Lily Collins är som klippt och skuren för rollen som Snövit och har sårbarheten som rollen kräver samtidigt som hon inte är ett våp.

Stilistiskt är Mirror Mirror däremot väldigt ojämn. Här finns riktigt snygg och bra design, men denna blandas med riktigt usel CGI som riktigt skär i ögonen. Manuset är också upp och ner med några riktigt roliga scener (framförallt mellan Roberts och Armie Hammers prins) mixat med scener där Singh inte kan bestämma sig för vilket ton han vill slå an. Ena sekunden är det väldigt barnvänligt och slätstruket men i andra stunder är det lite väl over the top för att vara en familjefilm. Därför faller också Mirror Mirror in i ett ingenmansland. Alla tonåringar vill se förra årets andra Snövit-film och Mirror Mirror lämpar sig inte riktigt för de allra yngsta. Det är trist, för trots sina fel och brister är Mirror Mirror den klart bästa av de två Snövit-filmerna som kom förra året. Stäng dock av innan slutscenen. Jag kräktes lite inombords.

Betyg: 3- Kafkareferenser av 5 möjliga

Regi: Sacha Gervasi

Manus:John J. McLaughlin (baserat på Stephen Rebellos bok Alfred Hitchcock and the making of Psycho)

Skådespelare: Anthony Hopkins, Helen Mirren, Scarlett Johansson mfl.

Produktionsbolag: Cold Spring Pictures & The Montecito Picture Company

År: 2012

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0975645/

Efter att North by Northwest (1959) rönt stora framgångar bestämmer sig Alfred Hitchcock för att han vill göra något annorlunda. När han hittar en artikel om den ökände mördaren, gravskändaren och transvestiten Ed Gein bestämmer han sig för att basera sin nästa film på Robert Blochs dramatisering av Geins liv i boken Psycho. Det blir ett projekt som kommer slita hårt på både Hitchcock själv och hans äktenskap med frun Alma.

Det är svårt att göra bra film om regissörer. Oftast blir det okritiska hyllningar utan någon som helst skärpa. Sacha Gervasi har i Hitchcock visat ett undantag till detta. Även om Gervasi inte går in särskilt djupt på Hitchcocks ökända attityd gentemot skådespelare är det här en intressant historia. Anthony Hopkins och Helen Mirren gör båda väldigt bra roller (jag hade inte förväntat mig något annat) och Scarlett Johansson gör en bra roll som Janet Leigh.

Huvudpremissen är förhållandet mellan makarna Hitchcock och den press som både produktionen av Psycho (1960) satte dem under och hur framförallt Alfreds svartsjuka och intresse för sina skådespelerskor började sätta käppar i hjulet för dem båda. Det är fel att säga att det är här filmens problem ligger, men Gervasi verkar inte våga ta ut svängarna i kärlekshistorien och i och med att han slätar över Hitchcocks sämre sidor blir det sällan riktigt intressant. Då är istället historien om filminspelningen och den extrema motvilja Hollywood kände inför vad som skulle bli en av de största filmklassikerna genom tiderna mer intressant.

Tekniskt kompetent, välspelat och ett plus för användningen av ramberättelsen där Hitchcock har "konversationer" med Ed Gein själv. Det lyfter dock aldrig riktigt, men ett mycket charmigt porträtt av en man och filmskapare som enligt alla utsagor inte var särskilt charmig alls.

Betyg: 3+ åh Scarlett... av 5 möjliga

Regi: Joe Wright

Manus: Tom Stoppard (efter Lev Tolstojs roman med samma namn)

Skådespelare: Keira Knightley, Jude Law, Aaron Taylor-Johnson mfl.

Produktionsbolag: Working Title Films

År: 2012

Längd: 129 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1781769/

Societetsdamen Anna Karenina inleder en affär med greven Vronsky - till besvär både för hennes make och hennes svägerskas syster, Kitty. Samtidigt försöker Annas bror rädda sitt äktenskap efter att ha blivit påkommen med att vara otrogen och en vän till brodern uppvaktar Kitty. Ja... Tolstoj.

Jag gillar inte de ryska 1800-tals-realisterna särskilt mycket. Det är som att svära i kyrkan för en litteraturvetare att medge, men jag finner ofta deras personliga levnadsöden mer intressanta än vad de skrev. Det är inget fel på realism som litterär skola, men jag tycker att både fransmännen och britterna gjorde det bättre än ryssarna. Tolstoj skrev flertalet böcker som betraktas som odödliga klassiker, däribland Anna Karenina. Den har filmatiserats ett otal gånger och den här varianten landar någonstans i mitten av de versioner jag sett.

Det positiva först. Joe Wright är en regissör med en distinkt röst och stil. Jag imponerades av honom redan i den fantastiska Atonement (2007) och han fortsätter att gå från klarhet till klarhet med bildspråk och komposition. Anna Karenina är helt enkelt ett utsökt hantverk. Regin, fotot och framförallt musiken är alla på topp tillsammans med en riktigt duktig skådespelarensemble med Keira Knightley i spetsen. Wrights nästan surrealistiska bildspråk bildar tillsammans med berättelsens realism ett eget uttryck som jag i viss mån saknat bland årets Oscarsnominerade.

Problemet är att Anna Karenina är en riktigt långsam historia. För att riktigt lyckas med en filmatisering av den här boken måste man antingen löpa hela linan ut och göra ett epos på omkring fyra timmar eller begränsa historien till sina minsta beståndsdelar. Den version som fortfarande lyckats bäst med detta är 1935 års klassiker med Greta Garbo i huvudrollen. Wright hamnar mellan dessa båda stolar och det märks framförallt i karaktärsutvecklingen som brister på flera ställen. Karaktären Anna Karenina är bland de mest komplexa kvinnoporträtt jag läst, på gott och ont, och borde således också få tid till att utvecklas. Jag tror också det är därför som boken filmatiserats så många gånger som den har - den är ett riktigt helvete att få rätt på i form av tempo och karaktärsutveckling.

Sammanfattningsvis är 2012 års version av Anna Karenina ett bländande hantverk i behov av en manusrevidering eller två. I vissa passager stämmer allt och då är det riktigt bra. Se den och avgör själv. Jag är väldigt kluven.

Betyg: 3 dapper mustasches av 5 möjliga 

Regi: Tim Burton

Manus: John August (baserat på Leonard Ripps manus från originalversionen)

Skådespelare: Charlie Tahan, Catherine O'Hara, Martin Short mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Pictures/Tim Burton Animation Co./Tim Burton Productions

År: 2012

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1142977/

Victor Frankensteins (ja...) bäste vän i världen är hans hund Sparky. När Sparky blir påkörd av en bil använder Victor sig av sitt vetenskapliga kunnande för att föra sin vän åter till livet. Victor inser att folk kanske inte kommer förstå varför han gjorde vad han gjorde och försöker gömma Sparky, men Sparky har inga planer på att vara still.

Tim Burton var en ung och lovande filmskapare när han gjorde kortfilmen Frankenweenie 1984. Sedan dess har Burton haft en långfilmsversion planerad så fort han hade tillräckligt med pengar att gå in i projektet. Det här är också Burtons film från början till slut - på gott och ont. Att Burton har ett stort intresse för gotik och har utvecklat sin säregna stil från just denna epok är ingen nyhet. Det är därför kul att se en Burtonfilm där han återigen får fritt spelrum för sina gotiska fantasier. Det var ett bra tag sedan nu. Ja, Burton har kommit med flertalet filmer som visar hans egen stil men de gotiska influenserna har oftast fått ligga i träda sedan hans senaste animerade projekt, Corpse Bride (2005). Så långt, så gott, men vad som verkligen skulle behöva en översyn är manuset.

Frankenweenie är, föga förvånande, en pastisch på Frankenstein - i synnerhet James Whales filmer från 1930-talet. Det är bara det att många av referenserna känns väldigt krystade. Exempelvis slutscenen, exakt samma som i Frankenstein (1931), blir mest ett sätt för manusförfattare August att visa att han har koll på filmhistorien. Positivt är däremot att man verkligen lyckats få Sparky att "uppträda" som en hund. Det är inte ofta mitt hjärta smälter för en karaktär för att han/hon är söt, men Sparky fick mig att vilja skaffa hund.

Danny Elfman återvänder som alltid till Burtons filmer och har skrivit ett riktigt bra soundtrack. Det är rätt kul att han citerar sig själv då och då med temat från Batman (1989). En annan rolig detalj är Christopher Lees cameo som rösten till Dracula. Det är första gången på 30 år som Lee återvänder till sin paradroll, om än kort.

Frankenweenie är en helt okej film som gör mig ganska kluven. Den är exakt vad jag hade förväntat mig och just det att den inte bjuder på några överraskningar kan vara det som gör mig något avigt inställd. Om du är ett stort fan av Burton är det möjligt att du tycker den är bättre, men för mig får det räcka med ett lite över medel-betyg.

Betyg: 3 kattfladdermöss av 5 möjliga

Regi: Stephen Chbosky

Manus: Stephen Chbosky (baserat på hans roman med samma namn)

Skådespelare: Logan Lerman, Emma Watson, Ezra Miller

Produktionsbolag: Mr.Mudd

År: 2012

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1659337/

Knappt 1 100 dagar - det är så lång tid Charlie måste klara av för att ta sig igenom high school och han räknar varje sekund av dem. Hans tillvaro blir dock bättre när han träffar sistaårseleverna Sam och Patrick. De båda tar med Charlie in i gemenskapen hos skolans utstötta gäng, ett ställe där Charlie kan uppleva vänskap, kärlek och livsförändrande händelser.

Jag skulle väldigt gärna tycka bättre om The Perks Of Being A Wallflower än jag gör. Vi har duktiga skådisar, med en lysande Ezra Miller som stjäl varje scen han är med i (och Tom Savini som träslöjdslärare... wtf?), bra foto och ett helt okej regiarbete. Men sen är det det där med trovärdigheten. Jag är helt enkelt trött på att se coming-of-age-rullar där alla ser ut som de precis kommit från stylisten och sen börjar gnälla om hur fula de är. En annan fråga som dök upp är om man nu har ett stort kompisgäng som man festar och har kul med... är man verkligen utstött då? Rör man sig inte bara i andra sociala cirklar? Jag måste förresten göra ett undantag till de duktiga skådespelarna - Emma Watson kan fortfarande inte skådespela.

Nåja, nu ska jag inte vara överdrivet kritisk heller. Wallflower har bra scener och en tilltalande underhandling som inte skrivs på tittarens näsa. Att det är något som inte står riktigt rätt till med Charlie får vi reda på väldigt tidigt i filmen, men vad det egentligen är kommer som en överraskning. Jag önskar att manuset fokuserat lite mer på detta och även de övriga karaktärernas bakomliggande problematik. Det blir lite väl många bomber och granater mot slutet med all svärta filmen släpper. Plus måste jag dock ge för alla referenser till The Rocky Horror Picture Show (1975) - en av mina absoluta favoritrullar.

Wallflower är en helt okej film om att växa upp och alla ack och ven som omger tonåren. Det finns dock bättre rullar på samma tema.

Betyg: 3 och jag ska tro på att tre musikintresserade ungdomar inte hört Heroes av David Bowie någon av dem? av 5 möjliga

Regi: Pedro Almodóvar

Manus: Pedro Almodóvar

Skådespelare: Gael García Bernal, Fele Martínez, Daniel Giménez Cacho mfl.

Produktionsbolag: Canal+ España/El Deseo S.A./Televisión Española (TVE)

År: 2004

Längd: 106 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0275491/

Åren efter Francos diktatur fallit träffar två gamla klasskamrater varandra i Madrid efter att ha varit åtskilda i många år. Enrique, filmregissör på uppgång, har aldrig glömt sin första kärlek, Juan, och den vad som hände under deras tid i den katolska pojkskola de båda gick i. Nu har Juan återvänt och visar en novell han skrivit för Enrique. Tydligen ska en präst på skolan varit bra mycket mindre gudfruktig än Enrique hade anat...

Almodóvar... okej, nu ska vi se. Förbjuden kärlek mellan män? Check. Transvestism? Check. Övergrepp i barndomen? Check. Jo, det här är Almodóvar alltid. Spaniens troligen mest berömde filmregissör de senaste 20 åren har ofta återkommande teman, men när han lyckas med dem blir de riktigt bra. Jag brukar se hans rullar först och främst för att jag vill hitta en ny Todo sobre mi madre (1999) - en film som jag tyckte riktigt mycket om. Hitintills har jag dock inte lyckats hitta någon och La mala educación är tyvärr inget undantag.

Fotot är lika utsökt som alltid när José Luis Alcaine varit i farten och skådespelarna är riktigt bra. Det som inte riktigt funkar är filmens längd. En väldigt långsam uppbyggnad utan klar röd tråd blir riktigt intressant först när det kommer en rejäl plot twist i mitten av filmen. Vid uppdagandet av denna hade mitt intresse dock redan börjat vandra. Det är synd, för här finns en riktigt bra och intressant historia. Det är möjligt att jag som svensk missar subtila hintar om den samhällsomvälvning som skedde i Spanien efter Francos död, men från min synvinkel är första delen av filmen först och främst en transportsträcka till den mycket vassare andra halvan.

La mala educación är en helt okej film för vad den är. Jag börjar bli ganska härdad när det gäller Almodóvar och inser att jag troligen inte kommer få se så mycket avvikelser från hans inkörda bana. Synd på en talangfull regissör som fastnat i samma berättelse.

Betyg: 3 ja... jag ska göra klart Franchise Hell av 5 möjliga