Regi: Anthony DiBlasi

Manus: Anthony DiBlasi (baserad på Clive Barkers novell med samma namn)

Skådespelare: Jackson Rathbone, Shaun Evans, Hanne Steen mfl.

Produktionsbolag: Matador Pictures/Midnight Picture Show mfl.

År: 2009

Längd: 90 min

Land: Storbritannien/USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, med stor sannolikhet 15 år

När collegestudenten Quaid träffar den aspirerande regissören Steve föds idén till en dokumentär om folks innersta rädslor. Quaid, allt mer frustrerad med projektet och vad han anser vara människors självcensur framför kameran, börjar ta till allt mer extrema metoder för att få fram en sann skräck hos intervjupersonerna samtidigt som han måste brottas med sina egna demoner.

Jag har ett ambivalent förhållande till Clive Barker. Vissa av hans noveller har gått rakt in och lagt sig någonstans i min hjärnas mörkaste vrår, andra har gått helt förbi. Ofta är det noveller som vid en första genomläsning inte ger så mycket som efter ett tag blir mina favoriter. Dread, tagen från Barkers novellsamling Books of Blood Volume 1, är dock en av novellerna jag inte kunnat släppa sen jag läste den för drygt fem år sedan - speciellt inte eftersom jag alltid tyckt att det skulle blivit en perfekt film. Så hur förvaltar regissören/manusförfattaren Anthony DiBlasi sitt källmaterial? Med blandad framgång skulle det visa sig.

Det stora problemet med DiBlasis version av Barkers mardröm är att han har på tok för bråttom. Novellen lyckades vara krypande och subtil trots sin korta längd. DiBlasi, förstagångsregissör här, har inte erfarenheten för att kunna visa den underliggande psykologin på ett bra sätt. Det blir väldigt mycket skriva på näsan och "telling but not showing".

Därmed inte sagt att filmen är skräp. Fotot är snyggt, skådespelarna (i synnerhet Laura Donnelly som den vanställda Abby) är bra och när DiBlasi väl kommer fram till det han uppenbart längtat efter att filma (de sista 20 minuterna) ser man helt klart att han bara behöver lite mer kött på benen innan han kan bli en riktigt duktig regissör. Jag tycker bara det är lite synd att Dread var hans första film. Den har mycket stor potential och vissa scener är ypperliga, men som helhet kan jag inte ge den mer än ett medelbetyg.

Betyg: 3 det där hade nog Livsmedelsverket rynkat på näsan åt av 5 möjliga

Regi: Jonathan Liebsman

Manus: Christopher Bertolini

Skådespelare: Aaron Eckhart, Michelle Rodriguez, Ramon Rodriguez mfl.

Produktionsbolag: Original Film/Relativity Media

År: 2011

Längd: 116 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

En marinofficer som precis gått i pension dras in i hetluften igen när Jorden attackeras av en okänd fiende från rymden.

Ja, jo, ovanstående är exakt vad den här filmen handlar om. Det finns inga större förvecklingar, karaktärsutveckling eller överraskningar. Det borde betyda att det här är en riktigt dålig film. Istället är Battle: Los Angeles ett utmärkt exempel på att helheten är större än dess delar.

Christopher Bertolini har skrivit ett manus som är modellerat efter dussintalet andra invasionsfilmer. Det är ultraamerikanskt och saker exploderar i tid och otid. Det som räddar den här filmen är Liebsmans regi. Battle: Los Angeles är nämligen rätt ovanligt presenterad - det är en krigsfilm som råkar ha aliens istället för en sci-fi film som råkar innehålla slagscener. Det gör att actionscenerna känns svulstiga, påkostade och märkligt nog verklighetstrogna.

Här finns vissa riktigt dumma saker och felsteg. Bland annat en situation som enkelt kunnat lösas på alla tänkbara sätt förutom tillvägagångssättet soldaterna försöker med. Skådespelarna är... utbytbara och är mest place holders för actionscenerna.

Det här är en svår film att ge ett omdöme om. Helt klart värd din tid om du bara vill ha lite pang-pang. Bra film? Njä, det skulle jag inte säga. Men underhållande!

Betyg: 3- använd en granat din dumme jävel av 5 möjliga

Regi: Simon Hunter

Manus: Philip Eisner (baserat på rollspelet med samma namn)

Skådespelare: Thomas Jane, Ron Pearlman, Devon Aoki mfl.

Produktionsbolag: Isle Of Man Film/Paradox Entertainment mfl.

År: 2008

Längd: 111 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej granskad, troligen 15 år.

År 2707 styrs världen av fyra stora företag som strider sinsemellan. Under strider i Östeuropa friläggs en urgammal maskin som ett brödraskap lyckades begrava flera århundraden tidigare. Maskinen, av utomjordiskt ursprung, omvandlar döda människor till mutanter som har en enda sak i sina zombieskallar - mer soldater. Brödraskapet inser att världen återigen står inför en katastrof som den de en gång hindrade. Det är upp till en liten grupp frivilliga att få stopp på maskinen en gång för alla.

Oj... jag läste just ovanstående paragraf igen. Det här låter riktigt löjligt. Det är det också - men på ett ganska bra sätt. Mutant Chronicles var en av alla filmer som gång på gång fastnade i developement hell. Jag tror första gången jag läste om att en filmadaption av den svenska rollspelsvärlden planerades var omkring 1995. Jag vet inte riktigt vad som var så svårt med rättigheter och annat att lösa, men när filmen till sist kom var det inte precis en stor marknadsföringsbudget som förde fram den. Faktum är att den först släpptes i en ofullbordad version i Europa.

Hur som helst är det här en helt okej sci-fi action-rulle som vet precis vad den vill vara - testosteronfylld och explosiv där någon dör eller sprängs var femte sekund. Och ja, för vad den är så funkar den ganska bra. Ron Pearlman, apmannen själv, gör som alltid en bra roll och får sällskap av den underskattade actionskådisen Thomas Jane och alltid lika undersköna Devon Aoki som dessvärre har en del dialog i den här filmen. Om du inte blinkar kan du även se John Malkovich i en lättförglömlig biroll.

Vad som förvånade mig med Mutant Chronicles är hur jäkla mycket jobb de lagt på miljöerna. Det är ofta riktigt, riktigt snygg design som hjältarna kutar runt i. Tyvärr skulle datoreffekterna behövt en rejäl putsning innan filmen släpptes. Något så pass basalt som explosioner och blodsprut ser väldigt fejk ut större delen av tiden. Manuset, enkelt som det är, lyckats också med en del logiska luckor. Mest uppenbart blir det på den väldigt varierande kraften i gängets handgranater som kan fungera från allt till att ha ihjäl alla inom en 30 meters radie till att gå att fokusera på en två meters punkt i ett stängt rum beroende på vad historien behöver för tillfället.

Om ni som jag gillar science fiction eller action för den delen och inte har något bättre för er kan ni hitta betydligt sämre tidsfördriv än den här filmen. Inget mästerverk, men inte alls så dålig som många vill få den att framstå som.

Betyg: 3 filmer som kommer få en direkt-till-dvd-uppföljare någon gång av 5 möjliga.

Regi: George Nolfi

Manus: George Nolfi (efter Philip K. Dicks novell Adjustment Team)

Skådespelare: Matt Damon, Emily Blunt, Anthony Mackie mfl.

Produktionsbolag: Gambit Pictures/Electric Shepherd Productions

År: 2011

Längd: 106 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

David Norris är en ung kongressledamot med siktet inställt på senaten. Efter en smärre skandal får honom att förlora valet precis på upploppet träffar han den vackra ballerinan Elise. Tre år senare träffas de igen på en stadsbuss - något som absolut inte skulle ha skett då det gick emot Planen - den kosmiska plan som alla människor tvingas följa av en hemlighetsfull "organisation". Paret som aldrig skulle blivit måste nu stoppas, till varje pris.

Det fanns exakt en anledning till att jag ville se den här filmen och det var det faktum att den baserades på en novell av Philip K Dick. Dick är en av mina favoritförfattare, alla kategorier, och hans böcker och noveller brukar bli riktigt bra filmer (exempelvis Blade Runner (1982) och Minority Report (2002)). Dicks historier är oftast väldigt svåra att filmatisera så det krävs både en duktig regissör och en duktig manusförfattare. Dessvärre är George Nolfi, både manus och regi, bara en adekvat sådan. Det här är hans första film som regissör och det märks tyvärr på sina ställen. Speciellt slutet, sockersött och kvävande, känns otroligt påklistrat och är inte alls likt något som Dick skulle ha skrivit. Missförstå mig inte, Dicks historier behöver i nio fall av tio ordentliga bearbetningar för att fungera som filmmanus, men skillnaden mellan manuset till The Adjustment Bureau och exempelvis Blade Runner är att det sistnämnda exemplet utforskade nya delar av historien på ett intressant sätt. The Adjustment Bureau tar helt enkelt Dicks historia och klistrar in riktigt trötta klicheér istället för att komma med något nytt till bordet.

Även om manus och regi inte håller samma klass som jag hade hoppats på är det här en relativt underhållande film. Matt Damon gör kanske inte sitt livs roll precis, men han kan tillsammans med Emily Blunt bära den här filmen riktigt effektivt. Fram tills det tidigare nämnda slutet håller filmen dessutom ett gott tempo med mycket vackert foto på sina ställen. Den är klart värd en regnig eftermiddag men absolut ingenting man måste se på bio.

Betyg: 3 springa-i-dörrar-actionrullar med åtminstone början till hjärna av 5 möjliga

Regi: Ridley Scott

Manus: Brian Helgeland

Skådespelare: Russell Crowe, Cate Blanchett, Max von Sydow mfl.

Produktionsbolag: Universal Pictures/Imagine Entertainment

År: 2010

Längd: 140 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11 år

När Rikard Lejonhjärta dör på väg hem från sitt korståg ser Robin Longstride och hans vänner sin chans att ta sig tillbaka till England innan den engelska kanalen svämmar över av britter med hemlängtan. På väg till kusten ser de hur männen som ska föra kungens krona tillbaka till England anfalls i ett bakhåll. Robin och hans män får tag i kronan men Robin tvingas även svära en blodsed till den döende Robert av Loxley - att föra familjesvärdet tillbaka till Loxleys far. Iklädd identiteten som Robert av Loxley beger sig Robin och hans vänner hemåt till ett England som står inför stora förändringar och faror.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av den här filmen. Jag älskar verkligen Robin Hood-legenden, men samtidigt lämnade trailern till den här adaptionen en riktigt dålig eftersmak. Det såg ut som att Ridley Scott hade sett till att Robin Hood fått en "gritty reboot" som så många andra hjältar vi växte upp med. Det är delvis också sant, men Robin Hood har en hel del förmildrande omständigheter... som sen slarvas bort. Låt mig ta några exempel:

1. Karaktärerna verkar mer välskrivna än i många adaptioner och agerar mer som jag tänker mig att människor på 1100 - 1200-talet agerade... tills slutet då det blir kvinnokamp och demokratisträvan för hela slanten.

2. Prins John har fått en mer ambivalent roll i historien och man vet aldrig var man har honom... tills han gör exakt det alla förväntade sig mot slutet ändå.

3. Russell Crowe och Cate Blanchett har en väldigt bra kemi som Robin och Marion...tills Marion bestämmer sig för att gå upp och slåss på barrikaderna.

Missförstå mig inte nu, visst är det bra med starka kvinnliga roller, men om man strävar efter att låta karaktärerna agera så som människor agerade på medeltiden (det lilla vi vet om hur människor faktiskt agerade då) så klingar det bara rätt falskt med en krigarprinsessa/adelsdam/bondmora/läkare. Scenerna mellan Blanchett och Crowe är dock oftast riktigt bra och har sina roliga replikskiften. Annars verkar det som att Helgeland glömde att Robin Hood brukade vara synonymt med underhållande äventyrsfilm med mycket humor. Det är mörkt och inte så lite deprimerande på sina ställen. Å andra sidan måste Helgeland prisas för sitt utforskande av de politiska intrigerna som känns verklighetstrogna... tills den där invasionen i slutet av filmen som aldrig hände. Seriöst, om ni vill göra en realistisk Robin Hood, fine, gör det, men gör det i så fall fullt ut. Kör inte med historierevisionism som går väldigt mycket djupare än vilken färg en karaktär råkar ha på tunikan.

Jag har redan varit inne på skådespelarna och Crowe och Blanchett är bra, även om Crowe inte har några av de "tricksteregenskaperna" som jag förknippar hjälten med. Max von Sydow gör en mycket bra biroll som Sir Walter Loxley och visar vilken proffs han fortfarande är. Filmen är också annars fylld med duktiga birollsskådespelare såsom William Hurt och Eileen Atkins.

Den här filmen gör mig ordentligt kluven. Den har sina stunder och har definitivt potential till något större, men tempot är för långsamt på sina ställen och manuset haltar till lite här och där. Det mesta av den för Robin Hood så karakteristiska humorn är som bortblåst samtidigt som filmen åtminstone försöker göra något nytt av historien. För mig är fortfarande de två bästa Robin Hood-filmerna The Adventures Of Robin Hood (1938) för sin humor och Robin Hood: Prince Of Thieves (1991) för sin blandning mellan den gamla tidens lättsamma äventyrsfilm och lite mer svärta. Inkarnationen från i år dessvärre ganska enkel att förpassa till mellanfilmsträsket.

Betyg: 3 filmer i behov av gröna trikåer av 5 möjliga

Regi: Tommy Lee Wallace

Manus: Tommy Lee Wallace & Lawrence D. Cohen

Skådespelare: Tim Curry, Jonathan Brandis, Brandon Cane mfl.

Produktionsbolag: Warner Bros. Television

År: 1990

Längd: 192 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: 15 år

Jag tänker inte skriva en sammanfattning av handlingen en gång till den här månaden. Scrolla en bit och läs min recension av boken så får du en synopsis. Hur som helst, det var oundvikligt att jag skulle se om den här filmen (egentligen en miniserie) efter att jag tagit mig igenom mastodontboken till förlaga. Förra gången jag läste boken var jag troligen för ung för att uppskatta alla element och vändningar i den. Då tyckte jag filmen var ungefär lika bra som boken, undantaget slutet som av rent filmtekniska skäl ändå inte skulle ha gått att göra rättvisa 1990. Nu är jag inte lika säker på min bedömning.

Som film betraktat blir IT relativt innehållslös om man jämför med boken. Tim Currys tolkning av Pennywise är fantastisk, barnskådespelarna (i synnerhet Jonathan Brandis och Seth Green) är väldigt bra, stämningen är absolut rätt men sen halkar filmen till några gånger för att tyvärr då och då sätta sig rätt på röven. Filmatiseringen misslyckas med tre mycket viktiga saker: fånga karaktärerna i det tätt sammansvetsade gänget, göra deras plågoande i mobbaren Henry Bowers tredimensionell samt misslyckas med att porträttera IT som den urondska han/hon/den/det verkligen är. Dessvärre är också merparten av de vuxna inkarnationerna av barnskådespelarna riktigt usla.

Trots mina klagomål kan jag inte låta bli att gilla den här filmen för vad den är - en miniserie från tidigt 1990-tal som fångar brytpunkten mellan 80- och 90-tal perfekt med sin filmkvalitet och klippning. Wallace regisserar med vana från tidigare skräckproduktioner och det är trots allt imponerande att "korta" ner över 1 300 sidor bok till ett filmmanus som klockar in på dryga tre timmar. Manuset, anpassat till TV som det är, tar dock bort mycket av bakgrundshistorien och även den krypande skräck som IT lyckas väcka hos de inblandade genom att mer och mer nästla sig in i deras liv. Förhoppningsvis kan den planerade re-maken rätta till det här. Jag hoppas verkligen på en miniserie om sex till åtta timmesavsnitt. Det skulle nog behövas för att göra historien rättvisa.

Inte lika skrämmande som när jag var liten, inte lika bra som boken men fortfarande sevärd, inte allra minst för Tim Curry.

Betyg: 3 ballongtrick av 5 möjliga

Regi: Jon Favreau

Manus: Justin Theroux

Skådespelare: Robert Downey Jr., Mickey Rourke, Gwyneth Paltrow mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios/Paramount Pictures

År: 2010

Längd: 124 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11 år

Sedan sitt avslöjande av sin hemliga identitet som Iron Man lever Tony Stark ett ännu mer spektakulärt jet set-liv än tidigare. Allt är dock inte som det ska vara. Den amerikanska senaten är upprörd över att Stark inte vill lämna över tekniken bakom sin dräkt och Stark själv börjar känna av sitt dåliga hjärta. Samtidigt är en rysk fängelsekund med imponerande tekniska kunskaper av någon anledning ute efter Tony - och han har teknik snarlik Tonys egen på sin sida.

Iron Man (2008) var en färsk injektion i de allt tröttare adaptionerna av Marvels superhjältar. Robert Downey Jr. gjorde verkligen rollen som den excentriske Tony Stark till sin egen och filmen bjöd på rolig dialog och en jäkla massa action. Två år senare kommer en uppföljare som behåller den roliga dialogen men dessvärre tonar ner actionscenerna. Tony Stark/Iron Man har alltid varit en av mina favoriter i Marvels universum. Han är en fullblodsnarcissist med ordentliga personliga problem både när det gäller sin hälsa och sin relation till alkohol. Det gör honom till en hjälte med en mörk sida - vilket oftast är de bästa hjältarna.

I Iron Man 2 läggs det stor vikt vid Starks personliga problem men dessvärre görs det inte lika bra som i Marvels serier. Downey Jr. underspelar sin roll i de mer personliga scenerna samtidigt som han är lika bra som innan i de mer komiska och actionladdade. Paltrow gör som innan en väldigt bra roll som Pepper Potts och scenerna mellan henne och Downey Jr. är bland filmens höjdpunkter rent dialogmässigt. Dessvärre utnyttjar inte filmen en annan känd skådespelerskas, Scarlett Johansson, talang tillnärmelsevis lika mycket som jag hade hoppats på. Hennes rollfigur är väl inte en av Marvels större skapelser, men jag hade ändå sett fram emot att se Black Widow sparka lite mer röv än vad hon gjorde. Som det är nu fick hon en riktigt bra scen och resten var utfyllnad. På skurksidan har vi Mickey Rourke i en roll som såg mycket bättre ut på papper och i trailers än i den färdiga filmen. Rourke kan se riktigt hotfull ut men hans löjliga ryska accent fråntar honom möjligheten att verkligen leva sig in i sin roll. Tack och lov är Sam Rockwell mycket bättre som korrumperad senator.

Favreu, som även har en mindre biroll i filmen, har lyckats väl med de actionscener som nu finns i filmen (speciellt slutstriden är väldigt välregisserad) och i dialogscenerna. Vad han inte riktigt lyckats med är scenerna där Downey Jr. i allmänhet och Rourke i synnerhet ska föra filmen själva. Det blir lätt lite stelt och tillgjort. Man bör dock ha i åtanke att Therouxs manus inte är så mycket att hurra för alla gånger. Vissa av scenerna känns på tok för utdragna och Theroux visar en ganska dålig förståelse för källmaterialet. Han ska dock ha en eloge för att han gett James Rhodes/War Machine en så framträdande roll som han har.

Iron Man 2 fungerar bra som matinéunderhållning och som uppbyggnad till den enorma superhjältesluggerfesten The Avengers (2012). Det är dock en film som skulle tjänat på att ha haft ett tajtare manus och mer action.

Betyg: 3 intressanta toalettlösningar för superhjältar av 5 möjliga

Regi: Elio Quiroga

Manus: Elio Quiroga

Internationell engelsk titel: The Haunting

Skådespelare: Ana Torrent, Héctor Colomé, Rocìo Muñoz mfl.

Produktionsbolag: Eqlipse Producciones Cinematográficas S.L

År: 2009

Längd: 120 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: 15 år

Francesca och Pedro flyttar tillsammans med sin tioåriga dotter och sin nyfödde son till ett hus på landet i hopp om att lyfta Franscesca ur den extrema beskyddarinstinkt hon känner för sin son. Snart börjar märkliga saker hända i det pittoreska huset. Både Francesca och hennes dotter drömmer om spöklika små flickor och det hörs märkliga ljud ifrån vinden. Det står snart klart att huset ruvar på hemligheter från Francoregimens dagar och att något ont kan ha stannat kvar.

Jag köpte den här filmen lite på vinst och förlust (jäkla 2 för 199-erbjudanden!) eftersom jag i regel gillar spansk skräck. Tyvärr börjar genren bli lite väl formelmässig. Ett spökhus som lurar på hemligheter från Francoregimen? Check. Ett äkta par där kvinnan tros vara eller mindre galen av sin man? Check. Barnspöken och ett starkt mor-barn-förhållande? Check. Ni förstår var jag vill komma - det här är helt enkelt förutsägbart. Det är abosolut ingenting fel med förutsägbar skräck (slashers är exempelvis skitkul), men det som varit så uppfriskande med den spanska skräckvågen är att filmerna lyckats blåsa nytt liv i "spökfilmsgenren". Nu börjar genren tyvärr bli lika formelmässig som den japanska skräckvågens insnöande på tekniska prylars ondska för några år sedan.

Skådespelarna gör sitt jobb, varken mer eller mindre, och manuset rullar på utan vidare överraskningar. Däremot är fotot lika utsökt som det brukar vara i de spanska skräckfilmerna från senare år och filmen är en fest för ögat. Regin är okej, även om filmen ibland inte riktigt verkar veta om den ska vara subtil skräck eller förlita sig på bu-effekter.

No-Do är en helt okej film att plocka fram när höstmörkret ruvar och regnet piskar mot rutorna. Jag hade dock förväntat mig lite mer.

Betyg: 3- flickspöken som aldrig verkar kunna säga vad de vill ha av 5 möjliga