Regi: Nick Murphy

Manus: Bill Gallagher

Medverkande: Paul Bettany, Mark Strong, Brian Cox mfl.

Produktionsbolag: BBC Films/IM Global/Neal Street Productions

År: 2012

Längd: 92 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt2078552/

När en tonårig flicka hittas brutalt mördad påminns kommissarie Joe Fairburn om ett mordfall han inte lyckades lösa. Joe blir mer och mer besatt av att få den ende misstänkte, en rehabiliterad sexualbrottsling, att erkänna. Hans fixering leder till sist till att Joe och hans bror dödar mannen under en inte alltför officiell utfrågning. Nästa dag visar det sig dock att mannen omöjligen kan ha mördat flickan...

Det här borde vara bra. BBC gör som bekant riktigt bra deckare och kriminalfilmer, skådespelarensemblen är riktigt bra, fotot har en kall ton som passar historien perfekt... och manuset är så förbaskat tråkigt! Att skildra det moraliska förfallet av en hel familj poliser på lite drygt en och en halv timme är bara ett dumt företag. Det finns för många karaktärer för att den här filmen ska bli annat än ytlig. Historien går för fort fram samtidigt som den paradoxalt nog är ganska seg. Därmed inte sagt att manuset inte har potential, men Blood skulle antingen behöva vara minst en halvtimme längre som film eller utökas till en miniserie.

Det finns verkligen inte mycket mer att säga om Blood. Det är ingen katastrofalt dålig film, bara lite tråkig och har inget som riktigt lockar. Det finns många mycket bättre deckare, inte minst från BBC. Googla och du skall finna!

Betyg: 2 jaha... var det allt? av 5 möjliga

Regi: Jackie Chan

Manus: Jackie Chan & Edward Tang

Medverkande: Jackie Chan, Yuen Biao, Sammo Hung mfl.

Produktionsbolag: Authority Films/Golden Harvest Company/Paragon Films Ltd.

År: 1983

Längd: 105 min

Land: Hong Kong

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0085127/

Hong Kong, sent 1800-tal. Även om britterna kontrollerar ön har de stora problem med de piratgäng som härjar längs kusterna. När kustbevakningen förlorar sina skepp i ett bombattentat har de dessutom ingen kustbevakning att räkna med. Dragon Ma, en av de nu till poliser omskolade kustbevakarna, tänker inte finna sig i varken detta eller den korruption han anser styr Hong Kong. Det kommer alla snart bli varse om...

Jackie Chans riktiga storhetsperiod som actionstjärna var enligt mig mellan 1983 och 1994. A gai wak utmärker startpunkten för denna era då ingen annan skådespelare hoppade högre, slog hårdare eller var lika rolig i sina kampsportsrullar. A gai wak är en sanslöst påkostad film rent tekniskt och det är kul att se en film från en genre som ofta massproducerades med liten till ingen budget få ordentligt med medel att leka med.

Kärnan i alla Jackie Chans filmer är givetvis fightingen och jäklar vad det smäller och går fort i A gai wak! Tempot är sådant att man nästan blir trött bara av att titta på det och vissa av stunten är helt galna. Mycket inspiration hämtas från gamla Buster Keaton-filmer, en av Chans stora hjältar, men givetvis med skillnaden att man drar dessa scener ännu ett steg längre.

Om fightingen är kärnan är humorn hjärtat i Chans filmer. I likhet med många andra Hong Kong-rullar går skämten inte alltid hem. Ofta är de troligen kulturellt förankrade och blir lite väl märkliga för en västerländsk publik. Därmed inte sagt att här inte finns riktigt roliga scener också.

A gai wak markerar en av Chans finaste stunder som den i särklass mest intressante actionhjälte som spelat in film. Du är skyldig dig själv att se den här filmen om du inte gjort det innan. Om du sett den, se om den.

Betyg: 5 cykelfighter av 5 möjliga

Regi: Thomas Vinterberg

Manus: Thomas Vinterberg & Tobias Lindholm

Medverkande: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Annika Wedderkopp mfl.

Produktionsbolag: Film i Väst & Zentropa Entertainments

År: 2012

Längd: 115 min

Land: Danmark

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2106476/

Lucas arbetar som dagispersonal samtidigt som han ligger i en vårdnadstvist med sin exfru om deras son. Saker och ting verkar dock börja bli bättre. Han har goda vänner i sitt jaktlag, han träffar en tjej och vårdnadstvisten verkar lösa sig i Lucas favör. En lögn från ett av barnen på dagiset kommer dock snart ställa allt på sin spets och kasta Lucas liv i totalt kaos.

Jag brukar kalla Mads Mikkelsen för Danmarks svar på Mikael Persbrandt fast bra. Det kanske är lite elakt, men precis som det känns som att Persbrandt är med i varenda svensk film känns det som Mikkelsen är det i varenda dansk dito. Båda kan vara fantastiska skådespelare, men skillnaden ligger i att Mikkelsen har en mycket högre lägstanivå enligt mig. Hans skådespel i Jagten kan vara det bästa jag sett av honom. Då förstår ni hur fantastiskt välspelad den här filmen är.

Det gör ont att se Jagten. Pedofilianklagelser är givetvis något som måste tas på största allvar, men när det just är det - anklagelser som saknar grund - är den misstänkte oftast redan dömd i samhällets ögon. Jan Guillou jämförde situationen med äldre tiders häxprocesser i sin tv-serie Häxornas tid (2005) och det ligger något i det: en anklagelse så allvarlig att den inte kan bortses ifrån eller ens finnas något tvivel om, barnvittnen och ett fördömande i samhällets ögon hur processen än utföll. Det är exakt det som Mads Mikkelsens karaktär genomgår i Jagten.

Utöver de fantastiska skådespelarinsatserna är Jagten också en mycket välskriven och välregisserad film. Byggd utifrån den starka danska traditionen med socialrealism på film är den nästa dogmalik i sin stil samtidigt som den har ett mycket vackert foto. Det kanske låter paradoxalt, men jag tror det är filmens lågmäldhet accentuerad av plötsliga känsloutbrott som får mig att tänka på det danska manifestet.

Danskarna visar återigen var skåpet ska stå. Det här är en av de bästa dramafilmerna jag sett på år. Jag vänder mig mot sundet, bockandes och bugandes.

Betyg: 5 Kafkaprocesser av 5 möjliga

Damn fine cup of coffee del 10: Halvtid och tävling

Mitt projekt om David Lynch har kommit ungefär halvvägs och det är dags för tävlingen jag utlovade en gång för länge, länge sedan. Genom mitt maniska samlande av allting relaterat till Twin Peaks har jag kommit över både det ena och det andra. Det kommer ett inlägg om merchandise och samlande senare i serien. Något jag har tillräckligt mycket av, men som samtidigt är mycket ovanligt, är ovan visade knappar.

Historien bakom knapparna är i sig ganska konstig. Jag älskar loppmarknader och speciellt i tonåren åkte jag runt på varenda marknad jag kunde hitta. Oftast var det mest skit som såldes men då och då hittade man guldkorn. De här knapparna (och ett 20-tal likadana) hittades på en loppmarknad i skånska Löberöd sommaren 2001. Först tänkte jag att det visserligen var en kul grej, men knappast att de kunde ha något större samlarvärde. Massproducerade knappar brukar inte ha det. Jag blev därför minst sagt förvånad när det i samma plastficka fanns ett promotionkort taget vid inspelningarna. När jag vände på det stod det mycket riktigt datum kortet var taget, vilket avsnitt det kom ifrån och undertecknat med CBS Studios vattenstämpel.

Efter att ha jagat någon på CBS som kunde berätta om knapparna var officiell merchandise eller vad de var lyckades jag till sist få tag i en sekreterare som jobbat där sedan 1985. Hon berättade att knapparna mycket riktigt var tryckta av CBS och att det var ett slags internskämt som alla på stationen sprang omkring med under våren och sommaren 1990. Hur cirka 25 knappar och ett promotionfoto hade hamnat i Sverige hade hon däremot ingen aning om.

Skitfinkultur lottar nu alltså ut tre av dessa knappar. Såvida du inte är släkt med någon som jobbade på CBS omkring 1990 lär detta vara den enda chansen att få tag i dem. Det är ett litet tack till trogna läsare och fans! Eftersom det här är en tävling har jag dock krav på motprestation. Då det här projektet har kommit ungefär halvvägs letar jag efter idéer till ett nytt dito att sätta tänderna i. Jag kommer köra mitt tidigare nämnda mycket, mycket långa projekt och vill ha mindre områden att variera med. Kommentera på det här inlägget med ditt förslag innan 25/6 så är du med om utlottning av knapparna. Lycka till! 

Damn fine cup of coffee del 9: Kaffe, paj, dualism och mord

Jag funderade på hur jag skulle lösa det här. Hur skulle jag skriva om min favoritserie genom alla tider utan att dra ut på det i det oändliga? Utan att gå in på detaljnivå som bara ett lika stort fan hade kunnat uppskatta eller ens tolerera? Jag hade kunnat skriva inlägg om alla seriens avsnitt, men det skulle också innebära att jag skulle spoila hejdlöst. Jag hade kunnat skriva om de specifika avsnitt som Lynch regisserade, men då dessa oftast var de viktigaste skulle jag falla i samma fälla även där. Visserligen är serien snart 25 år gammal, men det finns alltid folk som inte har sett den. Därför nöjer jag mig med det här, enskilda, inlägget om serien och försöker istället förklara varför just Twin Peaks blev en sådan stor hit.

Den åttonde april 1990 slog David Lynchs och Mark Frosts projekt, Twin Peaks, ner som en bomb i det amerikanska tv-landskapet. Seriens pilotavsnitt klockade in på långfilmslängd (90 minuter) vilket bara det var ett ganska ovanligt tilltag för en tv-serie vid den här tiden. En och en halv timme senare hade tittaren fått följa med till det lilla skogshuggarsamhället som delar namn med serien och stiftat bekantskap med en hel drös mer eller mindre excentriska karaktärer.

Twin Peaks börjar med att en kropp hittas inlindad i plast och uppspolad på en strand. Det visar sig var Laura Palmer, baldrottning och flickvän till skolans fotbollshjälte. När stadens sheriff, Harry S. Truman, och hans kollegor tillkallas inser de snart att de snart kommer ha ett chockat samhälle att lugna. När dessutom ännu en high school-flicka, Ronette Pulaski, hittas vandrande blödande och chockad på ett järnvägsspår utanför staden kallas FBI in. Det faller på specialagent Dale Cooper att lösa fallet. Snart förstår han att Twin Peaks är fullt av hemligheter - några kanske till och med så farliga att man är beredd att döda för dem.

Laura Palmer har haft bättre dagar

Kombinationen av deckare och såpopera blev genast en hit hos den amerikanska publiken och snart därefter över resten av världen. Frågan på allas läppar var vem mördaren var. Lynch & Frost lekte med tanken på att aldrig avslöja mördaren utan låta mordet på Laura fungera som en katalysator för att få stadens nät av hemligheter att börja nystas upp. Det gick inget vidare. Tittarna blev allt otåligare och till sist tvingades Lynch & Frost avslöja vem mördaren var. Det gjordes i mitten av den andra säsongen och blev en vattendelare för fansen. Å ena sidan hyllade vissa tittare sättet som manusförfattarna vävde in mördarens roll i en större kontext i senare avsnitt, men å andra sidan blev många uppriktigt förbannade över att avslöjandet egentligen bara ledde fram till fler frågor.

Det är också det som är Twin Peaks styrka i min mening - hur många gånger jag än ser serien upptäcker jag nya detaljer och sätt att tolka den på. Jag har till och med skrivit en B-uppsats i filmvetenskap om dualismens roll (mörker/ljus, gott/ont, stad/skog etc.) i serien. Vid intresse kan jag publicera den i en redigerad form här.

Om jag bara hade pengar hade min lägenhet sett ut så här.  

Så varför fångade just Twin Peaks tv-publiken? Förvisso är det en av de mest välskrivna och välproducerade tv-serier jag sett, men det krävs mer än så för att göra någonting till ett fenomen. Jag tror svaret på frågan är zeitgeist paradoxalt nog blandat med tidlöshet. Twin Peaks är ett perfekt mikrokosmos av både stil och substans som lyckas fånga brytpunkten mellan 1980- och 1990-talen på film. Twin Peaks existerar dessutom någonstans i gränslandet mellan det vardagliga och övernaturliga, i sin egen lilla bubbla om man så vill. Tiden verkar i viss mån ha stått still i staden. Musiken som spelas på radio är i största mån inspirerad av jazz och tidig rock och kläderna är en blandning mellan 50-talets och 80-talets stilar. Musiken, skriven av Lynchs ständige orkesterledare Angelo Badalamenti, lyckas accentuera vad vi ser på skärmen perfekt med sin kusliga, drömska kvalitet. På ett fåtal spår har Badalamenti hjälp av den fantastiska sångerskan Julee Cruise med sin mycket speciella röst. Det är inte för intet som seriens ledmotiv, Falling, vann en Grammy och toppade singellistorna i flera länder.

Karaktärsmässigt är alla stereotyper närvarande; baldrottningen, fotbollshjälten, den skrupellöse affärsmagnaten, den unge rebellen, femme fatalen etc., men vad Lynch & Frost gör är att gå under ytan på dessa karaktärer. Ingen är endimensionell i Twin Peaks. Paradoxalt nog är det samtidigt en lika tidlös som tidstypiskt skildring. Jag vet ingen annan produktion som klarat av detta på samma sätt. Det som framförallt annat gör att jag återvänder till Twin Peaks gång på gång är dock Kyle MacLachlan och hans porträtt av Dale Cooper. Nitisk på gränsen till manisk samtidigt som han djupt intresserad av tibetansk buddhism och alltid med rätt replik: Dale Cooper är min film- och tv-hjälte nummer ett, alla kategorier. Det finns nog inte en fiktiv karaktär som påverkat mig lika djupt som Cooper. Jag kan komma på flertalet bättre karaktärer rent objektivt, men ingen har lyckats träffa mig så rakt i hjärtat som Cooper. Det har hänt flera gånger att jag kommit på mig själv med att efterapa hans manér, rörelsemönster och gester. Bland annat har mina elever ofta undrat varför jag ibland gör energiska tummen upp-gester - Dale Cooper. Jag tror knappast jag är ensam. Dale Cooper brukar röstas fram som en av de främsta karaktärerna i tv-historien. Han blir vår guide i den lika vardagliga som surrealistiska värld som Twin Peaks utspelar sig i och som tittare rycks vi med av hans entusiasm.

Och där var projektets titel i en caption  

En sak jag tror många ser förbi är också de sinnliga njutningarnas betydelse i serien, först och främst mat och dryck. Det äts ordentligt i Twin Peaks och denna nästan fanatiska aptit på allt som man kan sätta tänderna i går tillbaka till vad jag pratade om gällande dualism. Å ena sidan har vi ett intresse för sinnliga njutningar som gränsar till det maniska, å andra sidan har vi ett vördande av det abstrakta och intellektuella tänkandet. Det blir ytterligare en dimension av en perfekt storm som människor kan känna igen sig i. Det blir aldrig så tydligt som i öppningsscenen av avsnittet där affärsmagnaten (och professionella skithögen) Benjamin Hornes bror kommer hem från en affärsresa med sin nya passion i livet - baguetter:

Fast Twin Peaks vore inte Twin Peaks utan kaffe. Om Sverige stannar utan kaffe går Twin Peaks under utan det. Alla i samhället är koffeinmissbrukare av rang. Faktum är att David Lynch själv startade ett mikrorosteri som odlar, rostar och säljer kaffebönor online. Så viktigt är kaffet för både honom och för serien, och det är det som ger Twin Peaks en stor del av dess karaktär: de små sinnliga njutningarna är alltid närvarande - något vi kan relatera till. Eller som Cooper säger i ett avsnitt:

"Harry, I'm going to let you in on a little secret. Every day, once a day, give yourself a present. Don't plan it. Don't wait for it. Just let it happen. It could be a new shirt at the men's store, a catnap in your office chair, or two cups of good, hot black coffee."

Det är ett råd gott som vilket annat att leva efter.

Regi: Jonathan Levine

Manus:  Jonathan Levine (baserat på Isaac Marions roman med samma namn)

Medverkande: Nicholas Hoult, Teresa Palmer, John Malkovich mfl.

Produktionsbolag: Make Movies & Mandeville Films

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1588173/

Historien om Romeo & Julia har berättats åtskilliga gånger på film och i andra medier. Det här är inte ens den första zombiefilmsversionen jag sett av det berömda kärleksparet. Det är dock en välbehövlig injektion för en allt blodfattigare (ha!) genre.

Apokalypsen har kommit och gått. Spillrorna av den kvarvarande mänskligheten bor bakom höga murar. Världen utanför murarna tillhör zombierna. R är en ung (eller tja, han åldras ju inte längre) odöd man som driver omkring på en flygplats för att fördriva dagarna. Han har inga minnen från tiden innan han blev zombie, men har kvar förmågan att resonera om än inte kunna kommunicera sina tankar annat än med grymtanden. Under en räd för att hitta "mat" (läs: människor) råkar R käka upp hjärnan på en kille vars flickvän, Julie, också är med i den soldatenhet som hittar R och hans lika döda polare. Efter att R lyckats absorbera minnen från sin måltid (det enda sättet zombier kan "drömma" på) beslutar han sig för att ta med sig Julie hem till flygplatsen. Något har tänts hos R, något han trodde var förlorat för evigt.

Zombiegenren har som sagt, med några lysande undantag, börjat gå rejält på tomgång de senaste åren. Genren som ofta har fungerat som ett sätt att föra fram samhällskritik och/eller analysera gruppdynamik har på sistone mest handlat om standardmässiga apokalypsskildringar utan något att tillföra. Warm Bodies är inget mästerverk som film, men annorlunda och viktig för genren. Märkligt nog skulle det till en av de mest klassiska historierna i den västerländska litteraurkanonen för att föra in något nytt i genren.

Warm Bodies har flertalet mycket bra idéer som den utför både bra och dåligt. Manuset balanserar hela tiden mellan sentimentalitet och förvånansvärt fräscha grepp. Nicholas Hoult är mycket bra i rollen som R och har en bra kemi tillsammans med Teresa Palmer som Julie. Märkligt nog är veteranen John Malkovich den klart svagaste av de större rollinnehavarna. Det kan visserligen ha att göra med att Malkovichs karaktär känns ganska dåligt skriven. Jag har en känsla av att hans karaktär får mer bakgrund och djup i bokförlagan.

Jonathan Levine står för fin regi och kan efter den underskattade 50/50 (2011) och den här rullen vara någon att hålla ögonen på. Levine har en fin hand med skådespelarna och lånar bildspråk från andra regissörer. Det handlar dock inte om plagiat utan hyllningar. Dessutom tillför han egna tolkningar av lånen. Bra där.

Sammanfattningsvis är Warm Bodies en frisk fläkt för zombiegenren även om den ibland känns lite lättviktig. För folk intresserade av genren kan jag glatt rekommendera den.

Betyg: 3+ kickass soundtrack av 5 möjliga

Regi: Roger Christian

Manus: Christian Piers Betley

Medverkande: Christian Slater, Amy Matysio, Brendan Fehr

Produktionsbolag: Minds Eye Entertainment/Gloucester Place Films/International Pictures Three

År: 2013

Längd: 84 min

Land: Kanada

Svensk åldersgräns: Ej bedömd, troligen 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt2268573/

Efter att en månkoloni drabbas av ett meteoritnedslag tappar de fyra astronauterna där all kontakt med Jorden. Än värre blir det när en av stenarna visar sig innehålla liv... och det är inte snällt och gulligt.

Jag måste börja kolla upp filmer innan jag drar ner dem från min dropbox. Det plingade till innan idag när en fil damp ner tillsammans med ett medföljande dokument. Precis som postern ovan skröt dokumentet med att man hade kopplingar till Alien (1979) och var verket av en Oscarsvinnare. Jodå, regissör Roger Christian har vunnit en Oscar... för Set Decoration. Visserligen för Star Wars  (1977) men ändå. Så vad har han regisserat innan? En snabb koll på IMDB visar att hans mest kända film som regissör är... Battlefield Earth (2000). Det här kommer göra ont, eller hur?

Det här är den sämsta film jag sett hitintills under 2013. Allt, och jag menar verkligen allt, är så undermåligt att det är ett under att någon tyckte det här förtjänade att produceras. Christian Slater, en i mina ögon underanvänd och underskattad skådespelare i vanliga fall, ser mest ut som han inte kan tro att han är med i det här skräpet. Hans insats är därefter. Det är sällan jag sett en skådespelare vara så omotiverad som Slater i den här rullen. Jag kan knappast klandra honom. 

Stranded begår kardinalsynden för film. En film kan vara så dålig att den blir bra. Det är de filmerna jag försöker hitta under rubriken Kitschhimmeln. Stranded når inte upp till den där kalkonfilmsestetiken eller det som gör de filmerna så njutbara. Den är bara fruktansvärt tråkig. När en film bara är 84 minuter lång men känns som 840 minuter är det ofta ett dåligt tecken. Mycket är just Roger Christians fel. Manuset är inte något att skriva hem om, men kom igen - något borde du kunna få ut av det? Här finns för fanken en muterad baby med mordlust! Hur kan du undgå att göra det underhållande?!

Det är väldigt, väldigt sällan jag sätter en nolla i betyg, men Stranded har ingenting som talar för den. Inte en snygg specialeffekt, inte ett skratt, inte ett okej soundtrack - det här är fullkomlig slöseri med tid. Nej, vänta, Stranded ger slöseri med tid dåligt rykte. Jag hade hellre genomgått en rektoskopi än att se den här skiten igen. Pun fucking intended!

Betyg: 0 muterade ungar med dålig munhygien av 5 möjliga

Regi: John Moore

Manus: Skip Woods

Medverkande: Bruce Willis, Jai Courtney, Sebastian Koch mfl.

Produktionsbolag: 20th Century Fox/Giant Pictures/TSG Entertainment mfl.

År: 2013

Längd: 98 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1606378/

John McClane har haft några dåliga dagar i sitt liv, men han har ju också en benägenhet att ta problemen med sig dit han åker. När hans son hamnar i problem i Ryssland bestämmer sig John för att åka dit för att stödja grabbhalvan. Han hinner dock knappt in i domstolsbyggnaden innan ett spektakulärt fritagningsförsök av en politisk fånge görs. Det är början på ännu en dag där John McClane nog helst hade dragit täcket över huvudet när han vaknade.

Även om uppföljarna till världens bästa julfilm, Die Hard (1988), inte alltid varit lysande är de just en viss typ av actionfilmer som jag älskar. Det är filmer där hjälten inte bara genomgår svårigheter utan får så mycket spö att han troligen skulle fallit ihop i en blodig trashög om han varit tvungen att ta ett enda steg till i slutet av historien. John McClane har alltid varit en mänsklig hjältefigur och det är det som varit hans storhet. Jag skriver i förfluten tid. För mig är A Good Day To Die Hard nämligen en begravning av en av mina mest älskade actionhjältar. Visst hade även de äldre filmerna i franchisen sina löjliga stunder, men det är ingenting mot vad film nummer fem i serien har. McClane är numera en superhjälte. Det enda som saknas är capen.

Skip Woods manus är bland de sämsta till en stor actionfilm jag sett på mycket, mycket länge. Woods har sedan tidigare bland annat förstört allas vår favoritmutant i X-Men Origins: Wolverine (2009). Mannen måste stoppas. Här finns rent idiotiska scener, logiken haltar betänkligt på flera ställen (även inom filmens egen logik) och Bruce Willis verkar mest trött och sliten - och inte på ett bra sätt. Bara det faktum att han numera inte är bakfull i Die Hard-filmerna längre utan nu är jetlaggad är någon som bara känns fel. John McClane ska vara bakis, sliten, nästan nedbruten och ändå resa sig över allt det där och sparka röv. Han ska inte vara en gammal man som går på tomgång.

Värst av allt är däremot bristen på uppbyggnad i manuset. De tidigare filmerna i serien har haft en väldigt bra och alldaglig uppbyggnad. Vi har fått se lite av John McClanes familjeliv, en irriterande McClane på flygplatsen och givetvis den extremt bakfulle McClane. I den här filmen är det action från ruta ett. Det gör att man inte orkar engagera sig. Vardagshjälteaspekten går återigen förlorad.

Det här är inte ens godkänt. Det här är något av det sämsta i actionväg jag sett på mycket länge. Vila i frid, John McClane.

Betyg: 1 actionhjälte på dekis av 5 möjliga