Regi: Peter Jackson

Manus: Fran Walsh/Philippa Boyens/Peter Jackson mfl. (efter J.R.R Tolkiens The Hobbit)

Skådespelare: Ian McKellen, Martin Freeman, Richard Armitage mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/MGM/WingNut Films mfl.

År: 2012

Längd: 169 min

Land: USA/Nya Zeeland

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0903624/

Bilbo Baggins, godmodig och hemkär hob, dras med på äventyr av trollkarlen Gandalf och en hel hop dvärgar. Målet är att återta dvärgarnas gamla hem, Erebor, från draken Smaug. Det blir minst sagt en resa ingen av dem kommer glömma.

Till sist kom jag så iväg för att se den här rullen. Källmaterialet är, enligt mig, bättre än det till Lord of the Rings men dessvärre är det precis tvärtom när det gäller filmatiseringarna. Jag har aldrig förstått dyrkandet av Tolkien, det erkänner jag. Hans böcker har riktigt bra delar, men är också svaga rent dramaturgiskt och berättarmässigt. För varje spännande episod i Morias gruvor finns det tre "och sen gick de några dagar och åt flera gånger" - kapitel. Bilbo är även den mycket gång och ätande, men i sin bokform fungerade den berättarmässigt bättre. Som film känns den extremt segdragen. Det här är film ett av tre som baseras på en bok på drygt 300 sidor. Den är dessutom 169 minuter lång. Det funkar inte. Boken har tillräckligt med källmaterial till två riktigt bra filmer om kanske 120 minuter vardera.

Filmens längd till trots är det här ganska kul. Det är en light-version av de tidigare Tolkien-rullarna som Jackson legat bakom, men de mer lättsamma tonen fungerar för det mesta ganska bra. Det är klart att här finns rena slapstick-scener som jag skulle vilja plocka bort, men Jackson lyckas hålla mitt intresse när det verkligen händer saker. Skådespelarna är lika bra som innan, med Martin Freeman som en fantastiskt bra Bilbo i spetsen. Det finns dock två saker som förhindrar den här filmen att bli en modern fantasyklassiker: det tidigare nämnda långdragna manuset och de förvånansvärt fula specialeffekterna.

Specialeffekter är en films glasyr. Om de inte är imponerande ska de helst inte märkas. Jag vet inte om det beror på 3D-gimmicken den här filmen omgärdas av (jag såg den i 2D eftersom jag inte ville spendera kvällen sjösjuk) eller vad det är, men utvecklingen gällande det flesta specialeffekter har snarare gått bakåt än framåt. Ytorna är på tok för blanka, det finns ingen tyngd i det som det ska finnas tyngd i och till synes enklare saker som ljussättning är mycket märklig. Jag trodde först att det var jag som var överdrivet kritisk, men sen kom scenen med Gollum. Gollum, som vanligt spelad av Andy Serkis, är fortfarande riktigt jäkla snyggt gjord. Jag antar att man främst använde sig av gamla animationsrutiner från de gamla filmerna. Varför ser då de nya effekterna ut som skit i jämförelse?

Nåja, The Hobbit är ett helt okej matinéäventyr, men ta det för vad det är. Det här är inte ens hälften så imponerande som vad Jackson gjorde när han först presenterade Midgård på film. Mest en axelryckning om jag ska vara ärlig. Kommer jag se uppföljarna? Troligen.

Betyg: 3 regissörer i behov av en klippsax av 5 möjliga

Regi: Wes Craven

Manus: Wes Craven

Medverkande: Heather Langenkamp, Miko Hughes, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema

År: 1994

Längd: 112 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0111686/

Heather Langenkamp, skådespelerskan som spelade Freddys banekvinna i franchisens första film, lever ett ganska stilla liv i L.A tillsammans med sin specialeffektsmakare till man och deras son Dylan. Runt tioårsdagen för premiären av A Nightmare On Elm Street börjar Heather få besvärande telefonsamtal från en man som låter skrämmande lik Freddy. När hennes man dör i en bilolycka börjar dessutom Dylan bete sig märkligt - nästan som Freddy...

Det här är en lysande idé. Wes Craven tar skräckikonen han skapade, sätter honom i en metafilmskontext och får med de flesta skådespelarna från den första filmen att reprisera sina roller och spela sig själva! Hur kan man inte älska en sådan setup? Tja... även om idén är lysande är utförandet knappast fläckfritt. De två största bristerna stavas Miko Hughes och för lite Freddy.

Jänkarna brukar vara duktiga på att hitta bra barnskådespelare. Miko Hughes är ett lysande undantag till denna regel. När en film i mångt om mycket baserar sig på ett barns skådespel måste man hitta en barnskådis som klarar av det. Miko är bara... usel. Det finns inget snällt sätt att säga det på. Sedan han var med i den här rullen har Hughes hunnit växa upp och ha en medelmåttig karriär. Alltid något. 

Robert Englund spelar både sig själv och Freddy. Wes Craven ville att Freddy skulle vara mer skrämmande än innan och karaktären fick en makeover när det gäller både smink och garderob. Det såg ganska häftigt ut under VHS-dagarna men i en knivskarp och restaurerad DVD-kopia ser det tyvärr ut som skit. I min värld fixar man inte det som inte är trasigt och Freddys make-up såg jävligt häftig ut redan 1984. Det behövdes ingen ny. Nåväl, kosmetika till trots verkar Englund ha lika roligt som alltid i rollen, men varför är han inte med mer? När manuset behandlar hur verklighet och film tycks flyta ihop är det bland det smartaste som skrivits i skräckgenren, men lika ofta saktar filmen ner till snigeltempo i sina "familjedramascener" med Heather och Dylan.

Jag är väldigt kluven till Wes Craven's New Nightmare. Den har en riktigt bra premiss och delar som vida överstiger den slutgiltiga produkten. Filmen brukar fungera som en vattendelare bland fansen så mitt tips är att se den och skapa en egen uppfattning.

Betyg: 3 demoner i vardande av 5 möjliga

Regi: Stephen Hopkins

Manus: Leslie Bohem

Medverkande: Lisa Wilcox, Kelly Jo Minter, Robert Englund mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema/Heron Communications/Smart Egg Pictures mfl.

År: 1989

Längd: 89 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0097981/

Alice har repat sig från förra filmen och ska precis ta studenten när drömmarna om Freddy börjar igen. Det är dock något som är annorlunda den här gången. Istället för att gå direkt efter Alice verkar drömmarna mer handla om Amanda Krueger, Freddys mor. Snart inser Alice att drömmarna, som hon tidigare kunnat kontrollera, är helt ur hennes händer och vad Freddy är ute efter - att återfödas genom hennes ofödda barn.

Vad är det med del 5 i diverse slasherserier och att bli sönderklippta? NOSV gick samma öde till mötes som både Halloween V (1989) och Friday the 13th Part V (1985) - att få sina mest kreativa och bloddrypande scener antingen kortade eller helt bortklippta. Till Franchise Hell skaffade jag de oklippta versionerna i den mån det gick och jag måste säga att ja, det här gör skillnad. När ovanstående scener försvunnit har ofta allt runt omkring dem också klippts bort. I NOSV:s fall har mycket riktigt läcker gotisk scenografi försvunnit. 

Leslie Bohem har tonat ner Freddys one-liners och lagt honom på ungefär samma nivå som tidigare om än ganska lökig på sina ställen. Eller ja, manusskrivandet ska ha varit en katastrof från början till slut med den slutgiltiga versionen klar bara några dagar innan produktionen skulle dra igång. Ungefär halva Bohems manus filmades och resten är rewrites. Det funkar dock ganska bra måste jag säga och inte som många filmer som haft samma problem.

Skådespelarna är helt okej och framförallt är tidigare nämnda scenografi riktigt välgjord. Scenerna från Amanda Kruegers liv tillför också precis lagom till bakgrundshistorien utan att avslöja för mycket. NOSV är helt enkelt en välkonstruerad slasher som kanske inte kommer gå till historien som en av de bästa inom sin genre eller ens i sin franchise, men ett helt okej tidsfördriv. Det går dock inte att komma ifrån att titeln är bland den mest ofrivilligt roliga under 80-talets skräckvåg. Om vi kunde stryka den tekniskt kompetenta men hemskt stämningsdödande "seriescenen" (you'll see...) hade minustecknet i betyget försvunnit.

Betyg: 3- drömdemoner på skateboard av 5 möjliga

Regi: Gregory Jacobs

Manus: Joe Gangemi & Steven Katz

Medverkande: Emily Blunt, Ashton Holmes, Martin Donovan

Produktionsbolag: Blueprint Pictures & Section Eight

År: 2007

Längd: 91 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0486051/

Två collegestudenter som aldrig träffats delar bil när de ska åka hem till julfirande i Delaware. Snart visar det sig dock att den ena av dem vet oroväckande mycket om den andre. Saken blir inte bättre när de blir tvingade av vägen mitt ute i ödemarken och temperaturen bara sjunker och sjunker...

En film som stått i min hylla för vad som verkar vara en smärre evighet. Igår var det dock dags och jag måste säga att jag blev ganska positivt överraskad. Den här är lika delar thriller som skräck som i sina bästa stunder visar upp en väldigt bra karakaterisering. Därmed inte sagt att Wind Chill inte har problem. Manuset spretar lite väl mycket och även om karaktärerna genomgår en schysst förändring genom historien känner jag att det inte riktigt finns någon protagonist. Tjejen (det här är en av få filmer där inga karaktärer har ett namn) är oftast riktigt otrevlig och bitchig och killen är inte bättre han. Eller som mitt filmsällskap igår utbrast: "Men sätt på varandra och be done with it! Det lär ju hålla värmen om inget annat".

Även om manuset också har ett antal logiska luckor har Wind Chill något som gör att jag faktiskt tyckte om den. Mycket är fotots förtjänst. En snötyngd skog är enkel att få vacker på film, även i mörker, och beslutet att förlägga filmen till just denna lilla avkrok bara någon timme från närmsta bebyggelse gör isolationen ganska drabbande samtidigt som man kan se en väg ut. Skådespelarna är överlag bra och regin helt okej. Wind Chill är ingen fantastisk film på något sätt, men den håller för en titt. Kanske jag till och med ser om den när temperaturen kryper under nollan här i Skåne.

Betyg: 3 genvägar som blir senvägar av 5 möjliga

Regi: Sam Mendes

Manus: Neal Purvis/Robert Wade/John Logan

Medverkande: Daniel Craig, Javier Bardem, Judi Dench

Produktionsbolag: Eon Productions/MGM/Danjaq

År: 2012

Längd: 143 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1074638/

När Bond skickas till Turkiet för att hämta hem en läckt lista över aktiva MI6-agenter går det mesta fel. 007 anses död i strid och livet i London går vidare. Några månader senare är MI6 och framförallt M under hård kritik för att ha förlorat listan som lett till flertalet agenters död. Saken blir inte bättre när MI6 utsätts för ett bombattentat. Det verkar vara någon i M:s förflutna som jagar henne. Lyckligtvis återvänder Bond till London, om än både fysiskt och psykiskt långt från toppform, för att jaga rätt på den skyldige.

Tredje gången för Craig i rollen som 007 och den helt klart mest hypade filmen i höst. Recensenter och besökare har nästan böjt ryggen ur led för att hylla Skyfall och till en början förstår jag dem. Öppningsscenen med en motorcykeljakt över Istanbuls hustak leder sömlöst in i en grym actionscen på toppen av ett tåg och slutligen till Adeles hyllade tema. Så långt allt väl. Det smäller, det är stort, svulstigt och jag känner igen samma stil som från de två tidigare filmerna med Craig. Attentatet mot MI6 är också en god idé - att attackera vad som känts som säker mark i alla andra Bondrullar är briljant. Sen händer det något. Filmen tappar allt tempo och handlingen blir någon slags pseudohämndhistoria som varken är bra eller dåligt utan bara "är". Det storslagna försvinner, globetrottern Bond blir vingklippt och den skurk som Javier Bardem spelat så bra till en början blir bara mer och mer pinsam. Jag antar att Bardem satsade på "excentrisk" men det blir mest skrattretande.

Visuellt tar också filmen en djupdykning efter halva speltiden. Första halvan är full av intressanta idéer som exempelvis en slagsmålsscen endast i skuggfigurer. Riktigt coolt. Andra halvan... meh, det ser bara billigt ut i jämförelse. Craig gör som vanligt en riktigt bra Bond, men resten av skådespelarna tycks gå på halvfart - inte minst Judi Dench som M. Dench, troligen trött på sin roll, verkar bara spela av sina repliker och vill ta sig igenom scenerna så fort som möjligt. Jag är också mycket besviken på att filmen inte bygger vidare på de två tidigares hintande åt Spectre. Var är Blofeld?!

Skyfall är inte en kass rulle på något sätt, den är bara ganska... tom. Den har inte den klassiska Bondcharmen, bygger inte vidare på de två fantastiska manus som föregick den och är på tok för lång för sitt eget bästa. En besvikelse, trots det relativt höga betyget.

Betyg: 3+ ge mig Spectre! av 5 möjliga

Regi: Andrew Currie

Manus: Michaelbrent Collings

Medverkande: Eric McCormack, Conner Dwelly, Ryan Grantham mfl.

Produktionsbolag: Barricade Productions & WWE Studios

År: 2012

Längd: 85 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1861279/

Ganska precis ett år efter att hans fru gått bort åker Terrance och parets två barn till en gammal stuga där frugan brukade spendera sina vintersemestrar med sin familj. Tanken är att Terrance och barnen ska fira jul och försöka komma bort från allt, men snart inser de att så inte kommer bli fallet. Någon smyger förbi utanför stugan, telefonledningarna blåser ner i en storm och snart är de ensamma, jagade och dessutom allvarligt sjuka. 

Jag såg en trailer på den här filmen för några månader sedan och suckade lite åt att WWE Studios nu skulle börja göra skräck. Recensionerna på IMDB förstärkte mitt intryck av att detta troligtvis var skräp, men eftersom det är Halloween och filmen låg näst i recensionshögen tänkte jag ge den en chans. Även om den lutar som ett annat torn i Pisa mot slutet är uppbyggnaden fram tills dess faktiskt riktigt spännande!

Det här är klassisk skräckfilmstematik så det heter duga: fast i en mörk skog långt bort från allt och alla och någon stryker kring stugan du sitter i. Ibland behövs det inte mer än så, men Barricade går ett steg längre och levererar framförallt ett bra porträtt av Terrances sorg över sin bortgångna hustru och hur den håller på att äta upp honom inifrån. Den feberdrömslogik som filmen följer framåt mitten är även den ganska bra. Inget är vad det ser ut att vara, men skildringen blir inte så pass överdriven att den slutar ge det där krypandet längs ryggraden. Så långt, så gott. Tyvärr faller manuset mer eller mindre ihop de sista sju minuterna eller så. Filmen får ett riktigt lamt avslut och jag hade verkligen hoppats på att manusförfattaren skulle löpa linan ut mot det mycket mörkare slutet som filmen hela tiden hintar till.

Eric McCormack gör en bra huvudroll som Terrance och även barnskådespelarna, Conner Dwelly och Ryan Grantham, gör bra ifrån sig. Lägg därtill ett snyggt foto, helt okej regi och åtminstone 2/3 riktigt bra manus och du har en mer än okej skräckrulle. Slutet gör dock att den inte kan ta sig upp högre på betygsstegen.

Betyg: 3+ det var spårsnö... och då kunde man ju inte se vilket håll han hade gått åt av 5 möjliga

Regi: Timur Bekmambetov

Manus: Seth Grahame-Smith (baserat på hans roman med samma namn)

Medverkande: Benjamin Walker, Mary Elizabeth Winstead, Dominic Cooper mfl.

Produktionsbolag: Abraham Productions/Tim Burton Productions/Bazelevs Productions

År: 2012

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1611224/

Eftervärlden må komma ihåg honom som Abraham Lincoln, USA:s 16:e president och mannen som räddade landet från kollaps i och med sydstaternas uttåg från unionen. Det är dock bara en del av sanningen. När unge Abraham växer upp ser han sin mor blir dödad. När han är tillräckligt gammal tänker han ta sin hämnd... och får röven sparkad av sin mors mördare. Det visar sig nämligen vara en vampyr. Men Abraham har tur då en vampyrjägare räddar honom. Abraham ber om att få träning för att en gång för alla ta hämnd.

Jag hade inga förväntningar alls på den här filmen. Jag trodde det var en kitschtitel och inte så mycket mer. Lincoln jagar vampyrer! Huhu, okej, vi ser något annat nu. Därför måste jag säga att jag blev väldigt positivt överraskad. Det här är en väldigt solid vampyrrulle som den kitschiga premissen till trots tar sig själv på allvar. Vampyrerna är mer Nosferatu (1922) än Twilight (2008), actionscenerna varierar från okej till riktigt bra och tro det eller ej så är dialogen på sina ställen mycket välskriven.

Manuset är även det helt okej. Visst, vampyrerna kan vara ute i solljus, men de glittrar i alla fall inte. Framförallt har Grahame-Smith tagit ett bra grepp om de riktiga historiska händelserna och skrivit om dem så att de ska passa hans egen berättelse. Samtidigt som det görs med glimten i ögat lyckas Grahame-Smith skriva ganska rörande scener. Jag bryr mig om de här karaktärerna. Det är klart att det är tillrättalagt efter en 2000-talspublik, inte minst med Lincolns historiskt problematiska hållning till slaveriet, men det är sådant man får ta. Filmen gör inte anspråk på att ens försöka vara historiskt korrekt (även om man tar bort vampyrerna) men det är säkert ingen som förväntat sig det heller.

Benjamin Walker är bra i huvudrollen som Lincoln, men liksom den andra ensemblen är han inte någon som sticker ut mer än att göra sitt jobb. Han har inga fantastiska scener, men funkar bra som actionskådis. Att imitera Lincoln måste dessutom vara väldigt tacksamt tack vara alla de fantastiska tal mannen höll. Annars är alltid Mary Elizabeth Winstead något att fästa ögonen på.

För er som vill ha en rulle långt ifrån glittrande vampyrer men ändå inte den klassiska vampyrsagan rekommenderas Abraham Lincoln: Vampire Hunter. Ett riktigt kul matinéäventyr som är snubblande nära en svag fyra.

Betyg: 3+ vampyrrepubliker av 5 möjliga

Saxat från recensionen av samma film postad 2009-12-13

Regi: Rob Zombie

Manus: Rob Zombie

Medverkande: Malcolm McDowell, Scout Taylor-Compton, Tyler Mane mfl.

Produktionsbolag: Dimension Films/Trancas International Films/Spectacle Entertainment Group

År: 2009

Längd: 105 min (Unrated version: 119 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1311067/

Samma natt som Michael Myers har gått bärsärkargång i Haddonfield tas en väldigt chockad Laurie Strode in på sjukhus efter sin strid med mördaren. Michael, som tros vara död, rymmer från sin transport till bårhuset. Två år senare lider Laurie fortfarande av sviterna efter sitt möte med Michael. Hon har gått in i en djup depression med tillhörande vanföreställningar, något som inte blir bättre av att Dr. Loomis, Michaels psykolog, ger ut en bok om morden. Samtidigt börjar området kring Haddonfield än en gång ge upphov till oförklarliga mord...

Titeln till trots är detta ingen remake av Halloween II från 1981. Båda filmerna börjar liknande, men efter ungefär en halvtimme tar Rob Zombies version en helt ny riktning som både känns fräsch och som ett mycket bättre val än Rick Rosenthals 28 år gamla uppföljare. Framförallt fortsätter Zombie göra vad han påbörjade i förra filmen - ett försök att göra Michael Myers mer mänsklig. Det här har delat fansen i två läger där hälften avskyr den nya riktningen och den andra hälften applåderar nytänkandet. Jag tillhör det andra lägret.

Tyvärr gör detta också Zombies filmer ganska splittrade. Fansen (och producenterna) förväntar sig att det ska finnas ett stort mått av slasherdödande i en film med titeln Halloween, men jag är inte helt säker på att det var det som Zombie ville göra. Han verkar som mest inspirerad i scenerna där han får fritt spelrum med symbolik och att bygga Michaels karaktär och motivation. De renodlade slasherscenerna har vissa meriter, men faller ofta tillbaka på gamla trötta klyschor. Resultatet blir, precis som i Zombies förra film i franchisen, att halva filmen är rent ut sagt skitbra, medan andra halvan är en ordinär slasher modell 1A.

Skådespelarna är helt okej. Scout Taylor-Compton spelar Laurie Strode och har mycket mer att spela med här än i förra filmen. Det finns egentligen bara ett störningsmoment med hennes skådespel och det är att hon mer låter som att hon har sex än är livrädd när hon blir jagad. Det blir lite skrattretande ibland. Malcolm McDowell återvänder som Dr. Sam Loomis och gör en bra roll även om hans bihistoria inte riktigt tar fart förrän mot slutet. Slutligen måste jag nämna Tyler Mane i rollen som Micahel Myers. Han har något som många slashermördare inte har - en skrämmande fysik. Hans scener, speciellt de där han inte bär den ikoniska masken, är ibland riktigt skrämmande. Just det, den gamla Superman-skådespelerskan Margot Kidder är också med på ett hörn. Kul att se henne igen.

Sammanfattningsvis är det här en helt okej slasherrulle. Scenerna där Zombie får fritt spelrum med vad han vill göra är ibland helt magiska och slutet är riktigt starkt. Om det inte vore för de något oinspirerade slasherscenerna skulle betyget blivit ännu högre.

Betyg: 3+ klassiska Roy Orbison-hits av 5 möjliga