Titel: Googlekoden

Författare: Andreas Ekström

År: 2010

Sidor: 256

Förlag: Månpocket

ISBN: 978-91-7232-215-8

Google, världens största informationstjänst, sätts under lupp av Andreas Ekström, journalist på Sydsvenskan. Ekström ställer sig frågan varför Google prompt vill organisera all världens information och samtidigt behålla ett moraliskt sätt att arbeta på. Det är en fascinerande inblick i en typ av storföretag som jag ärligt talat inte trodde fanns.

Som gammal anhängare av ung, arg och röd-träsket, finns det vissa föreställningar om världen som är väldigt svåra att rucka på för min del. En av dessa är att  storföretag inte kunde bli så dominanta som de blivit om de inte varit hänsynslösa. Det är en ganska nedslående tanke som jag tyvärr får bekräftad då och då, exempelvis i den tidigare recenserade Affärer i blod och olja. Det var en av anledningarna till varför jag efter jag läst ut Googlekoden försökte hitta mer kritik mot företaget än den som Ekström själv tar upp. Det var svårare än vad jag trodde (och nej, jag använde inte Google till nämnda eftersökningar). Det är klart att det finns problem med Google, bland annat deras förhållingssätt till Kina diskuteras i boken, men att ett företag som omsätter x antal miljarder varje år fortfarande arbetar efter sin grunddevis "Don't be evil" är väldigt charmigt. På det hela taget skulle jag säga av det jag fått ut av Ekströms bok och egna efterforskningar så ligger Google definitivt på plussidan när det kommer till otvetydigt "goda" eller "onda" handlingar.

Det är just informationsbiten som är Ekströms starka sida. Jag underhölls och informerades i ett snabbt tempo med initierade intervjuer från både Google-anhängare och motståndare. Det är ganska tydligt att Ekström beundrar Google och jag måste nog instämma i hyllningskören. Därmed inte sagt att boken är onyanserad då kritikerna också får komma till tals. Jag hade kanske önskat lite mer fokus på just Google i Kina, men överlag känns detta som en ganska så komplett orientering i vad som får företaget att ticka. För den som vill ha en snabbkurs i ett av vår tids viktigaste företag kan den här boken rekommenderas varmt.

Betyg: 4 lika geniala som enkla slogans av 5 möjliga

Regi: Yann Demange

Manus: Charlie Brooker

Medverkande: Jaime Winstone, Andy Nyman, Riz Ahmed mfl.

Produktionsbolag: Zeppotron

År: 2008

Längd: 141 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej granskad (IMDB). Troligen 15 år.

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1285482/

Under en säsong av brittiska Big Brother bryter zombieapokalypsen ut. Big Brother-huset blir genast ett av de säkraste ställena att befinna sig på i England, men hur ska de ta sig därifrån - om de ens kan ta sig därifrån?

Big Brother är en lysande idé till ett tv-program som utförs fruktansvärt dåligt. När Robinson hade premiär snackades det om "mobbnings-tv". Struntprat, det här rör sig om på tok för mediakåta människor som får bli fulla och pinka på mattor i  tv några månader för att sedan blir c-kändisar. Vad jag menar är att konceptet i sig har potential. Gör ett Stanford Prison Experiment av det. Där har vi något som skulle vara värt att se. Vilken kanal vågar? Nåja, Dead Set livar upp det infantila vardagslivet framför kamerorna med zombies. Det gillas.

I fem avsnitt får vi följa de kvarvarande deltagarna i huset samtidigt som pojkvännen till en av produktionens scriptor försöker ta sig genom den av odöda översvämmade landsbygden. Det är en fascinerande parallellhandling med två helt olika tekniker av suspens och för den delen filmteknik. Å ena sidan har vi den klassiska zombiehistorien - personer instängda i ett hus (exempelvis Night Of The Living Dead (1968)) - och å andra sidan har vi den på senare år så populära "ta sig från punkt a till punkt b-zombierullen" (exempelvis 28 Days Later (2002)). Med andra ord, båda de dominerande narrativen i genren får samsas i samma produktion. Personligen tycker jag att spänningen mellan personerna i huset är den klart bättre delen, inte minst tack vare Andy Nyman som den extremt påfrestande producenten. De övriga skådespelarna är också bra, speciellt huvudrollsinnehaverskan Jaime Winston, och produktionen är minst sagt proffsig.

Dead Set har dock sina skavanker här och där. Pilotavsnittet är perfekt avvägt på sin standard-dramalängd på cirka 43 minuter men resterande delar är bara 23 minuter långa. Det gör att vissa saker känns väldigt framhastade och såväl karaktärsutveckling som manus blir lidande ibland.

Ovanstående är dock mindre invändningar. De bästa zombiefilmerna och serierna kommer de senaste 15 åren från Storbritannien (undantaget är The Walking Dead (2010)) och det här är bara ännu ett bevis på detta faktum. Med torr brittisk humor, zombiejakt satt till sköna popdängor och ett roligt koncept kan jag inte annat än rekommendera Dead Set. För en fullpoängare hade den dock behövt vara längre.

Betyg: 4 producenter med tysk porrfilmsmustasch av 5 möjliga

Originaltitel: 走ることについて語るときに僕の語ること

Svensk titel: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Författare: Haruki Murakami

År: 2007 (svensk utgåva 2010)

Sidor: 218

Förlag: Shinchosa Ltd (svenskt förlag Norstedts)

ISBN: 978-91-1-303423-2

Haruki Murakami är troligen den mest finkulturellt hyllade författare av idag som jag fallit stenhårt för. Hans säregna stil, en slags återhållsam magisk realism, har gjort honom till vad David Lynch är för filmens värld - en berättare som genom mer eller mindre absurda historier lyckas sätta fingret på mänsklig natur och det samhälle vi lever i.

I den här boken har Murakami samlat texter han skrivit om sin passion för långdistanslöpning, med tonvikt på hans deltagande i och förberedelse för diverse maratonlopp. För någon som nyligen börjat träna (och springa) själv är det djupt fascinerande texter som berättar lika mycket om Murakami som person som det gör om kroppens oundvikliga åldrande. Ibland fick texterna mig att undra om alla japaner egentligen är masochister. Det finns ett betvingande av kroppen i Murakamis texter som på sina ställen är extremt. När man som mig dessutom läst en hel del japansk litteratur och finner samma tema i mycket man läser börjar man undra.

Hur intressanta texterna än är blir det tyvärr lite långrandigt ibland. När Murakami förbereder sig för sitt femtielfte maratonlopp och det enda som egentligen ändras är de kroppsliga förutsättningarna blir det en aning segt. Men å andra sidan har boken gett mig ny energi att faktiskt göra något med min kropp - inte betvinga den till samma grad som Murakami kanske, men väl dock ta en extrarunda i parken då och då.

Betyg: 4- författare med en disciplin som jag skulle dödat för av 5 möjliga

Titel: Kråkflickan

Författare: Jerker Eriksson & Håkan Alexander Sundquist

År: 2010

Sidor: 395

Förlag: Pocketförlaget

ISBN: 978-81-86675-06-6

Kriminalkommissarien Jeanette Kihlbergs och psykoterapeuten Sofia Zetterlunds vägar korsas då en rad mystiska mord på unga pojkar av utländsk härkomst drabbar Stockholm. Då pojkarna tycks vara illegala invandrare gör bristen på uppgifter om offren att utredningen får kämpa i motvind. Samtidigt försöker Zetterlund hjälpa två till synes helt olika klienter som båda uppvisar tecken på multipla personligheter.

Om ovanstående beskrivning låter lite torftig är det för att jag hade stora svårigheter att skriva en synopsis som inte avslöjar alltför mycket av handlingen. För jag vill att just du ska läsa den här boken. Anledningen är lika enkel som för mig förvånande - det här är en bra svensk deckare.

Finns det en genre jag har problem med är det svenska deckare. De flesta jag läst har jag läst eftersom det inte fanns något annat att läsa på stället jag råkade befinna mig. De brukar vara extremt lättuggade, fulla med klyschor och språkbehandlingen brukar vara under all kritik. Kråkflickan hamnade i min ägo av samma anledning - jag behövde desperat något att läsa och gick in på Pressbyrån innan en bussresa för att hitta något. De första 50 sidorna eller så fanns det inget som jag inte åtskilliga gånger läst förr och jag undrade om jag helt enkelt skulle lägga ner boken och spela spel på mobiltelefonen istället. Sen händer något.

Boken lyckades gripa tag i mig på ett sätt som är ovanligt att deckare gör, svenska eller utländska, och när jag kom hem igen sträckläste jag resten av den fram till klockan 04.30 på morgonen. Det brukar betyda att boken är bra. Visst finns här språkliga grodor som språkpolisen börjar värma upp piketbussen för ("Stockholm är otrogen som en sköka") men Kråkflickan har något som de flesta deckare nuförtiden saknar - karaktärer jag kunde bry mig om. Ibland verkar författarna dock hamna i samma fälla som Stieg Larsson gjorde - slå knut på sig själva för att ingenting de skriver ska kunna uppfattas som kvinnofientligt. Kort sagt, det blir lite påklistrat med feministisk teori i inre monolog ibland.

Det här är mindre klagomål och ingen anledning till att inte läsa den här boken. Det är ovanligt med bra svenska deckare och när andra delen i trilogin kommer ut om mindre än en månad vet jag att jag kommer kura ihop mig i soffan med en ny del i något som kan bli något riktigt stort.

Betyg: 4+ det där är inte den typen av revolutionär ungdom jag var med i som tonåring av 5 möjliga

Titel: Pet Sematary

Svensk titel: Jurtjyrkogården

Författare: Stephen King

År: 1983 (svensk utgåva 1984)

Sidor: 492

Förlag: Doubleday (svenskt förlag Bokförlaget Legenda AB)

ISBN: 91-582-0606-X

Dr. Louis Creed flyttar med sin fru, två barn och katt till den lilla staden Ludlow i Maine för att arbeta som läkare på University of Maine. Louis blir snabbt god vän med den äldre mannen som bor över gatan, Jud, och hans fru. En dag tar Jud med Louis och hans familj på en vandring upp till den så kallade "Jurtjyrkogården" - en plats där grannskapets ungar i generationer begravt sina hädangångna husdjur. När Louis dotters katt blir påkörd tar Jud med Louis till området bakom kyrkogården - en plats helig för den indianstam som en gång bodde i vad som idag är Ludlow. En plats där det otänkbara kan inträffa...

Nu har jag bestämt mig. Jag ska läsa om alla böcker av Stephen King jag läste som yngre tonåring. Efter att ha hittat den här boken på en loppmarknad tänkte jag tillbaka till första gången jag läste den och att jag ärligt talat tyckte den var ganska dålig. Men, för det klart överkomliga priset av fem kronor tänkte jag ge den en andra chans. Jag är glad att jag gjorde det.

Pet Sematary utforskar de mörkaste djupen i mänsklig sorg. Jag kan inte beskriva den på något annat sätt än så. Där de flesta av Kings andra romaner åtminstone har någon ljusglimt mot slutet av berättelsen är Pet Sematary en av de mest deprimerande böcker jag läst - men på ett bra sätt! King visar återigen sin fantastiska förståelse för hur barn agerar och talar. Dessvärre är hans inte alltför nyanserade kvinnoporträtt tillbaka de också och Louis fru, Rachel, verkar ibland mest vara med som ett historieberättarelement.

Kings språk är som Kings språk brukar vara - antingen gillar man hans pratiga stil (vilket jag gör) eller så gör man inte det. Han saknar definitivt inte förmåga att med språket uttrycka känslor och få läsaren att känna det som är nedtecknat. Det är gott nog för mig som alltid hävdar att det är handlingen i en roman som är huvudsaken - ett vackert språk är bara en bonus. Jag vänder mig dock lite mot att Kings kapiteluppdelning inte är lika tajt som jag vant mig vid. Det blir gärna väldigt korta kapitel blandat med väldigt långa. Jag skulle uppskattat lite mer konsekvens.

Överlag är Pet Sematary en välskriven bok som mycket väl kan vara en av Kings absolut mörkaste. En sak är säker - läs den inte på en kyrkogård.

Betyg: 4 zombiekatter av 5 möjliga

Regi: Tomas Alfredson

Manus: Anders Jacobsson/Sören Olsson/Michael Hjorth/Tomas Tivemark

Skådespelare: Martin Andersson, Cajsa-Lisa Ejemyr, Johan Ulveson mfl.

Produktionsbolag: SVT Drama

År: 1995

Längd: 100 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 7 år

Högstadiet börjar gå mot sitt slut för Bert Ljung och han har trots tappra försök inte blivit av med oskulden. En dag flyttar en ny tjej, Victoria, in i grannlägenheten och Bert blir störtförälskad. Det finns dock rikligt med problem att övervinna, såsom grälande föräldrar, en sextokig kompis, en lika våldsfixerad kompis och framförallt - Carl-Philip, hockeydåren som Victoria gått och förälskat sig i.

Om ni inte har haft en ytterst sorglig barndom vet ni vem Bert är. Efter en rad böcker av radarparet Anders Jacobsson och Sören Olsson tog sig karaktären in i tv-rutan via den mycket populära serien som kort och gott hette Bert (1994). Under åtta avsnitt presenterades bland det bästa i ungdomsserieväg som producerats i Sverige. En känsla för detaljer, tonåriga tankesätt och fruktansvärt rolig och surrealistisk humor gjorde att serien mycket välförtjänt gick hem hos de flesta tonåringar. Det var därför ett naturligt steg att göra en långfilm med karaktären.

Filmen har, precis som serien, fruktansvärt roliga ögonblick men varvar dessa med utforskande av tonårskärlek på ett så pass bisarrt sätt att igenkänningsfaktorn och trovärdigheten paradoxalt nog blir slående. Martin Andersson är perfekt i rollen som Bert och Cajsa-Lisa Ejemyr är docksöt så det räcker och blir över i rollen som Victoria. Det som gör den här filmen är dock först och främst den imponerande birollsensemblen. I mer eller mindre stora roller kan man bland annat se Povel Ramel, Lasse Berghagen, Magnus Härenstam, Per Moberg, Sarah Dawn Finer, Allan Svensson, Peter Dalle, Henrik Schyffert och Lill-Babs för att nämna några. Det finns dock två skådespelare som äger varenda scen de är med i - Johan Rheborg som musiklärare med "experimentella" intressen inom musikens värld (du kommer aldrig glömma Rheborg som pepparkaka) och David Boati som Berts numera våldsfixerade vän Lill-Erik. Boati filmar tydligen fortfarande, men jag kan inte minnas att jag sett honom i något annat. Som Lill-Erik, "hela världens lille ovän", är han helt perfekt i alla fall.

Tomas Alfredson, som regisserade tv-serien, har även regisserat långfilmen. Han har ett otroligt öga för detaljer och redan här kan man se det bildspråk som han skulle komma att utveckla i senare produktioner. Manuset, om än inte lika tokroligt som serien, är även det bra. Det enda jag egentligen kan klaga över är att filmen ibland går in i transportsträckor.

Kort och gott, för alla som gillade serien, böckerna eller har varit tonåring i det avlånga landet Sverige, så håller den här filmen fortfarande.

Betyg: 4 våldsjournaler av 5 möjliga

Noterat: Min utgåva har undertiteln "spaningsgruppen som löste mordet på Helén i Hörby". Ingen bild funnen till denna utgåva.

Titel: Jakten på en mördare

Författare: Tobias Barkman

År: 2009

Sidor: 374

Förlag: Bonnier Pocket

ISBN: 978-91-7429-061-5

När Kristianstads polisdistrikt drabbas av sitt första spaningsmord på ett decennium faller lotten att lösa fallet på nyutnämnde kriminalchefen Per-Åke Åkesson. Åkesson och hans kollegor lyckas lösa både det här mordet och flera andra. Samtidigt har Malmös polisdistrikt inte kommit någonstans med att lösa det uppmärksammade mordet på tioåriga Helén Nilsson i Hörby. Efter att de två distrikten slagits samman och Åkesson av diverse anledningar hamnat ute i kylan bestämmer han sig för att börja nysta i det nu nästan 15 år gamla mordet.

Jag slås av ett replikskifte som jag och min syster en gång hade om min absoluta tv-favorit Twin Peaks (1990 - 1991). Hon tyckte det inte var så konstigt att jag tyckte om serien så mycket eftersom, som hon sa, "du bor i Twin Peaks". Jag kommer alltså från Hörby, den lilla sömniga skånska småhålan varifrån Helén Nilsson försvann 1989. Den här boken visar hur rätt min syster hade.

Hörby, runt 1989, var fullt av diverse kufar och märkliga människor. Åkesson uppger förvånat i boken att han undrar vad som egentligen pågår på orten. Vid tiden av Heléns försvinnande rörde sig över 20 personer dömda för sexualbrott och/eller våld mot barn i byn.

Barkman har skrivit en reportageroman som håller väldigt hög klass. Han undviker de vanligaste fällorna man hittar i andra kriminalreportage, så som klyschiga och fingerade dialoger. Barkman medger att vissa dialoger är fingerade för att kunna visa på hur polisarbetet fungerade, men det märks aldrig. Språket är rappt, journalistiskt och lätt att ta till sig. Däremot märkte jag att jag skulle vilja ha en lite bättre kapitelindelning. Det är väldigt långa kapitel vilket gör att man bör ha lite tid när man sätter sig ner med boken. Dessutom skulle jag vilja ha ytterligare lite mer fokus på jakten på Heléns mördare. Det är visserligen främst av personligt intresse eftersom jag kommer från just Hörby.

Det här är en väldigt bra bok, om än med vissa tveksamheter i redigeringen, för den som vill veta hur svensk polis arbetar med mordutredningar - fjärran ifrån amerikanska tv-serier.

Betyg: 4 skånska småhålor jag aldrig kommer se på samma sätt igen av 5 möjliga

Titel: Boken om OKEJ - 80-talets största poptidning

Författare: Jörgen Holmstedt

År: 2010

Sidor: 344

Förlag: Premium Publishing

ISBN: 978-91-89136-55-7

Under 1980-talet fanns det bara en tidning som var oumbärlig för alla musik, film och tv-intresserade tonåringar - OKEJ. Från sin start 1980 till 80-talets slut lyckades OKEJ skapa sig ett namn inte bara i Sverige men även utomlands. Många världsartister ställde upp på exklusiva intervjuer och fotograferingar och allt slukades med hull och hår av en tonårspublik för vilken OKEJ var i mångt om mycket det enda sättet att få nyheter om sina favoritband. Jörgen Holmstedt, långvarig medarbetare på tidningen, har sammanställt reportage, tillbakablickar, kuriosa och givetvis fotografier på 344 sidor.

Jag var lite för ung för OKEJ när tidningen hade sin storhetsperiod (jag var åtta år när 80-talet slutade) och var inte den tilltänkta målgruppen. Det var däremot min fem år äldre syster och många eftermiddagar satt jag och bläddrade i hennes samling. Eftersom jag lärde mig läsa vid ung ålder kunde jag ta mig igenom artiklar och brevspalter och även om jag inte förstod allt stod det helt klart att detta var dörren till en annan värld. Så fort jag fick egen veckopeng började jag köpa tidningen själv och hade en imponerande samling från 90-talets början tills jag i ett svagt ögonblick sålde alla tidningar i slutet av samma decennium. Störst intryck på mig personligen gjorde ödlorna från V (1983, 1986), det tidiga 90-talets stora supermodell Cindy Crawford och framförallt Michael Jackson. Jag, liksom många andra i min generation, var fanatiskt Jackson-fan och redan innan jag lärde mig engelska kunde jag hela Jacksons repertoar på fonetisk väg. 

Nåväl, nu skulle inte det här handla om min egen vurm för OKEJ utan om boken om samma publikation. Holmstedt har verkligen lyckats sammanställa en guldgruva av nostalgi och följer upp många av dåtidens artiklar med kommentarer från artisterna idag. Det är slående hur tillmötesgående många storheter, såsom Alice Cooper och Dee Snider, var samtidigt som svenska artister i många fall verkade vara otroligt snobbiga. Det är klart att det fanns utländska storheter som också var mer eller mindre medieskygga (återigen Jackson och Madonna) men för mig som läsare framstår det som många svenska artister från 80-talet fick någon typ av storhetsvansinne.

Hur som helst är Holmstedts texter initierade och ofta mycket underhållande. Jag skulle önskat lite mer fokus på film och tv, men å andra sidan får jag erkänna att jag själv köpte OKEJ främst för musikartiklarna (och posters!). Boken är mycket snyggt layoutad och verkar väldigt påkostad. Det märks inte minst på den väl tilltagna vikten. Jag undrade vad fan de lagt i min påse på Akademibokhandeln när jag släpade hem tegelstenen.

Dessvärre lider boken av samma typ av problem som så gott som alla antologier gör - det blir gärna lite ryckigt och ofokuserat emellanåt. Dessutom (jag trodde inte det var möjligt) får man lätt nostalgiöverdos och blir tvungen att lägga ifrån sig boken ett tag. Därför räcker de 344 sidorna också ett tag. Gör dig själv en tjänst och läs bara ett kapitel då och då.

Boken om Okej är kanske inte stor litteratur, men den är ytterst underhållande och väl värt ett köp - om inte annat för det som hänt åtskilliga gånger sedan jag köpte boken. Helt plötsligt verkar det som att folk försvinner från lägenheten. Det har de inte - de har bara hittat boken.

Betyg: 4 rymdödlor, supermodeller och insomnade popartister av 5 möjliga