Titel: Låt de gamla drömmarna dö

Författare: John Ajvide Lindqvist

År: 2011

Sidor: 364

Förlag: Ordfront

ISBN: 978-91-7037-643-6

Jag brukar hylla John Ajvide Lindqvist som den främste nu verksamme berättaren inom svensk litteratur. Det var sisådär populär på litteraturvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet, men å andra sidan sitter de fortfarande och okritiskt hyllar Vergilius och Homeros. Nåja, nu ska inte den här recensionen handla om mitt komplicerade förhållande till litteraturkanon utan om Lindqvists samlade berättelser i Låt de gamla drömmarna dö. Att kalla den här boken för något annat än "textsamling" vore falsk marknadsföring. Här finns noveller, manus till radio- och tv, en reseberättelse, ett debattinlägg och mycket mer. Som samling är den alltså rejält spretig men det mesta här är riktigt bra.

I novellsektionen finns en rad riktigt bra berättelser, från den Lovecraft-doftande Tindalos till novellen till Göteborgs filmfestival, Ansiktsburk av Erik Pettersson. Speciellt den sistnämnda, i allt sitt märkliga metaberättande, är ytterst fascinerade, rolig och otäck på samma gång. Bland annat dyker Roy Andersson upp som en väldigt arg svensk filmlegend. Även kortnovellerna Fulet och Garnet är väldigt, väldigt bra. Boken tappar dock rejält i den alltför långa Känner du Rudi Schmerz?. Lindqvist kallar novellen för sin "urkälla" i förordet. Ja, man kan definitivt spåra många av Lindqvists idéer och uttryck från Rudi Schmerz, men jag fastnade aldrig för den ändå. Nåväl, novelldelen avslutas med Låt de gamla drömmarna dö - en epilog till Lindqvists Låt den rätte komma in. Den är bra, men tillhör inte samlingens bästa. Jag tyckte om slutet på Låt den rätte komma in och tyckte det kunde stannat där, men men.

Bland samlingens övriga material sticker tacktalet till Selma Lagerlöf-priset, Selma is King, och de ofilmade sketcherna till Reuter & Skoog ut. Jag har själv varit inne på idén om en koppling mellan Stephen King och Selma Lagerlöf, men Lindqvist uttrycker det bättre än jag hade kunnat.

Sammantaget är Låt de gamla drömmarna dö en brokig samling med många höjdpunkter och några dalgångar. För den som gillar Lindqvists andra verk är det oumbärlig läsning. Ni andra är nog lite konstiga ändå.

Betyg: 4 ansiktsburkar av 5 möjliga

Regi: Tono Errando, Javier Mariscal, Fernando Trueba

Manus: Ignacio Martínez de Pisón & Fernando Trueba

Medverkande: Limara Meneses, Eman Xor Oña, Mario Guerra mfl.

Produktionsbolag: Isle of Man Film, CinemaNX, Estudio Mariscal mfl.

År: 2010

Längd: 94 min

Land: Spanien/Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd (?), troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1235830/

Chico är en talangfull pianist vars karriär tar fart när han träffar den vackra Rita. Efter en rad missförstånd blir de två ovänner och Rita emigrerar från Havanna till New York. Chico och hans bästa vän Ramón följer efter och finner sig snart i 1940-talets jazzscen. Men medan Rita gör succé i The Big Apple har Chico det svårare - inte minst med Ritas manager...

Årets sista nominerade i klassen bästa animerade film visade sig också vara den bästa av de tävlande. Chico & Rita är en kreativ explosion i animation, färg, musik och framförallt detaljrikedom. Havanna och New York porträtteras i en stil som fick mig att tänka på de gamla fransk-belgiska serietecknarna och är det någon av de nominerade animerade filmerna som gör sig bäst på blu-ray är det den här. Musiken löper som en röd tråd genom hela filmen och många av de klassiska jazzmästarna gör gästspel både på soundtracket och på skärmen.

Manus- och regimässigt är Chico & Rita en klassisk kärlekshistoria, men lyckas vara så pass osentimental när det kommer till kärlek i allmänhet och sexuell kärlek i synnerhet att jag hela tiden var intresserad. Det enda jag har att anmärka något på är att jag skulle vilja att filmen fokuserade lite mer på händelserna runt den kubanska revolutionen eftersom de får stor betydelse för filmens senare hälft. Annars är det här en animerad film jag rekommenderar varmt till alla utom de yngsta. Här finns trots allt en del våld och sex som kanske inte lämpar sig för barn att se, men alla ni andra har en högtidsstund framför er.

Betyg: 4+ jazziga katter av 5 möjliga

Regi: Chris Weitz

Manus: Eric Eason

Medverkande: Demián Bichir, José Julián, Eddie Sotelo mfl.

Produktionsbolag: Depth Of Field/Lime Orchard Productions/McLaughlin Films mfl.

År: 2011

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1554091/

Carlos drömmer om ett bättre liv för sig själv och sin son Luis. Problemet är bara att som illegal invandrare i Los Angeles har Carlos inte särskilt många alternativ till att tjäna pengar. Genom hårt arbete försöker han ändå klara att försörja sig själv och sin son bäst han kan. En dag blir dock hans pickup stulen, och det är inte precis läge att gå till polisen.

A Better Life är något så ovanligt som en rags to riches-historia som inte handlar om materialistiska värden utan först och främst om att kunna överleva. I motsats till exempelvis The Pursuit Of Happyness (2006) har Carlos verkligen inget val när det kommer till hans agerande. Demián Bichir har en väldigt fin närvaro i huvudrollen och jag kände verkligen med honom när filmen hela tiden öser på ännu en skopa ångest i ett redan överfyllt kar. Det är lite det som gör att jag verkligen gillade A Better Life - ett outtröttligt strävande även om livet bara ger en skit. Allt för ett hopp om just ett bättre liv. Även José Julián är värd att nämnas i rollen som den 14-årige Luis. Luis är en karaktär som jag ville smälla till större delen av filmen men som ändå visar sig kunna stå över den typiskt 14-åriga egoismen när det verkligen gäller.

Chris Weitz har haft en allt annat än lysande karriär i regissörsstolen med bland annat The Twilight Saga: New Moon (2009) på sitt samvete. I den här filmen visar han att han ändå har vad som krävs när han får ett bra manus i handen. Manuset är både trovärdigt och osentimentalt (tack och lov för det) och håller sig inom en bra längd. Jag skulle dock vilja att filmen tryckte lite mer på de allmänna sociala problemen i USA anno 2011. Den gör ansatser till det, men det hade kunnat bli ett riktigt tidsdokument om den hade utvecklat detta mer. Det är dock en väldigt sevärd film.

Betyg: 4 tienes trabajo, tipo señor? av 5 möjliga

Regi: Asghar Farhadi

Manus: Asghar Farhadi

Medverkande: Peyman Maadi, Leila Hatami, Sareh Bayat mfl.

Produktionsbolag: Asghar Farhadi

År: 2011

Längd: 123 min

Land: Iran

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1832382/

Simin vill lämna Iran för att kunna ge sin dotter Termeh ett bättre liv. Hennes make, Nader, motsätter sig detta eftersom han måste ta hand om sin Alzheimerssjuke far. Enligt iransk lag blir därför en skilsmässa något komplicerad eftersom Nader inte på något vis behandlar Simin illa. Parets liv blir ännu mer komplicerat när den sjuke faderns hemhjälp anklagar Nader för att ha orsakat hennes missfall - ett brott som är likställt med mord i Iran.

Nader & Simin - A Seperation har gjort väldigt bra ifrån sig på världens filmfestivaler och har bland annat en Golden Globe och Guldbjörnen från Berlin under bältet. Det var således ingen överraskning när den nominerades till bästa utländska film på Oscarsgalan. Den tar upp ett intressant ämne som vi sett förr - skilsmässoförhandlingar och barn som hamnar i kläm. A Seperation tar dock temat ett steg längre i och med mordanklagelsen. Det är en fascinerande inblick i ett land vars rättprocesser vi västerlänningar oftast bara hör om övergrepp ifrån.

Samtliga skådespelare gör riktigt bra ifrån sig, men den som har flest och bäst scener är Peyman Maadi som Nader. Maadi lyckas pendla mellan känslosamma scener tillsammans med sin sjuke far och återhållen vrede i rättsprocessen och visar upp ett väldigt brett spektra. Shahab Hosseini måste också nämnas som den väldigt obehaglige Hodjat - en man du inte skulle vilja träffa i en mörk gränd.

Det som gör filmen är dock manuset och framförallt regin, båda signerade Asghar Farhadi. Farhadi lyckas engagera tittaren och gör det på både uppenbara som subtila vis. Genom större delen av filmen irriterade jag mig rejält på Simins karaktär och höll på att missa att Nader är minst lika sneaky med sina ultimatum som han ställer till sin dotter. Dottern, spelad av Asghars egen dotter Sarina, blir en spelbricka mellan sina föräldrar som hon desperat försöker få ihop igen. Ett manus som får mig att tänka på mina egna fördomar om kraschade förhållanden är ett jäkligt bra manus helt enkelt. Dessvärre tappar det också i tempo i mitten av filmen. Jag skulle hemskt gärna sett en cirka 20 minuter kortare version. Då hade betyget blivit högsta möjliga. Nu har filmen en del ganska långsamma transportsträckor som blir lite sömniga efter ett tag. Men vill du se något gripande, spännande och rörande är A Seperation ett gott val.

Betyg: 4 religiösa hotlines av 5 möjliga

Regi: Chris Miller

Manus: David H. Steinberg/Tom Wheeler/Jon Zack

Medverkande: Antonio Banderas, Salma Hayek, Zach Galifianakis mfl.

Produktionsbolag: DreamWorks Animation

År: 2011

Längd: 90 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0448694/

Puss In Boots (hädanefter kallad för sitt svenska namn "Mästerkatten" för att undvika förvirring med titeln) är en jagad katt. Felaktigt anklagad för att ha rånat banken i den sömniga lilla mexikanska småstad där han växte upp driver han från stad till stad för att livnära sig bäst han kan. När hans väg korsas av en annan katt med kleptomaniska tendenser stöter han även på sin gamle vän Humpty Dumpty - vars fel det är att Mästerkatten blev anklagad för brottet han inte begick. De tre beger sig ut på äventyr för att hitta guldvärpande gåsen och betala tillbaka pengarna till sin hemstad. Men har verkligen Humpty ändrat sig?

Jag hade ingen som helst lust att se den här filmen efter morgonens skräprulle Kung Fu Panda 2 (2011). Puss In Boots är även den från DreamWorks Animation och är till råga på allt baserad på en bikaraktär från Shrek 2 (2004). Det lät minst sagt som ett desperat försök att fortsätta tjäna pengar på det gröna träsktrollets popularitet. Döm min förvåning då det här visade sig vara en av de bättre animerade filmerna jag sett från förra året.

Det blir oundvikligt att jag jämför den med den andra produktionen från DreamWorks jag såg idag, så det är lika bra att få det ur vägen. Det som skiljer Puss In Boots från Kung Fu Panda 2 är framförallt två saker - röstskådespelare och manus. Puss In Boots tar en klassisk västernhistoria med lika delar Zorro som Sergio Leone och kör hårt från första bildrutan. Man lyckas ta en hel del poäng från mig bara genom små detaljer som visar att den här filmen är genomtänkt... tills slutet i alla fall, men det kommer vi till. Röstskådespelarna, i synnerhet Antonio Banderas, är också mycket bättre än i Kung Fu Panda 2 och animationsavdelning hos DreamWorks verkar ha lagt ner mycket mer jobb på att få en schysst textur på allt som händer på skärmen. I jämförelse ser Kung Fu Panda 2 ut som skit. I jämförelse med konkurerande västernanimationen Rango (2011) är den dessutom rolig. Hör och häpna!

Vad jag menade med slutet på manuset innan så är finalen ganska påklistrad och jag hade hellre sett att filmen var tio minuter längre än att se all sensmoral staplad i slutet. Det blir en ganska sötsliskig avslutning på en film som faktiskt vågar ha lite svärta. Dessutom kan man ifrågasätta en del av de populärkulturella referenserna som bara känns trötta. Men, för den som vill ha en animerad film från landet i väst som faktiskt är underhållande rekommenderas Puss In Boots. Låt oss dock slippa uppföljare. Snälla?

Betyg: 4- sago mash-ups av 5 möjliga

Regi: J.C Chandor

Manus: J.C Chandor

Medverkande: Kevin Spacey, Zachary Quinto, Jeremy Irons mfl.

Produktionsbolag: Before The Door Pictures/Washington Square Films/Margin Call

År: 2011

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Btl

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1615147/

När en investmentbank gallrar ut personal uppdagas det att firman levt över sina tillgångar å det grövsta. Den unge riskanalytikern Peter Sullivan kastas in i händelsernas centrum och upplever hur vad som ska komma att bli en global finanskris utvecklar sig.

Ovanstående låter jäkligt torrt och inte särskilt intressant om man inte helt snöat in på ekonomiteori. J.C Chandor lyckas dock göra Margin Call inte bara till en spännande styrelserumsthriller utan en viktig inblick i ekonomiska spekulationer som påverkar stora delar av världen. Chandor plockar ner terminologin på en nivå så att till och med jag, som inte ens läst företagsekonomi på gymnasienivå, inte har några problem att följa med i svängarna. Han har också lyckats med att regissera en film med rejäl nerv, trots att den nästan uteslutande utspelar sig i kontorslandskap och mötesrum.

Att Chandors manus är något alldeles extra är jag inte ensam om att tycka. Det har varit nominerat till och även vunnit priser redan och förra veckan fick Chandor en Oscarsnominering att lägga till sitt CV. Inte dåligt för en snubbes första långfilm. Chandors talang bakom ordbehandlaren lockade även en lång rad kända ansikten som arbetade för liten eller ingen lön. Jag har redan i inforutan där uppe nämnt Kevin Spacey, Zachary Quinto och Jeremy Irons. Lägg till bland andra Stanley Tucci, Demi Moore och Mary McDonnell till den listan och du får en fantastisk ensemble. Det är dessutom just vad Margin Call är - ett ensemblespel där ingen skådespelare tillåts sno huvudrollen.

Anledningen till att jag inte vill ge Margin Call full pott är först och främst att jag skulle vilja att filmen var längre och berättade vad som hände med de enskilda karaktärerna när finanskrisen verkligen slog till. Vem kom undan? Vem blev metaforiskt korsfäst? Här finns flera intressanta frågeställningar om moral och etik som Chandor hade kunnat ta ställning till och jag skulle definitivt vilja se hur han tacklade dessa frågor i ett längre perspektiv. Men är du intresserad av ekonomi eller helt enkelt din omvärld är Margin Call en skrämmande upplevelse som ger en god inblick i ett kapitalistiskt system på fallrepet. 

Betyg: 4 pyramidspel av 5 möjliga

Regi: Jean-Loup Felicioli & Alain Gagnol

Manus: Alain Gagnol & Jacques-Rémy Girerd

Medverkande: Dominique Blanc, Bruno Salomone, Jean Benguigui

Produktionsbolag: Folimage/Digit Anima/France 3 Cinéma mfl.

År: 2010

Längd: 70 min

Land: Frankrike/Belgien/Nederländerna/Schweiz

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1673702/

Jeanne, polisinspektör i Paris, försöker få ihop jobb och vardagslivet med sin dotter Zoé efter att hennes make mördats av gangsterbossen Costa. Samtidigt lever Zoés katt ett dubbelliv som husdjur om dagen och medhjälpare till en fasadklättrande gentlemannatjuv, Nico, om kvällarna. En kväll när Zoé följer efter sin katt korsas hennes och Nicos vägar. Tyvärr befinner sig också Costa och hans kumpaner i samma kvarter...

Även om jag inte hunnit se alla animerade filmer nominerade till Oscarsgalan i år är det här troligen den jag kommer tycka bäst om. Fransk animation har verkligen haft några fina år på sistone, inte minst med L'illusioniste (2010) och Panique Au Village (2009). Une vie de chat är inte riktigt lika vass som nämnda filmer men har ändå en säregen stil som jag inte kan hitta hos något annat lands animerade produktion. Medan de två andra filmerna har en väldigt internationell framtoning är dock Une vie de chat på gott och ont ytterst fransk i sin stil. Ibland blir det visuella lite för skumt för sitt eget bästa, men oftast håller filmen sig på rätt sida skalan.

Röstskådespelarna gör alla ett gott jobb, men den som äger varenda scen han är med i är Jean Benguigui som gangstern Victor Costa. Hans scener är också de absolut roligaste i filmen och Benguigui levererar sina repliker med en blandning av dödlig seriositet och komisk timing. Det som annars gjorde mest intryck på mig med Une vie de chat var hur kompromisslös den är, även som en historia tänkt för barn. Den har å ena sidan en väldigt enkel grundhistoria som är enkel för de yngsta att följa med i, men samtidigt backar den inte från att ta upp ämnen som död eller brottslighet. Alain Gagnols och Jacques-Rémy Girerds manus gör dock detta på ett lättförståeligt sätt som inte upprör alltför mycket men samtidigt inte dumförklarar sin barnpublik.

Jag tyckte väldigt mycket om Une vie de chat och rekommenderar den hjärtligt till alla barnfamiljer där barnen börjar komma upp i skolåldern. Det är helt klart ännu en frisk fläkt från världens just nu mest intressanta land för animerade filmer.

Betyg: 4 katter med kleptomani av 5 möjliga

Regi: Shan Hua

Manus: Kuang Ni

Medverkande: Danny Lee, Bruce Le, Terry Liu

Produktionsbolag: Shaw Brothers

År: 1975

Längd: 84 min

Land: Hong Kong

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 7 eller 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0073168/

Mycket kraftiga jordbävningar med epicenter i Hong Kong skakar hela världen. Det visar sig att utomjordingar invaderar och allt hopp står till en briljant professor och hans senaste skapelse - Super Inframan! Låt kostymslakten börja!

Min helg var väldigt absurd. Först Rubber (2010) i lördags och sen en Hong Kong-rulle från 70-talet om invaderande utomjordingar igår. Om Rubber var smart skriven i all sin absurditet är The Super Inframan inte smart någonstans men lyckas vara ytterst underhållande även den. Ni som är barn av 80- och 90-tal kommer säkert ihåg den omåttligt populära tv-serien Mighty Morphin Power Rangers (1993 - 1995 och sen åtskilliga uppföljare) och dess stil med maskerade hjältar som tar hjälp av både kampsport och tekniska hjälpmedel i sin kamp mot skådespelare i illasittande monsterdräkter. Denna serie var en amerikansk variant på det japanska fenomenet Super Sentai och The Super Inframan är troligen ett försök från Hong Kong att casha in på denna genre.

Allting i The Super Inframan är stort och bombastiskt. Större delen av budgeten lades troligen på explosioner och monsterkostymer. Allt exploderar och gör det spektakulärt också. I och med att filmen är producerad i Hong Kong finns här också en del kung fu-action. Den är klart bättre än genomsnittsfightingen från Hollywood men ändå inget att skriva hem om. Å andra sidan är det nog svårt att slåss i en dräkt som ser ut som en jättehummer på två ben.

Jag vet ärligt talat inte vad jag kan säga mer om galenskaperna i den här filmen. Du måste se den för att förstå dess storhet i sin totala brist på logik. Underhållningsvärdet är dock skyhögt och när filmen nu finns i diverse DVD-utgåvor finns det ingen anledning till att inte äga en kopia.

Betyg: 4 muterade languster av 5 möjliga