Regi: Paul Soter

Manus: Paul Soter

Medverkande: Johnathon Schaech, Pell James, Jenn Foreman mfl.

Produktionsbolag: After Dark Films

År: 2013

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1863201/

After Dark Films är ett filmbolag som specialiserar sig på lågbudgetskräck som framförallt görs av oprövade förmågor. Det gör att man kan hitta riktiga guldkorn i deras filmografi samtidigt som man kan hitta riktiga bottenskrap. Dark Circles är inte riktigt så illa, men jag har sett den här filmen i ett otal varianter förr och kan på rak arm nämna tio liknande filmer som är bättre.

Filmen handlar om det unga paret Penny och Alex som flyttar ut på landet när de får sitt första barn. Det visar sig snart att huset de flyttat in i har en inte alltför trevlig historia. Men är det verkligen något som spökar i huset eller är allt i parets huvuden?

Jahapp, ännu en dag ännu ett hemsökt hus? Ungefär så. Dark Circles är en kompetent gjord film som just är det - kompetent men inte mer. Den bjuder inte på några som helst överraskningar men är inte direkt dålig heller. Faktum är att jag slutar recensionen där. Om du vill se den, hitta den i närmsta reahög med dvd-filmer om tre månader. Sen lär du glömma bort den lika snabbt som du såg den.

Betyg: 2 korta recensioner av 5 möjliga

Regi: Shane Black

Manus: Shane Black & Drew Pearce (baserat på miniserien Extremis av Warren Ellis & Adi Granov)

Medverkande: Robert Downey Jr., Gwyneth Paltrow, Guy Pearce mfl.

Produktionsbolag: Marvel Studios & Paramount Pictures

År: 2013

Längd: 130 min

Land: USA/Kina

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1300854/

Det verkar som att tredje delen i Iron Man-franchisen är något av en vattendelare bland både fans och kritiker. Jag måste säga att jag inte förstår varför. Iron Man 3 lyckas återupprätta min tro på filmadaptionen av karaktären efter den ganska trista Iron Man 2 (2010), som jag var lite väl generös när jag gav en trea i betyg till.

Efter händelserna i The Avengers (2012) har Tony Stark gått tillbaka till sitt liv som frilansande superhjälte och professionellt irritationsmoment för de flesta han möter. När en terrororganisation, under ledning av den mystiske "Mandarin", börjar spränga mål av amerikanskt intresse både utomlands och i USA är det upp till Tony att hindra honom. Det är dock inte lika enkelt sagt som gjort - inte minst eftersom striden i New York i ovanstående film har fått honom att utveckla panikångest. 

Iron Man är helt klart min favoritkaraktär i The Avengers, men det ska påpekas att det är ganska stor skillnad mellan serieförlagan och Robert Downey Jrs version. I serieversionen har Iron Man alla brister och fel som hans karaktär i filmerna också har, men RDJ:s Iron Man är mycket mer av ett älskvärt arsel än den samme från serierna. Hur som helst så älskar jag RDJ:s tolkning av rollen i den här filmen. I Iron Man 2 verkade han mest uttråkad och i The Avengers fick han försöka samsas med en mängd andra karaktärer med stora egon. I Iron Man 3 är han dock i sitt esse. Han är utan tvekan en av de smartaste superhjältarna samtidigt som han utan tvekan är en av de dummaste/klantigaste också. Det är den dualismen som gör att han fungerar så pass bra som karaktär.

Manuset, baserat på miniserien Extremis, flyter på bra och visar framförallt på det paradoxala i Tony Starks karaktär - hur många oneliners han än kommer med och hur mycket han vill visa att han inte bryr sig desto mer märker man att han faktiskt döljer ett starkt rättspatos. Ja, han är ett rövhål, men han är vårt rövhål. Okej, den meningen lät skum. Hur som helst är Shane Blacks regi bra även den. Black, mest känd som manusförfattare till Lethal Weapon (1987), har lyckats få till en mycket bra avvägning mellan karaktärsutvecklande moment och renodlad action. Speciellt slutstriden är riktigt, riktigt spektakulär.

Om du gillade The Avengers, Iron Man (2008) eller är ett fan av Marvel i allmänhet så gillar du Iron Man 3. Det enda jag har att klaga på är att filmen förlorar något i tempo efter en timme. Det hämtas dock igen med råge mot slutet. Om det är matinéaction med lite mer både hjärna och hjärta du vill ha är Iron Man 3 ett bra val.

Betyg: 4+ men scenen efter eftertexterna var bara onödig den här gången av 5 möjliga

Regi: Jacob Aaron Estes

Manus: Jacob Aaron Estes

Medverkande: Tobey Maguire, Elizabeth Banks, Ray Liotta mfl.

Produktionsbolag: LD Entertainment & Mark Gordon Productions

År: 2011

Längd: 91 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: N/A

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1433207/

Allt i livet handlar om detaljer. Till synes små händelser väver tillsammans ett nät som kan sluta var som helst. Det blir Dr. Jeff Lang plågsamt medveten om när hans nya gräsmatta attackeras av hungriga tvättbjörnar. Fast besluten att rädda sin nya investering försöker Jeff först skrämma bort de oinbjudna gästerna, sen fånga dem och till sist döda dem. Det blir starten på en händelsekedja med både otrohet och mord... och inte på tvättbjörnar då.

Den här filmen hade obemärkt flugit under min radar tills jag letade efter bra dramakomedier för någon vecka sedan. En dramakomedi som funkar är oftast en riktigt trevlig filmupplevelse, men dessa är dessvärre ganska sällsynta. När jag såg att det var Jacob Aaron Estes, mannen bakom den underskattade Mean Creek (2004), som låg bakom filmen blev jag dock intresserad - trots mitt starka ogillande av Elizabeth Banks. Banks har något i sitt uttryck som irriterar mig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men så fort hon är med i en film lyckas hon sänka den ett snäpp. I The Details är hon ändå helt okej och jag störde mig inte nämnvärt på henne. Samma sak kan sägas om de andra skådespelarna i filmen. Tobey Maguire gör en helt okej huvudroll och har förvånansvärt bra komisk timing i många scener.

Problemet med The Details är att den försöker vara American Beauty (1999). Där American Beauty ibland kunde falla på fel sida prettostängslet gör dock The Details allt för att vara så "cool" som möjligt. Här finns inga större utsvävningar, vilket också gör att passionen som AB har inte står att finna. När man till och med går så långt så att man låter Tobey Maguires karaktär ha en del av AB:s huvudtema som mobiltelefonsignal blir det lite väl mycket skriva på näsan.

Därmed inte sagt att allt med The Details är en sämre version av nämnda film. Här finns scener och ögonblick som både är riktigt roliga och insiktsfulla. Min favoritscen var den när Maguire blir konfronterad av mannen vars hustru han varit otrogen med. Maken har en lång utläggning om hur han vill göra både det ena och det andra med Maguire, men att han är en bättre man än så. Spänningen är i denna och vissa andra scener lysande. Så om du är sugen på en dramakomedi med relativt lätt tuggmotstånd är The Details inget dåligt val. Den kunde dock ha varit bättre.

Betyg: 3 Laura Linneys ansiktsuttryck vid sex är scary shit! av 5 möjliga

Regi: Newt Arnold

Manus: Sheldon Lettich/Christopher Cosby/Mel Friedman

Medverkande: Jean-Claude Van Damme, Donald Gibb, Bolo Yeung mfl.

Produktionsbolag: Cannon International

År: 1988

Längd: 92 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0092675/

Min odyssé genom det sena 80- och tidiga 90-talets kampsportsrullar går vidare. Det finns något speciellt med filmerna i brytningen mellan de nämnda decennierna. 80-talet har aldrig varit så mycket 80-tal som åren 1988 - 1989, samtidigt som man ändå kan se hur 90-talet försöker hitta sin egen röst. Resultatet är antingen mycket bra filmer eller otroligt kitschiga filmer. Bloodsport tillhör föga förvånande den sistnämnda kategorin.

Löst baserad på kampsportaren Frank Dux liv handlar Bloodsport om en hemlig kampsportsturnering (vilka det verkar gå tio på dussinet av i actionfilmsvärlden), Kumite, dit Dux åker för att visa att han är världens främste kampsportare. Ja, det är hela premissen. Merparten av filmen är träningsmontage och brutala fightingscener och för actionfans är det bra underhållning. Bloodsport har dock flera områden som höjer den från träsket av kitschiga kampsportsrullar till riktigt höga höjder. Vi har barnskådespelare som knappt kan få ur sig en replik, Jean-Claude Van Damme i början av sin karriär och ännu sämre på engelska än man brukar höra honom vara, en ung Forest Whitaker i en biroll, sliskig synthpop på soundtracket och sist, men inte minst på något sätt - Bolo Yeung.

Bolo Yeung har ett utseende bara en blind mor kan älska. Han spelar alltid skurk och har du sett ett dussin kampsportsfilmer har du också någon gång stött på honom. Yeungs mest kända roller är som en av huvudskurkarna i Bruce Lees sista kompletta film, Enter the Dragon (1973), och som huvudantagonisten i just den här filmen. Yeung har som vanligt bara några få repliker, men det han inte säger med munnen säger han med ansiktsuttryck och kroppsspråk. Ni vet det där gamla talesättet om någon man inte vill möta i en mörk gränd? Bolo Yeung hade varit en mardröm att möta även i en väldigt solig gränd.

Sen var det hela historien med sanningshalten i Frank Dux påståenden om sitt liv. När man läser Dux biografi får man sig mer än ett gott skratt. Organisationen som skulle ha anordnat Kumite fanns faktiskt på riktigt... det var bara det att deras företagsadress var den samma som Franks hus. Men Dux kunde visa upp en segerpokal! Det var bara det att man kunde spåra pokalen tillbaka till en lokal affär. Alla som ifrågasätter Franks påståenden är dock med i en konspiration mot honom... bara så ni vet.

Med ovanstående i åtanke blir Bloodsport bara än mer underhållande. Det blir som historierna som den "tuffaste" killen i klassen skulle berätta på rasterna. Ni vet, han som kunde karate, kung fu, judo, jiu-jutsu, dödsgreppet, kalsonggreppet och älgboxning men som inte kunde visa det eftersom hans mästare hade förbjudit det. Bra action, löjlig premiss och kalkonmässigt skådespel - Bloodsport är en kitschrulle som håller stilen!

Betyg: 4 dansande Bolo-bröstmuskler av 5 möjliga

Regi: Michael Herz & Lloyd Kaufman

Manus: Joe Ritter

Medverkande: Mitch Cohen, Mark Torgl, Andree Maranda mfl.

Produktionsbolag: Troma Entertainment

År: 1984

Längd: 87 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0090190/

Troma är det lilla oberoende filmbolaget som under Lloyd Kaufmans ledning och galenskap gjort sig kända för överdrivet våldsamma skräck-, splatter- och satirfilmer. Just The Toxic Avenger blev Tromas kassako nummer ett. Den har hitintills gett upphov till tre uppföljare, en tecknad serie, en serietidning och en serie actionfigurer. Enligt Kaufman planeras även en remake. Så vad tusan handlar då The Toxic Avenger om? Tja, postern beskriver det rätt bra faktiskt.

Melvin är en liten och tanig städare på ett gym där han ständigt lyckas hamna i vägen för klubbens innegäng. Efter ett särdeles elakt practical joke faller/hoppar Melvin ut genom ett fönster och hamnar lägligt (?) i en tunna full med radioaktivt avfall. På bästa superhjältemanér får Melvin superkrafter av giftet. Han blir visserligen fruktansvärt deformerad också, men med sin nyvunna styrka bestämmer sig Melvin för att söka hämnd på världens onda människor - gärna så våldsamt som möjligt.

Det här är så klassisk Troma som man kan komma. Löjligt? Ja. Dålig smak? Ja. Roligt? Ibland. Det är det som är både Tromas storhet och nackdel. När det funkar så är det precis så kitschroligt som man vill att det ska vara. När det däremot är dåligt är det riktigt jäkla dåligt. Det är klart att The Toxic Avenger är en satir både över träningshets och 80-talet i stort, men vissa scener blir bara plumpa. Det ligger hela tiden mellan roligt och riktigt usel buskis. Det känns ibland som Kaufman och grabbarna prickar av de heliga korna på en lista. Trots att skräck- och splatterfilm ofta har varit föremål för ilskna Hem & Skola-möten har nämnda genre oftast ett fåtal "regler"; barn, djur och äldre hamnar sällan eller aldrig i trubbel. The Toxic Avenger går till extremer för att just se till att det händer. När skämten ändå går hem åtminstone hälften av tiden så måste jag nog ändå säga att rullen är värd din tid. Om du har svårt för blod, äckelskap eller är allmänt lättstött - titta inte på en film från Troma. Så enkelt är det. Vi andra kan ha rätt kul åt The Toxic Avenger även om det finns bättre splatterkomedier, inte minst från Troma själva.

Betyg: 3- fingrar i fritösen av 5 möjliga

Regi: Paul Verhoeven

Manus: Edward Neumeier & Michael Miner

Medverkande: Peter Weller, Nancy Allen, Ronny Cox

Produktionsbolag: Orion Pictures Corporation

År: 1987

Längd: 102 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 15

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt0093870/

Eftersom Paul Verhoevens moderna science fiction-klassiker får en remake nästa år (med Joel Kinnaman i huvudrollen av alla människor) tog jag en titt tillbaka på en av mina barndomshjältar. RoboCop var lite som ett Kinderägg - tre önskningar i en. Han var polis (coolt), robot (coolare) och kunde snurra sin pistol som västernhjältarna gjorde (coolast). Men hur har den snart 30 år gamla rullen åldrats? Ganska väl, måste jag säga.

Paul Verhoeven är främst känd för sina cyniska framtidsvisioner som exempelvis denna och Starship Troopers (1997). Det mest skrämmande med hans visioner är att de blir mer och mer trovärdiga, om än inte i lika extrema former. RoboCop utspelar sig i ett framtida Detroit där brottsligheten är skyhög. När polisen Murphy blir skjuten under ett uppdrag blir han ofrivillig testperson för storföretaget OCP och deras satsning på en cyborgpolis. Murphy undergår invecklade operationer och får sitt minne raderat och ersatt med en programmerbar dator. Vad OCP:s höjdare inte vet är att vissa minnen undgick raderingsprocessen...

Jag vet inte riktigt hur man säljer in en sådan här idé till ett filmbolag, men jag är glad att manusförfattarna lyckades. RoboCop är på ytan en ganska standardiserad actionrulle om än med en riktigt häftig huvudperson. När man skrapar lite på ytan hittar man dock det som Verhoeven gjort sig mest känd för - samhällskritik och då främst riktad mot militarisering, kapitalism och privatisering. Samma tema går igen i hans senare filmer, inte minst i tidigare nämnda Starship Troopers. Det faktum att vi lever i vad som verkar vara privatiseringarnas guldålder har inte gjort RoboCop daterad utan snarare än mer aktuell idag än när det begav sig. Det är också därför jag är orolig för remaken nästa år. Kommer man överhuvudtaget att beröra de underliggande teman som filmen har utan låta det stanna vid nostalgisk action? Den som lever får se.

RoboCop håller således fortfarande. Det är action med hjärna och hjärta som vi inte ser så mycket liknande av idag. Skådespelarna är okej, men att säga något annat än att det är manus, regi och specialeffekter som spelar huvudrollerna vore att ljuga. Jag önskar verkligen att Verhoeven återvänder till science fiction-facket snart. Han är vad jag brukar kalla för "den tänkande människans James Cameron".

Betyg: 4 direktiv av 5 möjliga

Regi: J.J Abrams

Manus: Roberto Orci/Alex Kurtzman/Damon Lindelof

Medverkande: Chris Pine, Zachary Quinto, Benedict Cumberbatch mfl.

Produktionsbolag: Paramount Pictures/Skydance Productions/Bad Robot

År: 2013

Längd: 132 min

Land: USA

Svensk åldersgräns: 11

IMDB: http://www.imdb.com/title/tt1408101/

Den känner mig, läser min blogg eller ens har sett tillräckligt många bilder av mig vet att Star Trek är något som ligger mig väldigt, väldigt varmt om hjärtat. Gene Roddenberrys framtidsvision om ett samhälle där utforskning och vetenskap i princip har utrotat fattigdom och sociala klyftor är en guldgruva både när det gäller intressanta tankeexperiment, mer actionbetonade äventyr och den där speciella känslan som bara Star Trek kan förmedla. Sen har vi J.J Abrams som sin vana trogen lyckas ta en bra historia, påbörja den otroligt bra (eller med sin första film i den här franchisen åtminstone bra) och sen lyckas spola ner den i toaletten. Seriöst, fuck you, J.J Abrams! Eller inte bara Abrams - fan ta Abrams, Orci, Kurtzman och Lindelof!

Star Trek: Into Darkness tar sin början med ett uppdrag som går lite väl vilt till för Kirk och hans besättning. Resultatet blir att Kirk ifråntas kommandot för Enterprise. Samtidigt, i London, sprängs en topphemlig forskningsinstallation i luften av en terrorist. När terroristen, känd som Khan, flyr till klingonernas hemvärld får Kirk åter axla mantlen för att få fast honom. Men allt är inte vad det verkar...

Har du sett andra filmen i den gamla serien? Tänk dig då att man tar allt som var bra med den, skriver en ny ramberättelse och hoppas att folk ska svälja det... för tredje gången! Redan den sista (?) filmen med besättningen från Star Trek: The Next Generation (1987 - 1994), Star Trek: Nemesis (2002), återanvände manusförfattarna huvudhandlingen från nämnda film. Det funkade okej då, inte minst eftersom karaktärerna var inarbetade och alla visste att det här troligen skulle bli svanesången för besättningens filmäventyr. Man utvecklade även storyn till viss mån och Nemesis blev en acceptabel installation i franchisen. J.J. Abrams har sagt i intervjuer att han blev intresserad av rebooten av franchisen eftersom han tyckte att det universum Star Trek utspelade sig i var så rikt på berättelser som inte hade berättats än. Varför då göra samma jävla sak en jävla gång till?!

Jag borde skriva en djupare analys eller liknande på den här filmen, men jag ids verkligen inte. Det enda som räddar den från ettan i betyg är Zachary Quintos lysande roll som Spock och det faktum att en liten, liten scen kan öppna för att vi kanske kan lägga den här alternativa tidslinjen bakom oss och återvända till det riktiga universumet för Star Trek även om det med största sannolikhet inte kommer bli så. Jag lämnade biosalongen med en riktigt dålig smak i munnen av alla "smarta referenser" till vår egen världs politik och en viktig fråga:

VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG, ABRAMS?

Betyg: 2- lycka till, Star Wars-fans... snart är det er tur av 5 möjliga

Regi: Norman Jewison

Manus: William Harrison

Medverkande: James Caan, Maud Adams, John Houseman mfl.

Produktionsbolag: Algonquin

År: 1975

Längd: 125 min

Land: Storbritannien

Svensk åldersgräns: 15

IMDB:http://www.imdb.com/title/tt0073631/

I en inte alltför avlägsen framtid har världens nationalstater rasat samman och storföretagen har tagit deras plats. Varje större stad tillhör ett av fem departement som samtliga kontrolleras av nämnda företag. Varje storstad har också ett lag i den våldsamma och populära sporten Rollerball. Sportens absoluta stjärna är Houstons Jonathan E, en veteran med sina tio säsonger som lever för spelet. När lagets ägare vill att Jonathan ska gå i pension sätter han sig på tvären - något som kommer få ödesdigra konsekvenser.

Rollerball tillhör den typen av film som helt enkelt inte görs längre. Det är överdrivet och våldsamt, ja, men vågar samtidigt ta sig själv på allvar nog att faktiskt berätta något. Om remaken av Rollerball (2002) visade något var att man inte kan göra en film av det här slaget på 2000-talet utan att försöka slänga in ironi eller överspel. Det är en av de sämsta remakes jag sett om jag ska vara ärlig. Hur som helst är originalet stöpt i en dystopisk mall som tyvärr känns än mer aktuell idag än när det begav sig. Eller vad vet jag? Jag var inte född 1975, men en god gissning är att storföretagen har ett ännu tajtare grepp om världen nu än för knappt 40 år sedan. I alla fall märks det inte minst gällande företagskult.

Rollerball visar upp ett kapitalistiskt fascistsamhälle där vinst och lydnad är allt. Det är säkerligen inte tillfällighet att matcherna ses av de allvarsamma ägarna i en privat loge, inte helt olikt den man ser gamla sovjetiska ledare bevista i andra filmer från kalla krigs-eran. James Caan gör en bra huvudroll som Jonathan E och Maud Adams är lika underskön som hon alltid var under 70-talet.

Valet av musik är också det intressant. Först och främst har Norman Jewison valt klassiska stycken, inte minst av Bach, och det ger filmen en mycket speciell känsla. Hur det än må vara med musik, skådespel och samhällskritik är dock de riktiga höjdpunkterna i Rollerball givetvis actionscenerna. Det går fort, är brutalt och innehåller stunts som är helt fantastiska. Faktum är att Rollerball var den första större film som gav stuntmännen individuell credit i sluttexterna. De förtjänade det.

Så varför inte högsta betyg? Tja, ibland blir filmen en smula seg och de konstnärliga ambitionerna dras lite väl långt. Det är ganska typiskt för 70-talets rullar, även de mer actionbetonade, men för dem som vill se en bra actionrulle med lite mer hjärna än vanligt och schyssta stunts är Rollerball ett givet val.

Betyg: 4 dropkicks på rullskridskor av möjliga