Regi: Josh Johnson

Manus: Josh Johnson

Medverkande: Frank Henenlotter, Charles Band, Keith Batcheller mfl.

Produktionsbolag: Imperial PolyFarm Productions

År: 2013

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2395970/

När jag var liten fanns det ett filmformat som dominerade marknaden totalt - VHS. Det gör också att jag och många med mig har en slags nostalgisk koppling till de becksvarta plastbitarna. Det var VHS som fick mig att börja samla på film. Det är VHS "fel" att jag fortfarande har minst 15 flyttlådor med film som inte varit uppackade på tio år eller så. Jag är troligen den enda i min bekantskapskrets som fortfarande har en VHS-spelare stående under min Blu Ray. Med andra ord är Josh Johnsons dokumentär om hemvideo i allmänhet och VHS i synnerhet verkligen en träff rakt i barndomen för mig.

Johnson intervjuar förgrundsfigurer inom hemvideomarknaden och fokuserar (föga förvånande) på den amerikanska marknaden. Han kontrasterar även förtjänstfullt med marknaden i Asien och framförallt då i Japan. Vad jag kan sakna lite är en liknande kontrastering med marknaden i Europa. I norra Europa hade vi ju hela moralpaniken som omgärdade hemvideo, med exempelvis Studio S-upproret i Sverige och Video nasties i England. Jag saknar även i viss mån en mer ingående teknisk genomgång och jämförelse med andra format.

Rewind This! är framförallt en kärleksförklaring inte bara till videofilm utan även till alternativ media. Den genomgående röda tråden är hur videofilm gjorde både produktion och distribution mycket enklare och att vem som helst kunde (och gjorde!) tjäna pengar på marknaden. Det är just det som gör att man kan hitta så mycket skumma saker på VHS som aldrig någonsin kommer släppas på något nytt format. Johnson poängterar internets betydelse för att sprida media idag, men faktum kvarstår - många tusentals filmer från framförallt åren 1976 - 2000 finns inte att få tag i på annat sätt än på de VHS-band som en gång stod i den lokala videoaffären. Att detta skulle innebära att det är filmer av lägre kvalitet? Tja, både och. Det finns några pinsamma luckor i utbudet av dvd- och blu ray-filmer när det gäller riktigt bra film. Samtidigt ska man inte sticka under stol med att charmen med VHS-band är att hitta de där skumma filmerna ingen hört talas om, på ett band som flimrar och hoppar. Det är filmarkeologi!

Rewind This! är en nostalgitripp som lider lite av den idag så vanliga dokumentärtekniken med korta intervjuklipp som försöker berätta en sammanhängande historia, men istället skulle tjänat på att låta intervjupersonerna komma till tals lite längre. Det är dock ett måste för alla som växte upp med VHS och spenderade på tok för mycket pengar i mer eller mindre skumma videobutiker.

Betyg: 4 nu kliar det i fingrarna att gå igenom mina lådor av 5 möjliga

Regi: John R. Leonetti

Manus: Gary Dauberman

Medverkande: Annabelle Wallis, Ward Horton, Tony Amendola mfl.

Produktionsbolag: Evergreen Media Group/RatPac-Dune Entertainment/The Safran Company

År: 2014

Längd: 99 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt3322940/

I The Conjuring (2013) fick vi stifta en kortare bekantskap med en besatt docka vid namn Annabelle. I denna film, som i viss mån fungerar som prolog till tidigare nämnda rulle, är det Annebelle som står för spökerierna för hela slanten. Det äkta paret Mia och John försöker anpassa sig till sitt nya liv med John som ska påbörja en fast anställning på sjukhuset och Mia som väntar parets första barn. En natt bryter sig två personer in i deras hus varav en av dem visar ett abnormt intresse för Mias nya samlardocka...

I min recension av The Conjuring anmärkte jag på hur att även om filmen var väldigt välbekant (som den femtielfte versionen av bullshit-historien bakom The Amityville Horror (1979)) så var det mycket goda hantverket skäl nog att se den. Det samma kan sägas om Annabelle - den är bara lite sämre på alla plan. Jag gillar besatta dockor as much as the next guy, men Gary Daubermans manus är inte alls lika tajt berättat som bröderna Hayes dito till föregående film. Dauberman tangerar i princip alla klyschor som den här typen av film har men räddas till stor del av John R. Leonettis regi. Leonetti, främst känd som fotograf, har av förklarliga skäl ett riktigt snyggt bildspråk som kommer till tals. 

Skådespelarna sköter sig och även om det inte rör sig om Oscarsprestationer direkt finns det ingen som gör bort sig. På det hela taget är Annabelle en småmysig skräckfilm utan större tuggmotstånd. Det som räddar den upp till en trea i betyg är framförallt, återigen, hantverket. Manuset behöver ses över, men resterande inblandade verkar veta exakt vad de gör. Om jag nu bara kunde förstå varför den här filmen har orsakat upplopp på biograferna i både Frankrike och i Malmö skulle jag vara nöjd. För er som inte känner till det har filmen stoppats helt från biovisning i Frankrike efter att ungdomar börjat slåss med varandra i salongerna. Det hände bara till just Annabelle. Fenomenet spred sig till Sverige där det var en incident på i biograf i Malmö förra veckan. Skärp er, snorungar! sa den uråldrige 32-åringen.

Betyg: 3 Chucky är fortfarande den bästa mördardockan av 5 möjliga

Regi: Jonathan Liebesman

Manus: Josh Appelbaum /André Nemec/Evan Daugherty mfl.

Medverkande: Megan Fox, Will Arnett, William Fichtner mfl.

Produktionsbolag: Platinum Dunes/Gama Entertainment Partners/Mednick Productions mfl.

År: 2014

Längd: 101 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1291150/

Okej, jag tänker inte ens presentera den här filmens premiss. Om du inte vet vad den här filmen handlar om vet jag inte riktigt hur du läser det här från en grotta utanför Ulan Bator. Hursomhelst, är det här lika illa som jag befarade? Nej, det är faktiskt inte ens hälften så illa.

När Michael Bay annonserade att han skulle producera rebooten av mina barndomshjältar gick något sönder inom mig. Jag såg en totalt själlös produkt framför mig som hade mycket lite att göra med de ninjasköldpaddor jag växte upp med. Döm min förvåning när det här inte bara är acceptabelt utan faktiskt till och med ganska bra.

Nu ska vi inte slå på alltför stora pukor, det är betoning på "ganska" i den ovanstående meningen. Leonardo, Raphael, Donatello och Michelangelo ser ut som steroida monster mer än de tecknade versionerna av karaktärerna som blev mest kända. Det har irriterat mig ganska mycket innan jag såg filmen, men när jag igår satte mig i soffan för lite sköldpaddskraft insåg jag en sak - en sak som jag inte riktigt vill erkänna: Michael Bay har gjort sitt jobb som producent den här gången. Han har gjort research. Det här ligger nämligen mycket närmre serieoriginalet i design än de tidiga 90-talsvarianterna. Okej, så designen (som jag ärligt talat trodde skulle ta mig helt ur filmen) funkar, men hur är det med resten?

Manuset är... tja, det är ett ganska typiskt manus för Turtles. Vi får en bakgrundshistoria till karaktärerna, några schyssta actionscener och förvånansvärt rolig dialog. Om du är bekant med historien sedan innan bjuder inte manuset på några större överraskningar men puttrar på ganska okej. Skådespelarmässigt är det kanske ingen höjdare. Megan Fox kan som vanligt inte spela sig ur en blöt papperspåse, men handen på hjärtat är det rösterna till ninjapaddorna som faktiskt spelar roll. Förutom Johnny Knoxville (av alla människor) som Leonardo är det inga särskilt namnkunniga röstskådespelare man fått tag i utan har främst diverse birollsskådisar i ensemblen. De funkar riktigt bra, måste jag säga och det är dessa röstprestationer som gör hela filmen. Fightingen gör det inte...

De gamla filmerna producerades av Golden Harvest - världens största producent av hårdsparkande film från Hong Kong. Den här filmen producerades av Platinum Dunes - mest kända för att smäda diverse klassiska filmserier i sina reboots och remakes. Fightingen blir därefter. För att vara ninjas använder de väldigt lite ninjutsu, kan vi sammanfatta det med. När vi till sist får en längre slagsmålsscen är det mellan en datoranimerad Splinter och en version av Shredder jag valt att kalla för Optimus Shredder. Seriöst, en mech-suit?!

Trots avsaknaden av bra fighting, riktigt träigt skådespel från exempelvis Megan Fox och det faktum att det är en reboot som inte egentligen tillför något är TMNT anno 2014 ganska kul. Jag trodde inte jag skulle kunna säga det här seriöst, men jag ser faktiskt i viss mån fram emot uppföljaren. Även en blind Michael Bay hittar väl ibland ett korn.

Betyg: 3 men nu är det fem filmer där de inte fått designen på The Foot Clan rätt av 5 möjliga

Regi: Clint Eastwood

Manus: Marshall Brickman & Rick Elice (baserat på deras musikal med samma namn)

Medverkande: John Lloyd Young, Vincent Piazza, Erich Bergen mfl.

Produktionsbolag: Four Seasons Partnership/GK Films/Warner Bros. mfl.

År: 2014

Längd: 134 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1742044/

Historien om hur gruppen The Four Seasons slog igenom i början av 1960-talet med frontmannen Frankie Valli i centrum. Från blygsamma förhållanden i New Jersey erövrade gruppen de amerikanska poplistorna med ett antal hits. Det hårda turnerandet och framgångens pris var dock högt - inte minst när man blandar in maffian i spelet.

Jag har en svaghet för musik av den här typen som jag inte riktigt kan förklara. Det går stick i stäv med de flesta av mina andra musikaliska intressen, men det är något med stämsången som de här grupperna hade som går rakt in i hjärtat på mig. Clint Eastwood, som tidigare regisserat musikbiografier i exempelvis Bird (1988), har ett riktigt bra grepp om erans musik och lyfter tillsammans med manusförfattarna fram både denna och karaktärerna på ett förtjänstfullt sätt.

Manuset, baserat på Broadwaymusikalen med samma namn, funkar till allra största del även detta riktigt bra. Dialogen pendlar med en fin balans mellan allvar och humor och översättningen från scen till film har till största del gått smärtfritt. Det enda som verkligen bryter av illusionen om att detta inte var ett filmmanus från början är den absoluta slutscenen som jag gärna hade skippat. Filmen hade också med fördel kunnat kortats omkring 20 minuter för att tajta till den något.

Skådespelarmässigt är det också bra. I huvudrollen som Frankie Valli har castingavdelningen helt enkelt plockat in rollinnehavaren från första Broadwayuppsättningen, John Lloyd Young, och precis som mannen han porträtterar har han en helt omöjligt stark falsettröst som verkligen kommer till sin rätt i de många musiknumren. Noterbar är även Christoper Walken i rollen som maffiaboss - en roll han verkar vara född att spela.

Jersey Boys är inget mästerverk inom genren musikbiografi, men med fläckfritt hantverk, bra skådespelare och regi är den ändå ett måste för alla som gillar musik från den här eran. Lite kortare, lite tajtare och det skulle varit ännu bättre, men slutprodukten är ändå en väldigt trevlig bekantskap.

Betyg: 4 falsettröster som inte borde vara möjliga av 5 möjliga

Regi: Alexandre Aja

Manus: Keith Bunin (baserat på Joe Hills roman med samma namn)

Medverkande: Daniel Radcliffe, Juno Temple, Heather Graham mfl.

Produktionsbolag: Red Granite Pictures & Mandalay Pictures

År: 2013

Längd: 120 min

Land: USA/Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1528071/

Ig Perrish lever en mardröm. Anklagad för att ha mördat sin flickvän, Merrin, har han ställts inför rätta. Samtidigt har hela det lilla samhället han bor i redan dömt honom på förhand. Igs tillvaro tar dock en märklig vändning då han efter en blöt utekväll vaknar med vad som verkar vara horn på utväxt. Vad som är än märkligare är att ingen längre kan dölja sina hemligheter för honom. Ig inser att vad den här kraften än är så kan den hjälpa honom att hitta Merrins mördare och rentvå sitt namn.

Författaren Joe Hill har de senaste 15 åren eller så försökt bevisa att äpplet inte faller långt ifrån trädet. Son till Stephen King som han är var det kanske inte en högoddsare att han skulle börja skriva skräckromaner, men än så länge har jag inte läst något av honom som ens kommit upp i farsgubbens sämstanivå. Horns är den enda av hans romaner jag inte läst och, tja, jag kommer nog inte göra det heller. Från vad jag hört är den här filmatiseringen en adaption som ligger väldigt nära boken och jävlar vilken soppa den är!

Horns börjar riktigt bra. Daniel Radcliffe bevisar en gång för alla att han lagt Harry Potter bakom sig (även om han också i den här filmen har konstiga saker i pannan) och gör en bra roll. Framförallt har han jättefin kemi tillsammans med Juno Temple (Merrin) och jag tror verkligen på dem som kärlekspar. Berättarstrukturen är även den intressant och Igs och Merrins förhållande berättas främst genom flashbacks som sömlöst vävs in i huvudhandlingen. Med ett soundtrack bestående av bland andra David Bowie, The Pixies och Tindersticks var jag såld. Den känslan varade i filmens två första akter.

Från att ha varit ganska tvetydig i sin kristna symbolik och Igs skräckblandade förtjusning till sin nya makt finns det en nyckelscen varefter hela filmen gräver ner sig i ett djupt hål för att aldrig se ljus igen. När Ig upptäcker att han är polare med ormar (thanksssss, amigo) och plockar upp en högaffel tyckte jag först att "okej, låt filmen ha den här kitschscenen. De kan inte mena allvar när de sätter den till If I Had A Heart av Fever Ray, även känd som ledmotivet till Vikings.". Tyvärr menade de allvar. Den tragiska kärlekshistorien, karaktärernas trovärdighet och manuset genomgår en sådan devalvering under de sista 45 minuterna att jag till sist tjöt av skratt över hur uselt det blev. Ta därför mitt betyg med en nypa salt. Det här är mig veterligen den enda film jag sett som har kunnat få mig att gå från "fan, det här är bra!" till att nästan kippa efter andan av skratt på mindre än en timme. Konfliktens upplösning är något av det mest ofrivilligt roliga jag sett. Se den här filmen för att bli mästerligt trollad. Jag småflinar fortfarande.

Betyg: 2 märkligt underhållna recensenter av 5 möjliga

Regi: Gabe Ibáñez

Manus: Gabe Ibáñez/Igor Legarreta/Javier Sánchez Donate

Medverkande: Antonio Banderas, Birgitte Hjort Sørensen, Melanie Griffith mfl.

Produktionsbolag: Green Moon & Nu Boyana Viburno

År: 2014

Längd: 109 min

Land: Spanien/Bulgarien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1971325/

Under 2020-talets första halva börjar Solen spy ut enorma solstormar som inte bara knäcker större delen av Jordens teknologi utan även börjar förvandla planeten till en öken. För att stoppa ökenspridningen uppfinns robotar kapabla att arbeta i de hårt utsatta områdena. När robotarna misslyckas med sitt uppdrag degraderas de till tjänstefolk. För att de inte ska utveckla självmedvetande och löpa amok begränsas robotarna av två protokoll - de får inte skada någonting levande eller utföra modifikationer på sig själva eller andra robotar. När det andra protokollet bryts skickas försäkringsagenten Jacq Vaucan för att undersöka saken. Vad han finner kan förändra Jordens framtid för evigt.

Autómata kan vara en av de mer utskällda science fiction-filmerna på senare år. Kritiken har framförallt handlat om hur filmen "lånar" lite för friskt från olika källor, med Asimovs robotlagar som största "lån". Å andra sidan har jag ingenting emot just lånet från Asimov. När Asimovs robothistorier skulle filmatiseras fick vi inte den djuplodande och roliga utforskningen av vad liv och mänsklighet är som hans noveller bygger på. Vi fick I, Robot (2004) - en förvisso underhållande liten bagatell, men inte alls vad Asimov-fans hade förväntat sig. Sina problem till trots ligger Autómata då mycket närmre.

Det största av de nämnda problemen stavas Antonio Banderas. Efter att ha varit actionhunk i några år under sent 90-tal och tidigt 2000-tal har han främst gjort b-filmer och levt på gamla meriter. Jag förstår varför. Banderas kan inte (och har egentligen aldrig kunnat) skådespela. I Autómata har han helt tappat konceptet om vad subtilitet innebär och ibland är det pinsamt dåligt. En scen påminde mig till och med om Tommy Wiseau...

Banderas usla skådespel vägs tack och lov upp till viss mån av de kompetenta birollsskådespelarna och ett välskrivet manus. Jag kan mycket väl tänka mig att det är så här som ett eventuellt självmedvetande för maskiner skulle kunna starta. Trovärdigheten i manus, exklusive vissa minst sagt tveksamma vetenskapliga hopp, och designen på staden och robotarna tillhör filmens höjdpunkter. Sen är det kul att se Melanie Griffith i något annat än en tv-serie också. Den senaste film jag såg med henne i måste varit Cecil B. Demented - för 14 år sedan!

Autómata är knappast en perfekt science fiction-film, men inte heller den katastrof som recensioner fått mig att tro. Den är så nära en film om Asimovs idéer vi kommit än så länge och är intressant bara av den anledningen.

Betyg: 3+ givetvis var de tvungna att ha med sexbots... av 5 möjliga

Twin Peaks återvänder: Mina nerver pallar inte mer!  

För lite mer än en vecka sedan kom beskedet att Twin Peaks kommer tillbaka till tv-rutan. Igår kom sen ytterligare en chock - en positiv chock, men ändå en chock: Inför serien kommer Mark Frost, en av seriens upphovsmän, släppa boken The Secret Lives Of Twin Peaks. I en intervju med Rolling Stone berättar Frost att boken har varit ett av hans drömprojekt och att handlingen ska brygga samman de 25 år som gått mellan den första serien och miniserien med premiär 2016. 

Det här är inte första gången som serien fått officiella böcker utgivna om sig. I min bokhylla står de tre tidigare officiella verken, The Secret Diary Of Laura Palmer (1990) , The Autobiography of F.B.I Special Agent Dale Cooper: My Life, My Tapes (1990) samt "Diane..." The Twin Peaks Tapes of Agent Cooper (1990). Samtliga är skrivna/inspelade av personer nära produktionen. Den förstnämnda boken, den klart bästa, skrevs av Lynchs dotter Jennifer och de två andra låg Marks bror Scott Frost bakom. Den sistnämnda är ingen bok som sådan utan en ljudbok endast utgiven på kassettband (kommer ni ihåg dem?). Någon gång blir det en recension av samtliga. Nåja, hur som helst gör tillkännagivandet av den nya boken mig väldigt glad. Det har aldrig blivit annat än åtminstone okej när de officiella produkterna kommit ut och jag hyser stora förhoppningar!

Boken kommer ut lagom till julhandeln 2015 och kommer publiceras av förlaget Flatiron i USA. Rättigheterna har hitintills sålts till Storbritannien (Pan Macmillan), Finland (Otava), Italien (Mondadorio), Brasilien (Comphania das Letras) samt Tyskland (Kiepenheur & Witsch). Om boken säljs till Sverige tänker jag lobba för att få översättningsjobbet. Som ni kanske vet har jag en bisyssla till mitt vanliga arbete och det är som korrekturläsare samt översättare. Jag har översatt allt från film till tal som skulle hållas vid EU-toppmöten. Den som lever får se, men om något förlag ser det här (hej, för övrigt) och är intresserade av rättigheterna - kontakta mig omgående!

Annars har det varit ganska tyst på nyhetsfronten om serien den här veckan. Vissa skådespelare, däribland Michael Horse (Hawk), har i princip bekräftat sin medverkan, men inget är officiellt än. När det blir officiellt läser du det här!

Regi: Christian E. Christiansen

Manus: Karl Mueller

Medverkande: Alycia Debnam Carey, Jennifer Carpenter, Colm Meaney mfl.

Produktionsbolag: LD Entertainment

År: 2014

Längd: 86 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2290739/

Mary och hennes fyra vänner har levt hela sina liv i det lilla Amish-samhället New Bethlehem. De har alltid varit mer eller mindre lite utanför resten av församlingen och folk viskar bakom deras ryggar. Vad de inte vet är att en profetia säger att på deras 18:e födelsedag kommer en av dem i princip bli Antikrist. När flickorna en efter en börjar dö strax innan sin födelsedag misstänker Mary dock inte övernaturliga makter utan att någon inom församlingen försöker tvinga fram förutsägelsen.

En skräckthriller i Amish-miljö med Jennifer Carpenter och Colm Meaney i rollerna? Det var tillräckligt skumt för att jag skulle ignorera 4,7 på IMDB. Where The Devil Hides har också en hel del förtjänster som jag inte hade förväntat mig. Framförallt är det ett förvånansvärt smart manus som ställer oskyldigt religiöst övande mot fanatism. Sen är det ju det där med Colm Meaney också.

För er som inte känner till Meaney så är han troligen en av de flitigaste anlitade irländska skådespelarna i biroller. Sitt stora amerikanska genombrott fick han i och med sin roll i Star Trek: The Next Generation (1987 - 1994) som han sedermera repriserade i Star Trek: Deep Space Nine (1993 - 1999). Meaney är också en av mina favoritskådespelare som aldrig fått det där riktigt stora lyftet i karriären. I Where The Devil Hides spelar han församlingens högsta religiösa överhuvud, Äldste Beacon, och han äger varenda scen han är med i. Ingen kan tala osande kristen retorik som en irländare!

Manuset, även om det är smartare än genomsnittet, skulle dock behöva en del omarbete. Framförallt är jag kluven till slutet. Å ena sidan gillar den lille hämndlystne djävulen i mig (jag kallar honom Urban) slutklämmen, å andra sidan måste jag erkänna att det gör filmen sämre och tar död på ambivelensen mellan de två sidorna. Det står dock helt klart att det här är en mycket bättre film än sitt rykte. Den första kvarten ger ett tämligen typiskt intryck, men kommer du förbi den är den märkligt engagerande. Lite mer av allt skulle behövts för ett bättre betyg, men för genrefans, absolut.

Betyg: 3 spektakulära svanhopp av 5 möjliga