Regi: Andreas Öhman

Manus: Andreas Öhman & Jonathan Sjöberg

Skådespelare: Bill Skarsgård, Martin Wallström, Cecilia Forss mfl.

Produktionsbolag: Naive

År: 2010

Längd: 85 min

Land: Sverige

Svensk åldersgräns: 7 år

Det går inte så bra när Sam flyttar in tillsammans med sin tjej Frida. I föräldrahemmet lämnas nämligen Sams bror Simon kvar. Simon har Aspergers syndrom och har således väldigt svårt för förändringar. Eftersom Sam är den ende som kan förklara saker för honom så att han förstår blir det så att Simon flyttar hem till honom och Frida. Det dröjer inte länge förrän Frida inte orkar med Simons rutiner längre och lämnar Sam. Nu måste Simon hitta "en annan jävla tjej" till sin bror för att saker ska bli som förr.

Psykiska sjukdomar och/eller syndrom är rent ut sagt skitsvårt att skildra bra på film. Hollywood försöker då och då, gärna med autism, men i de allra flesta fall blir det mest platt och den psykiskt sjuke framstår som en magisk liten tomte med superkrafter. När filmerna inte faller i den fällan blir de oftast överdrivet sentimentala och kräkframkallande sockersöta. Av alla Hollywoodskildringar av personer med större eller mindre psykiska problem (undantaget direkt våldsamma psykiska problem där det finns  gott om bra skildringar) är det egentligen bara Rain Man (1988), Forrest Gump (1994) och One Flew Over The Cuckoo's Nest (1975) som är någonting att vilja ha. Så hur klarar då debutanten Andreas Öhman av att skildra Aspergers syndrom? Väldigt, väldigt väl är svaret.

I rymden finns inga känslor är först och främst en komedi men har även sina mörkare dramatiska sidor. Bill Skarsgård är helt fantastisk i rollen som Simon och har en lika ljus framtid framför sig som sina namnkunniga familjemedlemmar. Klanen Skarsgård tar över världen och inte mig emot. Hur som helst, Skarsgårds porträtt av Simon är väldigt träffande för den som har någon i sin närhet med Aspergers syndrom. Filmen har kritiserats för att på ett lyteskomiskt vis driva med människor som har syndromet i fråga, men intressant nog verkar kritiken mestadels komma från människor som inte vet så mycket om syndromet. Vid en snabb koll via Google verkar det som vissa PK-människor förfasar sig medan filmen har fallit i god jord hos människor med Asperbergs och deras familjer. Det bör poängteras att karaktären Simon har en extrem form av syndromet som inte är särskilt vanlig, men för att filmens narrativ ska fungera hade det inte fungerat särskilt bra med något annat. För mig är Simon en hjälte. En hjälte som ibland kan vara fruktansvärt irriterande, men samtidigt fullkomligt logisk i sitt handlande.

Skarsgårds motspelare är även de bra. Framförallt Cecilia Forss är hur skön som helst med sitt smittande leende och extremt älskvärda personlighet. Ja, jag blev lite kär, så stäm mig. Öhmans regi är så gott som fläckfri och han och manuskollegan Sjöberg ska ha stort tack för att de inte drog ut på historien mer än nödvändigt. Det här är en film som troligen inte alls skulle funkat lika bra om den hade varit 25 minuter längre, så 85 minuter känns fullkomligt lagom. Likaså är scenografi och foto riktigt snyggt och för tankarna till SVT:s smått surrealistiska ungdomsserieproduktioner från mitten på 90-talet.

I rymden finns inga känslor är inte en perfekt film (det finns exempelvis lite att arbeta med när det gäller klippning) men det är en av de bästa svenska filmer jag sett på mycket länge. Tag lärdom, svenska filmskapare, det är sådana här filmer ni ska göra - inte den femtioelfte filmen om Beck eller ännu en uppföljare till Göta Kanal. Gå och se och stöd svensk film när den för en gångs skulle gör något bra.

Betyg: 4 flakmopeder med rymdtunnor på av 5 möjliga

Titel: The Leauge Of Extraordinary Gentlemen Vol 1

Författare/tecknare: Alan Moore/Kevin O'Neill/Ben Dimagmaliw/Bill Oakley

År: 2000

Sidor: 192

Förlag: Titan Books

ISBN: 978-1840-2330-25

London, 1898. Wilhemina Harker rekryteras av den hemlighetsfulle Mr. Bond att hämta hem den berömde äventyraren Allan Quatermain från Kairo. Efter att ha befriat Quatermain från sitt opiumberoende (någorlunda i alla fall) färdas Harker tillsammans med Quatermain och kapten Nemo ombord ubåten Nautilus till London. På vägen plockar de upp den olycksalige Henry Jekyll (med tillhörande alter ego) samt Hawley Griffin, den osynlige mannen. Tillsammans utgör de det brittiska imperiets bästa försvar mot fiender, såväl yttre som inre.

The Leauge Of Extraordinary Gentlemen var en av Alan Moores lite mindre kända serier som blev ökänd i och med den urusla filmatiseringen från 2003. Glöm den, det har Moore säkerligen gjort. Serieförlagan är nämligen väldigt bra. Moore har helt klart stor kunskap om senromantiken och dess litteratur och utnyttjar denna kunskap maximalt. I den här volymen samlas de sex första delarna av serien och var och varannan ruta är fullspäckad med litterära alluderingar såväl som historisk kuriosa. Samtidigt blandas den litterära lekfullheten med en steampunkinfluerad variant av det victorianska England som jag bara avgudar.

Dessvärre är inte Kevin O'Neills tecknarstil inte riktigt i min smak. Det är överdrivna proportioner på allt ifrån karaktärer till byggnader och det fungerar bara halvt om halvt. Byggnaderna och miljöerna är ofta väldigt häftigt tecknade och ger en känsla av storslagenhet. Karaktärersdesignen varier däremot från att vara riktigt bra (exempelvis Henry Jekyll) till usel (ironiskt exempel: Edward Hyde).

Manusmässigt lyckas Moore hålla uppe intresset trots att en hel del är karaktärsetablerande text. För litteraturnördar som undertecknad skulle dessa etableringar kunnat bli ganska så sega, men Moore lyckas med sin underfundiga humor och rolig dialog bygga intressanta relationer mellan karaktärerna.

För litteraturälskare, med eller utan förkärlek för romantiken, för seriefantaster eller helt enkelt fans av bra litteratur kan The Leauge Of Extraordinary Gentleman absolut rekomenderas. Det finns dock som sagt lite mer att önska av tecknarstilen, vilket inte gör att jag kan ge den full pott.

Betyg: 4 litterära superhjältemischmaschs av 5 möjliga

Regi: Paul Greengrass

Manus: Brian Helgeland

Skådespelare: Matt Damon, Brendan Gleeson, Khalid Abdalla mfl.

Produktionsbolag: Univeral Pictures/Working Title Films

År: 2010

Längd: 115 min

Land: USA/Storbritannien/Frankrike/Spanien

Svensk åldersgräns: 15 år

Miller leder en enhet som skickas ut för att kontrollera platser i Irak där man misstänker att massförstörelsevapen tillverkas eller lagras. Efter att ha slagit till mot tre ställen utan några som helst spår efter massförstörelsevapen börjar Miller ifrågasätta de underrättelserapporter armén ger honom. Alla uppgifter verkar komma från en och samma källa - en irakisk källa kallad "Magellan".

Kommer ni ihåg allt som The Hurt Locker (2009) inte var? Det vill säga spännande, intressant och med någonting att säga? Green Zone har allt ovanstående. Paul Greengrass, mest känd för sina filmer om Jason Bourne, har förvaltat Brian Helgelands täta manus och åstadkommit en actionfest med hjärna. Matt Damon är bra i huvudrollen, men det är birollskaraktärerna som gör den här filmen så bra som den är. Khalid Abdalla är fantastisk i rollen som tolken "Freddy" och Yigal Naor gör ännu en bra roll som en högt uppsatt irakisk ledare. Tidigare har vi kunnat se honom i den eminenta miniserien House of Saddam (2008) som den seriens titelkaraktär.

Helgelands manus efter Rajiv Chandrasekarans bok tar upp en välbehövig självkritik mot anledningarna till att USA gick in i Irak. På sina ställen må skeendena skildras relativt simplistiskt, men samtidigt ställer den frågan på sin spets: Hade Irak massförstörelsevapen och om inte vilka "legitima" skäl fanns det då för kriget? Det är en uppfriskande tankeställare efter de senaste årens försök att skildra "den vanlige soldatens vardag" som i exempelvis tidigare nämnde The Hurt Locker eller Generation Kill (2008). Det är en tillbakagång till ett större perspektiv i krigsfilm som jag har saknat i Hollywood de senaste åren. Samtidigt blir det inte irriterande bombastiskt, om man bortser från musiken som ibland lämnar en sur smak av Michael Bay i munnen.

Sammanfattningsvis är Green Zone en tät och actionladdad politisk thriller som kan förgylla vilken kväll som helst. Den saknar dock det där lilla extra för att knipa toppbetyg.

Betyg: 4 Maaaaaaatt Daaaamon av 5 möjliga

Titel: Deadly Cults: The Crimes Of True Believers

Författare: Robert L. Snow

År: 2003

Sidor: 193

Förlag: Praeger Publishers  

ISBN: 0-275-98052-9

Robert L. Snow, pensionerad polis och befäl för Indianapolis mordrotel, har skrivit en faktaspäckad bok om kriminella sekter. I ett antal kapitel går Snow igenom många av de mest ökända grupperingarna som begått brott under dåligt maskerade religiösa agendor. Snow inriktar sig helt på de kriminella sekterna och tar inte upp grupper som visserligen kan betraktas som sekter men inte skadar någon.

Sekterna delas upp i underkategorier så som "domedagssekter" eller "självmordssekter". Snow presenterar vad som kännetecknar varje typ av sekt och illustrerar med exempel. Det är ofta skrämmande läsning som hela tiden går tillbaka till frågan varför just person x fastnade i sektens nät. Snow har, på gott och ont, försökt anamma ett akademiskt språk som oftast fungerar relativt väl. Ibland lyser dock hans egna åsikter om vissa av grupperingarna igenom lite väl mycket. Det här blir speciellt tydligt i kapitlet om de ockulta sekterna som Snow av en eller annan anledning verkar tycka riktigt illa om på ett personligt plan.

Deadly Cults är intressant läsning för alla som är intresserade av rättspsykologi eller psykologi i allmänhet för den delen. Snow försöker i de avslutande kapitlen ge svar på hur sekter rekryterar folk och hur man kan avprogrammera före detta sektmedlemmar. Dessvärre är dessa kapitel inte alls lika intressanta som resten av boken och känns mer som ett appendix. Jag vet inte heller om Snow är den rätte för att skriva om avprogrammering. Det känns som att de delarna skulle skrivas bättre och mer trovärdigt av någon med psykologutbildning. Om du håller dig till bokens inledande kapitel är det dock en fascinerande läsning om människans psyke och hur det kan manipuleras att tänka de mest märkliga ting.

Betyg: 4- foliehattar av 5 möjliga

Regi: Christopher Cain

Manus: John Fusco

Skådespelare: Emilio Estevez, Kiefer Sutherland, Charlie Sheen mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox

År: 1988

Längd: 107 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15 år

William H. Bonney, mer känd som Billy the Kid, flyr från vad som antaligen kommer bli hans hängning. Han får fristad hos en engelsk nybyggare som tagit rollen som fadersgestalt för en grupp unga män som inte har någonstans att ta vägen. Bonney anpassar sig relativt väl till gruppen innan deras välgörare blir skjuten över en landdispyt med politiska förtecken. Arga som bara ett gäng indrivare (vilket är deras arbetsbeskrivning) kan bli ger de sig ut för att leta reda på männen som sköt deras chef och om de inte kommer med levande, tja,

då kommer de med i alla fall på ett eller annat sätt.

Jag hade inte sett den här filmen på år och dar och var rädd för att tidens tand skulle tuggat sönder den som med så många andra genrefilmer från 1980-talet. Det visade sig dock att mina farhågor var onödiga - det här är något så ovanligt som en bra western. Missförstå mig inte nu, jag älskar westerngenren, men det är

sällan den görs bra. När det väl kommer en bra film i genren är den ofta rent magisk men när den dålig är den lika ofta rent usel. Young Guns landar mellan stolarna här. Det är en oftast välspelad westernskröna med rolig och rapp dialog samt ett förvånansvärt vackert foto. Vad som sticker ut som en katt bland hermeliner är dock musiken med sina extremt 80-talsinfluerade spår. Märkligt nog är det väldigt sällan som man brassar på med syntharna utan försöker hålla sig till mer subtil musik. Det gör ironiskt nog syntharna än mer malplacerade

när de väl kommer.

Manuset håller ganska hög klass och regin är helt okej - speciellt för en kille som två år senare gjorde en film som kan vara en av de sämsta i världshistorien: skräckfloppen Wheels of Terror (1990). Cain har dessutom ansvaret för

The Next Karate Kid (1994) så jag antar att han la all sin talang i Young Guns och sen försökte leva på den. Han har i alla fall definitivt inte visat upp ens en tillstymmelse till samma bildspråk och talang senare under sin karriär.

Young Guns är väl värd att kolla in om du gillar en bra western, en bra actionrulle eller båda delar. Det är inte en perfekt film, men den är helt klart en av de bästa westernfilmerna de senaste 25 åren, vilket är ganska sorgligt i sig själv.

Betyg: 4- peyotetripper av 5 möjliga

Titel: Rage

Svensk titel: Raseri

Författare: Stephen King (under pseudonym "Richard Bachman")

År: 1977 (svensk utgåva 1987)

Sidor: 183

Förlag: Legenda AB

ISBN: 91-582-1302-3

Charlie Decker är en på de flesta vis vanlig high school-elev som en dag går bärsärkargång i skolan och tar en klass med elever som gisslan. Innan dess har han dessutom hunnit skjuta två lärare. Givetvis är polisen snabbt på plats och försöker få Charlie att släppa sin gisslan. Men Charlie har ingen avsikt att döda någon annan - han vill bara att folk ska se sig själva för dem de är...

Richard Bachman var Stephen Kings pseudonym för saker han inte ansåg passa in under sitt vanliga författarskap. Rage är hans första bok under namnet och ett av hans små guldkorn som dessvärre förhållandevis få har upptäckt. Språket känns igen från Kings vanliga böcker, men har en annan dimension av stream of consciousness som verkligen sätter oss mitt i Charlie huvud och tankar. Karaktäriseringen av just Charlie är bokens största förtjänst - mycket eftersom han inte är den "vanlige" skolskjutaren. Han är inte mobbad, har visserligen lite hälsoproblem, men är på det hela taget skrämmande normal. Det är inte förrän King börjar gräva i hans psykologiska bakgrund som vi inser att normaliteten är en skickligt konstruerad fasad som döljer något helt annat. Det påminner inte så lite om hur J.D Salinger porträtterade Holden Caulfield i Catcher In The Rye.

Dessvärre har Kings bok, liksom Salingers, blivit en inspirationskälla för diverse foliehattar och skolskjutare. Det har till och med gått så långt att King själv begärt att boken ska tas ur tryck. Den kan därför vara relativt svår att få tag i, men av någon anledning verkar den finnas på en mängd svenska bibliotek om ni vill läsa den.

Så bör man läsa den? Absolut, skulle jag säga. Rage är en kort. spännande och tankvärd roman som verkligen undersöker tonårslivets baksidor. Intressant nog gjorde den nästan större intryck på mig när jag läste den den här gången än när jag läste den som tonåring. Jag kände att jag kunde uppskatta den på fler plan och med en helt annan distans ett tiotal år senare. Det är en roman som ställer frågor om vad det innebär att vara sin egen människa och vad som egentligen är samhällets fernissa. Det är teman som är väl så viktiga och intressanta att ta upp.

Betyg: 4+ smutsiga hemligheter av 5 möjliga

Titel: Jag är inte rabiat. Jag äter Pizza: En bok om Sverigedemokraterna

Författare: Niklas Orrenius

År: 2010

Sidor: 235

Förlag: Månpocket

ISBN: 978-91-7232-189-2

Niklas Orrenius samlar omkring 20 av sina krönikor skriva om Sverigedemokraterna i den här boken som ger en god överblick över partiets framväxt. Det här är en viktig bok, inte minst eftersom många slår ifrån sig så fort man ens nämner partiets namn och vägrar ta reda på vad de egentligen står för. Det här är en genomgående tes i Orrenius bok - det journalistiska Sveriges oförmåga att på ett objektivt vis hantera ett parti som med svenska mått mätt klassas som extremt. Det är både tankvärt och viktigt; inte minst eftersom journalister som kategoriskt vägrar skriva objektiva artiklar om partiet i grund och botten ägnar sig åt tyst censur.

Orrenius har ett sakligt språk som inte slår över till att bli torrt. Just språket är också ett av Orrenius främsta verktyg. Genom att inte demonisera men inte heller förringa Sverigedemokraternas syn på flyktingar och invandring framstår budskapet hos Sverigedemokraterna som så mycket tydligare. Det är dock en tveeggad sanning. Som Orrenius beskriver saken verkar det finns en relativt sansad falang inom partiet och en, i brist på bättre ord, "extrem". Partiledare Jimmie Åkesson beskrivs som en representant för den förra - en slipad politisk hjärna som är duktig på att debattera och gärna tonar ner Sverigedemokraternas mer extrema förflutna. För andra sidan beskrivs partisekreterare Björn Söder - en "pitbull", för att använda Orrenius egna ord. Så vilken är då den officiella linjen? Det är svårt att utröna eftersom jag inte kan se representanter från andra större partier i Sverige ha så olika retorik och ändå kunna verka inom samma rörelse. Det blir en intressant dynamik.

Det här är en ytterst välskriven samling med krönikor som borde läsas av alla som ska rösta i höst. En annan recensent kanske skulle hålla sig neutral i sin recension, men ni känner mig vid det här laget - personligen anser jag att Sverigedemokraterna är ett gäng förvirrade bakåtsträvare som utan historiesyn. Men, och det här är i sammanhanget det allra viktigaste, jag skulle dö för deras rätt att få uttrycka sina åsikter. Precis som jag skulle göra för alla andra. Varför? För att det är en av demokratins grundpelare och demokrati är, som Churchill sa, det sämsta styrelseskicket - förutom alla andra som prövats.

Betyg: 4 ut med trollen i ljuset av 5 möjliga

Regi: Paolo Barzman

Manus: Daniel Knauf & Charles H Knauf

Röstskådespelare: Ryan Carnes, Cameron Goodman, Isabella Rossellini mfl.

Produktionsbolag: Dreamworks Animation

År: 2010

Längd: 180 min (2 x 90 min)

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej granskad

Chris Moore är en juridikstudent som bor tillsammans med sina föräldrar i New York. När hans föräldrar blir brutalt mördade kontaktas Chris av en hemlig organisation som berättar för honom att han är adopterad. Hans riktiga namn är Kit Walker och han är son till organisationens ledare - den nu avlidne 21:e Fantomen. Kit beslutar sig för att ta upp sina förfäders kall och fortsätta kampen mot ondskan var han än finner den. Det finns bara ett problem - någon inom organisationen är ute efter honom.

Fantomen var min barndomshjälte nummer ett. Från det jag var tio tills jag kom upp i mitten av tonåren samlade jag gamla tidningar och andra produkter nästan slaviskt. Sedan sjönk dessvärre kvaliteten på de svenskproducerade serierna och jag slutade köpa tidningen. Fantomen har dock alltid haft en stor plats i mitt hjärta och i föräldrahemmet ligger fortfarande över 25 kompletta årgångar i världens mest överdimensionerade skrivarlåda. Det var av denna kärlek till den blåklädde hämnaren som jag fick en smärre chock när jag såg debaklet som var The Phantom (1996). Att försöka definiera allt som var fel med den filmen skulle ta hela dagen, men överlag var det avsaknaden av känsla som präglade slutprodukten. Därmed hade jag inga större förhoppningar på den här miniserien heller. Det skulle lyckligvis visa sig att jag hade fel.

The Phantom (2010) är inget mästerverk på något vis. Vad den däremot är är underhållande. Skådespelarna varierar mellan bra (Cas Anvar, Jean Marchand) till godkända. Vad som slår en är hur illa Isabella Rossellini, annars en av mina favoritskådespelerskor, sköter sig. Hon är till och med riktigt usel. Ryan Carnes varierar högt med lågt i titelrollen. Han klarar actionscenerna riktigt bra och även de flesta mer känslomässiga scenerna. Det är scenerna där han egentligen inte behöver göra särskilt mycket som blir lite platta - Carnes ser ibland lite väl bortkommen ut i nämnda scener. Måste också nämna Cameron Goodman. Damn! Var hittade de henne? Inte nog med att hon är bra skådespelerska men hon ser ut som en gudinna!

Manusmässigt lyckas The Phantom väldigt bra med att hålla upp intresset över tre timmar. Viktigast av allt är att författarna lyckats fånga den känsla som var bortblåst från 1996 års version. Det känns som att författarna har respekt för källmaterialet men ändå försöker göra något nytt med det. Jag känner att jag måste kommentera den nya dräkten på tal om nyheter. Till en början var jag minst sagt skeptisk, men efter att ha sett den i ett antal actionscener börjar den växa i mina ögon. Jag tror tyvärr inte att originaldräkten skulle översatt särskilt väl till film. De försökte för 14 år sedan och ärligt talat såg den ut som skit. Andra nyheter i manuset är att ge Fantomen en hel organisation till sitt förfogande. Det fungerar förvånansvärt bra - som en slags high tech-version av Djungelpatrullen om ni kan er Fantomenmytologi. Vad jag däremot ställer mig frågande till är varför de valde att lägga Bengalla (eller Bengalien som det kallas i Sverige) i sydöstra Asien? Varför inte Afrika? Ja, jag vet att Bengalien traditionellt är ett område i östra Indien/västra Pakistan men ändå.

Barzman har överlag lyckats med regin. Det enda han har lite problem med är skådespelarregin i vissa avseenden. Vågade han inte säga till Rossellini att han var tvungen att ta om hennes scener? Annars kan vi se hur Barzman hämtar influenser från diverse källor - från bland annat Kill Bill: Vol 1 (2003) och från Silent Hill 2: Restless Dreams (2001...det vill säga spelet kom 2001. Det kommer en filmadaption som jag bävar inför nästa år).

The Phantom kommer förhoppningsvis att bli en fullängdsserie senare i år eller nästa år. Det är en förvånansvärt fräsch version av myten och källmaterialet och lyckas faktiskt nästan få mig att glömma den där versionen vi aldrig mer ska tala om. Visst, den har sina kitschiga stunder, men luta dig tillbaka och följ med Fantomen på äventyr. Det är han värd - barndomshjälte eller inte.

Betyg: 4- blonderade och överspelande Rossellinis av 5 möjliga