Regi: Amy Berg

Manus: Amy Berg & Billy McMillin

Medverkande: Damien Wayne Echols, Jason Baldwin, Jessie Misskelley mfl.

Produktionsbolag: Disarming Films & WingNut Films

År: 2012

Längd: 147 min

Land: Nya Zeeland/USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, 11 eller 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2130321/

För två år sedan  kom den avslutande delen i dokumentärserien om The West Memphis Three ut. Paradise Lost 3: Purgatory (2011) blev kulmen på närmre 20 års felaktigt fängelsestraff för tre tonåringar som dömdes för ett brutalt trippelmord på tre åttaåriga pojkar. De tre filmerna visar bland de värsta övertramp jag sett i rättvisans namn och ligger högt på listan över de bästa dokumentärer jag sett. Så varför ännu en dokumentär om fallet när allt som behöver sägas redan har sagts?

Om vi ska vara krassa kan man säga att det beror mycket på Peter Jackson. Den kände regissören står som producent bakom filmen tillsammans med Damien Echols - en av de dömda. Många kändisar engagerade sig i fallet och Jackson vill inte vara sämre. Echols är också den mest tongivande av de dömda i filmen. Själv tror jag att det här var Echols sätt att få berätta sin historia som han ville berätta den, som en fri man med insyn och inflytande gällande processen. Men, liksom hela det här fallet består av lager på lager staplade på varandra, visar West Of Memphis också upp en ny sida av händelserna.

Misstankarna faller på ett av offrens styvfar, Terry Hobbs. Joe Berlinger & Bruce Sinofsky hade redan i tidigare nämnda trilogi börjat undersöka Hobbs, men Amy Berg & Billy McMillin ifrågasätter Hobbs allt hårdare. Det bör också nämnas att Berg & McMillin ger Hobbs varenda chans han rimligen kan önska sig att försvara sig själv, men hans historia är osammanhängande, motsägelsefull och faller som ett korthus - inte minst när ett flertal trovärdiga vittnen träder fram.

West Of Memphis ger även definitivt svar på att det förelåg mycket allvarliga felaktigheter utförda av både domaren och åklagarsidan. Information som gått förlorad, en domare som försökte sopa misstag under matten eftersom han skulle ställa upp i senatsvalet och till och med ett erkännande att: "Ja, jag har inte haft tid att sätta mig in i de nya bevisen, men jag vet att de dömda är skyldiga.". Detta är alltså ett uttalande av en domare, numera senator.

West Of Memphis har däremot en del problem med vilken nivå man vill lägga sig på. Man försöker trycka in allt som Berlinger och Sinofsky behövde sex timmar till på 147 minuter samtidigt som man presenterar nytt material. Om du känner till fallet sedan innan fungerar filmen som en sammanfattning och ett tillägg (dock ett viktigt sådant!) till Berlinger och Sinofsky. Det är inte en lika omfattande och diger genomgång som Paradise Lost, men om du vill bara utsätta dig för 2½ timme ångest istället för 6 timmar är det en god punkt att börja på.

Betyg: 4 och jag saknade soundtracket av Metallica... hur mycket jag än gillar Nick Cave av 5 möjliga

Shortbus (2006) är en av de där filmerna efter vilken samtliga närvarande i biosalongen inte kunde sluta le efteråt. På ytan kanske det inte låter som en särskilt glad film. Vi får följa ett antal New York-bor och deras sökande efter mening samtidigt som de försöker komma till grepp med sin sexualitet. Det som gör Shortbus så bra i den sistnämnda aspekten är att det inte är en film som inriktar sig på hetero- eller homosexualitet utan båda. Sexualiteten som en viktig del av oss själva och vem vi är brukar behandlas väldigt styvmoderligt på film såvida det inte handlar om rena personporträtt där sexualitet är ett huvudtema. Shortbus är en hyllning av lust, sex, kärlek och liv. Det är en av de sorgligaste och finaste filmer jag sett, inte minst för nedanstående scen. Glad Pride-dag på er alla. Var stolta över vem ni är, såvida ni inte är elaka. Ändra er i sådana fall.

Scen: "I did... the best I could"

Regi: Jason Lapeyre & Robert Wilson

Manus: Jason Lapeyre

Medverkande: Siam Yu, Gage Munroe, Michael Friend mfl.

Produktionsbolag: Krasnoff Foster Productions/United Performers' Studio/Fellers Film

År: 2012

Längd: 94 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2133239/

En krigslek mellan grannskapets 12-åringar blir plötsligt dödligt allvar när en av pojkarna vill hämnas en oförätt. Det blir en kombination mellan fantasi och hård verklighet där inte alla spelar efter reglerna längre och saker och ting riskerar att gå helt ur proportion.

Jag satt med hjärtat i halsgropen när jag såg den här filmen, inte för att det är en fantastisk film utan för att jag själv håller på att skriva något liknande. Jag hade bara ovanstående synopsis att gå på och ville inte att filmen skulle tangera min egen historia på alltför många punkter. Det känns skönt att kunna säga, utan att slå mig själv alltför mycket för bröstet, att min historia är bättre.

I Declare War har många intressanta idéer. Bland annat skildras fantasi kontra verklighet mycket bra, med pinnar som blir "gevär", vattenballonger som blir "granater" och trädkojor som blir "fort". Problemet är att det sällan ges tid till ordentliga karaktärsutvecklingar. Protagonisten, PK, är den vi får lära känna bäst och vad vi vet om honom efter filmens slut är att han gillar krigsfilm, är duktig på att tänka strategiskt och gillar militärhistoria. Visserligen blir det någon förveckling mot slutet, men varför antagonisten ska vara så överjäklig som han ibland är befästs aldrig i manus. Förklaringen är minst sagt väldigt tam och borde getts mer tid. Jag måste dock berömma regin gällande allt förutom vissa av skådespelarna. På andra sidan pölen brukar man vara extremt duktiga på att hitta bra barnskådespelare, men här blandas det högt och lågt mest hela tiden.

På ett personligt plan är jag glad över att I Declare War inte är en höjdarfilm, med tanke på mitt eget projekt. Som kritiker ser jag dock mycket förlorad potential. Synd.

Betyg: 2+ rödfärgsgranater av 5 möjliga

I Declare War visas på FFF lördag 28/9 klockan 14:00, Stadshallen

Regi: Peter Webber

Manus: Vera Blasi & David Klass (baserat på Shiro Okamotos bok His Majesty's Salvation)

Medverkande: Matthew Fox, Tommy Lee Jones, Eriko Hatsune mfl.

Produktionsbolag: Krasnoff Foster Productions/United Performers' Studio/Fellers Film

År: 2012

Längd: 98 min

Land: USA/Japan

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2103264/

Det har gjorts oräkneliga filmer om D-day, Hitlers sista dagar, Förintelsen och andra delar av andra världskriget. Det är däremot ovanligt att hitta en film om vad som hände efter Japans kapitulation. Det här är historien om hur de amerikanska ockupationsstyrkorna, under ledning av general Douglas MacArthur, försöker utröna vem som egentligen låg bakom attacken på Pearl Harbor och därmed också krigsutbrottet. Viktigast av allt är att ta reda på om kejsar Hirohito hade en aktiv roll i kriget utan främst en ceremoniell. Om det visar sig vara det förra måste armén avrätta en levande gudabild i ett land de nyligen bombat sönder och samman...

Som hobbyhistoriker med specialintresse i Asien i allmänhet och Japan i synnerhet såg jag fram emot den här filmen. Den lyckas jättebra med vad den vill visa... när den visar det. En stor del av filmen utgörs nämligen av en kärlekshistoria mellan general Bonner Fellers (vilket namn!) och en japansk kvinna han träffade när hon var utbytesstudent. Fellers leder undersökningen mot kejsaren, men har ändå tid att kuska land och rike runt och leta efter sin flickvän. Kärlekshistorien som sådan är inte särskilt intressant utan mest ganska klyschig. Den kommer i vägen för det som verkligen är intressant också - utredningen.

Jag har inte läst boken som manuset baserades på, men eftersom jag pluggat både japansk historia och språket anser jag mig relativt välbevandrad i den japanska kulturen och tankesättet. Blasi & Klass manus uttrycker verkligen den dualism man alltid verkar stöta på som västerlänning som försöker förstå Japan. En karaktär uttrycker att för att förstå Japan måste man förstå folkets passion; å ena sidan kan denna passion ligga till grund för personligt offer och lojalitet, å andra sidan kan den ligga till grund för grymheter och fanatism i krig. Och det är det här som jag ville att Emperor skulle fokusera på - inte den standardmässiga kärlekshistorien. När den gör det är det en riktigt bra film, när den inte gör det är det mest en axelryckning.

Tommy Lee Jones är som alltid mycket bra och spelar skjortan av alla i sin roll som general MacArthur. Matthew Fox är... Matthew Fox. Han är okej, men han spelar alla roller likadant verkar det som. Nåja, en film som den här är främst storydriven och om du kan koppla bort den trista kärlekshistorien kan jag ändå rekommendera Emperor. En intressant skildring av en period nutidshistoria som inte brukar få så mycket uppmärksamhet i väst.

Betyg: 3+ samurajideal av 5 möjliga

Regi: Ben Wheatley

Manus: Alice Lowe/Steve Oram/Amy Jump

Medverkande: Alice Lowe, Steve Oram, Eileen Davis mfl.

Produktionsbolag: Big Talk Productions & Rook Films

År: 2012

Längd: 88 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2023690/

Tina och Chris ska bege sig ut på sin första husvagnssemester tillsammans. Bara det är ett upplägg för katastrof, men när Chris råkar backa över en kille på en rastplats blir det hela än värre. De två bestämmer sig för att inte låta en sådan bagatell förstöra semestern, men Chris har fått blodad tand. Om det är så enkelt att döda människor och komma undan med det, varför då inte göra det igen med folk som irriterar dem?

Enligt mig slår brittisk komedi i nio fall av tio all annan komedi. Denna siffra är nästan tio av tio när det gäller svart komedi. Därför var jag också spänd på Sightseers - en film som beskrivits som en Natural Born Killers (1994) på den brittiska landsbygden och i medelklassmiljö. Och Sightseers är brittisk ut i sina stickade underkläder (ja... du kommer aldrig se på sexiga underkläder på samma sätt igen efter att ha sett ett par stickade skrevlösa trosor...), men dessvärre, trots all sin charm och några fantastiskt roliga scener, saknar den riktning. Alice Lowe och Steve Oram (även manus) är jättebra i huvudrollerna, men den roliga premissen till trots lyfter aldrig Sightseers för mig.

Just Lowe är filmens klarast lysande stjärna som den av sin mor väldigt kuvade 34-åriga spinster som hon är. Filmen, och Lowes/Orams manus, funkar också riktigt bra fram tills att det första dödsfallet inträffar. Istället för att ha ett mål med sin mordturné (exempelvis fly landet, bli berömda etc.) har de helt enkelt ihjäl människor som irriterar dem på ett eller annat sätt. Gott så, men med ett så pass luddigt mål behövs det överdrifter för att det inte ska kännas som en bagatell. Tyvärr blir Sightseers just en bagatell. En mycket trevlig bagatell, men inget att se om. Samtidigt är den underhållande för stunden så om du är sugen på brittiska myspysmord (och vilken svensk är inte det med tanke på de engelska deckarnas tittarsiffor?) kan Sightseers ändå vara något att kolla in. Dock inte min kopp Earl Grey.

Betyg: 3 reinkarnerade hundar av 5 möjliga

Regi: James DeMonaco

Manus: James DeMonaco

Medverkande: Ethan Hawke, Lena Headey, Max Burkholder mfl.

Produktionsbolag: Blumhouse Productions/Platinum Dunes/Universal Pictures mfl.

År: 2013

Längd: 85 min

Land: USA/Frankrike

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2184339/

USA, 2022. Efter att arbetslöshet, fattigdom och medföljande brottslighet eskalerat ur all kontroll inför USA:s regering en årlig tolvtimmarsperiod där alla brott sker utan lagliga påföljder. Perioden, kallad The Purge, hjälper till att sänka brottsligheten i USA till rekordlåga nivåer då psykologer menar att kvällen/natten ger utlopp för mycket uppdämd ilska. James Sandin är en av alla dem som gjort stora pengar på säkerhetssystem efter The Purge införts. I år kommer dock The Purge hem till honom och hans familj...

Okej, det här är en urbota korkad premiss. Om alla brott skulle vara lagliga under en tolvtimmarsperiod, skulle det då innebära total anarki? James DeMonaco verkar tro det. Har människor ingen personlig moral utan hålls vi endast i schack av samhällets lagar och regler? Skulle dessutom ett brott utfört under The Purge vara en isolerad händelse som de som drabbats svalde sin vrede över tills nästa år? En förbannad människa är inte en rationell människa.

Nåja, nu när jag fått det ur vägen måste jag säga att The Purge trots allt var en ganska underhållande film. Den har, trots sitt relativt förutsägbara manus, en ganska god suspens och visar på fin regi i sina bästa stunder. Även skådespelarna gör väl ifrån sig. Ethan Hawke verkar ha fått lite av en renässans de senaste åren, vilket är helt okej för min del. Hawke visar återigen att han kan bära en film utan för den sakens skull vara det bästa sedan skivat bröd. Den som snor alla scener han är med i är dock Rhys Wakefield som överklassledaren för det gäng som kommer efter James och hans familj. I manus står han bara omnämnd som "polite leader" och det är just kontrasten mellan hans väldigt propra yttre och hans extremt våldsamma handlingar som gör honom till en minnesvärd skurk.

Förutom att premissen är tämligen dum skulle dock DeMonaco behövt någon som såg över manuset. Här finns ett flertal logiska luckor och riktigt korkade beslut av karaktärerna som aldrig rättfärdigas eller förklaras. Som matinéaction med ett litet budskap insmuget mot slutet funkar dock The Purge förvånansvärt bra.

Betyg: 3 dumma premisser av 5 möjliga

Regi: Jay Olivia

Manus: Bob Goodman (baserat på Frank Millers seriealbum med samma namn)

Medverkande: Peter Weller, Ariel Winter, David Selby mfl.

Produktionsbolag: Warner Premier/Warner Bros. Animation/DC Entertainment

År: 2012/2013

Längd: 152 min (76 + 76 min)

Land: USA

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2313197/

Frank Miller, hur dåliga hans alster de senaste tio åren än varit, var tillsammans med John Byrne och Alan Moore 80-talets okrönte konung när det gällde superhjälteserier. Miller hade redan räddat Daredevil från nedläggning genom att ha vänt karaktärens universum upp och ner under sent 70- och tidigt 80-tal. Miller ville göra ändringar till fler karaktärer och kontaktade DC Comics med ett förslag om just detta. DC Comics var inte intresserade, men gick ändå med på att ge ut Millers egenproducerade album The Dark Knight Returns (1986). Albumet blev tillsammans med Alan Moores Watchmen (1986) början till ett större intresse för mer vuxenorienterade serieversioner av superhjätesagorna många läsare ansåg sig ha vuxit ifrån.

Varför all denna bakgrundshistorik? För den som inte är serieintresserad kan de många väldigt snarlika titlarna på marknadens Batman-filmer vara ytterst förvirrande. Detta är alltså inte en animerad version av Christopher Nolans ypperliga The Dark Knight (2008) eller The Dark Knight Rises (2012) utan av historien som troligen varit en inspirationskälla till åtminstone den förstnämnda av dem. Förvirrad än?

Millers The Dark Knight Returns tar sin början med hur Gotham City är i klorna på det fruktade ungdomsgänget The Mutants. Batman har inte synts till på över tio år, men bestämmer sig för att åter dra på sig manteln för att rensa upp i staden. Staden han möter är dock inte det Gotham han lämnade utan ett om möjligt ännu mörkare och farligare samhälle. Samtidigt har i princip alla superhjältar tvingats i pension och Sovjetunionen och USA ligger snart i öppet krig med varandra...

Den animerade filmatiseringen av Millers historia är i princip en ruta-för-ruta-adaption av serieförlagan. Det är klart att ganska mycket av dialogen försvinner eller endast är antydd, men mitt problem med Millers manus var att det ändå kunde bli ganska snackigt emellanåt. Rösten till Batman/Bruce Wayne görs av Peter Weller, troligen mest känd för sin huvudroll i RoboCop (1987). Christian Bale skulle kunna lära sig en hel del av hur Weller använder sin röst för att låta hotfull utan för den sakens skull att han borde kolla upp om han svalt en rulle sandpapper. Överlag är alla röstskådespelarna riktigt bra och det är kul hur man har fått med relativt kända skådespelare även till de mindre rollerna, exempelvis Paget Brewster som Lana Lang. Wellers version av Batman kompletteras av Michael Emerson (bland annat från Lost 2006 - 2010) som The Joker. Emersons väldigt nedtonade version av superskurken gör honom jäkligt skrämmande! Jag gillade Heath Ledgers version av den onde gycklaren, men frågan är om det här inte är snäppet bättre? Det är klart det är svårt att avgöra skillnaden mellan en animerad version och en live action-dito, men de spelar definitivt i samma skola.

Det som gör The Dark Knight Returns till den bästa Batman-filmen (ja, ni läste rätt!) är trots alla goda röstskådespelarinsatser manusets förtjänst. Att få följa Batman/Bruce Wayne som en något äldre herre (serieversionen uppger att han är 55 år) med lite långsammare reflexer, inte lika dödligt smidig eller snabb gör karaktären mycket mer mänsklig. Det är klart att här finns scener som kräver att man kopplar bort det kritiska tänkandet, exempelvis varför Gothams poliskår inte kan träffa en man bred som en ladugårdsdörr med x antal skott, men temat om dödlighet finns hela tiden närvarande. Likaså är temat om vilken typ av rättvisa som är den rätta (ha!) ett huvudspår i historien, med Batman på sidan för vigilanterättvisa och Superman på sidan som följer lagen till punkt och pricka.

Ja, Superman är med i den här filmen! Likaså är Green Arrow, Robin, Catwoman och Two-Face. The Dark Knight Returns utnyttjar den traditionella DC Comics-mytologin till att ge oss något större och bättre, inte olikt hur seriekonkurrenten Marvel gjorde med The Avengers (2012) och filmerna som ledde upp till denna. Skillnaden ligger i att The Dark Knight Returns inte försöker vara för alla. Alla kan uppskatta den, men det kräver att man åtminstone har läst lite DC Comics för att förstå hur alla karaktärer hänger ihop med varandra. Det gör The Dark Knight Returns till en bättre film - det är en av de första superhjältefilmer jag sett som inte bara blinkar till fansen utan ger fansen exakt vad de vill ha. Det är imponerande!

The Dark Knight Returns kan också ses som ett fascinerande tidsdokument. När Miller skrev manuset började förvisso den iskalla stämningen mellan Sovjetunionen och USA tina något, men det hindrade inte Miller från att ge kängor till båda sidor. USA:s president är en karikatyr av Ronald Reagan och det proxykrig som de båda länderna utkämpar om den fiktiva ön Corto Maltese (fin liten seriereferens för övrigt) har paralleller både till Vietnam och Kubakrisen.

Om ni gillar DC Comics, Batman eller superhjältar i allmänhet har jag bara gott att säga om The Dark Knight Returns. Nolans två sista filmer i sin tolkning av nattens riddare var fantastiskt bra, men det här är ett steg högre på skalan. Se!

Betyg: 5 mörka riddare av 5 möjliga

Regi: Jeff Renfroe

Manus: Jeff Renfroe/Patrick Tarr/Svet Rouskov mfl.

Medverkande: Laurence Fishburne, Kevin Zegers, Bill Paxton mfl.

Produktionsbolag: Alcina Pictures/Item 7/Mad Samurai Productions

År: 2013

Längd: 95 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt1160996/

När Jorden ligger under ett tjockt lager is på grund av en istid orsakad av mänskligheten själv tvingas de fåtaliga överlevande bo under mark i små kolonier. När koloni 7 får motta ett nödmeddelande från sina allierade i koloni 5 skickas en liten grupp ut för att undersöka saken.

Det är varmt. Det är förbannat varmt. Då passar det bra med en science fiction-rulle i istidsmiljö, tänkte jag. The Colony kanske inte har världens mest originella premiss, men borde kunna leverera något bättre än så här. Produktionsdesignen, så viktig inom science fiction-genren, är riktigt bra och skådespelarna är helt okej också. Men manuset... ja, när det finns tre manusförfattare som inte kunde få ihop ett manus utan var tvungna att hyra in en script doctor förstår ni nog vart det här leder. 

Manusets vetenskapsdel är så full med hål att till och med en humanist som jag ibland upptäcker flera i minuten. Spekulativ fiktion måste inte alltid vara helt vetenskapligt korrekt, jag gillar väldigt mycket som inte är det, men när man störs av sättet filmens bakgrund presenteras på är det inte ett gott tecken. Nåväl, dålig vetenskap till trots funkar The Colony okej tills dess att gruppen kommer fram till koloni 5. Om ni får tre gissningar vad de hittar där kan ni räkna ut vad resten av filmen handlar om. Det är inte en särskilt svår övning.

Väldigt lättförglömligt, inte värt din tid, trots värmen ute...

Betyg: 2- kyliga historier av 5 möjliga