Regi: David France

Manus: David France/Todd Woody Richman/Tyler H. Walk

Medverkande: Peter Staley, Larry Kramer, Iris Long mfl.

Produktionsbolag: Public Square Films & Ninety Thousand Words

År: 2012

Längd: 120 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2124803/

David France presenterar en historik över HIV- och AIDS-problematiken i USA från tidigt 80-tal tills det att de första riktigt effektiva bromsmedicinerna kom ut på marknaden omkring 1996. Merparten av filmmaterialet utgår från de båda aktivistgrupperna Act Up och Tag. Intervjuer med tongivande personer inom rörelserna varvas med egna videoupptagningar.

David France har verkligen gjort ett hästjobb med att sammanställa historiken i den här dokumentären. Källorna varierar från raspiga hemvideoband till nyhetsrapporter, men France lyckas skapa en röd tråd som är lätt att följa. Filmen är uppdelad i årtal där varje nytt år börjar med en tickande klocka över hur många som dött i AIDS världen över. Det är också här som dokumentären blir lite splittrad. Å ena sidan vill den gärna skildra den globala AIDS-problematiken, men å andra sidan vill den hålla sig till USA. Det ger dokumentären ett något förvirrat intryck ibland.

Det här är dock ännu en mycket stark dokumentär som jag rekommenderar. Det finns vissa ämnen som man måste utbilda sig om för att inte gå på myter och fördomar. Den ovilja att hjälpa homosexuella som fanns både i Sverige och USA under epidemins första skede verkar sträcka sig ännu längre i just landet i väst. Det är förvisso föga förvånande, med tanke på de konservativa element som styrde landet, men inte desto mindre upprörande. France skildrar Act Up och Tags imponerande arbete där vanliga medborgare inte bara stod på barrikaderna i fredliga protester utan utbildade sig till den milda grad inom området att de ofta gjorde läkarnas jobb åt dem. Utan deras insatser är det mycket möjligt att de effektiva bromsmedicinerna skulle kommit bra mycket senare.

Betyg: 4+ imponerande folkrörelser av 5 möjliga

Regi: Seth Gordon

Manus: Seth Gordon

Medverkande: Steve Wiebe, Billy Mitchell, Walter Day mfl.

Produktionsbolag: LargeLab

År: 2007

Längd: 79 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0923752/

Under arkadspelens gyllene era fanns det en handfull spel som ansågs vara de tuffaste att nå höga poäng i. Billy Mitchell var den klart främsta spelaren av ett av dessa spel - Nintendos klassiker Donkey Kong (1981). Mitchell satte sitt världsrekord redan 1982 och sedan dess har ingen varit i närheten av att slå det. Men Steve Wiebe, naturkunskapslärare och fan av spelet, tänker utmana Billy om rekordet - något som Billy inte alls vill.

Mycket dokumentärer just nu och ikväll blev det en gammal favorit. The King Of Kong visar upp en e-sportsscen långt ifrån dagens fps- och beat-em-up-baserade dito. Det rör sig om ett begränsat antal spel som folk spelat sedan tidigt 80-tal och blivit så pass bra på att man i vissa sällsynta fall kunnat spela "omkull" spelet till en kill screen - ett stadium där fortsatt spel inte är möjligt på grund av minnesbegränsningarna maskinerna hade.

Seth Gordon har lyckats fånga både de väldigt, låt oss säga "speciella", människorna som vaktar sina rekord som hökar och hur en nykomling i leden behandlas. Som tittare är det enkelt att identifiera sig med Steve Wiebe. Han är en vanlig familjfar som har ett stort spelintresse, men mycket mer än så är det inte. Han har ett vanligt knegarjobb, tar hand om sina barn och har ett till synes gott äktenskap. På andra sidan skalan hittar vid Billy Mitchell. Billy är en entreprenör med egna företag och en nästan hybrisliknande uppfattning om sig själv och sin egen förmåga. Han förefaller extremt arrogant och riktigt elak. Jag undrade om Gordon medvetet försökt måla upp Mitchell som en dryg jävel, men döm min förvåning när jag gjorde lite research om filmen. Gordon har medveten tonat ner Mitchells dåliga sidor.

The King Of Kong är en väldigt snyggt producerad dokumentär med en klassisk underdoghistoria som jag verkligen rekommenderar. Du måste inte gilla spel, men givetvis är det ett plus om du gör det. Mest handlar dokumentären om att göra vad man älskar och samtidigt, även om man nu råkar vara bättre än andra på något, behålla ödmjukheten. Det är en fin läxa som jag som gamer saknar i många online-communities. Hela filmen kan streamas gratis från YouTube. Ta en titt!

Betyg: 4+ apor i galen tunna av 5 möjliga

Regi: Bart Layton

Manus: Bart Layton

Medverkande:  Adam O'Brian, Frédéric Bourdin, Carey Gibson mfl.

Produktionsbolag: A&E IndieFilms/Protagonist Pictures/Film4 mfl.

År: 2012

Längd: 99 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1966604/

När Nicholas Barclay försvinner från sitt hem 1994 vänder hans familj upp och ner på San Antonio för att hitta honom. Tre år senare, i Spanien, försöker Frédéric Bourdin hitta ett nytt liv och lurar socialtjänsten att han är Nicholas. Bart Laytons dokumentär skildrar fallet både genom intervjuer och dramatiseringar.

Det här är en otroligt märklig historia. Hur en 23-årig fransman kunde lura inte bara familjen Barclay utan även FBI-agenter, polis och amerikanska diplomater att han var en 17-årig amerikan han inte delade några fysiska likheter med är fascinerande. Layton skildrar både familjens reaktioner och den lycka de kände när de trodde att deras Nicholas äntligen kommit hem. Han blandar intervjuer med familjemedlemmar med samtal med Bourdin och de utredare som höll i fallet. Bourdin är en lika intressant som totalt känslokall jävel. Utan någon tanke på hur hans handlingar skulle påverka familjen ikläder han sig rollen som den försvunne pojken och börjar till och med gå på high school.

Historien är stark i sig själv, men jag skulle önskat att Layton hade fokuserat lite mer på hur alla kunde tro på Bourdains historia. Som sagt har han väldigt få likheter med Nicholas och även om hans påhittade historia om kidnappning och tortyr hade stämt finns det så många enorma luckor i hans historia att man tycker att någon borde reagerat snabbare än de gjorde. Från familjens sida kan jag tänka mig att en djup längtan efter Nicholas påverkade deras omdömen, men från tränade och utbildade utredare?

Även om vi inte får någon förklaring på detta är The Imposter en dokumentär som jag rekommenderar. Det mest ironiska är att jag skulle tycka den var för fantastisk om det hade varit fiktion.

Betyg: 4 helvetet har en speciell plats för den här snubben av 5 möjliga

Regi: Simon Klose

Manus: N/A

Medverkande: Peter Sunde, Fredrik Neij, Gottfrid Svartholm Warg mfl.

Produktionsbolag: Nonami

År: 2013

Längd: 85 min

Land: Sverige/Danmark/Norge/Storbritannien/Nederländerna/Tyskland (IMDB-källa, Kickstarterfinansierad)

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen Btl

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt2608732/

Dokumentärfilmaren Simon Klose följer de åtalade i den uppmärksammade Pirate Bay-rättegången från det att rättegången inleds tills dess att domen faller. Intervjuer med de åtalade varvas med nyhetsreportage och uttalanden från åklagarsidan.

Jag måste erkänna att jag log från öra till öra när Piratpartiet vann två mandat i Europaparlamentet. Det fanns en indignation hos en ung generation som vuxit upp på nätet och engagemanget gav resultat. Precis som företagen som anmälde Pirate Bay säger så var det en viktig markering - fast åt andra hållet. Jag ska inte raljera över upphovsrätt och dylikt här, utan låter det stanna vid att vad man än anser om frågan så kände många att rättegången inte gick riktigt rätt till. Kloses dokumentär visar detta svart på vitt.

TPB AFK försöker vara objektiv i vad den presenterar och lyckas också för det mesta. Det är klart att den lutar mot de åtalades sida, men intervjuerna gjorde med åklagarsidans företrädare visar i all tydlighet att deras resonemang i mångt om mycket baserades på en gammal tolkning av mediekonsumtion som egentligen inte gäller längre. Tiden har sprungit ifrån lagstiftningen och då får man revidera den samma - inte böja den så den knäcks av viljan att anpassa den till sitt eget syfte.

Även om Klose visar upp åklagarsidan i ett inte alltför positivt ljus skyggar han inte heller för att visa upp de åtalade under mindre smickrande omständigheter. Svartholm Wargs hälsoproblematik och Neijs kanske lite väl liberala alkoholkonsumtion behandlas, liksom kopplingarna till högerextrema grupperingar från finansiären Carl Lundströms sida. Det ger en helhetsbild av både målet, människorna och juridiken. Ur ett rent filmiskt perspektiv hade jag dock önskat mig en bättre avrundning och en bättre bakgrundsredovisning. TPB AFK är trots det en intressant och viktig film då den visar på stora brister i det svenska rättssystemet. Ladda ner den idag - filmen är helt fri och laglig att sprida online.

Betyg: 4 generationsklyftor djupa som Grand Canyon av 5 möjliga

Regi: Kim Nguyen

Manus: Kim Nguyen

Skådespelare: Rachel Mwanza, Alain Lino Mic Eli Bastien, Serge Kanyinda mfl.

Produktionsbolag: Item 7 & Shen Studio

År: 2012

Längd: 90 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1820488/

Komona tas tillfånga av en rebellgrupp när hon är tolv år gammal. Tvingad att döda sina föräldrar söker hon efter någon form av gemenskap i rebellgruppen och finner den hos en jämnårig pojke - något som inte ses på med blida ögon av rebelledarna. Komona har dock ett stort värde för rebellerna. Det ryktas om att hon kan se var fiendesoldaterna gömmer sig med sina magiska krafter.

Rebelle tar upp ett viktigt och tyvärr alltid aktuellt ämne - barnsoldaters vardag i konflikter som de tvingas in i och ofta inte förstår. Det är en film som helt saknar sentimentalitet eller förmildrande omständigheter när det kommer till berättandet. Det är rakt, mycket våldsamt och drabbande. Öppningsscenen fick mig att må riktigt dåligt. Det är inte ofta filmer lyckas med det.

Det raka berättandet fungerar okej men är också i viss mån filmens svaghet. Trots att vi får följa Komona under 90 minuter kände jag att jag aldrig riktigt fick grepp om henne. Hennes karaktär ställs till stor del som representant för alla barnsoldater och filmen blir, paradoxalt nog för en biografi, en aning opersonlig. Fotot och regin är däremot mycket bra, men jag hade önskat en fördjupad karaktärsstudie framför att i huvudsak presentera en konflikt. Konflikten i sig får vi egentligen inte heller reda på så mycket om. Det vi vet är att rebellerna slåss mot regeringen, men vi får aldrig veta varför eller ens i vilket land filmen utspelar sig. Efter lite research förstår jag dock att filmen ska utspela sig i eller i angränsande länder till Kongo.

Det finns såklart bra saker med manuset också. Jag gillar verkligen hur Nguyen har vävt in gammal folktro och dennas plats i kriget. Överhuvudtaget är just religionstemat väldigt intressant, inte minst eftersom Komona anses ha magiska krafter.

Rebelle är en bra film om ett svårt ämne, men jag anser att den skulle behövt vara längre och ha mer karaktärsutveckling för att bli en fullpoängare. Det är dock alltid viktigt att vidga sina vyer och inte glömma eller blunda för verkligheten för så många människor bara några timmars flygresa från Sverige.

Betyg: 4- grisgris av 5 möjliga

Regi: Rich Moore

Manus: Phil Johnston & Jennifer Lee

Skådespelare: John C. Reilly, Sarah Silverman, Jane Lynch mfl.

Produktionsbolag: Walt Disney Animation Studios

År: 2012

Längd: 108 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1772341/

Wreck-It Ralph har varit en skurk i arkadspelet Fix It, Felix Jr i 30 år. När han inte blir inbjuden att fira spelets jubileum inser han att han måste visa de andra spelkaraktärerna att han kan vara en hjälte för att de ska respektera honom. Genom att "låna" en uniform får han tillgång till krigsspelet Hero's Duty där han också stjäl en medalj som bevis för att han kan göra bra saker. När han försöker fly hamnar han dock i ett sockersött racingspel där han träffar på Vanellope - en bugg i systemet som helst av allt vill vinna ett lopp.

Tack, Disney. Äntligen en riktigt bra animerad film nominerad i år. ParaNorman (2012) var bra, men Wreck-It Ralph är ett snäpp bättre. För mig som barn av 80-talet är det riktigt kul att sitta och se både de tydliga och subtila referenser som ges filmen igenom. Favoriten är helt klart den numera arbetslöse Q*bert.

Disney har lyckats få loss rättigheter till en imponerande rad tv-spelsfigurer men tack och lov exploaterar de dem inte. Referenserna får stå i bakgrunden för en väldigt charmig historia om att vilja ha något mer utav sitt liv. Skillnaden mot Brave (2012), även den med klassisk tematik för animerade filmer, kunde dock inte vara större. Manuset känns verkligen som det är skrivet med omtanke för karaktärerna och har ett imponerande djup på sina ställen. Framförallt blir det aldrig sockersött.

Röstskådespelarna gör bra ifrån sig med den ständigt underskattade John C. Reilly i huvudrollen. Sarah Silverman lyckas göra en karaktär som i vanliga fall skulle vara grymt irriterande riktigt charmig och att Jane Lynch är duktig röstskådespelare sedan innan visste jag redan. För den som vill se en söt film som aldrig slår över till sockerslisk, för er som gillar tv-spel (i synnerhet äldre sådana!) eller animation rekommenderar jag den här filmen!

Betyg: 4+ jag vill ha en Q*bert! av 5 möjliga

Regi: Juan Antonio Bayona

Manus: Sergio G. Sánchez

Skådespelare: Naomi Watts, Ewan McGregor, Tom Holland mfl.

Produktionsbolag: Apaches Entertainment/Telecinco Cinema/Canal+ España mfl.

År: 2012

Längd: 114 min

Land: Spanien

Svensk åldersgräns: Ej satt, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1649419/

Familjen Bennett hamnar mitt i den förödande tsunami som slog in över bland annat Thailand under julhelgen 2004. Mirakulöst överlever alla fem, men nu återstår problemet att hitta varandra och dessutom överleva sina skador.

Det finns vissa händelser man inte glömmer. Trots att jag bara var fyra år gammal när Palme sköts minns jag det fortfarande genom alla vuxnas ansiktsuttryck. Likaså, även om jag var för ung för att förstå omfattningen av vad som hände kommer jag aldrig glömma Berlinmurens fall. Jag kan i detalj redogöra för vad jag gjorde på eftermiddagen den 11:e september 2001 och jag kommer ihåg de första förvirrade rapporterna om tsunamin 2004. Med ett uppskattat dödsantal på drygt 230 000 människor är det den näst värsta naturkatastrofen under min livstid. 

Det är klart att det skulle komma filmer om tsunamin och detta är den första större spelfilm som kommit ut om jag inte har fel. Sergio G. Sánchez har i sitt manus valt att fokusera på en enskild familj och den sanna historien om deras kamp för överlevnad och att hitta varandra. Att se en stor katastrof genom några enskilda personers ögon är ett välbeprövat grepp och när det gäller sådana här händelser är det nog ett måste för att man ska kunna förstå magnituden. Det fungerar väldigt bra i Lo Imposible av några olika anledningar.

Framförallt är filmen fantastiskt välspelad. Naomi Watts gör en grymt bra roll, men den som imponerade mest på mig är barnskådespelaren Tom Holland som familjens äldste son, Lucas. Det här är Hollands första film och om han fortsätter på den här banan är det inte frågan om han kommer bli en stor skådespelare utan när.

Juan Antonio Bayona långfilmsdebuterade med El orfanato (2007), en av de bästa filmerna från den spanska skräckfilmsvåg som nu verkar ha ebbat ut. Bayona har en egen stil som verkligen passar Lo imposible. Det är stora vidder och bra skådespelarregi. Jag kommer helt klart hålla ögonen på honom i fortsättningen.

Anledningen till att Lo imposible trots allt inte når högsta betyg är att den mot slutet slår över från att kännas äkta och drabbande till ganska påträngande, komplett med stråkmusik. Den misslyckas dessutom med att ge en bred bild av vad som inträffade. Det är som sagt inget fel med det personliga anslaget, men att inte ens nämna andra landområden än Thailand som drabbades känns lite trivialiserande. Trots detta, bra film.

Betyg: 4 uppvisningar i medmänsklighet av 5 möjliga

Regi: Ang Lee

Manus: David Magee (baserad på Yann Martels roman med samma namn)

Skådespelare: Suraj Sharma, Irrfan Khan, Adil Hussain mfl.

Produktionsbolag: Haishang Films/Rhythm and Hues

År: 2012

Längd: 127 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0454876/

Pi Patel och hans familj ska flytta från Indien till Kanada och samtidigt ta med sig sitt zoo. När skeppet de åker med hamnar i en fruktansvärd storm och sjunker finner sig snart Pi ensam på en livbåt mitt ute på Stilla Havet. Eller ja, helt ensam är han inte. Med sig har han fyra överlevande från lastrummet där djuren spenderade den långa resan - en orangutang, en hyena, en zebra och en fullvuxen bengalisk tiger.

Jag brukar kalla Ang Lee för världens mest ojämna regissör. Lee har en benägenhet att ta korta historier och dra ut på dem så att ledan sätter in redan efter halva speltiden. Sen hittar han plötsligt ett guldkorn att adaptera och han spottar ur sig en riktigt bra film. Life Of Pi tillhör tack och lov den sistnämnda kategorin.

Eftersom jag har min uppfattning om Ang Lee gick jag in i den här historien utan särskilt höga förhoppningar. Det första som slog mig var hur filmen är fantastiskt vacker redan från ruta ett. Life Of Pi är ett perfekt exempel på hur man använder traditionella filmmetoder och blandar det med CGI så att det blir något som ingetdera hade kunnat vara på egen hand. Det är också miljöerna och djuren som spelar huvudrollen i den här filmen. Skådespelarna är inte på något sätt dåliga, men jag kan väl inte heller påstå att de sticker ut.

Något jag verkligen gillade var manusets underliggande ton av religion och spiritualitet. Magee skriver inte tittaren på näsan, utan har en uppfriskande syn på saker och ting gällande dessa områden. Eller ja, egentligen är det väl Martels bok som ligger till grund för de religiösa funderingarna, men ni förstår vart jag vill komma. Pi är en sympatisk karaktär som funderar mycket över dessa frågor. Hans lösning är väldigt intressant - om jag nu gillar delar av kristendom, islam och hinduism så kombinerar jag dem. Detta kan även ses i bildspråket, även om jag först trodde jag var knäpp som såg Vishnu överallt. Sen läste jag att det mycket riktigt var meningen.

Dessvärre är det också manuset som håller filmen borta från toppbetyget. Liksom många av Ang Lees filmer är det lite för omständligt för att bli en fullpoängare. Vissa scener som skulle behövt ha tid på sig för att utvecklas får aldrig denna tid och tvärtom. Jag rekommenderar ändå Life Of Pi för alla som vill se en fruktansvärt visuellt vacker film med hjärta. Det brukar tyvärr ganska sällan gå hand i hand.

Betyg: 4+ and instead of a watch dog they had this big fuckin' Bengal tiger av 5 möjliga