Regi: Tate Taylor

Manus: Tate Taylor (baserad på Kathryn Stocketts roman med samma namn)

Medverkande: Emma Stone, Viola Davis, Octavia Spencer mfl.

Produktionsbolag: 1492 Pictures & Harbinger Pictures

År: 2011

Längd: 146 min

Land: USA/Indien/Förenade Arabemiraten

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1454029/

Tidigt 1960-tal återvänder Eugenia "Skeeter" Phelan till sin lilla hemstad i Mississippi efter fyra år på college. Hon blir mycket upprörd dels över att hennes barnflicka/hemhjälp blivit avskedad efter 29 år i familjens tjänst och dels över hur hennes nu gifta ungdomsvänner behandlar sina svarta hemhjälperskor. Skeeter får snart idén att hon vill skriva en bok bestående av historier från svarta hemhjälperskor och får på så vis kontakt med Aibileen, en kvinna i övre medelåldern som går med på att vara Skeeters första intervjuobjekt. Det är bara det att dylika skrifter är förbjudna enligt lag i Mississippi och kan medföra fängelsestraff...

Grattis, vi har en vinnare i tävlingen "Årets mest puckade översättning av en engelsk titel"! The Help, ett ord som enkelt kan översättas till exempelvis Tjänstefolket har blivit "översatt" till Niceville i Sverige. Nog för att Niceville är titeln på den bok som Skeeter skriver i filmen, men snälla nån! Hör upp filmfolk i Sverige: Man byter inte ut en engelsk titel till en annan engelsk titel! Basta!

Så, nu när jag fått titelfrågan ur världen, hur är filmen? Jag måste säga att jag är väldigt kluven. Skådespelarna är väldigt, väldigt bra - speciellt Octavia Spencer och Jessica Chastain som stjäl varenda scen de är med i. Deras scener tillsammans utgör filmens absoluta höjdpunkter och båda kan vara på tal när det handlar om nomineringar till bästa birollsskådespelerska till nästa års Oscarsgala. De två huvudrollsinnehavarna är också väldigt bra, särskilt Viola Davis som Aibileen. Men medan skådespelarna är bra är manuset rentav ganska dåligt.

Det här är en historia som genomsyras av "white guilt" så långt ögat når. Alla karaktärer porträtteras som antingen genomgoda eller genomruttna. Nyanseringen är obefintlig. Speciellt tydligt blir detta hos de vita hemmafruarna (männen lyser med sin frånvaro) som mer verkar hämtade från The Stepford Wives (1975) än något annat. Robotlika och känslokalla får de verkligen stå för den obevekliga rasism som jag säkert tror var utbredd i Mississippi vid den här tidpunkten, men knappast så här onyanserad. Visst finns här riktigt bra, rörande och roliga scener, men det känns som att historien filmen berättar både har berättats förr och bättre. Dessutom är slutet så sentimentalt att sockervadd dryper från stråkarna med karaktärer som gör helomvändningar de sista fem minuterna.

Regimässigt gör Tate Taylor sitt jobb, men är knappast någon komet på regissörshimmeln i min bok. Sammantaget är The Help en ganska långdragen historia med ljusglimtar, bra skådespelare men ett riktigt skakigt manus. Den är okej, men inte alls så bra som hypen säger.

Betyg: 3 chokladpajer med specialingredienser av 5 möjliga

Titel: 13 dygn i rymden efter 14 år på Jorden

Författare: Christer Fuglesang

År: 2007

Sidor: 335

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 978-91-0-012188-4

Christer Fuglesang, förste svensk i rymden, berättar om hela processen för att bli astronaut och även om arbetet på ISS under rymdfärden i sig. Från idén att söka sig till ESA, via det ryska rymdprogrammet till NASA och upp i rymden berättar Fuglesang om både svårigheter och glädje.

När rymdfärjan Discovery skulle skickas upp den där decembernatten 2006 satt jag, liksom många andra svenskar, som klistrade framför tv-apparaterna. Varför fascinerades vi så mycket? Det var trots allt "bara" ännu en resa till den internationella rymdstationen ISS? Men den i princip nationalistiska yra som drabbade vårt land under två veckor tydde på att det var något mer - nu var Sverige, genom Fuglesang, del av något alldeles speciellt.

Christer Fuglesangs berättelse om träning, en aldrig sviktande familj och besvikelser om att bli förbisedd är en spännande sådan. Det kanske låter märkligt, inte minst eftersom alla vet att det till sist blev en flygning, men Fuglesang uppvisar god berättarteknik och lyckas dra in läsaren samtidigt som han förklarar de mer tekniska aspekterna av arbetet på ett föredömligt enkelt sätt. Just det sistnämnda var guld värt för en inbiten humanist som mig själv.

Ironiskt nog visar det sig vara händelserna på den här sidan atmosfären som är de mest intressanta. Redogörelserna för arbetet på ISS blir ibland ganska blodfattiga och torra. Jag är säker på att så inte var fallet och just därför skulle dessa delar behövt en extra genombearbetning för att lämpa sig väl i text.

För alla som är intresserade av rymdfart, människans plats i rymden eller för den sakens skull historier om att övervinna hinder på vägen till ett fantastiskt mål rekommenderas den här boken. Den är inte perfekt men i sina bästa stunder fascinerande nog för en genomläsning.

Betyg: 3+ rymdgeléhallon av 5 möjliga

Regi: Jonathan Hensleigh

Manus: Jonathan Hensleigh & Jeremy Walters (baserad på Rick Porrellos bok To Kill The Irishman)

Medverkande: Ray Stevenson, Vincent D'Onofrio, Val Kilmer mfl.

Produktionsbolag: Code Entertainment/Dundee Entertainment/Sweet William Productions

År: 2011

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1416801/

Clevelands undre värld under sent 1960-tal styrs som så många andra amerikanska storstäder vid den här tiden av mäktiga maffiafamiljer. Danny Greene, irländare med lika delar rättspatos som brutalitet stiger snabbt i graderna och blir en kraft att räkna med. Men när familjerna inte längre kan kontrollera honom beslutar de sig för att det bara finns en utväg - döda irländaren. 

För en herrans massa år sedan såg jag en dokumentär om just Danny Greene och tänkte att det här skulle bli en ypperlig film. Nu när den filmen är här är det en blandad, men till största del njutbar, kompott. Ray Stevenson är perfekt i huvudrollen och han har god hjälp av bland andra Christopher Walken och en väldigt blekfet Val Kilmer som tyvärr inte verkar ha åldrats väl. Överlag är skådespelet riktigt bra och jag kan inte hitta något speciellt att anmärka på här.

Även regin är bra och jag är nästan beredd att förlåta Hensleigh för sin inblandning i manuset till Armageddon (1998) vid det här laget. Hensleigh låter scenerna utvecklas och skådespelarna får ta sin tid - i alla fall i de scener där inte hans eget manus sätter krokben för honom. Efter en stark öppning blir filmen väldigt ryckig i tempo och klipp. Detta rättas lyckligtvis till mot slutet av filmen igen, men slutprodukten blir något episodisk och skulle behövt ytterligare en genombearbetning. Stort plus blir det dock för de tidstypiska 1970-talsmiljöerna vi bjuds på.

Kill The Irishman är en helt okej maffiarulle som dessvärre saknar riktig identitet. För mig som kände till historien om Greene innan blir några av de saknade episoderna ur Greenes liv till en gåta. Jag antar att det i det här fallet kanske blev så att livet överträffade filmen och vissa händelser helt enkelt inte skulle verka trovärdiga. Om du inte förväntar dig för mycket kan det vara värt en titt. Själv gillar jag både Irland och maffiaepos så det höjde upplevelsen lite för min del.

Betyg: 3+ det där är fackföreningar det, LO av 5 möjliga

Regi: Seth Gordon

Manus: Michael Markowitz/John Francis Daley/Jonathan M. Goldstein

Medverkande: Jason Bateman, Charlie Day, Jason Sudeikis mfl.

Produktionsbolag: New Line Cinema & Rat Entertainment

År: 2011

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1499658/

Nick, Dale och Kurt är tre vänner med ett gemensamt problem - deras chefer är kompletta psykopater, idioter och/eller trakasserar dem. Under en blöt utekväll föds en idé: Deras liv hade varit mycket enklare om cheferna helt enkelt dog. Men det där med mord är klurigare än man tror...

Jag såg en trailer för den här filmen någon gång i våras och den har legat i mitt bakhuvud tills nu. Premissen är lika enkel som briljant - en film som alla som någon gång arbetat under en chef eller en mellanchef som inte riktigt levt upp till ledarskapsförväntningarna kommer kunna identifiera sig med. Allting är givetvis verkligen draget till sin spets, men igenkänningsfaktorn borde vara hög kan man tycka. Det börjar dessutom bra. De tre cheferna, spelade av Kevin Spacey, Jennifer Aniston och Colin Farrell, är tre ärkesvin som det är ytterst enkelt att älska att hata. Jag visste att Spacey kunde spela riktigt elak men att Aniston hade det i sig var en överraskning. Colin Farrells rollkaraktär är den svaga länken bland cheferna men tack och lov också den som filmen ägnar minst tid till.

Medan cheferna är väldigt bra är det lite sämre ställt med våra protagonister. Jason Bateman har en del bra filmroller på sin CV, men är ärligt talat inte en skådespelare som man springer av sig benen efter att se. Han gör ett okej jobb här men verkar inte riktigt bekväm i sin komiska timing. Inte heller Jason Sudeikis lyckas lämna något större avtryck. Den enda av de tre huvudrollsinnehavarna som kommer undan med mer än godkänt är Charlie Day.

Manuset, liksom filmen, börjar bra men känns lite stressat mot slutet. Speciellt happy-ever-after-slutet känns något påklistrat och går stick i stäv med filmens ganska mörka komik i de tidigare scenerna. Och seriöst, manusförfattare, sluta kopiera Woody Allens kokaingag från Annie Hall (1977). Det var skitkul när Allen gjorde det men har nästan blivit en komisk trop vid det här laget. Regin funkar för det mesta och även om Seth Gordon haft en något brokig karriär än så länge kan han vara ett namn att lägga på minnet för framtiden.

Horrible Bosses är trots de beskrivna skavankerna en skön rulle som höjer sig över det vanliga komediträsket. Det är inte på något vis en av de bästa komedier jag sett, inte ens en av de bästa 50, men den fyller sitt syfte mer än väl.

Betyg: 3+ jordnötter i shampoot av 5 möjliga

Regi: John Michael McDonagh

Manus: John Michael McDonagh

Medverkande: Brendan Gleeson, Don Cheadle, Mark Strong mfl.

Produktionsbolag: Reprisal Films/Element Pictures/Aegis Film Fund mfl.

År: 2011

Längd: 96 min

Land: Irland

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (IMDB), gränsfall mellan 11 och 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1540133/

Gerry Boyle kanske inte är världens mest konventionella polis, men ingen kan säga annat än att han är duktig på sitt jobb. När ett mord inträffar i den sömniga lilla landsortshålan Boyle är stationerad i dras han in i ett mycket större fall än han  någonsin kunnat ana.

Irland har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta och de flesta filmer som brukar hitta ut från ön brukar vara sevärda. Det är också fallet med The Guard även om den har vissa problem. Filmen kan summeras med en replik som Don Cheadles karaktär yttrar: "You know, I can't tell if you're motherfucking stupid or motherfucking smart!". Det är också mitt intryck av filmen i stort. Karaktärerna, speciellt Brendan Gleesons Boyle, är väldigt välskrivna och dialogen är smart och rolig. Dessvärre är historien i sig ganska fattig och vill inte ta fart. Vi har sett det förr, både i bättre och i sämre tappningar. Manuset återspeglar också detta - smått briljanta scener blandas med transportsträckor.

McDonaghs regi är helt okej för att vara ett förstlingsverk. Det är kanske ingen sprudlande skådespelarregi men Gleeson och Cheadle har tillräckligt bra kemi tillsammans för att scenerna med dem tillsammans funkar riktigt bra. Fotot är riktigt snyggt, men det har troligen mer med den fantastiska irländska naturen att göra än det rent tekniska arbetet i sig.

The Guard är, trots sina brister, en riktigt mysig film som jag kan rekommendera till alla som liksom mig har en svaghet för Irland. För er andra finns det både bättre och sämre filmer på samma tema.

Betyg: 3+ feck, feck, fecketi, feck av 5 möjliga

Regi: Tony Maylam

Manus: Peter Lawrence & Bob Weinstein

Medverkande: Brian Matthews, Leah Ayres, Jason Alexander mfl.

Produktionsbolag: Miramax Films & The Cropsy Venture

År: 1981

Längd: 91 min

Land: Kanada/USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0082118/

En vaktmästare på ett sommarläger får livshotande brännskador av ett spratt som går alldeles fel. Fem år senare återvänder han till lägret för att ta sin hämnd.

Det är kul att recensera slashers - ovanstående är egentligen allt ni behöver veta. Sedan är det den sedvanliga mixen med våld, överdrivna karaktärer och lite naket. Trots detta är The Burning en bättre film än många av sina genresyskon från tidigt 1980-tal. Peter Lawrence & Bob Weinstein tar sig tid att presentera karaktärerna ordentligt och bygga upp en helt okej suspens innan saker verkligen sätter igång. Det märks också att regissören, Tony Maylam, har sett och inspirerats mycket av de italienska giallofilmerna från främst 1970-talet. Point of view-kameraarbetet fungerar väldigt bra och fick mig inte minst att tänka på Dario Argento om än i lite mindre skicklig version. Vad som däremot drar ner betyget något är det väldigt märkliga och malplacerade soundtracket av Rick Wakeman, kanske mest känd från bandet Yes. Hans synthmattor, ofta i fantasydoftande kompositioner, tar i vissa fall tittaren helt ur filmen.

The Burning är en slasher från tidigt 80-tal som ligger klart över genomsnittet. Det är tekniskt kompetent, skådespelarna för det mesta ganska okej och manuset simpelt men fungerande. Rent film- och tv-historiskt är filmen också intressant, inte minst eftersom det är både Jason Alexanders och Holly Hunters första filmroller vi kan se här. Rekommenderas för genrefans! Nu måste jag se till att skaffa mig den kitschiga postern.

Betyg: 3+ häcksaxar som måste vara tillverkade av Ginsu av 5 möjliga

Regi: Kelly Asbury

Manus: Kelly Asbury/Rob Sprackling/John R. Smith mfl (baserad på William Shakespekares pjäs Romeo & Juliet)

Medverkande: James McAvoy, Emily Blunt, Ashley Jensen mfl.

Produktionsbolag: Rocket Pictures/Miramax Films/Starz Animation

År: 2011

Längd: 84 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0377981/

I Shakespeares hemstad, Stratford-upon-Avon, ligger två familjer av trädgårdstomtar i bitter fejd med varandra. På ena sidan familjen Capulet och på den andra sidan familjen Montague. Hos familjen Capulet är Juliet rejält uttråkad på sin "upphöjda" position som bokstavligen är på toppen av en piedestal. När hon får syn på en fantastisk blomma i en angränsande trädgård smyger hon sig ut för att hämta hem den. Vad hon inte vet är att samtidigt är Gnomeo från familjen Montague ute på otyg...

Det här är givetvis William Shakespeares klassiska tragedi Romeo & Juliet i ännu en nytappning. Filmen låter oss redan i första scenen veta att, ja, den här historien har berättats åtskilliga gånger men aldrig riktigt så här. Tyvärr verkar det som att manuset, trots denna uppdragsbeskrivning, inte riktigt vågar ta ut svängarna. Gnomeo & Juliet är en ganska söt bagatell som blinkar åt vuxenpubliken då och då (bland annat med väldigt roliga cameo-röstskådespelare som Ozzy Osbourne, Hulk Hogan och Patrick Stewart som barden själv) men efter att ha vant mig vid animerad film från Hollywoods drömfabriker som fungerar lika bra för vuxna som barn måste jag säga att jag blev lite besviken.

Vissa saker, som tidigare nämnda röst-cameos, är väldigt bra. Patrick Stewarts väldigt sarkastiska tolkning av Shakespeare är en fröjd att höra och Hulk Hogans infomercial om gräsklipparnas gräsklippare borde vara eget extramaterial på dvd-utgåvan. Soundtracket är en märklig mix av riktigt bra, 50-talsnostalgidoftande pop, och riktigt usla sångnummer insprängda här och där. Animationen är däremot lysande rakt igenom och tillsammans med de övriga positiva aspekterna, och det faktum att det är Shakespeare för barn, bör landa filmen en nominering för bästa animerade film nästa Oscarsgala. Sammanfattningsvis, en okej film, en bra idé, ett bra tekniskt genomförande men ett sisådär manus.

Betyg: 3 tomtar på loftet av 5 möjliga

Regi: Jason Eisener

Manus: John Davies

Medverkande: Rutger Hauer, Molly Dunsworth, Gregory Smith mfl.

Produktionsbolag: Rhombus Media/Whizbang Films Inc./Yer Dead Productions

År: 2011

Längd: 86 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1640459/

En namnlös luffare hoppar av ett godståg och hamnar i småstaden från helvetet. Medan staden styrs av en kriminell familj med polisen i släptåg är den vanlige medborgaren livrädd. Men till sist får luffaren nog och bestämmer sig för att rensa upp i staden, en patron åt gången.

Rutger Hauer är en märklig skådespelare. Han har verkligen ett utseende som bara en mor kan älska, väljer nästan uteslutande skräpfilmer att medverka i men då och då lyckas han få till en oförglömlig roll. Den som sett Hauer som replikanternas ledare i Blade Runner (1982) eller som John Ryder i The Hitcher (1986) kommer aldrig glömma honom. Hobo With A Shotgun är Hauers film rakt igenom, men tyvärr är hans rollfigur här inte alls lika minnesvärd som de tidigare nämnda.

Det känns lite som den här filmen kommer några år för sent. Den baseras löst på en trailer som gjordes för Grindhouse (2007). Quentin Tarantino och Robert Rodriguez startade en mindre trend med en tillbakagång till 1970-talets lågbudgetactionrullar med just nämnda projekt, men jag måste säga att jag aldrig förstod genrens storhet. Det var mycket stil och lite substans. Hobo With A Shotgun är trots allt en bättre film än båda filmerna som inkluderades i Grindhouse. Den går tillbaka mer på Charles Bronsons Death Wish (1974) än något annat och den har i viss mån samma katharsiskänsla med öga-för-öga-mentalitet. Hämndfantasier är gärna något som vi som samhälle vill blunda för, men det räcker med att se tillbaka på några av det senaste decenniets mest framgångsrika filmer för att se att tematiken i allra högsta grad är alive and kickin.

Hobo With A Shotgun är en stilsäker, extremt våldsam, hämndhistoria som trampar över gränsen till det genuint löjliga både en och två gånger. Hämnden och det som föregår den blir inte alls lika stark och tänkvärd när våldet blir i det närmsta parodiskt och serietidningsaktigt. Därmed inte sagt att filmen inte har några riktigt bra scener här och där och att Hauer inte är bra. Den levererar helt enkelt vad den lovar - en luffare med ett hagelgevär. Funkar för underhållning men är inget jag kommer komma ihåg om ett år.

Betyg: 3- friterade skolbussar av 5 möjliga