Regi: Tommy Lee Wallace

Manus: Tommy Lee Wallace & Nigel Kneale

Medverkande: Tom Atkins, Stacey Nelkin, Dan O'Herely mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures & Dino De Laurentiis Company

År: 1982

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085636/

När Dr. Daniel Challis blir vittne till hur en patient mördas på sjukhuset och mördaren sedan spränger sig själv i luften kan han av naturliga skäl inte släppa händelsen. När offrets dotter söker upp honom bestämmer sig de två för att ta reda på vad som egentligen hände. Spåren leder den till en liten stad där allt genomsyras av storindustrin Silver Shamrock - världens största tillverkare av Halloween-masker.

Jag vågar nog lova att det här är, tillsammans med Friday the 13th V: A New Beginning (1985), den mest utskällda film jag kommer recensera i Franchise Hell. Båda filmerna skälldes ut av samma anledning - seriernas huvudskurkar lyser med sin frånvaro. Fast medan Friday the 13th V i mångt om mycket är samma film som de tidigare i serien, fast utan Jason, är Halloween III ett försök att göra något annorlunda. Som jag skrev i min recension av förra filmen i serien ville John Carpenter göra franchisen till fristående skräckfilmer med Halloween-tema. Michael Myers skulle aldrig komma tillbaka utan ansågs som ett avslutat kapitel. Men när Halloween III floppade på biograferna gick Carpenters idé om olika tema för varje film i stöpet. Det är synd. Här finns nämligen en ganska kuslig historia, några usla specialeffekter till trots som verkligen är daterade, som grabbar tag i tittaren. Den lilla staden med den kusliga befolkningen är en perfekt skådeplats för manuset och Carpenters (som alltid) fantastiska minimalistiska synthmusik sätter ett perfekt soundtrack.

Även om manuset försöker göra något annorlunda är det både filmens styrka och dess svaghet. Här finns uppbyggnaden, helt okej skådespelare till att utföra den samma och ett förvånansvärt mörkt slut. Mittpartiet dras dock ner av för långsamt tempo och vissa delar av manuset borde man utelämnat helt då det ibland nästan slår över till parodi i vissa scener. Tyvärr är Halloween III en film som inte åldrats särskilt väl. De tidiga datoreffekterna är uppriktigt sagt några av de värsta jag sett. De är inte ens gjorda med charm utan ser bara för jävliga ut. Tack och lov balanseras detta upp något av de mycket välgjorda effekterna av klassiskt snitt.

Jag rekommenderar den här filmen inte för att det är världens bästa slasher genom tiderna (det är väl egentligen inte ens en slasher) utan för att den knappast förtjänar det usla rykte den fått genom åren. Se den och avgör själva!

Betyg: 3 more days to Halloween, Halloween, Halloween av 5 möjliga

Författare: Scott Snyder

Tecknare: Greg Capulo & Jonathan Glapion

År: 2012

Sidor: 176

Förlag: DC Comics

ISBN: 978-1-4012-3541-3

Efter att ha fått sitt alter ego Bruce Wayne hotad till livet beslutar sig Batman att undersöka en mytomspunnen organisation kallad för The Court Of Owls. Rykten om organisationen har funnits i Gotham så länge någon kan minnas, men när Bruce upptäcker kopplingar till sin egen farfar börjar han inse att sanningen kan vara mer komplicerad än han först anat...

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till DC Comics mastodontprojekt The New 52 - omstarten av alla förlagets månadstidningar från noll. Batman: The Court Of Owls samlar de sju första tidningarna från den maskerade hjältens huvudtidning, passande nog kallad kort och gott Batman. Det här är förvisso den första av de "nya" tidningarna jag läser, men jag kan inte se några större skillnader jämte mot originalet. Det är samma karaktärer (tja, några "döda" karaktärer gör comeback), samma backstory och det hela känns väldigt bekant. Om man ska göra en omstart, varför inte göra ordentliga förändringar?

Nåja, även om det inte finns några större skillnader från karaktärerna som vi känner dem är det här ändå en rätt trevlig historia. Den är inte tillnärmelsevis lika mörk som många andra Batman-serier från de senaste 20 åren och det är både på gott och ont. Det är kul att läsa en Batman-serie som inte är ödesmättad på varje sida, men å andra sidan är det just det ödesmättade som dragit mig till karaktären sedan barnsben. Det är ett tveeggat svärd rent berättarmässigt. En av de trots allt mörkare delarna i serien är dessutom riktigt smart konstruerad rent serietekniskt och balanserar prekärt på den fjärde väggens krön utan att falla ner. Snyggt. Vad jag inte gillade däremot var hur Snyder, efter att ha byggt upp spännande trådar, bara nitar läsaren med något absurt oväntat som inte passar in i berättartekniken. Om det hänt en gång under de sju numrens gång hade jag inte sagt något, men nu händer det tre gånger och för varje gång sparkas jag ut ur berättelsen med rynkad panna.

Tecknarstilen kan jag ha eller mista. Den lämnar verkligen inget större avtryck, men är inte heller något jag stör mig på. Jonathan Glapions bläckarbete är det som sticker ut rent konstmässigt. Capulos teckningar är i ärlighetens namn ganska tråkiga, men på det hela taget duger stilen.

Batman: The Court Of Owls är en helt okej start på något större. Jag ville definitivt ha mer när jag läst ut volymen, men samlingen lider rätt mycket av just "uppstartsproblem". Bra, men inte lysande helt enkelt.

Betyg: 3+ ugglor i mossen av 5 möjliga

Regi: Steven Quale

Manus: Eric Heisserer

Medverkande: Nicholas D'Agosto, Emma Bell, Miles Fisher mfl.

Produktionsbolag: Practical Pictures/Parallel Zide/Jellystone Films

År: 2011

Längd: 92 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1622979/

På väg till en företagsretreat har Sam en vision av hur en bro kollapsar under bussen han och hans kollegor sitter på. Mycket riktigt händer just detta, men Sam och de av hans kollegor som var uppmärksamma nog att faktiskt lyssna överlever. Men, som den här serien har lärt oss förr: Döden gillar inte när man fuckar med hans eller hennes jobb...

Den här filmen har varit en konstant i min backlog för vad som verkar för evigt. Jag var inte särskilt manad att recensera den när förra installationen i serien, The Final Destination (2009) verkligen låg på gränsen till underkänd. Men vissa dagar när man kommer hem från jobbet vill man bara se något enkelt och tar vad som ligger i högen. Jag blev dessutom positivt överraskad. Det här är den bästa filmen i serien sedan originalet.

Vad Final Destination 5 gör är att gå tillbaka till seriens rötter. "Olyckorna" i filmen är så utstuderade att det i många fall är princip omöjligt att räkna ut vad som ska hända. Manusförfattaren, Eric Heisserer, lägger ut fler falska spår än i de flesta deckare och det funkar. Filmen lyckas verkligen hålla mitt intresse uppe. Med den smått genialiska twisten på slutet är manuset också filmens starkaste kort. Se de två första filmerna innan för bästa effekt!

Skådespelarna är helt okej, men ingen sticker ut nämnvärt med sitt skådespel. Mest intressant är Miles Fishers porträttlikhet med en ung Tom Cruise. Nästan så jag börjar tro att Cruise har skaffat sig en klon. Likaså är det kul att Tony Todd, mannen med en av världens coolaste röster, har en återkommande roll i filmerna. Så fort Todd ställer sig framför kameran ökar kuslighetsfaktorn rejält. Den mannen har närvaro!

Vad som brister något är regin och originaliteten. Även om manuset är smart skrivet har vi sett det förut. Formelmässiga skräckrullar behöver absolut inte vara ett problem, men i en serie som ändå grundar sig på ganska abstrakta begrepp som "öde" och "död" blir det ganska viktigt med variation. Steven Quale är dessutom en ganska oerfaren regissör och det märks tyvärr. Framförallt har han problem med 3d-effekterna. Producenten kanske vill ha en 3d-effekt i varje scen, men det är regissörens jobb att se till att det blir en balans. Men, Final Destination 5 funkar riktigt bra. När en film dessutom avslutas med AC/DC:s If You Want Blood You've Got It är den klart värd en kväll och en påse popcorn.

Betyg: 3+ death by Buddha! av 5 möjliga

Regi: Drew Goddard

Manus: Drew Goddard & Joss Whedon

Medverkande: Kristen Connolly, Chris Hemsworth, Fran Kranz mfl.

Produktionsbolag: MGM/Mutant Enemy/United Artists

År: 2011

Längd: 95 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1259521/

Fem ungdomar åker ut till en stuga i skogen för att spendera en helg med festande och dekadens. Ni vet vad som kommer sen, eller hur? Stuga i skogen? Fem festande och promiskuösa ungdomar? Ni tror fel...

Efter att ha plågat mig igenom franchisen om det besjälade huset i Amityville behövde jag en genuint bra film om mystiska hus och vad som kan hända i de samma. Jag missade The Cabin In The Woods när den gick på bio och har otåligt kollat importörsidorna efter dvd-släppet sedan dess. När filmen äntligen släpptes, i Asien, blev frestelsen för stor att vänta på en europeisk kopia och jag införskaffade en förvånansvärt välgjord kantonesisk variant. (Fotnot: För alla som någonsin importerat film från Asien vet ni att det är verkligen grisen i säcken man köper...). Jag älskar verkligen Joss Whedons grejer och förväntade mig en högtidsstund. Och visst, det här är ett snäpp över gemene slasher, men den typiska Whedonmagin saknas.

Vi har arketyperna som dyker upp i varje slasher, men här är de desto mer utvecklade som karaktärer. Det är ganska trevligt att den obligatoriska stonern är den med mest sunt förnuft av de fem. Här och där skiner också Whedons speciella känsla för dialog igenom, men det räcker inte. När den här filmen har sålts med hjälp av löften om en "stor överraskning som kommer vända slashergenren på ända" räcker det inte med några smarta idéer här och där. Slutet är speciellt irriterande med en egoism jag verkligen inte associerar med Whedons protagonister. Whedons manuspartner, Goddard, är en gammal bekantskap för fans av tidigare Whedonproduktioner med betydande bidrag till både Buffy The Vampire Slayer (1997 - 2003) och Angel (1999 - 2004). Därför borde deras stilar passa varandra, men nej, här märks det verkligen att det är två upphovsmän. Pusslet passar helt enkelt inte riktigt ihop.

Skådespelarna är bra (är Chris Hemsworth med i allt?), regin okej och mauset har, trots sina brister, några riktiga ljusglimtar. Jag hade dock förväntat mig mer.

Betyg: 3+ filmer som borde gjorts som tv-serier av 5 möjliga

Regi: Andrew Douglas

Manus: Scott Kosar (baserat på Jay Ansons bok med samma namn och Sandor Sterns manus)

Medverkande: Ryan Reynolds, Melissa George, Jesse James mfl.

Produktionsbolag: Platinum Dunes/Radar Pictures

År: 2005

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0384806/

[Klippt från recensionen av originalet]: George och Kathy Lutz flyttar in i sitt drömhus tillsammans med sina fyra barn. Huset, i idylliska Amityville, visar sig dock vara hemsökt av både det ena och det andra - inte minst från morden som skedde där ett år innan familjen flyttade in. När George dessutom börjar uppträda alltmer märkligt börjar familjen inse att huset kanske var billigt av en anledning...

Jepp, då kör vi ett varv till. Platinum Dunes, experter på att göra mer eller mindre sunkiga remakes på klassiska skräckfilmer, sätter tänderna i The Amityville Horror - en film som var skräp till att börja med. Det gör att en remake kanske var på sin plats, och ja, det här är bättre än sömnpillret från 1979. Ryan Reynolds och Melissa George gör bättre roller än sina motsvarigheter i originalfilmen och de flesta birollsskådisar gör också bra ifrån sig. Undantaget är Rachel Nichols som världens sämsta barnvakt. Hennes stora scen blir mest ofrivilligt rolig. Reynolds däremot lyckas vara riktigt obehaglig i vissa scener - inte minst när han ska "disciplinera" barnen.

Det som gör remaken bättre än originalet är dock regi, tempo och specialeffekter. Det här med specialeffekter kan vara ett tveeggat svärd, men när en film förlitar sig på chockeffekter måste effekterna vara bra för att scenerna ska fungera. Vidare har Scott Kosar verkligen stramat upp Sandor Sterns manus och filmen känns inte tolv timmar lång längre.

Men även om 2005 års inkarnation av The Amityville Horror är helt okej och vida bättre än originalet finns det bra mycket bättre filmer om hemsökta hus. Jag hade önskat mig en längre uppbyggnad i stil med The Shining (1980) eller Poltergeist (1982) - två av filmer på liknande tema som jag rekommenderar. Men, har du inget bättre för dig funkar The Amityville Horror i nyversion förvånansvärt bra.

Betyg: 3- en film kvar... av 5 möjliga

Regi: Peter Berg

Manus: Erich & Jon Hoeber

Medverkande: Taylor Kitsch, Alexander Skarsgård, Liam Neeson mfl.

Produktionsbolag: Battleship Delta Productions/Film 44/Hasbro mfl.

År: 2012

Längd: 131 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1440129/

Efter att ha skickat en signal till en planet som liknar Jorden får NASA oväntat svar i form av fem fientliga utomjordiska skepp. Några av dessa landar rakt i en stor internationell övning för bland andra USA:s flotta. Ombord på ett av skeppen finns Alex Hopper, oprövad och strulig löjtnant, som nu måste axla sin brors mantel när han får en fältbefordran till att agera kapten över ett fartyg.

Oj vad den här filmen har blivit utskälld! Jag drog mig för att se den eftersom gemene man brukar ha rätt när det gäller blockbusters kvalitet. När jag nu till sist såg Battleship undrar jag lite vad allt skäll handlade om? Det här är en blockbuster, inte Bergman. Det är explosioner, sisådär skådespel och ännu mer explosioner. Vad förväntade sig folk? Fakutm är att det här är bra mycket bättre än många andra blockbusters. Manuset må inte ha något större djup, men försöker ändå ge utomjordingarna en viss personlighet annat än kanonföda. Framförallt är det intressant att se att de porträtteras mer som en "armé" istället för den gamla vanliga "förstör allt du ser-visan" man brukar se i liknande filmer. Civila offer förekommer, visst, men de försöker åtminstone först och främst ta ut militära mål och gör konstanta hotanalyser. Snyggt! En hel del av kritiken har handlat om att det här är ännu en USA-centrisk actionrulle. Ja? Nya invändningar? Var det någon som inte förväntade sig det? Nåväl, det är ganska kul att en japansk seglare kommer fram till idén om hur man ska rädda Hawaii...

Skådespelarna är helt okej, men inget att skriva hem om. Jag hade letts till att tro att Alexander Skarsgård skulle ha huvudrollen, men så är icke fallet. Skarsgård sköter sig i vad han har att göra, varken mer eller mindre. Taylor Kitsch (vilket efternamn!) är en ganska generisk leading man, men gör åtminstone inte bort sig på något vis. Neeson går på sparlåga och Rihannas filmdebut slinker förbi utan att jag registrerade henne alltför mycket. Helt okej alltså.

Men det är ju actionscenerna som är den riktiga anledningen till att se en sådan här film. Beslutet att förlägga de flesta actionscener till havs är inte så dumt alls. Det bjuder på en del nyheter och innovativa lösningar. Hasbros design på de utomjordiska skeppen är också väldigt snygg. Det smäller mest hela tiden, men manuset bjuder också på ganska smarta vändningar till scenerna i fråga. Att manuset enligt rapport skulle baseras på den gamla Hasbroklassikern "Sänka skepp" känns ganska fjärran i sammanhanget, annat en mycket smart användning av tsunamnivarningssystemet (!).

Battleship är en matinéfilm som heter duga. Stäng av hjärnan, poppa popcornen och titta på lite explosioner. Duger mer än väl en söndag.

Betyg: 3+ you sunk my battleship! av 5 möjliga

Titel: Everything's Eventual - 14 Dark Tales
Svensk titel: Allt kan hända - 14 mörka berättelser

Författare: Stephen King

År: 2002 (svensk utgåva 2006)

Sidor: 448

Förlag: Scribner (svensk förlag: Bra böcker)

ISBN: 978-91-7002-015-5

Stephen King samlar 14 noveller tidigare publicerade i diverse tidningar, antologier och ljudböcker mellan 1994 - 2001. Som vanligt när det gäller Kings novellsamlingar (tror jag läst fyra novellsamlingar av honom nu) är det en salig blandning mellan högt och lågt.

Det är svårt att recensera en novellsamling som inte har en genomgående tematik. King har tidigare samlat noveller på det här sättet och frågan är om det egentligen finns en röd tråd här. Samlingens titel summerar novellerna ganska väl, "allt kan hända". Det är också det som är det stora med Kings författarskap. Det vardagliga kan alltid ta en omväg eller blöda samman med extrem surrealism. Det är som mest tydligt i novellerna The Man In The Black Suit, där en gammal man minns sitt möte med Djävulen själv när han var pojke, och The Road Virus Heads North - där en mystisk och ganska ful tavla börjar förfölja sin köpare. Dessa två historier är också några av samlingens höjdpunkter.

Dessvärre finns här också riktiga sömnpiller. Lunch At The Gotham Café och Luckey Quarter (nej, inte "lucky") är måhända ganska korta, men samtidigt drar de ner tempot i samlingen markant. Speciellt den förstnämnda känns mest som ett hafsverk där King ville fånga en speciell känsla han fick av ett slumpartat möte men helt enkelt inte lyckas. Samtidigt är The Little Sisters Of Eluria kopplad till den aldrig sinande Dark Tower-sagan - en serie jag aldrig orkat mig igenom ens andra boken på. Någon gång ska jag läsa den, men just nu var ovanstående novell enbart bortslösad tid.

Everything's Eventual är riktigt ojämn som samling. De två noveller jag nämnde som goda exempel på Kings speciella stil är mycket läsvärda och det gäller också för den filmatiserade 1408 som är mycket bättre i sin originalform. Samtidigt finns här så mycket utfyllnad att jag inte kan ge ett högre betyg än det jag gör. Läsvärd för King-fans, inte för andra.

Betyg: 3- novellsamlingar att läsa på sommarkvällar av 5 möjliga

Regi: Steve White

Manus: Joshua Michael Stern

Medverkande: Robin Thomas, Starr Andreeeff, Allen Cutler mfl.

Produktionsbolag: Promark Entertainment Group/Spectator Films/Zeta Entertaiment

År: 1996

Längd: 93 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0115535/

Bill tror att han gjort ett kap när han köpt en tomt för i princip ingenting alls. Det enda som finns kvar på tomten efter de förra ägarna är ett förråd. När Bill hittar ett dockhus i förrådet bestämmer han sig för att det skulle bli den perfekta födelsedagspresenten till hans dotter. Inte smart.

Det här är den sista uppföljaren i franchisen innan rebooten kom ett drygt decennium senare. En serie som mest bjudit på lågvattenmärken avslutas med en förvånansvärt solid skräckrulle som gör vad många av de övriga filmerna inte klarade av - den är på sina ställen genuint obehaglig! Levande dockor har alltid varit en sak som skrämmer skiten ur mig. Jag skrev till och med en uppsats om sagda rädsla en gång. Är det något som Amityville: Dollhouse har gott om så är det just levande dockor och besatta miniatyrobjekt.

Skådespelarna, med undantag för Jarrett Lennon som den stereotypiske nörden, är alla ganska bra. Lennon däremot ville jag hoppa upp och klappa till redan när han öppnade munnen första gången. Han sällar sig till den inte alltför hedersamma skaran med irriterande barn i film. Redan invigda är bland andra Brandon De Wilde från Shane (1953) och Jake Lloyd från Star Wars Episode 1: The Phantom Menace (1999).

Filmen dras med sina problem, bland annat med logiska luckor i manuset, men är en ganska trevlig mysrysare med en förvånansvärd mängd nakenhet och gore för att vara en direct-to-cable-uppföljare. Helt okej, med andra ord.

Betyg: 3 sen när var Amityville en öken? av 5 möjliga