Titel: Slaughterhouse-Five

Svensk titel: Slakthus 5

Författare: Kurt Vonnegut

År: 1969 (inget datum för svensk utgåva hittat)

Sidor: 215

Förlag: Random House, Inc.

ISBN: 978-0-440-18029-6

Billy Pilgrim ser inte mycket ut för världen. Han är kort, klent byggd och lever ett till synes anspråkslöst liv tillsammans med sin fru och sina två barn. Billy har dock en hemlighet som ingen känner till - han reser i tiden. Ena sekunden kan han befinna sig i det som han upplever som "nuet" för att i nästa ögonblick återuppleva en dag som sexåring. En händelse i hans liv är alltid återkommande - brandbombningen av Dresden under andra världskriget. Hade den något syfte eller var den bara ännu ett uttryck av en värld där illusionen av fri vilja mest gör oss olyckliga?

Kurt Vonnegut är en av mina favoritförfattare och den här boken, troligen hans mest klassiska verk, är en grundsten i hans författarskap. För att vara helt ärlig är den tyvärr en av hans sämre. Narrativet har prisats för sitt starka anti-krigsbudskap men Vonneguts karakteristiska cynism blir här mest jobbigt konstaterande och har inte alls samma bett som i hans andra böcker. Vonneguts språk är som vanligt enkelt och smittande och visst innehåller boken sina väldigt underhållande och/eller absurda passager. Helheten blir dessvärre mest ett konstaterande att vi inte kan göra något åt världens elände eftersom allt är ödesbestämt. Var och en av oss människor gör vad vi är ämnade att göra vid varje bestämd tidpunkt i våra liv. Jag har problem med fatalism som koncept men erkänner att det finns filosofiska argument för att verkligheten kanske kan åtminstone delvis förklaras med begreppet. I Slaughterhouse-Five finns det dock ingen riktig motpol mot fatalismen och ingenting som förklarar varför världen ser ut som den gör - bara ytterligare ett konstaterande. Det hyllade anti-krigsbudskapet blir ännu ett konstaterande utan några egentliga problematiseringar när man ser det på samma ödesbestämda vis som Vonnegut ger i den här boken.

Ovanstående paragraf må låta väldigt kritisk, men Vonnegut är en fantastisk författare även när jag inte förstår hans historiers storhet. Slaughterhouse-Five är en klassiker som man bör ha läst för att hänga med i diskussioner om 1900-talets science fiction och den har definitivt sina meriter - bara inte lika många som jag kommer ihåg att den hade vid min första genomläsning.

Betyg: 3 överskattade men ändock läsvärda klassiker av 5 möjliga

Titel: The Long Hard Road Out Of Hell

Svensk titel: Den långa vägen ut ur Helvetet

Författare: Marilyn Manson & Neil Strauss

År: 1999 (svensk utgåva 2007)

Sidor: 269

Förlag: HarperCollins Publishers (svensk förlag BTM Books)

ISBN: 0-06-098746-4

Brian Warner, mer känd som Marilyn Manson, berättar om sitt liv från sin uppväxt i en liten amerikansk småstad till och med världsturnén med skivan Antichrist Superstar (1996 - 1997). Från att ha varit en relativt impopulär tonåring som aldrig kunde få en tjej skulle Warners intresse för musik och livets mörkare sidor bana väg för en lika bejublad som bespottad karriär.

När jag var 14 kom skivan Antichrist Superstar ut och Manson slog igenom på bred front bland alla mer eller mindre deprimerade tonåringar som klädde sig i svart. Efter att ha tappat min fascination för Mansons musik några år senare återupptäckte jag vilken fantastisk rockartist han var på sina första tre skivor för något år sedan. Lyckligtvis för mig fokuserar den här boken, efter uppväxtskildringen, just på inspelningarna runt dessa skivor och vad som hände däremellan. Det är en säregen mix av historier, intervjuer (både med och av Manson) och till och med skräcknoveller Manson skrev som aspirerande författare i de sena tonåren.

Dessvärre ger denna uppdelning boken ett väldigt splittrat intryck. Den första delen, den tidigare nämnda uppväxtskildringen, är antagligen de mest intressanta kapitlen. Ett långt mellanspel med bildandet av bandet och inspelningen av deras två första skivor följer. Det är inte särskilt intressant överhuvudtaget. Mansons torra humor som följt läsaren genom den första delen försvinner nästan helt när han mer och mer verkar uppgå i sin scenpersonlighet. Hans grundidé, att skildra förljugenheten i den amerikanska villaidyllen, går i viss mån också förlorad här och i dryga 100 sidor känns boken mest som vilken rockskildring som helst. Boken tar fart igen under inspelningen av Antichrist Superstar då bandets hedonistiska leverne nästan innebar slutet för dem. Från att ha nått botten gräver Manson sig upp igen med ett nytt självförtroende för sin grundidé som nu förädlats och fått mer fokus.

Bokens splittrade intryck till trots är det här en bra skildring av en rockstjärnas väg till berömmelse. Den är på intet sätt perfekt, men Manson får tillsammans med rockjournalisten Neil Strauss fram vad han vill ha sagt. Bokens främsta förtjänst och samtidigt största nackdel är den extremt utelämnande stilen. Ingenting ska hållas tillbaka och det blir nästan lite tråkigt att läsa om skildringar av diverse sexuella eskapader efter ett tag. Jag tror inte riktigt det var meningen. Nåväl, om du är intresserad av rock, vilken variant det än må vara, Manson eller för den sakens skull fascinerande personporträtt kan den här boken vara något för dig.

Betyg: 3+ besvikelser över den kortaste inledningen av David Lynch någonsin av 5 möjliga

Titel: Borta bäst

Författare: Sara Kadefors

År: 2009

Sidor: 346

Förlag: Piratförlaget 

ISBN: 978-91-642-0299-4

Sylvia, en till synes proper medelålders kvinna, bor i sin bil i en skogsdunge utanför Ikea. Hennes uppenbarelse är allt annat än vad stereotypen om en hemlös kvinna brukar visa oss. Vem är hon och hur kom hon att bo i sin bil? Under närmre 350 sidor får vi följa Sylvias vedermödor att försöka klara sig i en värld som hon bara för några månader blundade för. Samtidigt lurar det "oförlåtliga" i bakgrunden - den synd som gör att hon inte kan återvända hem.

Om ovanstående låter som en beskrivning av en thriller är det ingen tillfällighet. Det här är visserligen inte tänkt att vara i nämnda genre (troligtvis inte i alla fall) men Kadefors lyckas på något sätt fånga samma adrenalinrus som en litterär mördarjakt kan ge genom Sylvias försök att hitta någonstans att sova. Det är verkligen en egendomlig upplevelse.

Kadefors har skrivit en bok om det överkonsumerande svenska medelklassamhället och de fördomar som frodas i villaidyllerna. Hon ger ett porträtt av Sylvia som är lika delar vedervärdigt och lika delar lysande av godhet. Vi förstår snart att Sylvia förlorat hela sin värld och försöker bygga upp en ny tillvaro. Hon framstår paradoxalt nog som en tabula rasa som naggas i kanterna av nedklottrade fördomar.

Bokens språk är lättläst, rappt och humoristiskt men blir aldrig trivialt. Kadefors lyckas beskriva villaförorten väl, men ibland blir jag lite trött på hennes nästan romantiserande av det "kravlösa livet" som hemlös. Sylvia klarar sig alltid på något sätt och får sällan ta konsekvenserna av sitt handlande. Det är sant att hon gjorde något ruttet som landade henne i den situation hon befinner sig i, men i resten av boken lyckas hon på något vis ta sig ur varenda jobbig situation som någon annan vardags-Macgyver.

Jag kan också störa mig en aning på Kadefors ganska onyanserade bild av villalivet. Sylvia må ha varit en häxa en gång i tiden, men i stort sett alla som bor i hennes gamla område beskrivs som ytliga skvallertanter. Det är tyvärr en trend som verkar finnas i Sverige just nu - vi har sett på TV hur människor överkonsumerar, gråter framför kameran och får två ekonomer att fixa deras röra åt dem. Vi skakar på huvudet åt deras dumhet. Dumma, dumma villamänniska, tänker vi självgott. Jag är likadan själv. Exempelvis Lyxfällan är socialporr av högsta rang, men samtidigt blir jag lite illa berörd av Kadefors nästan hyllande av fattigdom. Sanningen är väl den att det varken är ädelt att vara fattig eller rik, så länge man är en god människa. Kanske är det också bokens sensmoral, men om så är fallet tappar Kadefors bort tråden någonstans. Synd på en annars mycket välskriven och underhållande bok.

Betyg: 3+ stulna fotbad av 5 möjliga

Regi: Olatunde Osunsanmi

Manus: Olatunde Osunsanmi

Skådespelare: Milla Jovovich, Charlotte Milchard, Will Patton mfl.

Produktionsbolag: Fourth Kind Productions

År: 2009

Längd: 98 min

Land: USA/Storbritannien

Svensk åldersgräns: 11 år

Dr. Abbey Tyler håller som bäst på att repa sig efter hennes mans mystiska död när hon får höra spöklika historier från sina patienter i den lilla hålan Nome i Alaska. Tre personer berättar oberoende av varandra om att deras nattsömn störs av att en vit uggla sitter utanför deras fönster och vägrar flyga sin väg vad de än gör. Tyler dras allt djupare in i historierna som alla verkar peka på samma sak - vad det än är som stör patienternas nattsömn så är det definitivt inte ugglor.

Kan någon förklara Milla Jovovichs storhet för mig? Ja, hon är otroligt söt, men folk verkar tycka att hon är något mer än dussintalet andra söta skådespelerskor och att hon faktiskt har lite talang. Jag har inte sett henne utnyttja denna eventuella talang förr och The Fourth Kind är inget undantag. Jovovichs porträtt av en psykolog är dessvärre utan större förtjänster. Hon är dock omgärdad av en annars duktig ensamble som bär filmen åt henne. Men seriöst, sluta casta henne i filmer nu!

Filmen i sig är uppbyggd som en dramatisering av fejkade "riktiga" händelser. Ljud- och bildupptagningar har manipulerats för att se äkta ut och blandas med helt dramatiserade scener. Illusionen som skapas är faktiskt riktigt bra. Så pass bra att jag kände mig nödgad att kolla upp huruvida några eller alla av banden var riktiga ljudupptagningar som manipulerats för att passa filmens narrativ eller ej.  Filmen tar en väldigt jordnära (pun so intended) väg till huvudtemat och lyckas på ett effektivt sätt forma en historia som lämnar mycket över för egen tolkning. Sammanlagt är manuset filmens starkaste punkt.

Regin duger, men Osunsanmis främsta meriter ligger helt klart i hans skrivande. Han spelar själv en mindre biroll i filmen och gör det förvånansvärt bra. Av hans sida på IMDB att döma verkar han dock ha hamnat i uppföljarträsket så tiden får utvisa om han får använda sin talang till annat än att regissera och/eller skriva direkt-till-dvd-uppföljare.

Sammanfattningsvis är The Fourth Kind en helt okej film. Den hade till och med kunnat hoppas upp ett pinnhål till på betygsskalan om det inte hade varit för Jovovich. Nu blir det bara ett trevligt (läs: krypande obehagligt) tidsfördriv.

Betyg: 3+ ugglor som anas i mossen av 5 möjliga

Titel: Tell No One

Svensk titel: Berätta inte för någon

Författare: Harlan Coben

År: 2001 (svensk utgåva 2004)

Sidor: 301

Förlag: Orion Paperback/MånPocket

ISBN: 91-7001-124-9

Dr. David Beck lider efter sviterna av en fruktansvärd tragedi – hans fru blev mördad av en seriemördare och han själv blev allvarligt skadad när han försökte hjälpa henne. Åtta år senare har David fortfarande inte lyckats komma över sin frus död. När två kroppar grävs upp vid platsen där hans fru blev kidnappad börjar emellertid märkliga saker att inträffa. En dag får David ett mejl med en länk till en övervakningskamera. I kameran ser han sin fru…

Harlan Coben har skrivit en deckare som är perfekt som lättsam läsning. Den är smart men inte allför invecklad och passar såldes ypperligt som tågpendlarbok. Coben har ett enkelt men effektivt språk som påminner en aning om Stephen Kings. Ramhistorien är spännande och bjuder på en och annan överraskning även om det står relativt klart vad som kommer att ske några kapitel in i boken. Något som grumlar den annars så trevliga läsningen är Cobens användande av etniska stereotyper i tid och otid. Visserligen är en av bokens sekundära protagonister svart, men givetvis är han en knarklangare med ett hjärta av guld. Ja…just det. Desto mindre som sägs om bokens torterande nordkorean desto bättre. Det är bara en pinsam karaktär.

Det här är en bok som uppfyller vad den lovar – en stunds litterär spänning utan större tuggmotstånd. Framförallt är den skyhögt mycket bättre än alla svenska deckare som spys ut ur tryckpressarna.

Betyg: 3+ kryptiska mejl av 5 möjliga

Regi: Todd Phillips

Manus: Jon Lucas & Scott Moore

Skådespelare: Bradley Cooper, Ed Helms, Zach Galifianakis mfl.

Produktionsbolag: Legendary Pictures

År: 2009

Längd: 108 min

Land: USA/Tyskland

Svensk åldersgräns: 11 år

När Doug ska gifta sig planerar hans tre vänner ett sista blött äventyr i Las Vegas. Efter en natt av supande av fantastiska proportioner vaknar de tre vännerna i en sönderslagen hotellsvit. En höna springer omkring i rummet, en av dem saknar en tand, i garderoben ligger ett spädbarn och en tiger har gjort badrummet tills sitt hem. Men framförallt - var fan är Doug?!

Alla har tjatat på mig att jag skulle se den här filmen sedan den kom ut. Tydligen skulle det vara den roligaste komedin på år och dar. Personligen blev jag något besviken. Filmen har klar potential med en lika enkel som lysande idé. Zach Galifinakis äger varenda scen han är med i som brudens något, ska vi säga mentalt utmanade, bror. Han är helt klart filmens stora behållning. Resten av skådespelarna gör sitt jobb, varken mer eller mindre. Det är dock alltid lika kul att se den undersköna Heather Graham i en film, även om det i det här fallet bara rör sig om en mindre biroll.

Idén är som sagt bra, men manuset haltar på sina ställen. Vissa fruktansvärt roliga scener med humor svart som natten blandas med scener där man uppenbart försöker vara roliga men det bara faller platt. Den här splittade aspekten ser man även i regin. Todd Phillips har uppenbar komisk timing när han vill, men vissa scener känns mer stressade än roliga. Jag satt och grämde mig lite i vissa scener eftersom jag kunde peka ut "felen" i dem och vad som skulle kunna göras för att göra dem roligare.

The Hangover må alltså inte vara det bästa sedan skivat bröd, men är gott och väl en komedi man kan se en tråkig kväll. Den lider dessvärre av sitt rykte och är en oerhört överskattad film. Därmed inte sagt att den är dålig, bara mindre bra än vad jag hade hoppats på.

Betyg: 3 nakna asiater i bakluckan av 5 möjliga

Titel: Flashforward

Författare: Robert J. Sawyer

År: 1999 (ej översatt till svenska)

Sidor: 320

Förlag: Tor Books

ISBN: 0-312-86712-3

Lloyd Simcoe är en lysande fysiker som arbetar vid CERN för att försöka skapa den så kallade Higgsbosonpartikeln - ett experiment som skulle låta forskarna förstå varför partiklar har massa. Något går dock väldigt fel och alla människor på planeten upplever en blackout. Under blackouten ser alla en kort "vision" av sig själva 21 år in i framtiden. Konsekvenserna av visionerna och alla dödsfall som inträffade när hela världen stängde av sig själv en stund blir enorma. Samtidigt som Lloyd försöker pussla ihop sitt liv igen efter att hans fästmös dotter dött under blackouten försöker hans kollega Theo förstå varför han inte såg något. Snart kontaktas han av en person som har något väldigt oroväckande att berätta - i sin vision såg han en rapport om Theos mord.

Flashforward inspirerade en lysande tv-serie som lades ner tidigare i år - dessvärre innan den ens kommit igång ordentligt. Jag bestämde mig för att införskaffa boken och slogs genast av hur olik den är sin senare adaption. Det här är mycket mer grundad science fiction med komplicerade filosofiska och fysiska resonemang som får dig att tänka till både en och två gånger. Tv-serien var en snabbt berättad actionfest som egentligen bara hade huvudpremissen med en blackout med tillhörande visioner gemensamt med sitt källmaterial.

Robert J. Sawyer har skrivit en fascinerande bok som kommer utmana dig som läsare. Problemet är att karaktärerna inte är särskilt intressanta. De verkar mestadels vara där som ett nödvändigt ont för att föra fram Sawyers mycket spännande tankar om vår framtida värld. Något jag verkligen uppskattade var de små "faktabitar" som Sawyer stoppar in. En favorit är hur prins Charles anses för mentalt störd för att ta över den engelska tronen och kronan lämnade till prins Harry som helt sonika upplöser den brittiska monarkin.

Det finns två stora typer av science fiction enligt mig: idé- respektive karaktärsdriven. Som bäst blir en fusion av de två. Ibland kan man hitta böcker vars idéer fascinerar en till den milda grad att det inte gör något om karaktärerna är träiga. Det är tyvärr inte fallet med Flashforward som alla sina goda idéer till trots faller platt när det kommer till att knyta ihop historien. Theos mordhistoria känns mest som en efterkonstruktion för att ha något att hänga upp sista akten på och karaktärerna biter aldrig riktigt tag i en. Trots detta är Flashforward läsvärd på grund av sättet som den utmanar läsaren att fundera över fri vilja kontra determinism. Förvänta dig dock inget mästerverk.

Betyg: 3 och-de-tänker-bygga-en-sån-där-manick-några-kilometer-från-där-jag-bor?! av 5 möjliga

Titel: The Collector

Svensk titel: Samlaren

Författare: John Fowles

År: 1963 (svensk utgåva 1964)

Sidor: 305

Förlag: Little, Brown And Company

ISBN: 978-0-316-29023-4

Frederick Clegg lever ett ensamt liv med sin fjärilssamling som största hobby och tidsfördriv. En dag får han syn på den vackra konstskoleeleven Miranda Grey och blir som besatt av henne. Efter att ha vunnit en stor summa pengar kan han köpa sig ett ensligt hus på landet och sluta arbeta. Hans besatthet med Miranda blir allt värre tills han en dag kidnappar henne och beslutar att hålla henne instängd i husets källare tills hon lär känna honom och i slutändan att sig älska sin fångvaktare...

Jag hörde först talas om den här boken via en morbid liten hobby jag har - rättspsykologi. Den dök upp gång på gång i texter om seriemördare och annat löst folk och har egentligen bara Catcher In The Rye som konkurrent till vilken bok från 1900-talet som inspirerat flest mordiska knäppgökar. Att den här historien skulle ligga till grund för psykiskt sjuka människors brott är enklare att förstå än att Holden Caulfields eskapader skulle göra det. Frederick Clegg är en oerhört obehaglig karaktär som inte är lätt att sätta fingret på. Rättspsykologisk sett brukar man koppla sexualitet till de flesta seriemördares brott. Det intressanta är att Clegg inte uppvisar något som helst sexuellt intresse av Miranda. Hans "kärlek" till sin fånge verkar genuin på ett väldigt omoget vis och det gör honom bara mer skrämmande.

Boken handling berättas först av Clegg och stämningen är så tät att man skulle kunna skära i den med kniv. Dessvärre låter Fowles Miranda komma mer till tals i bokens andra del. Till en början var jag entusiastisk inför berättarbytet men ångrade mig ett femtiotal sidor in - Miranda är en pretentiös fjant som inte vet vad som är bäst för henne själv. Som värst blir det när hon har chansen att fly men inte kan förmå sig att verkligen slå till den man som hållt henne fången i flera månader eftersom hon är pacifist! Smaka på den! Hennes naivitet och samtidigt väldigt snobbiga tankar om konst och estetik gör henne till en karaktär som det är väldigt svårt att tycka om. Det är klart att vi sympatiserar med hennes situation, men jag började störa mig allt mer på hennes utsvävningar. I synnerhet hennes återberättande av hennes "nästan-förhållande" med den omkring 20 år äldre konstnären G.P - en lika stor om inte större fjant än Miranda.

Medan Clegg är en utmejslad och fängslande karaktär blir Miranda aldrig mer än ett historieberättarelement. Det ger dessvärre boken ett ganska splittrat intryck som förstärks av Fowles ganska pladdriga stil i delen där Miranda får föra historien vidare. Det är inte på något vis en dålig bok men inte heller lika bra som jag hade hoppats på.

Betyg: 3 anledningar till varför pacifism inte fungerar när du blir kidnappad av 5 möjliga