Regi: Quentin Dupieux

Manus: Quentin Dupieux

Medverkande: Stephen Spinella, Jack Plotnick, Wings Hauser mfl.

Produktionsbolag: Realitism Films/Canal +/Arte France

År: 2010

Längd: 82 min

Land: Frankrike/Angola

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1612774/

En grupp människor samlas mitt i öknen för att titta på vad jag bara kan beskriva som ett metanarrativ om ett levande bildäck som har ihjäl människor med telekinetiska krafter. Varför? Tja, ingen anledning.

Som ovan kanske vittnar om är det i princip omöjligt att beskriva Rubber och samtidigt göra den rättvisa. Den gamle electroräven Quentin "Mr. Oizo" Dupieux har gjort en av de märkligaste filmer jag sett som samtidigt lyckas vara underhållande. Att bara vara "konstig" utan något som helst underhållningsvärde är inte svårt. Det är bara att hjärnfjärta (min nya favoritöversättning av ett engelskt uttryck) ut allt man kan tänka sig. Att däremot göra det underhållande är en mycket svår balansgång. Dupieux lyckas riktigt bra med detta företag med ett riktigt smart manus som ställer frågan varför vissa saker händer (eller inte händer) i filmer som vi aldrig ifrågasätter? Ett klassiskt exempel är att vi i många filmer aldrig ser någon gå på toaletten eller tvätta händerna. Varför är det så? frågar sig Dupieux, och kommer med en lika enkel som briljant lösning: Ingen anledning.

Så varför börjar ett bildäck leva och döda människor? Ingen anledning. Varför har en grupp människor samlats i öknen för att titta på detta genom kikare? Ingen anledning. Rubber hade lätt kunnat bli en riktigt trist konceptfilm, men är något av det mest absurda jag sett och därför ytterst fascinerande. Det är lika delar kitsch som konstfilm och satt till ett fantastiskt soundtrack av Mr. Oizo själv. Skådespelarna spelar andrafiol till det namnlösa bildäcket, eller som en karaktär uttrycker det i filmen: "We don't even know what brand it is!"

Det enda jag kan anmärka på med Rubber är att den gärna hade fått vara ännu mer utflippad. Jag kan garantera att ni aldrig har sett något liknande och att Dupieux troligen är en mycket märklig man. Han är dock en väldigt talangfull berättare och regissör. Rekommenderas.

Betyg: 4+ blodtörstiga bildäck av 5 möjliga

Titel: World War Z: An Oral History Of The Zombie War

Svensk titel: Världskrig Z: En muntlig historik över zombiekriget

Författare: Max Brooks

År: 2006

Sidor: 420

Förlag: Crown/Three Rivers Press (Svenskt förlag: Modernista)

ISBN: 978-0-307-88868-6

Några år efter det stora zombiekriget utses Max Brooks (ja, författaren är själv reportern i boken) av FN:s efterkrigskommitté att skriva en rapport om läget i världen enligt både mannen på gatan och profiler från kriget i sig. Efter att ha fått sin rapport sågad för att vara för känslosam och personlig beslutar sig Max för att sammanställa sina intervjuer till en helhetsbild av kriget som förändrade världen. Resultatet är denna bok.

World War Z hade en så löjlig titel att jag inte kunde motstå den på mellandagsrean. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig annat än vanligt zombiekör med mycket fiktiv hjärnsubstans på sidorna. Vad jag istället fick var en av de främsta postapokalyptiska romaner jag läst på många år. Brooks använder sin kunskap om vår egen verklighet och blandar upp med inspiration från sin egen bok The Zombie Survival Guide. Resultatet är en skrämmande allegori över framförallt mänsklig dumhet. Ovilja att lyssna på andra, högmod och fördomar gör bokens krig så mycket värre än vad det skulle behövt vara. Brooks utforskar makropolitiska relationer på ett väldigt trovärdigt sätt. Framförallt kände jag aldrig att händelseförloppet var ologiskt - något jag kan störa mig på i andra romaner i genren.

Uppdelningen med kortare, nästan novelliknande, kapitel fungerar väldigt bra. Jag har haft boken med mig när jag åkt stadsbuss, suttit och väntat på min beställning på kaféer och när jag inväntat morgonmöten på jobbet. Det är klart att alla små berättelser inte är lika fascinerande som de andra. Det har mycket med tycke och smak att göra. Personligen hade jag svårt för en ganska långdragen historia om livet ombord på ISS när astronauterna inte kunde få avlösning. Många av berättelserna pendlar mellan att vara väldigt sorgliga och väldigt roliga. Det genomgående temat är som sagt mänsklig dumhet men även mänsklig grymhet. Hur kan folk leva vidare efter att ha rationaliserat bort tusentals, ibland miljontals, människor för att de inte kunde räddas undan zombiehorderna enligt de befintliga planerna? Den utilitaristiska lösningen med decimering av befolkningen fungerar men som en karaktär säger mot slutet av boken angående situationen på Island: "We lost a hell of a lot more than just people when we abandoned them to the dead". Varför just Island blir ett skräckexempel? Läs boken!

Betyg: 4 zombiehorder av 5 möjliga

Regi: Sean Durkin

Manus: Sean Durkin

Medverkande: Elizabeth Olsen, John Hawkes, Sarah Paulson mfl.

Produktionsbolag: BorderLine Films

År: 2011

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1723811/

Efter två års tystnad får Lucy ett förvirrat telefonsamtal från sin lillasyster Martha. Efter att ha tagit med henne hem till sitt sommarhus börjar Martha minnas allt som hänt henne de senaste åren. Ett till en början idylliskt liv på en gård tillsammans med ett gäng övervintrade hippies visar sig snart ha blivit mer och mer sektlikt...

Det här var film nummer två i mitt "ångestmaraton" igår. Efter att ha sett Shame var jag redan psykiskt utpumpad och Martha Marcy May Marlene satte sista spiken i kistan för mitt välbefinnande. Jag har haft riktigt märkliga drömmar natten som gått. Hur som helst är även den här filmen riktigt bra. Elizabeth Olsen, syster till de mer namnkunniga Olsensystrarna Mary-Kate och Ashley, visar var skåpet ska stå och vem som fick talangen i familjen. Hon skådespelar med en sårbarhet och ett uttryck som man inte kan förvänta sig av en 22-åring. Olsen verkar ösa ur en brunn av smärta och gör en av förra årets bästa rollprestationer. Jag hoppas att hon får ordentligt med uppmärksamhet för den här rollen. Härnäst ska hon spela titelrollen i en adaption av klassikern Therese Raquin (2013). Det kommer bli riktigt intressant att se. Olsen har god hjälp i birollerna av Sarah Paulson och framförallt John Hawkes. Hawkes har ett utseende som gör honom perfekt som karismatisk sektledare och han är riktigt jävla obehaglig i vissa scener.

Sean Durkins manus och regi är även de väldigt bra. Det är svårt att tänka sig att det här är hans första långfilm i både registolen och bakom ordbehandlaren. Durkin är helt klart ett namn att lägga på minnet för framtiden. Det enda jag har att anmärka på är i viss mån tempot och vissa aspekter av sektens uppbyggnad. Det är inte lätt att komma runt sådana detaljer med mig eftersom kriminalpsykologi har varit ett stort intresse för mig sedan tonåren. Men på det hela taget är Martha Marcy May Marlene en riktigt, riktigt bra film som bara precis missar toppbetyget. Om nu Olsen inte hade varit så förbaskat lik en polare till mig hade jag sluppit rysa så mycket i efterhand.

Betyg: 4+ skulle du litat på en man med John Hawkes skägg? av 5 möjliga

Regi: Jonathan Levine

Manus: Will Reiser

Medverkande: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick mfl.

Produktionsbolag: IWC Productions/Mandate Pictures/Point Gray

År: 2011

Längd: 100 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 7

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1306980/

Renlevnadsliv till trots drabbas Adam av en sällsynt och allvarlig form av cancer vid 27 års ålder. Medan läkarna ger honom 50 procents chans att överleva bestämmer sig Adam att kämpa mot sjukdomen tillsammans med sin bäste vän, Kyle.

Jag måste sluta se på gråtfestfilmer nu. 50/50 är en extremt drabbande film som hela tiden verkar ärlig. Joseph Gordon-Levitt, en av vår generations mest underskattade skådespelare, gör en väldigt bra roll som Adam. Den som den som gör bäst ifrån sig är dock, tro det eller ej, Seth Rogen. Som jag klagat på Rogen i tidigare produktioner! Dessa har samtliga varit dumkomedier. När Rogen får ett manus som inte verkar skrivet på baksidan av en servett att arbeta med visar han att han faktiskt kan skådespela. Rogens porträtt av Kyle är riktigt bra. Kyle framstår precis som den typ av vän man vill ha vid sin sida om man skulle drabbas av en allvarlig sjukdom. Det är inte så konstigt att Rogen är mer nedtonad i den här filmen. Den baserar sig på manusförfattaren Will Reisers egen cancerhistoria. Och vem var Reiser bäste vän under processen? Jo, Seth Rogen. Jag måste också nämna Bryce Dallas Howard som återigen gör en bra roll, den här gången som ärkebitch. Jag börjar nästan förlåta henne för Spider-Man 3 (2007).

Jonathan Levine har regisserat en film som, trots en viss temposvacka i mitten, sög mig fast och vägrade släppa taget till slutet. Jag hade i viss mån problem med slutscenen och skulle hellre sett att filmen slutade med den näst sista scenen, men det här är mindre skavanker. Någon som dessvärre inte är i samma klass som de andra skådespelarna är Anna Kendrick. Jag förstår inte hur Kendrick kan ha fått så mycket uppmärksamhet som hon fått och till och med en Oscarsnominering för Up In The Air (2009). Hon gör sin vanliga halvförvirrade yrkeskvinna i början av sin karriär och det fungerar så himla dåligt!

50/50 är ingen fullpoängare men rekommenderas ändå varmt. Att cancer suger är tyvärr en av konstanterna med att vara människa. Jag har dock sällan sett en så här osentimental och ärlig historia om sjukdomsprocessen som dessutom vågar skratta åt eländet.

Betyg: 4 ryggsår från helvetet av 5 möjliga

Regi: Mike Mills

Manus: Mike Mills

Medverkande: Ewan McGregor, Christopher Plummer, Mélanie Laurent mfl.

Produktionsbolag: Olympus Pictures/Parts and Labor/Northwood Productions

År: 2010

Längd: 105 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1532503/

Oliver får inte bara en utan två stora besked från sin 78-årige far, Hal - han är döende i cancer och han är homosexuell. Genom tillbakablickar berättas historien om hur Hal kämpar mot sin cancer samtidigt som han ger sig ut i Los Angeles gayscen. Historien om Hal vävs samman med hur Oliver, två månader efter Hals död, träffar Anna, en fransk skådespelerska som kan vara hans livs kärlek.

Beginners vill få mig att må dåligt. Jag är fullt medveten om detta men kan ändå inte värja mig. Maken till melankolisk film får man leta efter, men det som gör att den fungerar är att den alltid känns ärlig och rak. Mike Mills har beskrivit förhållanden på ett sätt som vi alla kan känna igen oss i. Förhållanden är sällan eller aldrig en rak resa från punkt a till punkt b utan har svängar, märkliga hangups från det förflutna som sticker upp sina fula huvuden och det faktum att allt kanske inte är så svartvitt som många andra filmer vill få det att framstå. Mills beskriver detta och mer i sitt väldigt finstämda manus som egentligen grundar sig på den eviga sanningen att ingen vill vara ensam. Mills regi är lika god som hans manus. Här finns stilgrepp som förhöjer bildberättandet väldigt mycket och är det något Mills verkar ha insett är att även om ett manus är späckat med dialog så är film först och främst ett visuellt medium. Det som sägs i dialogen kompletteras av Mills bilder till en väldigt fin enhet.

Christopher Plummer gör rollen som Hal och är troligen den mest säkre Oscarsvinnaren nästa år (filmen hade inte premiär i L.A innan deadline till förra galan). Han nämndes i förhandssnacket redan för snart ett år sedan och gör en väldigt bra roll. Att Plummer börjar bli till åren kommen och dessutom spelar cancersjuk homosexuell pensionär gör att oddsen för att han ska vinna redan är låga. Även Ewan McGregor gör en fin rollprestation, men den som äger filmen enligt mig är Mélanie Laurent som Anna. Hon har en närvaro som gör att varje scen hon är med i blir magisk och har en utstrålning som kommer ge henne en lysande fortsättning på en redan fin karriär. Se upp för Laurent i framtiden!

Jag har egentligen svårt att komma på något jag inte gillar med Beginners. Så varför inte högsta betyg? Det är svårt att förklara, men filmen saknar det där sista lilla extra som gör den till en klassiker. Men, det ska sägas, det är en fruktansvärt bra film. Så, var är min whiskey?

Betyg: 4+ Laurent, varför måste du likna min flickvän till sättet? Jag saknar ju henne, pucko! av 5 möjliga

Regi: George Clooney

Manus: George Clooney/Grant Heslov/Beau Willimon (baserad på Beau Willimons pjäs Farragut North)

Medverkande: Ryan Gosling, George Clooney, Philip Seymour Hoffman mfl.

Produktionsbolag: Smoke House & Crystal City Entertainment

År: 2011

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Barntillåten

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1124035/

Stephen Meyers är en ung och idealistisk medieexpert som arbetar på den tilltänkte demokratiske presidentkandidatens, Mike Morris, kampanj i Ohio. Morris, en till synes perfekt kandidat, är dock inte lika ren som hans image och Meyers upptäcker snart att i politikens rävspel vet man aldrig vem som kommer hugga en i ryggen...

Jag brukar ogilla George Clooneys politiska och/eller samhällskritiska filmer. De brukar vara riktiga snarkfester som inte gör någon gladare eller för den sakens skull mer informerade. Jag var därför minst sagt skeptisk till The Ides Of March. Tack och lov är det här Clooneys främsta politiska drama till dags dato. Ryan Gosling, i sin femtielfte underbara rollprestation i år, leder en ensemble som inte går av för hackor. Förutom Clooney själv (mycket bra som Morris) visar sig bland andra Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Marisa Tomei och Evan Rachel Wood sig från sina allra bästa sidor. Att säga att det här är en av årets mest välspelade filmer är en underdrift!

Manuset, baserat på manusförfattaren Beau Willimons egen pjäs, är ett riktigt tajt politiskt drama som utforskar vad som händer när idealism krockar med ambition. Om vi bortser från en ganska långsam start har filmen nästan inte en död sekund. Spänningen har dock inget med snabb klippning och explosioner att göra. Istället är det blickar, hemliga telefonsamtal och spel bakom ryggen. Det hela är infernaliskt skickligt uppbyggt och många av vändningarna slog luften ur mig. Det är allt annat än en förutsägbar film det här. Jag låter min beskrivning stanna där för att inte avslöja något mer.

The Ides Of March är inte för alla. För den som gillar långsamt uppbyggda dramafilmer med dialog- och karaktärsdrivet manus är det här dock en fest. Den saknar dock det där lilla extra som hade höjt den till högsta betyg, men mycket sevärd ändå!

Betyg: 4 dolkar i ryggen av 5 möjliga

Regi: Steven Soderbergh

Manus: Scott Z. Burns

Medverkande: Matt Damon, Jude Law, Kate Winslet mfl.

Produktionsbolag: Double Feature Films & Regency Enterprises

År: 2011

Längd: 106 min

Land: USA/Förenade Arabemiraten

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1598778/

Ett dödligt och mycket smittsamt virus börjar sprida sig över stora delar av världen. Samtidigt som vetenskapsmän och forskare kämpar mot klockan för att få fram ett vaccin börjar samhället falla sönder i kaos. Inget sprids som rädsla...

Jag har haft ögonen på Contagion ett bra tag nu, inte minst för den imponerande rollistan, och när jag slutligen fick sett den blev jag inte besviken. Det här är en mycket välspelad, välskriven och skrämmande film med stor verklighetsförankring. Jag var lite orolig att det i princip skulle vara en uppdatering av den något bortglömda 90-talsklassikern Outbreak (1995), men medan den filmen i princip var popcornunderhållning med heroiska läkare som räddade dagen känns Contagion mycket mer verklighetstrogen. Här finns ingen att stå bakom och heja på - alla kämpar för sin och sina näras överlevnad bäst de kan. Karaktärer tvingas mellan att välja mellan allmän- och egennytta vid ett flertal tillfällen och Scott Z. Burns manus är en komplex skildring av människans kamp mellan dessa. Burns manus skildrar för en gångs skull i filmvärlden en allvarlig pandemi så som den troligen skulle äga rum - mänskligheten skulle knappast dö ut men många miljoner skulle dö.

Skådespelarensemblen är som sagt mycket imponerande, men det som är mest iögonfallande är att ingen av de mer namnkunniga aktörerna försöker stjäla showen från någon av de andra. Det här är helt enkelt ett mycket gott ensemblespel. Den som sticker ut något är ändå Jude Law i en mycket bra roll som kritisk bloggare med inte alltför rent mjöl i påsen. Talande är också hur Steven Soderbergh låter skådespelarna ta sin tid i de mer känslosamma scenerna som detta till trots aldrig blir jobbigt sentimentala. 

Det jag har att invända mot filmen är först och främst tempot. Efter en första akt med rappt och spännande berättande går filmen ner lite väl mycket i tempo i mitten. Vissa bihistorier, såsom den Marion Cotillards karaktär har, mynnar heller inte ut i särskilt mycket. På det hela taget är filmen något spretig och skulle antingen behöva vara en halvtimme längre eller få vissa bihistorier bortklippta. Men överlag är Contagion en av årets storfilmer som håller. Se den inte när du är sjuk bara!

Betyg: 4 host-snörvel-nysningar av 5 möjliga

Regi: Don Taylor & Mike Hodges

Manus: Stanley Mann & Mike Hodges

Medverkande: William Holden, Lee Grant, Jonathan Scott-Taylor mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1978

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0077394/

Sju år efter händelserna i första filmen har Damien Thorn hunnit bli 13 år gammal och bor med sin farbror utanför Chicago. En till synes njutbar tillvaro blir snart allt mörkare när Damien börjar inse vem han egentligen är och vad han ska komma att göra. Det hjälper inte heller att det finns folk omkring honom som till varje pris vill se honom uppfylla sitt öde...

Nu snackar vi! Jag sa i min recension igår att jag börjar skippa ettan och hoppa direkt på den här filmen. Nu kommer jag ihåg varför. Damien: Omen II har även den sina problem med tempot, men dessa vägs till mångt om mycket upp av de bättre skådespelarinsatserna och ett bra mycket bättre manus överlag. Idén att förlägga mycket av handlingen till Damiens militärskoletillvaro är ett genidrag eftersom det ger Jonathan Scott-Taylor (Damien) chans att lysa i sin uniform. Goldsmith återvänder till dirigentdiket och levererar ännu ett bra, om än inte lika bra, soundtrack som i princip är en vidareutveckling av hans gamla teman. William Holden gör Gregory Pecks "roll" från första filmen som den oroade fadern. Skillnaden är att Holden, liksom Peck tidigare Oscarsvinnare, inte spelar över så förbaskat mycket! Lee Grant gör en mycket starkare kvinnohuvudroll än i förra filmen och ja, även hon är Oscarsbelönad sedan tidigare. Hur tusan lyckades en skräckfilmsserie landa så många Oscarsvinnande skådisar? En kul detalj är att Lance Henriksen, pre-whiskeyröst, har en större biroll.

Skådespelarinsatserna till trots är det som sagt manuset som förbättrats mest. Stanley Mann och Mike Hodges har gjort Damien till en komplex karaktär som påminner mer om Miltons djävul än något annat. Han känner tvivel och samvetskval men också en berusande maktkänsla. Det gör honom också bra mycket mer skrämmande än i första filmen. De teologiska aspekterna av filmen är också mycket mer intressanta än de väldigt grunda sådana i del ett. De enda anledningarna till att den här filmen inte drar hem full pott är det som tidigare nämnda lite för slöa tempot och att det behövs en uppstramning av regin. Men, det ska sägas, Damien: Omen II rekommenderas varmt... helvetesvarmt (ja, jag kunde inte låta bli).

Betyg: 4 förbaskade korpar av 5 möjliga